23.3.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 86/22

Överklagande ingett den 24 januari 2013 av Mario Paulo da Silva Tenreiro av den dom som personaldomstolen meddelade den 14 november 2012 i mål F-120/11,da Silva mot kommissionen

(Mål T-32/13)

2013/C 86/36

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Mario Paulo da Silva Tenreiro (Kraainem, Belgien) (ombud: advokaterna S. Orlandi, J.-N. Louis och D. Abreu Caldas)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—

upphäva den dom som personaldomstolen meddelade den 14 november 2012 i mål F-120/11, da Silva Tenreiro mot kommissionen i vilken klagandens talan ogillades.

—

meddela ett nytt avgörande med följande innehåll:

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut att inte tillsätta klaganden på den lediga tjänsten som direktör för direktorat A ”Civilrätt” vid GD Rättvisa samt beslutet att utnämna Y på denna tjänst.

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanser.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sitt överklagande åberopar klaganden två grunder.

1.

Första grunden: Förvanskning av de faktiska omständigheterna

—

dels genom att personaldomstolen fann att ordet ”background”, vilket användes i meddelandet om lediga tjänster, hänvisade till erfarenhet och inte till utbildning. Klaganden hävdar att det bland annat framgår av kommissionens meddelande om lediga tjänster att ordet ”erfarenhet” och inte ”background” används när det är frågan om yrkeserfarenhet.

—

dels genom att personaldomstolen fann att ordet ”reglering” inte hänvisade till regleringsmekanismer men till lagstiftningsförfarandet.

2.

Andra grunden: Felaktig rättstillämpning genom att personaldomstolen prövade indicierna för illojal maktanvändning för sig och inte gjorde en samlad bedömning utan att försöka visa om summan av indicierna skulle kunna medföra tvivel, mot bakgrund av antalet indicier, huruvida de beslut som angripits i första instans var rättsenliga.

Klaganden gör vidare gällande att personaldomstolen, mot bakgrund av att parterna inte var likställda, har åsidosatt rätten till en rättvis rättegång genom att inte fatta processuella beslut som skulle göra det möjligt att stärka sannolikheten hos indicierna om illojal maktanvändning och därmed möjliggöra att lägga fram bevis för en omständighet som endast kan bevisas genom en sådan åtgärd.