Mål C‑341/13

Cruz & Companhia Lda

mot

Instituto de Financiamento da Agricultura e Pescas IP (IFAP)

(begäran om förhandsavgörande från Supremo Tribunal Administrativo)

”Begäran om förhandsavgörande — Skydd av unionens finansiella intressen — Förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 — Artikel 3 — Åtgärder för att beivra oegentligheter — Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) — Återkrav av exportbidrag som uppburits på ett otillbörligt sätt — Preskriptionstid — Tillämpning av en längre nationell preskriptionstid — Allmän preskriptionstid — Administrativa åtgärder och sanktioner”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 17 september 2014

1. Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – Finansiering genom EUGFJ – Skyldighet för medlemsstaterna att återkräva felaktigt och oegentligt utbetalda belopp – Utrymme för skönsmässig bedömning – Föreligger inte

   (Rådets förordning nr 729/70, artikel 8.1)

2. Europeiska unionens egna medel – Förordningen om skydd av unionens finansiella intressen – Åtgärder för att beivra oegentligheter – Preskriptionstid – Tillämplighet på förfaranden som inletts av nationella myndigheter mot mottagare av exportstöd sedan oegentligheter konstaterats – Begreppet oegentlighet

   (Rådets förordning nr 2988/95, artiklarna 3–5)

3. Europeiska unionens egna medel – Förordningen om skydd av unionens finansiella intressen – Åtgärder för att beivra oegentligheter – Preskriptionstid – Tillämplighet på oegentligheter begångna innan nämnda förordning trädde i kraft – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Den tidpunkt då oegentligheten begicks

   (Rådets förordning nr 2988/92, artikel 3.1 första stycket och 3.3)

4. Europeiska unionens egna medel – Förordningen om skydd av unionens finansiella intressen – Åtgärder för att beivra oegentligheter – Preskriptionstid – Möjlighet att tillämpa längre nationella frister – Tidsfrister genom analog tillämpning av allmänna bestämmelser – Villkor – Rättspraxis av vilken denna tillämpning framgår – Den nationella domstolens bedömning

   (Rådets förordning nr 2988/95, artikel 3.3)

5. Europeiska unionens egna medel – Förordningen om skydd av unionens finansiella intressen – Åtgärder för att beivra oegentligheter – Preskriptionstid – Möjlighet att tillämpa längre nationella frister – Villkor – Iakttagande av proportionalitetsprincipen – Tidsfrist på tjugo år – Otillåtet

   (Rådets förordning nr 2988/95, artikel 3.1 första stycket och 3.3)

1.  Se domen.

   (se punkt 39)

2.  Vad gäller tidsfristen för att väcka talan i artikel 3 i rådets förordning nr 2988/95 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, ska denna artikel tolkas så, att den är tillämplig på förfaranden som nationella myndigheter inleder mot mottagare av unionsstöd när oegentligheter konstaterats av ett nationellt organ med ansvar för utbetalning av exportstöd inom ramen för EUGFJ.

   Artikel 3.1 i förordning nr 2988/95 är i det avseendet tillämplig såväl när oegentligheter leder till att administrativa sanktioner påförs i den mening som avses i artikel 5 i denna förordning som när oegentligheter leder till att administrativa åtgärder vidtas i den mening som avses i artikel 4 i nämnda förordning, en åtgärd som syftar till att den förmån som erhållits på ett otillbörligt sätt dras in, utan att för den skull utgöra en sanktion.

   (se punkterna 41 och 45 samt punkt 1 i domslutet)

3.  Se domen.

   (se punkterna 50–52)

4.  Se domen.

   (se punkterna 53–58)

5.  En nationell preskriptionstid som är längre, i den mening som avses i artikel 3.3 i förordning nr 2988/95, om skydd av Europeiska gemen-skapernas finansiella intressen, i syfte att beivra oegentligheter på det sätt som avses i denna förordning, får vidare inte vara uppenbart längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda unionens finansiella intressen.

   Artikel 3.3 i samma förordning möjliggör i det avseendet för medlems-staterna att tillämpa längre preskriptionstider än dem på fyra eller tre år som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket i samma förordning till följd av en allmän rättsregel som införts innan denna förordning antogs, men tillämpningen av en tjugoårig preskriptionstid går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet att skydda unionens finansiella intressen.

   (se punkterna 59 och 65 samt punkt 2 i domslutet)