Mål C‑626/13 P

Villeroy & Boch Austria GmbH

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – De belgiska, tyska, franska, italienska, nederländska och österrikiska marknaderna för badrumsutrustning – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet konstateras – Prissamordning och utbyte av känslig affärsinformation – En enda överträdelse – Bevis – Böter – Obegränsad behörighet – Rimlig tidsfrist – Proportionalitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 26 januari 2017

1. Överklagande–Grunder–Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid tribunalen–Underlåtenhet att ange vari den åberopade felaktiga rättstillämpningen består–Avvisning

   (Artikel 256.1 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 169.2)

2. Överklagande–Grunder–Otillräcklig motivering–Tribunalens motivering är underförstådd–Tillåtet–Villkor

   (Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artiklarna 36 och 53 första stycket)

3. Överklagande–Grunder–Grund som åberopas för första gången i ett överklagande–Avvisning

   (Artikel 256.1 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 170.1)

4. Konkurrens–Administrativt förfarande–Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras–Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet–Bevisbördans omfattning–Bevis genom ett visst antal indicier och sammanträffanden som visar förekomsten av konkurrensbegränsande beteenden och hur länge de har pågått–Tillåtet

   (Artikel 101.1 FEUF)

5. Överklagande–Grunder–Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna–Avvisning–Domstolens kontroll av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen–Ej möjlig utom vid missuppfattning

   (Artikel 256.1 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

6. Konkurrens–Administrativt förfarande–Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras–Bevismedel–Skriftlig bevisning–Bedömning av en handlings bevisvärde–Kriterier–Förklaringar ingivna av andra bolag i kartellen

   (Artikel 101.1 FEUF; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

7. Konkurrensbegränsande samverkan–Förbud–Överträdelser–Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse–Ett företag som tillskrivs ansvar för hela överträdelsen–Villkor–Rättsstridiga ageranden och förfaranden som ingår i en samlad plan–Bedömning–Krav på att de företag som deltar konkurrerar med varandra–Föreligger inte–Krav på att det ska föreligga ett komplementärt samband mellan de rättsstridiga agerandena–Föreligger inte

   (Artikel 101.1 FEUF)

8. Konkurrens–Böter–Belopp–Fastställande–Domstolsprövning–Unionsdomstolens obegränsade prövningsrätt–Räckvidd–Krav på att ex officio pröva ett beslut genom vilket böter åläggs–Föreligger inte–Åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd–Föreligger inte

   (Artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

9. Överklagande–Domstolens behörighet–Kontroll av kommissionens bedömning av hur allvarlig överträdelsen har varit när kommissionen fastställde bötesbeloppet–Omfattas inte–Kontrollen är begränsad till bedömningen av i vilken omfattning förstainstansrätten har beaktat alla de faktorer som är väsentliga för bedömningen av hur allvarlig överträdelsen har varit och av samtliga argument som anförts med avseende på de böter som ålagts

   (Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3)

10. Överklagande–Domstolens behörighet–Ändring, av skälighetshänsyn, av tribunalens bedömning av det bötesbelopp som företag har ålagts på grund av att de har överträtt fördragets konkurrensregler–Omfattas inte–Bedömningen ifrågasatt på grund av åsidosättande av proportionalitetsprincipen–Tillåtet

    (Artiklarna 256 FEUF och 261 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

11. Konkurrens–Böter–Fastställande–Principen om skälig tidsfrist har inte iakttagits i det administrativa förfarandet och i domstolsförfarandet–Åsidosättandet motiverar inte i sig en nedsättning av bötesbeloppet

    (Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; rådets förordning nr 1/2003)

1.  Se domen.

   (se punkt 40)

2.  Se domen.

   (se punkterna 42 och 53)

3.  Se domen.

   (se punkt 45)

4.  Förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal måste i de flesta fall härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som sammantagna, förutsatt att det saknas en annan hållbar förklaring, kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett. Såvitt avser en överträdelse som har pågått under flera år utgör den omständigheten att det inte har ingetts direkt bevisning rörande ett bolags deltagande i denna överträdelse under en viss period inte hinder för att ett sådant deltagande konstateras även för den perioden, om detta konstaterande grundas på objektiva och samstämmiga indicier, varvid avsaknaden av öppet avståndstagande från det berörda bolagets sida är en omständighet som kan beaktas i detta sammanhang.

   (se punkt 47)

5.  Se domen.

   (se punkterna 49, 51 och 54)

6.  Kommissionen har i tillräcklig mån styrkt ett företags delaktighet i en överträdelse av artikel 101.1 FEUF i den mån den inte grundar sin bedömning enbart på ansökan om förmånlig behandling som ingetts av ett bolag i kartellen, utan på ett handskrivet protokoll från ett olagligt möte som upprättats av en företrädare för detta företag samma dag som mötet ägde rum och som inte är samtida med den ansökan om förmånlig behandling som bolaget gett in med stöd av meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, utan som tillkommit vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna. Sådan bevisning kräver ingen ytterligare samstämmig bevisning.

   (se punkt 50)

7.  Ett företag som har deltagit i en sådan enda, komplex överträdelse genom egna beteenden, vilka utgör avtal eller samordnade förfaranden med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF och vilka syftat till att bidra till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, kan således även, under hela den tid som företaget deltagit i överträdelsen, vara ansvarigt för andra företags beteenden inom ramen för samma överträdelse. Så är fallet när det är styrkt att det aktuella företaget avsett att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de gemensamma mål som samtliga deltagare eftersträvade, och att det haft kännedom om de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller att företaget rimligen kunnat förutse dem och att det varit berett att godta den risk som detta innebar.

   För att fastställa huruvida olika handlanden kan ses som en enda, fortlöpande överträdelse, behöver det vidare inte undersökas huruvida det föreligger ett komplementärt samband mellan dem i den meningen att varje enskild åtgärd syftar till att motverka en eller flera konsekvenser av en normalt fungerande konkurrens och åtgärderna genom ett samspel bidrar till att åstadkomma samtliga de konkurrensbegränsande verkningar som eftersträvas av aktörerna inom ramen för en samlad plan med ett enda syfte.

   Lydelsen i artikel 101.1 FEUF åsyftar dessutom allmänt alla avtal och samordnade förfaranden som, antingen horisontellt eller vertikalt, snedvrider konkurrensen på den inre marknaden, oberoende av vilken marknad parterna är verksamma på och oberoende av att endast ett av företagens beteende på marknaden berörs av dessa överenskommelser.

   (se punkterna 61, 63 och 64)

8.  Vad beträffar domstolsprövningen av kommissionens beslut om åläggande av böter för överträdelse av konkurrensreglerna, kompletteras lagenlighetsgranskningen i artikel 263 FEUF av den obegränsade behörighet som unionsdomstolen, med stöd av artikel 261 FEUF, har tilldelats genom artikel 31 i förordning nr 1/2003. Förutom att pröva påföljdens lagenlighet är unionsdomstolarna därmed behöriga att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning och, följaktligen, att undanröja, sätta ned eller höja de böter eller det vite som ålagts.

   Unionsdomstolen är således, vid utövandet av de behörigheter som avses i artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF, för att uppfylla kraven på att böter ska prövas med stöd av obegränsad behörighet i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, skyldig att pröva varje anmärkning, avseende rättsliga eller faktiska omständigheter, som syftar till att styrka att bötesbeloppet inte är korrekt i förhållande till överträdelsens allvar och varaktighet. Utövandet av denna obegränsade behörighet är emellertid inte att likställa med en prövning ex officio, och förfarandet vid unionsdomstolen är kontradiktoriskt. Det ankommer i princip på sökanden att anföra grunder mot det angripna beslutet och att förebringa bevisning till stöd för dessa grunder.

   Avsaknaden av en prövning ex officio innebär inte ett åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd. Tribunalen är visserligen skyldig att bemöta de grunder som har åberopats och pröva såväl faktiska som rättsliga omständigheter, men behöver inte, för att iaktta denna princip, ex officio företa en ny och uttömmande granskning av handlingarna i målet.

   (se punkterna 80‐84)

9.  Se domen.

   (se punkterna 85 och 89‐91)

10.  Se domen.

    (se punkterna 86 och 94)

11.  Inom konkurrensrätten kan åsidosättandet av en skälig handläggningstid i det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet inte i sig leda till en nedsättning av det bötesbelopp som ålagts ett företag på grund av den aktuella överträdelsen.

    (se punkt 92)