—

Personaldomstolen fann att det i första instans angripna beslutet var förenligt med principen om motiveringsskyldighet, utan att göra en verklig prövning och utan att infordra någon bevisning från rådet om den konkreta tillämpningen av kriterierna i artikel 45 i Europeiska unionens tjänsteföreskrifter vid jämförelsen av klagandens och övriga befordringsbara tjänstemäns kvalifikationer.

—

Personaldomstolen godtog rådets blotta påståenden att tjänstemännens ansvar hade beaktats vid jämförelsen av kvalifikationerna och fann att klaganden inte hade bevisat motsatsen, trots att klaganden hade ingett upplysningar inom ramen för en åtgärd för processledning, varav det framgick att flera av de befordrade tjänstemännen inte hade lika stort ansvar som klaganden och inte hade lika höga sammanlagda betyg som klaganden, utöver att de använde ett större antal språk än klaganden (punkterna 45 och 46 i den överklagade domen)

—

Personaldomstolen kan inte påstå, å ena sidan, att rådet gjorde en riktig bedömning när det beslutade att göra en ny jämförelse av kvalifikationerna för alla tjänstemän i lönegrad AST 6 som kunde befordras i befordringsförfarandet 2007 och, å andra sidan, påstå att rådet inte var skyldigt att beakta kvalifikationerna hos en viss tjänsteman som redan befordrats i detta befordringsförfarande och vars befordran hade blivit slutgiltig (punkterna 69 och 70 i den överklagade domen).

—

Klaganden gör även gällande att personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att den inte, på grundval av uppgifterna i de handlingar som getts in till den, kom fram till att omständigheterna i målet innebar att rådet hade gjort en uppenbart oriktig bedömning.