1

Europeiska kommissionen har i överklagandet yrkat att domstolen ska upphäva Europeiska unionens tribunals dom IPK International/kommissionen (T-671/11, EU:T: 2013:163) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen kommissionens beslut av den 14 oktober 2011 (ENTR/R1/HHO/lsa – entre.r.l(2011)1183091) (nedan kallat det omtvistade beslutet) i den mån som beslutet begränsade den ränta som skulle utbetalas till IPK International – World Tourism Marketing Consultants GmbH (nedan kallat IPK) till 158 618,27 euro.

2

Förevarande överklagande ingår i ett antal mål mellan parterna vilka sedan år 1994 prövats av tribunalen och domstolen. Dessa mål har sin bakgrund i kommissionens beslut av den 4 augusti 1992 att bevilja IPK ett finansiellt stöd. Nästan tretton år efter antagandet av detta beslut upphävde kommissionen, genom beslut av den 13 maj 2005, beslutet om beviljande av nämnda stöd. Kommissionen hänvisade till handläggningsfel. Därefter utfärdade nämnda institution, den 4 december 2006, en begäran om återbetalning vilken IPK hörsammade genom att den 15 maj 2007 återbetala 318000 euro, jämte dröjsmålsränta.

3

Genom domen IPK International/kommissionen (T-297/05, EU:T:2011:185) ogiltigförklarade tribunalen kommissionens beslut av den 13 maj 2005. Enligt tribunalen hade kommissionen i och för sig rätt i att handläggningsfel hade förekommit vilka i princip motiverade att beslutet om finansiellt stöd ogiltigförklarades. Tribunalen bedömde emellertid att nämnda beslut skulle ogiltigförklaras på grund av att preskriptionstiden inte hade iakttagits.

4

Genom skrivelse av den 27 juli 2011 begärde IPK följaktligen att kommissionen skulle återbetala det inbetalda beloppet. Nämnda belopp delades upp i tre delar: en första del om 212000 euro som inte hade betalats ut till IPK, vilken motsvarade 40 procent av det finansiella stöd som IPK hade beviljats år 1992, en andra del om 318000 euro, vilken IPK hade återbetalat, vilken motsvarade 60 procent av nämnda finansiella stöd, samt en tredje del om 31961,63 euro, vilken motsvarade den dröjsmålsränta som IPK hade betalat kommissionen i samband med återbetalningen av den andra delen. IPK begärde dessutom dröjsmålsränta från och med den 1 januari 1994 avseende den första delen och från och med den 18 maj 2007 (som var dagen efter den dag då IPK återbetalade de redan utbetalda beloppen jämte dröjsmålsränta) avseende den andra delen.

5

Den 14 oktober 2011 antog kommissionen det omtvistade beslutet, vilket delgavs IPK. I nämnda beslut angavs det sammanlagda belopp som skulle utbetalas till IPK, vilket inbegrep ”kompensationsränta”. Denna ränta om 158618,27 euro hade beräknats i enlighet med Europeiska centralbankens (ECB) och Europeiska monetära institutets (EMI) (EMI är ECB:s föregångare) räntesatser på huvudsakliga refinansieringstransaktioner. Kommissionen preciserade dessutom att den hade beräknat denna ränta på beloppen 318000 euro respektive 31961,63 euro från och med den 18 maj 2007 och på beloppet 212000 euro från och med den 1 januari 1994, och det till och med den 31 oktober 2011.

6

I en skrivelse av den 17 oktober 2011 ifrågasatte IPK det omtvistade beslutets lagenlighet. IPK hemställde bland annat att kommissionen skulle meddela bolaget vilken som var beslutets rättsliga grund och motiveringen till att räntan hade betecknats som ”kompensationsränta” och inte ”dröjsmålsränta”.

7

Genom skrivelse av den 25 oktober 2011 preciserade kommissionen bland annat att det omtvistade beslutet grundade sig på artikel 266 FEUF. Kommissionen gjorde vidare gällande att den inte var skyldig att betala dröjsmålsränta, men att den av rättspraxis hade dragit slutsatsen att den var skyldig att betala kompensationsränta i enlighet med en dom om ogiltigförklaring.

8

IPK väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, i den mån som det fastställde att bolaget enbart hade rätt till ränta om 158618,27 euro, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 22 december 2011. IPK åberopade en enda grund enligt vilken artikel 266 FEUF hade åsidosatts och genom vilken IPK bestred kommissionens beräkning av räntan.

9

Tribunalen biföll IPK:s talan genom den överklagade domen.

10

Av punkt 27 i denna dom följer att IPK anser att kommissionen i det omtvistade beslutet medgav att den var skyldig att till bolaget utbetala ränta, från och med den 1 januari 1994 på det första delbeloppet och från och med den 18 maj 2007 på de två andra delbeloppen. Enligt IPK utgjorde denna betalningsskyldighet för kommissionen inte föremål för den aktuella talan, med följden att det omtvistade beslutet, i dessa delar, hade vunnit laga kraft. I punkt 33 i denna dom konstaterade tribunalen att kommissionen vid förhandlingen faktiskt hade medgett att den var skyldig IPK 158618,27 euro i kompensationsränta.

11

I punkt 34 i den överklagade domen bedömde tribunalen att varken förekomsten av huvudfordran eller det faktum att kommissionen var skyldig att betala ränta kunde ifrågasättas på grundval av kommissionens resonemang att IPK var en borgenär i ond tro och att tribunalen, i domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185), hade konstaterat att IPK hade agerat felaktigt.

12

I punkt 36 i den överklagade domen erinrade tribunalen om att ränta, oberoende av dess exakta benämning, alltid ska beräknas på grundval av ECB:s räntesats för huvudsakliga refinansieringstransaktioner med 2 punkters tillägg. Tribunalen preciserade att detta schablonmässiga tillägg ska förhindra obehörig vinst och drog därefter, i punkt 39 i nämnda dom, slutsatsen att kommissionen hade agerat felaktigt när den inte gjorde något tillägg på kompensationsräntan.

13

Vad avser dröjsmålsränta erinrade tribunalen, i punkt 41 i den överklagade domen, om att kommissionen ”enligt fast rättspraxis är … ovillkorligen skyldig att betala dröjsmålsränta – bland annat när unionen har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar genom kommissionens agerande – för perioden efter avkunnandet av en dom i vilken sådant ansvar fastställs … samt vid återbetalning av felaktigt utbetalda belopp till följd av en dom om ogiltigförklaring”. Tribunalen konstaterade därefter att kommissionen i samband med den muntliga delen av förfarandet hade medgett att den var skyldig att betala dröjsmålsränta från och med avkunnandet av domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185), för att därefter konstatera att kommissionen var skyldig att betala dröjsmålsränta på huvudbeloppet. Denna dröjsmålsränta skulle i förevarande fall, då parterna var ense på denna punkt, börja löpa från och med den 15 april 2011, och detta oberoende av att det omtvistade beslutet utgjorde den enda rättsliga grunden för den aktuella huvudfordran.

14

I punkt 42 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att ”kommissionen dessutom var skyldig att beräkna dröjsmålsräntan på grundval av det huvudbelopp som skulle betalas, med tillägg för redan upplupen kompensationsränta”.

15

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

16

IPK har yrkat att kommissionens överklagande ska ogillas och att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

17

Kommissionen har åberopat sex grunder till stöd för sitt överklagande. Enligt den första grunden var tribunalens rättstillämpning i den överklagade domen felaktig till följd av att den hade åsidosatt domstolens rättspraxis avseende kompensationsränta. Enligt den andra grunden åsidosatte tribunalen den rättspraxis som avser skillnaden mellan kompensationsränta och dröjsmålsränta. Enligt den tredje grunden var tribunalens rättstillämpning felaktig avseende kapitaliseringen av kompensationsräntan och beräkningen av dröjsmålsräntan från och med den 15 april 2011. Enligt den fjärde grunden tolkade tribunalen det omtvistade beslutet och en av sina tidigare domar felaktigt. Dessutom missuppfattade tribunalen de faktiska omständigheterna. Enligt den femte grunden var motiveringen bristfällig och skälen motstridiga. Enligt den sjätte och sista grunden gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning av principerna i unionslagstiftning om obehörig vinst.

18

Den första, andra och fjärde grunden rör den aktuella fordrans rättsliga grund och tillämpningen av rättspraxis avseende kompensationsränta. Då den ränta som ska betalas har ett nära samband med den rättsliga grunden för den betalningsskyldighet som åligger kommissionen ska dessa grunder prövas gemensamt.

19

Kommissionen har gjort gällande att tribunalens rättstillämpning var felaktig till följd av att den inte kände till den rättspraxis som är tillämplig på kompensationsränta. Tribunalen iakttog inte domstolens rättspraxis från bland annat domen Mulder m.fl./rådet och kommissionen (C-104/89 och C-37/90, EU:C:2000:38, punkt 214) eller tribunalens rättspraxis från bland annat domen Agraz m.fl./kommissionen (T-285/03, EU:T:2008:526, punkt 50), enligt vilken kompensationsränta har till syfte att kompensera för konstaterad inflation i den medlemsstat där fordringsägaren har hemvist genom att gottgöra förluster till följd av försämrat penningvärde.

20

Kommissionen har dessutom gjort gällande att tribunalen åsidosatte den rättspraxis som rör den åtskillnad som ska göras mellan kompensationsränta och dröjsmålsränta. Tribunalen borde nämligen ha beaktat dessa båda räntors olika funktion, genom att fastställa en högre räntesats för dröjsmålsräntan. Dröjsmålsräntan ska uppmuntra gäldenären att betala sin skuld så snart som möjligt, medan kompensationsräntan ska utgöra kompensation för egendomens värdeförlust.

21

Slutligen har kommissionen anfört att tribunalen dels grundade sig på en felaktig tolkning av det omtvistade beslutet och en tidigare dom, dels missuppfattade de faktiska omständigheterna.

22

Kommissionen har anfört att det är korrekt att den, i det omtvistade beslutet och vid förhandlingen, medgav att den var skyldig att reglera den fordran som följde av det ursprungliga beslutet om beviljande vilket ”återupplivades” genom domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185) av den 15 april 2011. Kommissionen anser emellertid att den betalningsskyldighet som åligger den följer direkt av skyldigheten att vidta åtgärder för att följa nämnda dom och att tribunalen, följaktligen, gjorde fel när den bedömde att det omtvistade beslutet, i den mån som det utgjorde ett ”erkännande av skuld”, var den enda rättsliga grunden för skyldigheten att betala huvudfordran jämte ränta. Tribunal borde ha fastställt att denna betalningsskyldighet grundade sig på artikel 266 FEUF.

23

IPK anser att kommissionen tolkar den överklagade domen felaktigt med beaktande av att tribunalen inte ifrågasatte det faktum att kompensationsränta syftar till att kompensera för försämrat penningvärde. IPK har för övrigt gjort gällande att det försämrade penningvärdet inte är det enda som ska beaktas vid beräkningen av kompensationsräntan. Denna ränta ska även kompensera för inkomstförlust och förhindra obehörig vinst.

24

IPK anser också att den omständigheten att beräkningen formellt sett är densamma för båda typerna av ränta inte hindrar att de tillerkänns olika funktioner. Dessutom föreligger en materiell skillnad i beräkningen mellan de båda typerna av ränta eftersom kompensationsräntan enbart beräknas på grundval av huvudskulden, medan dröjsmålsräntan beräknas på grundval av detta belopp ökat med upplupen kompensationsränta vid tidpunkten för domens avkunnande.

25

Slutligen har IPK medgett att tribunalen borde ha grundat sig på artikel 266 FEUF. Enligt IPK påverkar denna felaktiga rättstillämpning emellertid inte beräkningen av den aktuella räntan.

26

I punkterna 34 och 41 i den överklagade domen fastställde tribunalen att det omtvistade beslutet utgjorde den enda rättsliga grunden för den aktuella huvudfordran.

27

Det ska emellertid erinras om att det i artikel 264 första stycket FEUF föreskrivs att den berörda rättsakten ska förklaras ogiltig om talan om ogiltigförklaring är välgrundad.

28

I förevarande fall innebar domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185) av den 15 april 2011, genom vilken tribunalen ogiltigförklarade det beslut av kommissionen av den 13 maj 2005 som avses i punkt 2 i förevarande dom, att det omtvistade beslutet om beviljande av finansiellt stöd av den 4 augusti 1992 åter blev giltigt.

29

Dessutom följer det av artikel 266 första stycket FEUF att den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa den dom som förklarar rättsakten ogiltig. Detta innebär bland annat utbetalning av belopp som ska betalas och återkrav av felaktiga utbetalningar samt betalning av dröjsmålsränta.

30

Det ska noteras att betalning av dröjsmålsränta utgör en åtgärd för att följa domen om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 266 första stycket FEUF, i den mån som den åtgärden syftar till att schablonmässigt gottgöra borgenären för att det inte varit möjligt att förfoga över fordran och uppmuntra gäldenären att så snart som möjligt följa domen om ogiltigförklaring.

31

Av det ovan anförda följer att kommissionens skyldighet att betala huvudfordran jämte ränta inte följer av skyldigheten att följa det omtvistade beslutet, utan av skyldigheten enligt artikel 266 FEUF att följa domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185) av den 15 april 2011.

32

Tribunalens rättstillämpning i punkterna 34 och 41 i den överklagade domen var följaktligen felaktig när den fastställde att det omtvistade beslutet utgjorde den enda rättsliga grunden för den aktuella huvudfordran.

33

Anmärkningar som riktar sig mot domskäl i ett av tribunalens avgöranden som angetts för fullständighetens skull kan emellertid inte leda till att avgörandet ogiltigförklaras, och saknar således verkan (se, för ett liknande resonemang, domen Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C-27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 79, och domen Ungern/kommissionen, C-31/13 P, EU:C:2014:70, punkt 82).

34

I förevarande fall utgör motiveringen i punkt 34 i den överklagade domen emellertid ett svar på kommissionens grund om att borgenären var i ond tro. Det ska särskilt noteras att den sista meningen i denna punkt, i vilken tribunalen anger att det omtvistade beslutet utgjorde den enda rättsliga grunden för den aktuella huvudfordran, innehåller uttrycket ”dessutom” och sammanfattar en kort analys av domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185) av den 15 april 2011 vilken syftar till att visa att kommissionen grundade sig på en felaktig tolkning av denna dom. Den sistnämnda meningen är således angiven för fullständighetens skull.

35

På samma sätt avslutar tribunalen, i punkt 41 i den överklagade domen, sitt resonemang rörande kommissionens skyldighet att betala dröjsmålsränta från och med avkunnandet av domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185) av den 15 april 2011, genom att precisera att, såsom den angett i punkt 34 i den överklagade domen, detta konstaterande gäller oberoende av den omständigheten att det omtvistade beslutet utgjorde den enda rättsliga grunden för den aktuella huvudfordran.

36

Då den grund som i huvudsak rör den aktuella fordrans rättsliga grund avser domskäl som angetts för fullständighetens skull är den verkningslös och ska följaktligen lämnas utan avseende.

37

För övrigt utgör beviljandet av kompensationsränta, såsom generaladvokaten angett i punkt 93 i sitt förslag till avgörande, inte en åtgärd för att följa en dom om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 266 första stycket FEUF, utan en åtgärd som vidtas med tillämpning av artikel 266 andra stycket FEUF, vilken hänvisar till artikel 340 FEUF, det vill säga tvister om unionens utomobligatoriska ansvar (se, för ett liknande resonemang, domen kommissionen/Brazzelli Lualdi m.fl., C-136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 42). Denna typ av ränta syftar nämligen till att kompenserara för den tid som har förflutit fram till den rättsliga bedömningen av skadeståndsbeloppet, oberoende av förseningar som kan tillskrivas gäldenären.

38

Av detta följer att tribunalen felaktigt bedömde att kommissionen var skyldig ”kompensationsränta” trots att endast dröjsmålsränta kunde beviljas inom ramen för vidtagandet av åtgärder enligt artikel 266 första stycket FEUF för att följa domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185) av den 15 april 2011.

39

Detta innebär att grunderna i överklagandet som i huvudsak rör tillämpningen av rättspraxis avseende kompensationsränta är verkningslösa och följaktligen ska lämnas utan avseende.

40

Den tredje grunden kan delas upp i två delar. Genom den ena delgrunden har kommissionen bestritt att den är skyldig att betala dröjsmålsränta från och med den 15 april 2011.

41

Klaganden har anfört att dröjsmålsränta i princip kan krävas efter ett föreläggande, vilket ersätts av tribunalens domslut vid fällande dom. Utan fällande dom kan tribunalen inte retroaktivt fastställa att sådan ränta ska betalas. Kommissionen har således invänt mot att skyldigheten att betala dröjsmålsräntan ansågs uppkomma den 15 april 2011 i den mån som en sådan skyldighet inte ska följa av domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185) av den 15 april 2011, utan enbart av det omtvistade beslutet.

42

Slutligen är beaktandet av detta datum inte förenligt med tribunalens slutsats. Tribunalen fastställde nämligen att återbetalningsskyldigheten enbart följde av det omtvistade beslutet, vilket antogs den 14 oktober 2011.

43

Genom den andra delen av den tredje grunden i överklagandet har kommissionen gjort gällande att tribunalen inte kunde besluta om kapitalisering av kompensationsränta eftersom domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185) av den 15 april 2011 inte uttryckligen föreskrev kapitalisering av denna ränta.

44

Enligt IPK var den sistnämnda domens enda syfte att pröva huruvida det omtvistade beslutet var lagenligt. Den omständigheten att tribunalen inte undersökte de rättsliga följderna av den domen befriar inte kommissionen från skyldigheten att betala såväl dröjsmålsränta som kompensationsränta. För övrigt har IPK erinrat om att kommissionen, i samband med den muntliga delen av förfarandet vid tribunalen, medgav att den var skyldig att betala dröjsmålsränta från och med den 15 april 2011.

45

IPK har tillagt att denna dröjsmålsränta ska beräknas på grundval av huvudskulden med tillägg för den upplupna kompensationsräntan vid tidpunkten för avkunnandet av nämnda dom.

46

Vad gäller den åberopade felaktiga rättstillämpningen avseende skyldigheten att betala dröjsmålsränta från och med den 15 april 2011 ska det noteras att kommissionen, i samband med den muntliga delen av förfarandet vid tribunalen, medgav att den var skyldig att betala dröjsmålsränta från och med detta datum.

47

Domstolens behörighet vid ett överklagande begränsar sig emellertid till att pröva den rättsliga bedömning som rätten i första instans gjort av de grunder som anförts där. En part får således i princip inte för första gången vid domstolen åberopa en grund som denne inte har åberopat vid tribunalen, då detta skulle innebära att domstolen gavs möjlighet att pröva lagenligheten av tribunalens bedömning mot bakgrund av grunder som tribunalen inte prövat (se, för ett liknande resonemang, domen Tyskland/kommissionen, C-544/09 P, EU:C:2011:584, punkt 63). Av detta följer att en delgrund som åberopas för första gången inom denna ram inte kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, domen FENIN/kommissionen, C-205/03 P, EU:C:2006:453, punkt 22).

48

Då den del av den tredje grunden i överklagandet som rör felaktig rättstillämpning med avseende på skyldigheten att bevilja dröjsmålsränta från och med den 15 april 2011 är ny ska den avvisas.

49

Vad gäller den felaktiga rättstillämpningen med avseende på kapitaliseringen av ränta följer det av punkterna 37 och 38 ovan att den ränta som kommissionen är skyldig i förevarande fall inte kan anses utgöra kompensationsränta.

50

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 117 i förslaget till avgörande utgör denna ränta inte en ytterligare skada som ska läggas till huvudfordran och i sig generera ränta.

51

Den kapitalisering av ränta som föreskrivs av tribunalen i punkt 42 i den överklagade domen är således hänförlig till felaktig rättstillämpning eftersom den grundade sig på antagandet att den tidigare upplupna räntan utgjorde kompensationsränta.

52

Överklagandet ska således bifallas på kommissionens grund i den del som det avser kapitaliseringen av räntan.

53

Om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär inte detta att domen ska upphävas. Däremot ska domskälen ersättas (se, för ett liknande resonemang, domen Comitato ”Venezia vuole vivere” m.fl./kommissionen, C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368, punkt 118 och där angiven rättspraxis).

54

Såsom generaladvokaten angett i punkt 120 i förslaget till avgörande föreligger i förevarande fall inte någon särskild omständighet som motiverar en kapitalisering av räntan till förmån för IPK.

55

Under dessa omständigheter ska talan bifallas på den del av den tredje grunden som avser felaktig rättstillämpning till följd av kapitaliseringen av räntan och inte tas upp till prövning i övriga delar.

56

I den femte grunden har kommissionen gjort gällande att tribunalen inte bemötte kommissionens argument avseende räntebeloppet utan, på denna punkt, nöjde sig med att hänvisa till rättspraxis. För övrigt förde tribunalen ett motstridigt resonemang när den dels fastställde att kompensationsränta syftar till att kompensera för försämrat penningvärde till följd av inflation, dels schablonmässigt fastställde storleken på den ränta som skulle betalas.

57

Vad avser dröjsmålsräntan har kommissionen dessutom gjort gällande att tribunalens dom innehåller motstridiga skäl. Detta då tribunalen fastställde att dröjsmålsränta skulle börja löpa från och med den 15 april 2011 samtidigt som det omtvistade beslutet bedömdes utgöra den enda rättsliga grunden för kommissionens betalningsskyldighet.

58

Enligt IPK är motiveringen i den överklagade domen varken motstridig eller bristfällig.

59

Vad gäller motiveringen i den överklagade domen avseende beräkningen av kompensationsräntan noterar domstolen, i likhet med generaladvokaten i punkterna 98 och 99 i förslaget till avgörande, att tribunalen punkt för punkt svarade på kommissionens argument.

60

Kommissionen kan sålunda inte vinna framgång med argumentet att motiveringen avseende beräkningen av kompensationsräntan är bristfällig då detta argument saknar grund.

61

Av punkterna 37 och 38 ovan följer dessutom att den aktuella räntan inte ska betecknas som kompensationsränta.

62

Argumentet att den överklagade domen innehåller motstridiga domskäl med avseende på beräkningen av kompensationsräntan kan följaktligen inte vinna framgång då det är verkningslöst.

63

Vad gäller argumentet att den överklagade domen innehåller motstridiga domskäl med avseende på beräkningen av dröjsmålsräntan följer det av punkterna 31 och 32 ovan att tribunalens rättstillämpning var felaktig när den fastställde att det omtvistade beslutet utgjorde den enda rättsliga grunden för den aktuella huvudfordran.

64

Tribunalens felaktiga rättstillämpning vad avser motiveringsskyldigheten är emellertid inte av sådan beskaffenhet att den överklagade domen ska upphävas, om domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga grunder (se, för ett liknande resonemang, domen kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 47, samt domen Biret och Cie/rådet, C‑94/02 P, EU:C:2003:518, punkt 63).

65

Av punkt 41 i den överklagade domen följer emellertid att kommissionen själv, i samband med den muntliga delen av förfarandet vid tribunalen, medgav att den var skyldig att betala dröjsmålsränta från och med avkunnandet av domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185) av den 15 april 2011. Tribunalen utgick därför från att parterna var eniga på denna punkt när den beslutade att den aktuella räntan skulle betalas från och med avkunnandet av domen.

66

Argumentet att den överklagade domen innehåller motstridiga domskäl med avseende på beräkningen av dröjsmålsräntan kan följaktligen inte vinna framgång då det är verkningslöst.

67

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den femte grunden.

68

I den sjätte grunden har kommissionen invänt mot beslutet att lägga 2 punkter till ECB:s räntesats. Tribunalen gjorde en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, i den mån som kommissionen inte gjorde någon vinst. Tribunalens rättstillämpning var också felaktig, eftersom betalning av kompensationsränta syftar till att förhindra att borgenärens tillgångar minskar och inte till att hindra gäldenären från att göra en vinst.

69

Kommissionen har tillagt att den schablonmässiga tillämpningen av en räntesats för huvudsakliga refinansieringstransaktioner med 2 punkters tillägg innebär att unionen drabbas av en förmögenhetsminskning till förmån för en borgenär i ond tro, vilket strider mot de allmänna principerna i unionsrätten om obehörig vinst.

70

Enligt IPK syftar beviljandet av kompensationsränta inte bara till att kompensera för försämrat penningvärde, utan även till att förhindra obehörig vinst.

71

Det följer av punkterna 29–31 ovan att kommissionens skyldighet att betala dröjsmålsränta följer av tillämpningen av artikel 266 första stycket FEUF. Kommissionen kan följaktligen inte med framgång göra gällande att uppfyllandet av denna skyldighet skulle medföra en obehörig vinst för IPK.

72

Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den sjätte grunden.

73

Med beaktande av det ovan anförda ska den överklagade domen endast upphävas i den mån som det förordnas att den dröjsmålsränta som kommissionen ska betala IPK ska fastställas på grundval av huvudbeloppet med tillägg för redan upplupen ränta. Överklagandet ogillas i övrigt.

74

I enlighet med artikel 61 första stycket i Europeiska unionens domstols stadga kan domstolen, när tribunalens avgörande upphävs, själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till tribunalen för avgörande.

75

I förevarande fall anser domstolen att den förfogar över samtliga uppgifter som krävs för att avgöra frågan om kapitalisering av den ränta som IPK yrkat.

76

Såsom anges i punkt 54 ovan ska yrkandet om kapitalisering av den ränta som ska betalas till IPK ogillas. Den dröjsmålsränta som kommissionen ska betala IPK ska följaktligen enbart beräknas på grundval av den aktuella huvudfordran och löper fram till dess att domen IPK International/kommissionen (EU:T:2011:185) av den 15 april 2011 har följts fullt ut.

77

När överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken ska domstolen enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska gälla i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska vardera parten, om de ömsom tappar målet på en eller flera punkter, bära sina rättegångskostnader.

78

I förevarande mål har parterna ömsom tappat målet och därför ska vardera parten bära sina rättegångskostnader för förfarandet vid domstolen.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande: