—

Lars Ivansson, Carl-Rudolf Palmgren, Kjell Otto Pehrsson och Håkan Rosengren, genom advokaterna M. Erling och E. Erling,

—

Sveriges regering, genom A. Falk och L. Swedenborg, båda i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom J. Enegren, D. Kukovec och A. Tokár, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.1 tredje stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998 (EGT L 217, s. 18) (nedan kallat direktiv 98/34).

2

Begäran har framställts i brottmål mellan Åklagarkammaren i Helsingborg och fyra äggproducenter, Lars Ivansson, Carl-Rudolf Palmgren, Kjell Otto Pehrsson och Håkan Rosengren, i vilka nämnda personer står åtalade för att uppsåtligen eller av oaktsamhet ha hållit höns för äggproduktion i inhysningssystem som inte uppfyller hönsens behov av rede, sittpinne och sandbad.

3

Artikel 1 leden 3, 4 och 11 i direktiv 98/34 innehåller följande definitioner:

”…

…

4

Artikel 8.1 första till tredje stycket i direktiv 98/34 har följande lydelse:

”Om inte annat följer av artikel 10 skall medlemsstaterna omedelbart till kommissionen överlämna alla utkast till tekniska föreskrifter, såvida inte föreskriften utgör endast en överföring av den fullständiga texten till en internationell eller europeisk standard, då det är tillräckligt med information om den aktuella standarden. De skall också till kommissionen redovisa skälen till varför det är nödvändigt att utfärda en sådan teknisk föreskrift, om dessa inte redan framgår av förslaget.

I förekommande fall skall medlemsstaterna, om detta inte redan skett vid ett tidigare tillfälle, samtidigt överlämna texterna till grundläggande lagar eller andra föreskrifter av väsentlig eller direkt betydelse, om kännedom om sådana texter är nödvändig för att bedöma verkningarna av förslaget till teknisk föreskrift.

Medlemsstaterna skall under de förutsättningar som anges ovan överlämna utkastet ännu en gång om de gör ändringar i det som i väsentlig grad förändrar dess tillämpningsområde, förkortar den tid som ursprungligen tänkts för genomförandet, lägger till specifikationer eller andra krav eller skärper dessa.”

5

I 36 § första stycket andra punkten djurskyddslagen (1988:534) av den 2 juni 1988 (nedan kallad djurskyddslagen) föreskrivs följande:

”Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

…

6

Djurskyddsförordningen (1988:539) av den 2 juni 1988, i dess lydelse enligt förordning av den 20 mars 2003 (SFS 2003:105) (nedan kallad djurskyddsförordningen), antogs med stöd av djurskyddslagen. I 9 § djurskyddsförordningen föreskrevs följande:

”Höns för äggproduktion får inte hållas i andra inhysningssystem än sådana som uppfyller hönsens behov av rede, sittpinne och sandbad. Inhysningen skall ske på ett sådant sätt att dödlighet och beteendestörningar hos hönsen hålls på en låg nivå.

Djurskyddsmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om hur hönsen skall inhysas.”

7

De tilltalade i de aktuella målen är äggproducenter mot vilka åtal har väckts vid Helsingborgs tingsrätt för brott mot 36 § djurskyddslagen och 9 § djurskyddsförordningen. Åtalet avser att de tilltalade uppsåtligen eller av oaktsamhet har hållit höns för äggproduktion i inhysningssystem som inte uppfyller hönsens behov av rede, sittpinne och sandbad.

8

De tilltalade har vidgått de faktiska omständigheter som läggs dem till last, men har bestritt straffansvar. De har därvid gjort gällande att tidigareläggningen av ikraftträdandedagen för 9 § djurskyddsförordningen, som bestämts till den 15 april 2003 i stället för den 1 maj 2003 såsom inledningsvis planerats, inte hade genomgått det förfarande för ny anmälan till kommissionen som föreskrivs i artikel 8.1 tredje stycket i direktiv 98/34. Enligt de tilltalade får 9 § djurskyddsförordningen som en följd härav inte tillämpas mot dem.

9

Åklagaren har vidgått att 9 § djurskyddsförordningen utgör en teknisk föreskrift och att den därmed omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 98/34. Hon har dessutom vidgått att någon ny anmälan till kommissionen inte har gjorts. Åklagaren har dock gjort gällande att den omständigheten att bestämmelsens ikraftträdandedag har tidigarelagts med 14 dagar inte utgör någon väsentlig förändring i den mening som avses i artikel 8.1 tredje stycket i direktiv 98/34, varför den svenska regeringen inte var skyldig att göra en ny anmälan till kommissionen.

10

Helsingborgs tingsrätt ogillade åtalet i dom av den 2 oktober 2009 av de skäl som anförts av de tilltalade.

11

Efter det att Högsta domstolen i beslut den 21 december 2010 funnit att det inte fanns skäl att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen, undanröjde Hovrätten över Skåne och Blekinge domen av den 2 oktober 2009 och återförvisade målen till Helsingborgs tingsrätt för ny prövning.

12

Mot denna bakgrund beslutade Helsingborgs tingsrätt att vilandeförklara målen och ställa följande frågor till domstolen:

13

Helsingborgs tingsrätt har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida den skyldighet att göra anmälan till kommissionen som föreskrivs i artikel 8.1 tredje stycket i direktiv 98/34 omfattar den ikraftträdandedag som de nationella myndigheterna slutligen har bestämt för en sådan nationell bestämmelse som den som är aktuell i de nationella målen, enligt vilken höns för äggproduktion ska hållas i inhysningssystem som uppfyller hönsens behov av rede, sittpinne och sandbad så att dödlighet och beteendestörningar hos hönsen hålls på en låg nivå.

14

I artikel 8.1 tredje stycket i direktiv 98/34 föreskrivs att medlemsstaterna ska överlämna ett utkast till tekniska föreskrifter ännu en gång, om de gör ändringar i det som i väsentlig grad förändrar dess tillämpningsområde, förkortar den tid som ursprungligen tänkts för genomförandet, lägger till specifikationer eller andra krav eller skärper dessa.

15

Den polska regeringen har i sitt yttrande ifrågasatt huruvida 9 § djurskyddsförordningen kan kvalificeras som teknisk föreskrift i den mening som avses i artikel 1 led 11 i direktiv 98/34. Domstolen kommer därför, och med hänsyn till att Helsingborgs tingsrätt ska ges ett användbart svar, först att pröva huruvida 9 § djurskyddsförordningen faktiskt kan kvalificeras på detta sätt.

16

Enligt domstolens fasta praxis följer det av artikel 1 led 11 i direktiv 98/34 att begreppet tekniska föreskrifter omfattar tre kategorier, nämligen ”tekniska specifikationer”i den mening som avses i artikel 1 led 3 i direktivet, ”andra krav” enligt definitionen i artikel 1 led 4 i direktivet och slutligen även sådana föreskrifter som avses i artikel 1 led 11 i direktivet, som gäller bestämmelser i lagar och andra författningar som förbjuder tillverkning, import, saluföring eller användning av en produkt eller som förbjuder tillhandahållande eller utnyttjande av en tjänst eller etablering som tillhandahållare av tjänster (se, för ett motsvarande synsätt, dom Fortuna m.fl., C‑213/11, C‑214/11 och C‑217/11, EU:C:2012:495, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

17

Domstolen konstaterar inledningsvis att 9 § djurskyddsförordningen inte omfattas av den tredje kategorin av tekniska föreskrifter, som avses i artikel 1 led 11 i direktiv 98/34, eftersom denna paragraf inte innehåller något förbud, i den mening som avses i direktivet, varken mot att tillverka, importera, saluföra eller använda en produkt, eller mot att tillhandahålla eller utnyttja en tjänst eller att etablera sig som tillhandahållare av tjänster.

18

Det ska därefter prövas huruvida den aktuella nationella bestämmelsen omfattas av den första kategorin av tekniska föreskrifter, som avses i artikel 1 led 3 i direktiv 98/34, det vill säga huruvida den omfattas av begreppet tekniska specifikationer.

19

Enligt rättspraxis omfattar detta begrepp endast sådana nationella bestämmelser som nödvändigtvis avser själva produkten eller själva förpackningen, och som därigenom fastställer en av de egenskaper som krävs av en produkt (se, för ett motsvarande synsätt, dom Fortuna m.fl., EU:C:2012:495, punkt 28).

20

Domstolen har vidare, med avseende på jordbruksprodukter, slagit fast att begreppet teknisk specifikation avser en i ett dokument intagen specifikation som fastställer de egenskaper som krävs av en produkt eller metoderna och processerna för att producera produkten (se, för ett motsvarande synsätt, dom Donkersteeg, C‑37/99, EU:C:2000:636, punkt 30).

21

Även om 9 § djurskyddsförordningen rör komforten i och kvaliteten på den infrastruktur som används för att hålla höns för äggproduktion, det vill säga de inredda burarna, fastställer denna bestämmelse, såsom den polska regeringen har påpekat, emellertid inte de egenskaper som de aktuella produkterna ska uppvisa.

22

Det skulle visserligen kunna anses att denna bestämmelse avser en produktionsmetod på grund av att den, såsom angetts i föregående punkt, rör hållande av höns för äggproduktion i inredda burar. Domstolen finner dock att kravet i denna bestämmelse på reden, sittpinnar och sandbad i denna infrastruktur är allmänt hållet och att bestämmelsen inte specifikt fastställer de olika aspekterna av detta inhysningssystem. 9 § djurskyddsförordningen innehåller nämligen inga uppgifter om, till exempel, de inredda burarnas dimensioner, antal, temperatur och underhåll eller om hur burarna fungerar vad gäller antalet ljustimmar som hönsen har tillgång till. Där anges heller ingenting om utrustning för utfordring eller tillförsel av dricksvatten. Eftersom 9 § djurskyddsförordningen inte innehåller några preciserade krav, kan den inte anses fastställa en produktionsmetod eller en produktionsprocess.

23

I 9 § första stycket djurskyddsförordningen anges, utan närmare precisering, att ”[i]nhysningen skall ske på ett sådant sätt att dödlighet och beteendestörningar hos hönsen hålls på en låg nivå”. I bestämmelsen uppställs således enbart ett allmänt mål avseende hönsens välbefinnande. Det anges emellertid inte närmare i bestämmelsen hur detta mål konkret ska uppnås och det hänvisas inte heller nödvändigtvis till den aktuella produkten, vilket innebär att bestämmelsen inte heller fastställer produktens egenskaper (se, analogt, dom Intercommunale Intermosane och Fédération de l’industrie et du gaz, C‑361/10, EU:C:2011:382, punkt 17).

24

Av vad som ovan anförts följer att 9 § djurskyddsförordningen inte innehåller några tekniska specifikationer i den mening som avses i artikel 1 led 3 i direktiv 98/34.

25

Det ska därefter prövas huruvida 9 § djurskyddsförordningen omfattas av den andra kategorin av tekniska föreskrifter, som avses i artikel 1 led 4 i direktiv 98/34, det vill säga huruvida paragrafen omfattas av begreppet ”annat krav”.

26

Domstolen har slagit fast att nationella bestämmelser kan kvalificeras som ”andra krav”i den mening som avses i artikel 1 led 4 i direktiv 98/34 endast om de utgör ”villkor” som på ett väsentligt sätt kan påverka produktens sammansättning, natur eller saluföring (se dom Fortuna m.fl., EU:C:2012:495, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

27

Domstolen har även ansett att allmänt utformade krav i en nationell bestämmelse inte kan utgöra sådana villkor och följaktligen inte heller kan kvalificeras som ”andra krav” i den mening som avses i artikel 1 punkt 4 i direktivet (se, för ett motsvarande synsätt, dom Intercommunale Intermosane och Fédération de l’industrie et du gaz, EU:C:2011:382, punkt 21).

28

De mycket allmänna ordalagen i 9 § djurskyddsförordningen, som det erinrats om i punkterna 22 och 23 ovan, innebär således att denna bestämmelse inte kan anses uppställa villkor avseende de berörda produkternas sammansättning, natur eller saluföring.

29

9§ djurskyddsförordningen kan följaktligen inte kvalificeras som ett ”annat krav” i den mening som avses i artikel 1 led 4 i direktiv 98/34.

30

Det ska slutligen erinras om att även om denna paragraf inte i sig utgör en teknisk föreskrift, hänvisas det i andra stycket till mer detaljerade föreskrifter om hur höns ska inhysas, vilka skulle meddelas av Djurskyddsmyndigheten.

31

En sådan hänvisning till mer detaljerade administrativa föreskrifter skulle kunna medföra att 9 § djurskyddsförordningen ska anses som en ”teknisk föreskrift som är faktiskt tvingande”enligt första strecksatsen i artikel 1 led 11 i direktiv 98/34, under förutsättning att de nämnda administrativa föreskrifterna kan anses utgöra tekniska specifikationer eller ”andra krav”.

32

Den svenska regeringen uppgav emellertid vid förhandlingen att de nämnda föreskrifterna återfinns i Statens jordbruksverks allmänna råd SJVFS 2010:15, vilka beslutades den 6 maj 2010, men att sådana föreskrifter förelåg redan år 2003.

33

Det ankommer således på Helsingborgs tingsrätt att pröva huruvida sådana mer detaljerade föreskrifter, till vilka det hänvisas i 9 § djurskyddsförordningen, faktiskt hade antagits vid tiden för omständigheterna i de aktuella målen. Om dessa föreskrifter är tillämpliga i tidshänseende, ska tingsrätten därefter kontrollera huruvida de kan kvalificeras som tekniska specifikationer eller som ”andra krav” enligt första strecksatsen i artikel 1 led 11 i direktiv 98/34. Tingsrätten ska slutligen pröva huruvida även dessa föreskrifter berördes av tidigareläggningen av ikraftträdandedagen för 9 § djurskyddsförordningen.

34

Om Helsingborgs tingsrätt finner att dessa mer detaljerade föreskrifter utgör tekniska specifikationer eller ”andra krav” och således omfattas av begreppet tekniska föreskrifter ska det, under förutsättning att förkortningen av genomförandetiden även gällde dessa föreskrifter, prövas huruvida tidigareläggningen av ikraftträdandedagen för 9 § djurskyddsförordningen, från den 1 maj 2003 till den 15 april 2003, omfattades av den skyldighet att göra en ny anmälan till kommissionen som föreskrivs i artikel 8.1 tredje stycket i nämnda direktiv.

35

Den svenska regeringen och kommissionen gjorde vid förhandlingen emellertid gällande att det i anmälan till kommissionen av det ursprungliga utkastet till 9 § djurskyddsförordningen inte angavs att denna bestämmelse skulle tillämpas från och med den 1 maj 2003, utan enbart nämndes att den skulle träda i kraft under år 2003. Det ankommer på Helsingborgs tingsrätt att pröva huruvida så var fallet.

36

Om det i anmälan till kommissionen av det ursprungliga utkastet till 9 § djurskyddsförordningen verkligen angavs att denna bestämmelse skulle träda i kraft under år 2003, utgör datumet den 15 april 2003, som är den ikraftträdandedag som de nationella myndigheterna slutligen bestämde för bestämmelsen, inte någon ändring i förhållande till ett exakt datum – som för övrigt inte behöver anges enligt direktiv 98/34 – som ursprungligen anmälts till kommissionen, och utgör följaktligen inte en sådan förändring av genomförandetiden som avses i artikel 8.1 tredje stycket i direktivet.

37

Av detta följer att de nationella myndigheterna, vid sådana förhållanden, inte var skyldiga att göra en ny anmälan i enlighet med denna bestämmelse i direktiv 98/34.

38

Om det i den ursprungliga anmälan till kommissionen av 9 § djurskyddsförordningen däremot angavs att denna bestämmelse skulle träda i kraft det exakta datumet den 1 maj 2003, utgör de svenska myndigheternas slutliga val att låta bestämmelsen träda i kraft den 15 april 2003 en förändring av genomförandetiden. Fråga uppkommer då huruvida denna tidigareläggning av ikraftträdandedagen omfattades av skyldigheten att göra en ny anmälan till kommissionen enligt artikel 8.1 tredje stycket i direktiv 98/34.

39

Alla de som har yttrat sig i målet har påpekat att det finns språkliga skillnader mellan de olika versionerna av artikel 8.1 tredje stycket i direktiv 98/34. Det framgår nämligen inte klart av samtliga språkversioner att väsentlighetskravet inte enbart gäller det första typfall som avses i denna artikel, det vill säga att den tekniska föreskriftens tillämpningsområde förändras, utan även gäller de andra två typfall som anges i bestämmelsen, det vill säga att den tekniska föreskriftens genomförandetid förkortas och att specifikationer eller andra krav läggs till eller skärps. Det är endast i vissa språkversioner som det klart anges att väsentlighetskriteriet gäller alla de tre typerna av förändringar. Som exempel kan nämnas att det i den franska språkversionen anges att ”[l]es États membres procèdent à une nouvelle communication … s’ils apportent au projet de règle technique, d’une manière significative, des changements qui auront pour effet de modifier le champ d’application, d’en raccourcir le calendrier d’application initialement prévu, d’ajouter des spécifications ou des exigences ou de rendre celles-ci plus strictes”. Den italienska språkversionen har följande lydelse: ”Gli Stati membri procedono ad una nuova comunicazione … qualora essi apportino al progetto di regola tecnica modifiche importanti che ne alterino il campo di applicazione, ne abbrevino il calendario di applicazione inizialmente previsto, aggiungano o rendano più rigorosi le specificazioni o i requisiti”. Den portugisiska språkversionen lyder som följer: ”Os Estados-membros farão uma nova comunicação ..., caso introduzam alterações significativas no projecto de regra técnica que tenham por efeito modificar o âmbito de aplicação, reduzir o calendário de aplicação inicialmente previsto, aditar especificações ou exigências ou torná-las mais rigorosas”.

40

Enligt fast rättspraxis kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsrättslig bestämmelse inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se dom Kurcums Metal, C‑558/11, EU:C:2012:721, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

41

Syftet med direktiv 98/34 är att, genom en förebyggande kontroll, skydda den fria rörligheten för varor, vilken är en av Europeiska unionens grundvalar. Det är viktigt att en sådan kontroll görs, eftersom de tekniska föreskrifter som omfattas av detta direktiv kan utgöra hinder för handeln med varor mellan medlemsstaterna. Sådana hinder kan nämligen inte tillåtas annat än om de är nödvändiga på grund av tvingande krav av allmänintresse (se dom Fortuna m.fl., EU:C:2012:495, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

42

I skäl 13 i direktiv 98/34 anges vidare att ”[k]ommissionen och medlemsstaterna måste dessutom ges tillräcklig tid att föreslå ändringar av en planerad åtgärd i syfte att avskaffa eller minska de hinder som åtgärden kan skapa för de fria varurörelserna”. I skäl 16 i direktivet förklaras att ”medlemsstaten i fråga [måste] avvakta med genomförandet av den planerade åtgärden under en tidsperiod som är tillräckligt lång för att möjliggöra antingen en gemensam granskning av de föreslagna ändringarna, utarbetande av ett förslag till en bindande rättsakt i rådet eller antagande av en bindande rättsakt i kommissionen”.

43

Av systematiken i och ändamålet med direktiv 98/34 följer således att förkortningen av den tekniska föreskriftens genomförandetid inte kan omfattas av ett strängare krav – enligt vilket varje tidigareläggning av föreskriftens ikraftträdandedag måste anmälas till kommissionen – än det som gäller i fråga om en ändring som rör den tekniska föreskriftens tillämpningsområde. Alla sådana ändringar av ett utkast till teknisk föreskrift som anges i artikel 8.1 tredje stycket i direktivet ska nämligen bedömas på samma sätt och med beaktande av målet avseende den fria rörligheten för varor. Av systematiken i och ändamålet med direktiv 98/34 följer dessutom att förfarandet för kommissionens och medlemsstaternas granskning av utkast till tekniska föreskrifter och det nationella lagstiftningsförfarandet ska kunna genomföras på ett effektivt sätt.

44

Av det anförda följer att väsentlighetskriteriet är tillämpligt på samtliga typfall som anges i artikel 8.1 tredje stycket i direktiv 98/34, inklusive det fallet att genomförandetiden för en teknisk föreskrift förkortas.

45

Helsingborgs tingsrätt ska således bedöma huruvida tidigareläggningen av ikraftträdandedagen för 9 § djurskyddsförordningen till den 15 april 2003 utgör en väsentlig förändring. Bedömningen ska göras på grundval av samtliga uppgifter som underställts dess prövning, och med beaktande av både hur mycket den tekniska föreskriftens genomförandetid – objektivt sett – har förkortats och det aktuella verksamhetsområdets särdrag, särskilt de olika etapper och svårigheter som förekommer vid tillverkning och saluföring av de aktuella produkterna.

46

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande: Skyldigheten att göra anmälan till kommissionen enligt artikel 8.1 tredje stycket i direktiv 98/34 omfattar den ikraftträdandedag som de nationella myndigheterna slutligen har bestämt för en sådan nationell bestämmelse som den som är aktuell i de nationella målen, enligt vilken höns för äggproduktion ska hållas i inhysningssystem som uppfyller hönsens behov av rede, sittpinne och sandbad så att dödlighet och beteendestörningar hos hönsen hålls på en låg nivå. Detta gäller dock under förutsättning att genomförandetiden för den nämnda nationella bestämmelsen verkligen har ändrats och att denna ändring är att anse som väsentlig, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

47

Helsingborgs tingsrätt har ställt den andra frågan för att, för det fall förkortningen av genomförandetiden för 9 § djurskyddsförordningen omfattas av skyldigheten att göra anmälan till kommissionen enligt artikel 8.1 tredje stycket i direktiv 98/34, få klarhet i vilka rättsverkningar som underlåtelsen att göra en sådan anmälan har.

48

Domstolen har slagit fast att ett åsidosättande av skyldigheten att anmäla tekniska föreskrifter till kommissionen utgör ett förfarandefel vid antagandet av de aktuella tekniska föreskrifterna som medför att dessa inte får tillämpas och att de därmed inte kan göras gällande gentemot enskilda (se, bland annat, dom CIA Security International, C‑194/94, EU:C:1996:172, punkt 54 och dom Schwibbert, C‑20/05, EU:C:2007:652, punkt 44). Enskilda kan vid nationella domstolar åberopa att föreskrifterna inte får tillämpas, och nationella domstolar är skyldiga att avstå från att tillämpa en nationell teknisk föreskrift som inte har anmälts i enlighet med direktiv 98/34 (se, bland annat, dom Schwibbert, EU:C:2007:652, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

49

För det fall det i anmälan till kommissionen av 9 § djurskyddsförordningen verkligen angavs att bestämmelsen skulle träda i kraft den 1 maj 2003 och om förkortningen av bestämmelsens genomförandetid till den 15 april 2003 ska anses som en väsentlig förändring, får således underlåtenheten att anmäla denna nationella bestämmelse till kommissionen till följd att den inte kan göras gällande gentemot de tilltalade i de aktuella målen.

50

Den andra frågan ska följaktligen besvaras enligt följande: För det fall en förkortning av genomförandetiden för en nationell teknisk föreskrift omfattas av skyldigheten att göra en anmälan till kommissionen enligt artikel 8.1 tredje stycket i direktiv 98/34, medför underlåtenhet att göra en sådan anmälan att den nämnda nationella bestämmelsen inte får tillämpas och att den därmed inte kan göras gällande gentemot enskilda.

51

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målen vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande: