—

Unicaja Banco, SA, genom J. Almoguera Valencia, abogado,

—

Caixabank SA, genom J. Rodríguez Cárcamo och B. García Gómez, abogados,

—

Spaniens regering, genom A. Rubio González och S. Centeno Huerta, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom J. Rius, M. van Beek och G. Valero Jordana, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Respektive begäran har framställts i mål mellan dels, å ena sidan, Unicaja Banco, SA (nedan kallat Unicaja Banco) och, å andra sidan, José Hidalgo Rueda, María del Carmen Vega Martín, Gestión Patrimonial Hive SL, Francisco Antonio López Reina och Rosa María Hidalgo Vega, dels, å ena sidan, Caixabank SA (nedan kallat ”Caixabank”) och, å andra sidan, för det första, Manuel María Rueda Ledesma och Rosario Mesa Mesa, för det andra, José Labella Crespo, Rosario Márquez Rodríguez, Rafael Gallardo Salvat och Manuela Márquez Rodríguez och för det tredje Alberto Galán Luna och Domingo Galán Luna. Målen rör indrivning av obetalda skulder härrörande från ett avtal om hypotekslån som ingåtts mellan parterna i de nationella målen.

3

Artikel 1.2 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

4

Artikel 3.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”

5

Artikel 4.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”… frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt [ska] bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.”

6

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

7

Artikel 7.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

8

Skydd för konsumenter mot oskäliga avtalsvillkor infördes i spansk rätt allra först genom den allmänna lagen nr 26/1984 om skydd för konsumenter och användare (Ley General 26/1984 para la Defensa de los Consumidores y Usuarios) av den 19 juli 1984 (BOE nr 176 av den 24 juli 1984, s. 21686).

9

Lag nr 26/1984 ändrades sedermera genom lag nr 7/1998 om allmänna avtalsvillkor (Ley 7/1998 sobre condiciones generales de la contratación) av den 13 april 1998 (BOE nr 89 av den 14 april 1998, s. 12304), genom vilken direktiv 93/13 införlivades med spansk rätt.

10

Dessa bestämmelser intogs sedan i kungligt lagstiftningsdekret 1/2007 om omarbetning av den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare och andra kompletterande lagar (Real Decreto Legislativo 1/2007 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias) av den 16 november 2007 (BOE nr 287 av den 30 november 2007, s. 49181).

11

Artikel 83 i lagstiftningsdekret nr 1/2007 har följande lydelse:

”1.   Oskäliga avtalsvillkor är ogiltiga och ska behandlas som om de inte utgör en del av avtalet.

2.   Den del av avtalet som påverkas av ogiltigheten ska utfyllas i enlighet med artikel 1258 i civillagen och principen om tro och heder.

I detta syfte ska den domstol som ogiltigförklarar de oskäliga villkoren utfylla avtalet och ha en jämkningsbefogenhet i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter, om avtalet består, och i fråga om följderna, för det fall avtalet anses ogiltigt i sin helhet och detta medför betydande skada för konsumenten eller användaren. Domstolen får förklara avtalet ogiltigt i dess helhet enbart om de villkor som består innebär att det råder en obalans mellan parterna som inte kan avhjälpas.”

12

Efter domstolens dom Aziz (C‑415/11, EU:C:2013:164) ändrades den spanska konsumentskyddslagstiftningen genom lag 1/2013 av den 14 maj 2013 om åtgärder för att förstärka skyddet för hypotekslåntagare, skuldkonvertering och subventionerade hyror (Ley 1/2013 de medidas para reforzar la protección a los deudores hipotecarios, reestructuración de deuda y alquiler social) (BOE nr 116 av den 15 maj 2013, s. 36373). Genom denna lag ändrades särskilt vissa bestämmelser i lag 1/2000 angående civilprocesslagen (Ley de Enjuiciamiento Civil) av den 7 januari 2000 (BOE nr 7, av den 8 januari 2000, s. 575).

13

I artikel 552.1 i civilprocesslagen, i dess lydelse enligt artikel 7.1 i lag 1/2013, föreskrivs följande:

”När rätten finner att ett villkor av en sådan exekutionstitel som avses i artikel 557.1 kan kvalificeras som oskäligt ska den höra parterna inom fem dagar. Efter att parterna har hörts ska rätten meddela ett beslut inom fem dagar i enlighet med artikel 561.1 led 3”

14

Genom artikel 7.3 i lag 1/2013 har ett nytt stycke 3 infogats i artikel 561.1 i civilprocesslagen, vilket har följande lydelse:

”Om det fastställs att ett eller flera villkor är oskäliga, ska följden av detta anges i beslutet, vilken kan vara antingen att verkställighet ej ska ske eller att verkställighet ska ske, men utan tillämpning av de villkor som anses oskäliga.”

15

Artikel 7.14 i lag 1/2013 ändrar artikel 695 i civilprocesslagen genom att ange att förekomsten av oskäliga villkor utgör en invändningsgrund enligt följande:

”1.   I de förfaranden som nämns i detta kapitel kan utmätningsgäldenären endast göra invändningar mot utmätningen om de grundar sig på följande omständigheter:

…

4.   Ett avtalsvillkor som utgör grunden för utmätningen, eller som bestämmer det utmätta beloppet, är oskäligt.”

16

Genom artikel 3.2 i lag 1/2013 har även artikel 114 i lagen om inteckningar (Ley Hipotecaria) ändrats så att det har infogats ett tredje stycke med följande lydelse:

”Dröjsmålsräntan avseende lån och krediter för förvärv av stadigvarande bostad, med inteckningar i bostaden som säkerhet, får inte vara högre än tre gånger den lagstadgade räntan och ska endast avse det utestående kapitalbeloppet. Nämnda dröjsmålsränta får under inga omständigheter kapitaliseras, utom i det fall som föreskrivs i artikel 579.2 a i civilprocesslagen.”

17

I den andra övergångsbestämmelsen i lag nr 1/2013 tilläggs följande:

”Den begränsning av dröjsmålsräntan på hypotekslån avseende stadigvarande bostad som föreskrivs i artikel 3.2 ska tillämpas på hypotekslån som tecknas efter det att denna lag har trätt i kraft.

Nämnda begränsning ska även tillämpas på dröjsmålsräntan på hypotekslån avseende stadigvarande bostad som tecknats innan denna lag träder i kraft men som förfaller till betalning efter dess ikraftträdande samt på dröjsmålsränta som har förfallit till betalning vid den tidpunkten men inte har betalats.

Vid utmätningsförfaranden eller förfaranden för extrajudiciell försäljning som har inletts men inte avslutats när denna lag träder i kraft, och vid förfaranden där det redan har fastställts vilket belopp som utmätningen eller den extrajudiciella försäljningen avser, ska domstolens registrator eller notarien ge utmätningsborgenären tio dagar för att räkna om beloppet i enlighet med föregående punkt.”

18

Målen vid den nationella domstolen avser utmätningsförfaranden i vilka ansökningar har ingetts av Unicaja Banco och Caixabank avseende utmätningar av ett flertal pantförskrivningar gjorda mellan den 5 januari 2007 och den 20 augusti 2010 för belopp på mellan 47000 och 249 000 euro.

19

I mål C–482/13 var dröjsmålsräntan på hypotekslånen 18 procent, men kunde höjas om den rörliga räntan plus fyra procentenheter resulterade i en högre ränta. Den nominella räntan fick dock inte överstiga 25 procent per år. I målen C‑484/13, C‑485/13 och C‑487/13 var dröjsmålsräntan på hypotekslånen 22,5 procent.

20

Vidare innehåller samtliga avtal som är aktuella i de nationella målen en klausul som ger långivaren möjlighet att, för det fall låntagaren inte uppfyller sina betalningsförpliktelser, tidigarelägga den ursprungligen överenskomna förfallodagen och kräva betalning av hela den utestående kapitalskulden plus överenskomna räntor, dröjsmålsräntor, provisioner, avgifter och omkostnader.

21

Mellan den 21 mars 2012 och den 3 april 2013 ansökte Unicaja Banco och Caixabank vid den hänskjutande domstolen om utmätning av förfallna belopp efter tillämpning av de dröjsmålsräntor som föreskrivs i de aktuella avtalen om hypotekslån. Den hänskjutande domstolen har i samband med detta förfarande behandlat frågan huruvida villkoren avseende dröjsmålsränta samt tillämpningen av dessa räntor på de belopp som i förtid förfaller till betalning på grund av dröjsmål med betalningen är oskäliga i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13.

22

Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel angående vilka konsekvenser den ska dra av att nämnda villkor fastställs vara oskäliga med beaktande av den andra övergångsbestämmelsen i lag 1/2013. Om den hänskjutande domstolen ska tillämpa denna bestämmelse är den således skyldig att låta räkna om dröjsmålsräntan i enlighet med det tredje stycket i denna bestämmelse.

23

Under dessa omständigheter beslutade Juzgado de Primera Instancia e Instrucción de Marchena att vilandeförklara målen och att hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

24

Domstolens ordförande beslutade den 10 oktober 2013 att förena målen C‑482/13–C‑487/13 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

25

Genom beslut av domstolens ordförande av den 13 mars respektive den 3 oktober 2014 skildes målen C‑486/13 och C‑483/13 från de övriga målen, på grund av att de skulle avskrivas.

26

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den nationella domstol vid vilken ett förfarande för utmätning av intecknad egendom inleds är skyldig att låta räkna om de belopp som ska betalas enligt ett villkor avseende dröjsmålsränta i avtalet om hypotekslån om denna ränta är högre än tre gånger den lagstadgade räntan, genom tillämpning av en dröjsmålsränta som inte överstiger denna nivå.

27

Det kan inledningsvis konstateras att enligt den hänskjutande domstolen är villkoren avseende dröjsmålsräntor i de avtal om hypotekslån för vilka verkställighet sökts ”oskäliga” i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 93/13.

28

EU-domstolen erinrar om att vad gäller följderna av att en bestämmelse i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare fastställs vara oskälig, framgår det av lydelsen i artikel 6.1 i direktiv 93/13 att de nationella domstolarna endast är skyldiga att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor så att villkoret inte får några bindande verkningar för konsumenten. Det framgår inte härav att de nationella domstolarna har behörighet att ändra innehållet i villkoret. Avtalet ska nämligen i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs, i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt enligt nationell rätt (dom Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 65, och dom Asbeek Brusse och de Man Garabito, C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 57).

29

I synnerhet kan denna bestämmelse inte tolkas på så sätt att det blir möjligt för den nationella domstolen att – för det fall den finner att ett konventionalstraff i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt – jämka det belopp som konsumenten ålagts betala i stället för att helt underlåta att tillämpa konventionalstraffet gentemot konsumenten (dom Asbeek Brusse och de Man Garabito, EU:C:2013:341, punkt 59).

30

Med tanke på karaktären på och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som ges konsumenterna, vilka befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkarna, kräver vidare direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 i förening med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel ”för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter” (dom Banco Español de Crédito, EU:C:2012:349, punkt 68, och dom Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 78).

31

Om en nationell domstol hade möjlighet att ändra innehållet i oskäliga villkor i sådana avtal skulle det kunna äventyra förverkligandet av det långsiktiga syftet med artikel 7 i direktiv 93/13. En sådan möjlighet skulle nämligen motverka den avskräckande effekt det har på näringsidkarna att sådana oskäliga villkor helt enkelt inte kan tillämpas gentemot konsumenterna, eftersom näringsidkarna skulle vara benägna att använda villkoren med vetskap om att även om de skulle ogiltigförklaras så skulle den nationella domstolen kunna utfylla avtalet i nödvändig utsträckning på ett sådant sätt att deras intressen tillvaratogs (dom Banco Español de Crédito, EU:C:2012:349, punkt 69, och dom Kásler och Káslerné Rábai, EU:C:2014:282, punkt 79).

32

Mot denna bakgrund har domstolen funnit att artikel 6.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken en nationell domstol, när den ogiltigförklarar ett oskäligt villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument, kan utfylla avtalet genom att ändra innehållet i detta villkor (dom Banco Español de Crédito, EU:C:2012:349, punkt 73, och dom Kásler och Káslerné Rábai, EU:C:2014:282, punkt 77).

33

Domstolen har förvisso även medgett att en nationell domstol har möjlighet att byta ut ett oskäligt avtalsvillkor mot en utfyllnadsregel i nationell rätt, under förutsättning att detta byte är förenligt med syftet med artikel 6.1 i direktiv 93/13 och gör det möjligt att återupprätta en verklig jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter. Denna möjlighet kan emellertid endast tillgripas i de situationer en ogiltigförklaring av ett oskäligt avtalsvillkor skulle tvinga den nationella domstolen att ogiltigförklara avtalet i dess helhet och konsumenten därmed skulle drabbas av negativa konsekvenser (se, för ett liknande resonemang, dom Kásler och Káslerné Rábai, EU:C:2014:282, punkterna 82–84).

34

I de nationella målen förefaller dock situationen vara sådan, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att undersöka, att en ogiltigförklaring av de aktuella avtalsvillkoren inte skulle få några negativa konsekvenser för konsumenten, eftersom de belopp för vilka förfarandena för utmätning i fast egendom har inletts med nödvändighet är lägre om de inte höjs med tillämpning av de dröjsmålsräntor som föreskrivs i nämnda avtalsvillkor.

35

Efter att ha erinrat om dessa principer kan det konstateras att det framgår av besluten om hänskjutande att den andra övergångsbestämmelsen i lag 1/2013 innebär en jämkning av dröjsmålsräntor avseende lån och krediter för förvärv av stadigvarande bostad med inteckningar i bostaden som säkerhet. I denna bestämmelse föreskrivs således att vid utmätningsförfaranden eller förfaranden för extrajudiciell försäljning som hade inletts men inte avslutats när denna lag trädde i kraft, närmare bestämt den 15 maj 2013, och där det vid förfarandena redan har fastställts vilket belopp som utmätningen eller den extrajudiciella försäljningen avser, ska detta belopp räknas om med tillämpning av en dröjsmålsränta som inte är högre än tre gånger den lagstadgade räntan, för det fall de dröjsmålsräntor som föreskrivs i avtalet om hypotekslån överskrider denna nivå.

36

Såsom den spanska regeringen har understrukit i sina inlagor och under förhandlingen, och generaladvokaten har understrukit i punkterna 38 och 39 i sitt förslag till avgörande, är den andra övergångsbestämmelsen i lag 1/2013 tillämplig på alla avtal om hypotekslån, till skillnad från direktiv 93/13 som endast är tillämpligt på oskäliga villkor i avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument. Skyldigheten att iaktta den av lagstiftaren föreskriva högsta nivån på dröjsmålsräntor motsvarande tre gånger den lagstadgade räntan påverkar således på intet sätt den nationella domstolens bedömning av huruvida ett villkor avseende dröjsmålsräntor är oskäligt.

37

Huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt eller inte ska enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13 bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks. Härav följer att det i detta sammanhang även ska bedömas vilka konsekvenser avtalsvillkoret kan ha enligt den lag som är tillämplig på avtalet, vilket kräver en undersökning av det nationella rättssystemet (se beslut Sebestyén, C‑342/13, EU:C:2014:1857, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

38

Domstolen erinrar härvidlag om att vid avgörandet av ett mål där enbart enskilda står mot varandra är en nationell domstol, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt, skyldig att beakta samtliga bestämmelser i nationell rätt och, i möjligaste mån, tolka den nationella rätten mot bakgrund av det inom området tillämpliga direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet (dom Kásler och Káslerné Rábai, EU:C:2014:282, punkt 64).

39

Domstolen finner följaktligen att i den mån den andra övergångsbestämmelsen i lag 1/2013 inte hindrar en nationell domstol som finner att ett villkor är oskäligt från att utföra sin uppgift genom att ogiltigförklara nämnda avtalsvillkor, utgör direktiv 93/13 inte hinder för tillämpningen av en sådan nationell bestämmelse.

40

Detta innebär särskilt att när en nationell domstol har att pröva ett avtalsvillkor avseende dröjsmålsräntor vilka är lägre än den nivå som anges i andra övergångsbestämmelsen i lag 1/2013 innebär fastställandet av detta lagstadgade maximivärde inte att den nationella domstolen är förhindrad att bedöma huruvida detta villkor är oskäligt i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 93/13. En dröjsmålsränta som är lägre än tre gånger den lagstadgade räntan ska således inte nödvändigtvis anses skälig i den mening som avses i direktivet.

41

När å andra sidan de dröjsmålsräntor som föreskrivs i ett avtal om hypotekslån är högre än de som föreskrivs i andra övergångsbestämmelsen i lag 1/2013, och måste sättas ned i enlighet med denna bestämmelse, ska denna omständighet inte hindra den nationella domstolen från att, utöver denna jämkning, dra alla de konsekvenser som följer av att det villkor som föreskriver denna dröjsmålsränta eventuellt är oskäligt mot bakgrund av direktiv 93/13 och i förekommande fall, ogiltigförklara detta villkor.

42

Mot denna bakgrund ska artikel 6.1 i direktiv 93/13 tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den nationella domstol vid vilken ett förfarande för utmätning av intecknad egendom inleds är skyldig att låta räkna om de belopp som ska betalas enligt ett villkor avseende dröjsmålsränta i ett avtal om hypotekslån om denna ränta är högre än tre gånger den lagstadgade räntan, så att dröjsmålsräntan inte överstiger denna nivå, i den mån tillämpningen av dessa nationella bestämmelser

43

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den nationella domstol vid vilken ett förfarande för utmätning av intecknad egendom inleds är skyldig att låta räkna om de belopp som ska betalas enligt ett villkor avseende dröjsmålsränta i ett avtal om hypotekslån om denna ränta är högre än tre gånger den lagstadgade räntan, så att dröjsmålsräntan inte överstiger denna nivå, i den mån tillämpningen av dessa nationella bestämmelser