1

Konungariket Spanien har yrkat att domstolen ska upphäva den av Europeiska unionens tribunal meddelade domen Spanien/kommissionen (T‑235/11, EU:T:2013:49) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Konungariket Spaniens talan om, i första hand, ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2011) 1023 slutlig av den 18 februari 2011 om nedsättning av stödet från sammanhållningsfonden för följande projektfaser: ”Leverans och montering av spårmaterial för höghastighetståglinjen Madrid-Zaragoza-Barcelona–franska gränsen. Sträcka Madrid–Lérida”(CCI 1999.ES.16.CPT.001), ”Höghastighetståglinjen Madrid‑Barcelona. Sträckan Lérida‑Martorell (Plattform, fas 1)” (CCI 2000.ES.16.C.PT.001), ”Höghastighetståglinjen Madrid-Zaragoza-Barcelona–franska gränsen. Förbindelser med den nya stationen i Zaragoza”(CCI 2000.ES.16.C.PT.003), ”Höghastighetståglinjen Madrid-Barcelona–franska gränsen. Sträcka Lérida–Martorell. Delsträcka X-A (Olérdola–Avinyonet del Penedés” (CCI 2001.ES.16.C.PT.007) och ”Ny järnvägsanslutning för höghastighetståg till Levante. Delsträcka La Gineta–Albacete (Plattform)” (CCI 2004.ES.16.C.PT.014) (nedan kallat det omtvistade beslutet) och, i andra hand, ogiltigförklaring av beslutet i den del det avser Europeiska kommissionens korrigeringar.

2

I den överklagade domen redogjorde tribunalen för de tillämpliga bestämmelserna på följande sätt.

3

I artikel 2.1 i rådets förordning (EG) nr 1164/94 av den 16 maj 1994 om inrättandet av en sammanhållningsfond (EGT L 130, s. 1; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 189), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1264/1999 av den 21 juni 1999 (EGT L 161, s. 57) och rådets förordning (EG) nr 1265/1999 av den 21 juni 1999 (EGT L 161, s. 62) (nedan kallad förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse) föreskrivs följande:

”Fonden skall ge finansiellt stöd till projekt som bidrar till att uppnå de mål som fastlagts i Fördraget om Europeiska unionen på områdena miljö och transeuropeiska transportinfrastrukturnätverk i medlemsstater med en bruttonationalprodukt (BNP) per invånare, mätt i köpkraftenheter, som är lägre än 90 % av genomsnittet i gemenskapen och som har ett program som leder till uppfyllandet av de villkor om ekonomisk konvergens som avses i artikel [126 FEUF].”

4

I artikel 8.1 i förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse föreskrivs följande:

”Projekt som finansieras av fonden skall vara förenliga med bestämmelserna i fördragen, med de styrmedel som antagits till följd av dessa och med gemenskapens politik, inklusive politiken i fråga om miljöskydd, transporter, transeuropeiska nätverk, konkurrens och offentlig upphandling.”

5

Bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse har rubriken ”Tillämpningsföreskrifter”. I denna bilaga finns en artikel H, ”Finansiella korrigeringar”, i vilken föreskrivs följande:

6

I artikel 18 i kommissionens förordning (EG) nr 1386/2002 av den 29 juli 2002 om genomförandebestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1164/94 beträffande förvaltnings- och kontrollsystemen och förfarandet för finansiella korrigeringar rörande stöd från sammanhållningsfonden (EGT L 201, s. 5) föreskrivs följande:

”1.   Den tidsfrist inom vilken den berörda medlemsstaten enligt artikel H.1 första stycket i bilaga II till förordning (EG) nr 1164/94 får lämna sina synpunkter skall vara två månader, utom i vederbörligen motiverade fall då kommissionen kan samtycka till en längre frist.

2.   Om kommissionen föreslår en finansiell korrigering som fastställts genom extrapolering eller schablonmässigt, skall medlemsstaten ges möjlighet att, genom en undersökning av de berörda akterna, visa att oegentlighetens faktiska omfattning var mindre än enligt kommissionens bedömning. Efter överenskommelse med kommissionen får medlemsstaten begränsa omfattningen av undersökningen till en lämplig andel eller ett lämpligt urval av de berörda akterna.

Utom i vederbörligen motiverade fall får tidsfristen för denna undersökning inte överskrida en ytterligare period av två månader efter den tvåmånadersperiod som anges i punkt 1. Resultaten av en sådan undersökning skall granskas på det sätt som anges i artikel H.1 andra stycket i bilaga II till förordning (EG) nr 1164/94. Kommissionen skall ta hänsyn till det bevismaterial som medlemsstaterna tillhandahåller inom tidsfristerna.

3.   När medlemsstaten invänder mot kommissionens anmärkningar och en överläggning äger rum enligt artikel H.1 andra stycket i bilaga II till förordning (EG) nr 1164/94, skall den tremånadersfrist inom vilken kommissionen kan fatta ett beslut enligt artikel H.2 i bilaga II till den förordningen börja löpa från och med dagen för överläggningen.”

7

Tvistens bakgrund har återgetts i punkterna 13–23 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande.

8

Genom beslut K(2000) 2113 av den 13 september 2000 i dess ändrade lydelse beviljade kommissionen finansiellt stöd från sammanhållningsfonden till vissa projektfaser avseende linjen för höghastighetståg Madrid–Barcelona (Spanien).

9

Genom skrivelser av den 23 oktober 2009 och den 30 mars 2010 samt genom tre skrivelser av den 21 april 2010 översände kommissionen till Konungariket Spanien ett förslag om avslutande för var och en av projektfaserna. Samtliga förslag innehöll finansiella korrigeringar till följd av oegentligheter vid tillämpningen av lagstiftningen om offentlig upphandling.

10

De spanska myndigheterna meddelade kommissionen genom fyra skrivelser av den 13 maj 2010 att de motsatte sig kommissionens förslag till avslutande, och en överläggning hölls till följd därav den 23 juni 2010. Under överläggningens gång översändes till kommissionen ”en promemoria upprättad av de administrativa myndigheterna angående förslaget till finansiell korrigering”och en ”dokumentförteckning översänd som svar på Europeiska kommissionens förslag till finansiell korrigering med avseende på förslaget till avslutande av projekt inom ramen för sammanhållningsfonden”.

11

Konungariket Spanien skickade kompletterande uppgifter till kommissionen i skrivelse av den 23 juli 2010.

12

Den 18 februari 2011 antog kommissionen det omtvistade beslutet.

13

I detta beslut, vilket delgavs Konungariket Spanien den 21 februari 2011, konstaterade kommissionen flera oegentligheter vid tillämpningen av den unionslagstiftning om offentlig upphandling som var tillämplig med avseende på de berörda projektfaserna. Kommissionen satte som en följd härav ned det totala finansiella stödet till projektfaserna med 31328947,63 euro.

14

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 29 april 2011 väckte Konungariket Spanien talan, i första hand om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och, i andra hand, om ogiltigförklaring av beslutet i den del det avsåg kommissionens korrigeringar.

15

Konungariket Spanien anförde två grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg att kommissionen hade underlåtit att iaktta den frist som föreskrivs i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse. Med den andra grunden gjorde Konungariket Spanien gällande att kommissionen hade gjort en felaktig tillämpning av artikel 20.2 i rådets direktiv 93/38/EEG av den 14 juni 1993 om samordning av upphandlingsförfarandet för enheter som har verksamhet inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna (EGT L 199, s. 84; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 177), eller, i andra hand, att den hade tillämpat artikel 20.2 f i samma direktiv felaktigt.

16

Tribunalen ogillade talan genom den överklagade domen.

17

Inom ramen för den första grunden gjorde Konungariket Spanien vid tribunalen huvudsakligen gällande att kommissionen, för att iaktta den tremånadersfrist som föreskrivs både i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse och i artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002, var skyldig att anta beslutet om finansiell korrigering inom tre månader från och med dagen för överläggningen, eller i vart fall från och med den dag då kommissionen mottog de kompletterande uppgifterna från den spanska regeringen. Detta innebar enligt Konungariket Spanien att det omtvistade beslutet hade antagits för sent och således var rättsstridigt. Tribunalen fann med avseende på denna grund, i punkt 32 i den överklagade domen, att det framgår av tribunalens dom Grekland/kommissionen (T‑404/05, EU:T:2008:510, punkt 44), vilken enligt tribunalen fastställdes genom domstolens beslut Grekland/kommissionen (C‑43/09 P, EU:C:2010:36), att artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse inte föreskriver någon frist inom vilken kommissionen är skyldig att anta ett beslut och att denna tolkning för övrigt följer uttryckligen av bestämmelsens lydelse. Den tremånadersfrist till vilken det hänvisas avser den tid inom vilken en överenskommelse kan nås mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten.

18

Tribunalen fortsatte genom att i punkt 33 i den överklagade domen påpeka att det i den franska språkversionen av nämnda bestämmelse visserligen föreskrivs att ”[v]id utgången av den tidsperiod som fastställts av kommissionen skall kommissionen, om ingen överenskommelse har nåtts, med iakttagande av vederbörligt förfarande och med beaktande av medlemsstatens kommentarer, inom tre månader besluta att”, men att alla språkversioner utom den franska har formulerats på ett sätt som innebär att orden ”inom tre månader” hänför sig till den tid inom vilken parterna inte har nått någon överenskommelse. Den fann vidare, med hänvisning till bland annat domen Bacardi (C‑253/99, EU:C:2001:490, punkt 41 och där angiven rättspraxis), att det på grund av nödvändigheten av en enhetlig tolkning av unionsförordningarna är uteslutet att endast en språkversion av en bestämmelse beaktas i fall där det råder osäkerhet. Det krävs i stället att bestämmelsen tolkas och tillämpas mot bakgrund av de övriga officiella språkversionerna.

19

Tribunalen fann att den tremånadersfrist som fastställts i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse under dessa omständigheter innebär att den berörda medlemsstaten efter överläggningen kan lämna in kompletterande uppgifter till kommissionen och att kommissionen kan beakta sådana uppgifter och att det enbart är ”om ingen överenskommelse har nåtts mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten inom tre månader som kommissionen, med beaktande av medlemsstatens kommentarer, ska anta ett beslut” (punkt 34 i den överklagade domen).

20

Konungariket Spanien framlade vid förhandlingen, som svar på en fråga från tribunalen, den ståndpunkt som återgavs i punkt 35 i den överklagade domen. Enligt denna ståndpunkt börjar två olika frister löpa samtidigt på dagen för överläggningen – en som följer av artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse och hänför sig till den tid inom vilken en överenskommelse kan nås med den berörda medlemsstaten, och en som föreskrivs i artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 och som hänför sig till kommissionens beslut om finansiella korrigeringar. Tribunalen fann att denna ståndpunkt inte kunde godtas.

21

I punkt 36 i den överklagade domen slog tribunalen i detta avseende nämligen fast att ”artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 enbart fastställer den dag då fristen för antagande av beslutet enligt artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 [i dess ändrade lydelse] börjar löpa”, men att artikel H.2, såsom framgår av punkt 32 i den överklagade domen, inte föreskriver ”någon tidsfrist inom vilken kommissionen är skyldig att anta sitt beslut”.

22

Tribunalen fann således, i punkt 37 i den överklagade domen, att eftersom en tillämpningsförordning, såsom förordning nr 1386/2002, om möjligt ska tolkas i enlighet med bestämmelserna i grundförordningen kan en tolkning av artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 som innebär att kommissionen enbart har tre månader på sig för att anta det omtvistade beslutet inte godtas.

23

Tribunalen tillade dessutom i punkt 38 i domen, att den tolkning av dessa två bestämmelser som förespråkats av Spanien ”innebär att fristen i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse förlorar sin ändamålsenliga verkan, eftersom en sådan tolkning skulle innebära att kommissionen, om det förelåg två olika parallella frister, vore skyldig att anta ett beslut enligt denna bestämmelse inom den tremånadersperiod under vilken den försöker nå en överenskommelse med den berörda medlemsstaten”.

24

I punkterna 39–41 i den överklagade domen drog tribunalen härav slutsatsen att det – ”eftersom artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 enbart fastställer den dag då fristen för antagande av beslutet enligt artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 [i dess ändrade lydelse] börjar löpa”– saknar betydelse att det i den spanska, den danska, den tyska och den nederländska språkversionen av artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 hänvisas till den tremånadersfrist inom vilken kommissionen ”ska fatta” eller ”fattar”ett beslut, medan det i den slovenska språkversionen mer allmänt hänvisas till ”beslutet enligt artikel H.2 i bilaga II till den förordningen” och det i övriga språkversioner av bestämmelsen hänvisas till den tremånadersfrist inom vilken kommissionen ”kan” fatta ett beslut enligt artikel H.2 i bilaga II till den förordningen. Tribunalen fann på grundval av detta att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg den första grunden.

25

I punkterna 44–72 respektive 76–108 i den överklagade domen fann tribunalen att talan inte heller kunde bifallas såvitt avsåg den andra eller den tredje grund som Konungariket Spanien hade åberopat.

26

Konungariket Spanien har i överklagandet yrkat att domstolen ska

27

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

28

Konungariket Spanien har anfört två grunder till stöd för överklagandet. Båda grunderna avser att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, dels avseende underlåtenheten att iaktta den frist för att anta det omtvistade beslutet som föreskrivs i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse, dels avseende åsidosättandet av begreppet upphandling, i den mening som avses i direktiv 93/38.

29

Konungariket Spanien har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att slå fast att artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse inte föreskriver någon frist inom vilken kommissionen var skyldig att anta det omtvistade beslutet.

30

Enligt denna medlemsstat ska nämnda bestämmelse tvärtom förstås så, att den föreskriver en frist som innebär att kommissionen, om ingen överenskommelse nås med den berörda medlemsstaten under den överläggning som föreskrivs i artikel H.1 i samma bilaga, inom tre månader ska fatta ett beslut om nedsättning eller om finansiell korrigering.

31

Enligt Konungariket Spanien är denna tolkning den enda som kan ge de relevanta bestämmelserna en innebörd och en ändamålsenlig verkan.

32

Konungariket Spanien har i detta avseende anfört följande. I artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse föreskrivs en tremånadersfrist som börjar löpa ”vid utgången av den tidsperiod som fastställts av kommissionen”, vilken bara kan vara den frist som föreskrivs i artikel H.1 första stycket sista delen av meningen, i vilken det föreskrivs att ”kommissionen [ska] … begära att medlemsstaten lägger fram sina kommentarer inom en fastställd tidsperiod”. Denna frist löper ut innan den överläggning som föreskrivs i artikel H.1 äger rum och syftar till att göra det möjligt för kommissionen och den berörda medlemsstaten att nå en överenskommelse. Artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 hänför sig däremot till en annan tremånadersfrist genom att uttryckligen hänvisa till artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse, och denna frist börjar löpa på dagen för den överläggning som föreskrivs i förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse. De sistnämnda bestämmelserna i förening syftar enligt Konungariket Spanien till att fastställa den frist inom vilken kommissionen, om ingen överenskommelse nåtts mellan parterna, är skyldig att fatta ett beslut om finansiell korrigering. Om nämnda artikel 18.3 skulle tolkas så, att den bara fastställer när den tremånadersfrist inom vilken parterna kan nå en överenskommelse börjar löpa, skulle den sakna ändamålsenlig verkan, eftersom det i artikel H i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse tydligt anges när den fristen löper ut.

33

Om kommissionen tre månader efter dagen för överläggningen inte har fattat något beslut om finansiell korrigering är denna institution följaktligen skyldig att göra utbetalningen, och alla korrigeringar som, såsom i förevarande fall, genomförs efter utgången av fristen är rättsstridiga, eftersom kommissionen då inte längre har den nödvändiga rättsliga grunden för att vidta en sådan åtgärd. Kommissionen kan nämligen inte efter eget skön bestämma vid vilken tidpunkt den ska fatta ett beslut av stor betydelse för de berörda nationella myndigheternas finansiella planering.

34

Konungariket Spanien anser vidare att en sådan tolkning gör det möjligt för medlemsstaterna att, i enlighet med rättssäkerhetsprincipen, inom en tidsperiod som är tillräckligt kort och möjlig att fastställa på förhand, få reda på om de beviljade utgifterna kommer att finansieras av sammanhållningsfonden. Nämnda tolkning bekräftas enligt medlemsstaten för övrigt av att det i Meddelande (2011) C 332/01 från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och revisionsrätten – Europeiska unionens årsredovisning – Budgetåret 2010 (EUT C 332, 2011, s. 1), föreskrivs på sidan 63, avseende sammanhållningspolitiken, att ”kommissionen [har] tre månader på sig för att, från dagen för ett formellt förhör med medlemsstaten (sex månader för de program som avser 2007–2013), anta ett formellt beslut om finansiell korrigering och utfärda ett betalningskrav för återbetalning från medlemsstaten”.

35

Konungariket Spanien har även anfört att tribunalen när den, som stöd för sitt resonemang, i punkt 32 i den överklagade domen hänvisade till domen Grekland/kommissionen (EU:T:2008:510) och till domstolens beslut Grekland/kommissionen (EU:C:2010:36), tolkade dessa avgöranden felaktigt. För det första var – såsom domstolen uttryckligen påpekade i nämnda beslut – artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 inte tillämplig på det projekt som var i fråga i det mål som föranledde de två nämnda avgörandena. För det andra prövade domstolen inte samma rättsfråga som den som nu har åberopats av Konungariket Spanien.

36

Kommissionen har genmält, för det första, att Konungariket Spanien i sitt överklagande inte har förklarat på vilket sätt tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i den överklagade domen hänvisade till sin dom Grekland/kommissionen (EU:T:2008:510) och till domstolens beslut Grekland/kommissionen (EU:C:2010:36). Konungariket Spanien har bara behandlat denna delgrund inom ramen för ett abstrakt påstående som inte innefattar någon redogörelse för sammanhängande rättsliga argument som specifikt kritiserar den bedömning som tribunalen gjorde i detta avseende. Enligt kommissionen ska delgrunden därför avvisas.

37

Överklagandet i denna del saknar enligt kommissionen under alla omständigheter grund, eftersom tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den byggde sitt resonemang på den tolkning av förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse som den hade gjort i nämnda dom, en tolkning som domstolen, underförstått men med nödvändighet, fastställde i beslutet Grekland/kommissionen (EU:C:2010:36). Enligt denna tolkning föreskrivs i artikel H.2 i bilaga II till nämnda förordning inte någon frist inom vilken kommissionen är skyldig att anta ett eventuellt beslut om finansiell korrigering.

38

Kommissionen anser för det andra att Konungariket Spanien vid domstolen i princip bara har upprepat samma inställning som den hade i första instans.

39

Kommissionen har härvid närmare bestämt gjort gällande att överklagandet ska avvisas på grund av att Konungariket Spanien inte har förklarat vilket samband dess påstående att tremånadersfristen är en frist efter vars utgång kommissionen inte längre kan tillämpa finansiella korrigeringar har med den överklagade domen eller hur tribunalen gjorde fel i detta avseende. Nämnda påstående är därför inget annat än en begäran om omprövning av ansökan i första instans.

40

Under alla omständigheter saknas det grund för överklagandet i denna del. Även om det antas att förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse föreskriver en tremånadersfrist, kan utgången av densamma inte medföra att kommissionen blir förhindrad att vidta en åtgärd. Eftersom syftet med förordningen är att säkerställa att medlemsstaterna har beviljat de nationella utgifterna i enlighet med unionsbestämmelserna kan en sådan frist nämligen enbart anses vägledande, med förbehåll för att en kränkning skett av en medlemsstats intressen, vilket Konungariket Spanien inte har styrkt i förevarande fall. Mot bakgrund av att Konungariket Spanien efter överläggningen den 23 juni 2010 översände kompletterande uppgifter till kommissionen den 23 juli 2010, kan det inte på något sätt anses oskäligt att det omtvistade beslutet antogs 6 månader och 16 dagar efter sistnämnda datum. Slutligen är den tolkning som Konungariket Spanien har förespråkat inte bara grundlös utan dessutom ologisk och motsägelsefull. Kommissionen delar nämligen tribunalens bedömning att den tremånadersfrist som fastställts i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse enbart avser den tid inom vilken kommissionen och den berörda medlemsstaten kan nå en överenskommelse och att artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 inte kan tolkas på så sätt att den innebär att kommissionen är skyldig att anta ett beslut om finansiell korrigering inom tre månader.

41

Vad gäller frågan huruvida den första grunden kan tas upp till sakprövning kan domstolen inte godta kommissionens invändningar om rättegångshinder.

42

Ett överklagande ska, enligt artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, vara begränsat till rättsfrågor och grunda sig på bristande behörighet hos tribunalen, på rättegångsfel vid tribunalen som kränker klagandens intressen eller på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 47).

43

Dessutom följer det av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i domstolens stadga samt av artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande (se, bland annat, dom Bergaderm och Goupil/kommissionen, C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 34, dom Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkt 15, och dom Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkt 49).

44

Ett överklagande som endast upprepar eller ordagrant återger grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, inbegripet sådana som avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt, uppfyller således inte kraven på motivering enligt dessa bestämmelser (se, bland annat, dom Interporc/kommissionen, EU:C:2003:125, punkt 16). Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (se, bland annat, dom Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, EU:C:2006:541, punkt 50).

45

När en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten, kan de rättsfrågor som prövats av tribunalen dock på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande (dom Salzgitter/kommissionen, C‑210/98 P, EU:C:2000:397, punkt 43). Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom Interporc/kommissionen, EU:C:2003:125, punkt 17).

46

Den första grunden uppfyller nämnda krav.

47

Konungariket Spanien har nämligen i sak gjort gällande att tribunalen åsidosatte unionsrätten genom att slå fast att artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse inte föreskriver någon frist inom vilken kommissionen är skyldig att anta ett beslut om finansiell korrigering.

48

Under dessa omständigheter har Konungariket Spanien, långt ifrån att bara upprepa argument som redan anförts vid tribunalen och eftersträva en förnyad sakprövning av den ursprungliga ansökan, ifrågasatt det svar som tribunalen uttryckligen gav med avseende på en rättsfråga, och ett sådant svar kan prövas av domstolen i samband med ett överklagande.

49

En klagande kan inför domstolen nämligen åberopa grunder som följer av den överklagade domen i sig och som syftar till att bestrida domens rättsliga grund (dom Stadtwerke Schwäbisch Hall m.fl./kommissionen, C‑176/06 P, EU:C:2007:730, punkt 17).

50

Dessutom, och i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, har Konungariket Spanien klart angett vilka rättsliga grunder som åberopas i detta avseende.

51

Den första grund som anförts av Konungariket Spanien kan följaktligen tas upp till sakprövning.

52

Vad gäller prövningen i sak av den första grunden konstaterar domstolen, såsom tribunalen gjorde i punkt 33 i den överklagade domen, att innebörden av artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse skiljer sig åt i de olika språkversionerna av bestämmelsen.

53

Enligt den franska språkversionen av nämnda bestämmelse, i vilken det föreskrivs att kommissionen, om ingen överenskommelse har nåtts mellan parterna, ska fatta beslut ”inom tre månader”, avser nämligen den angivna tremånadersfristen den tid inom vilken beslutet om finansiell korrigering ska antas.

54

I övriga språkversioner av samma bestämmelse hänför sig tremånadersfristen i stället till den tid inom vilken parterna inte har nått någon överenskommelse.

55

Det följer av fast rättspraxis att för att säkerställa en enhetlig tillämpning och tolkning av en text där en officiell språkversion skiljer sig från övriga språkversioner ska bestämmelsen i fråga tolkas mot bakgrund av sammanhanget och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se, bland annat, dom DR och TV2 Danmark, C‑510/10, EU:C:2012:244, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

56

Vad gäller det sammanhang i vilket artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse antogs, ska det påpekas att sammanhållningsfonden med stöd av artikel 130 d andra stycket EG inrättades genom förordning nr 1164/94 i dess ursprungliga lydelse.

57

I artikel H.2 i bilaga II till nämnda förordning i dess ursprungliga lydelse föreskrevs enbart att kommissionen, om det förelåg någon oegentlighet eller om något av villkoren i beslutet om att bevilja stöd inte var uppfyllt, fick sätta ned, hålla inne eller dra in stödet med avseende på den berörda åtgärden, utan att det förelåg någon skyldighet att utöva denna befogenhet inom en viss tid.

58

Såsom angetts ovan i punkt 3 ändrades den ursprungliga lydelsen av nämnda förordning bland annat genom förordning nr 1265/1999. Genom denna förordning ersattes lydelsen i artikel H i bilaga II med den lydelse som återgetts ovan i punkt 5, i vilken lydelsen av punkt 2 första stycket nu är föremål för tvist. Ändringen gjordes med stöd av artikel 16.1 i förordning nr 1164/94 i dess ursprungliga lydelse, enligt vilken Europeiska unionens råd, på förslag från kommissionen och i enlighet med förfarandet i artikel 130 d EG skulle se över nämnda förordning före utgången av år 1999.

59

Det framgår av ingressen i förordning nr 1265/1999, och särskilt av skälen 1, 2, 4 och 5, att ovannämnda bilaga II ändrades för att göra sammanhållningsfondens verksamhet mer effektiv och förenkla systemet för finansiell förvaltning samt föreskriva en förbättrad kontroll av att utgifterna faktiskt har förekommit samt stärka och systematisera samarbetet mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten avseende kontroll av projekt.

60

Förordning nr 1164/94 i dess sålunda ändrade lydelse var tillämplig under åren 2000–2006. Förordningarna nr 1264/1999 och 1265/1999, genom vilka man ändrade förordning nr 1164/94 i dess ursprungliga lydelse, trädde nämligen i kraft den 1 januari 2000, och förordning nr 1164/94 i dess lydelse av år 1999 skulle enligt artikel 1.11 i förordning nr 1264/1999 ses över senast den 31 december 2006.

61

Förordning nr 1386/2002 antogs av kommissionen för att fastställa genomförandebestämmelser till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse. Med tillämpning av artikel 23 i förordning nr 1386/2002 trädde denna i kraft den 7 augusti 2002 och är i enlighet med artikel 1 i samma förordning tillämplig på de projekt som godkänts första gången efter den 1 januari 2000.

62

Det följer av artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002, som uttryckligen hänvisar till artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse, att kommissionen enligt nämnda artikel H.2 har tre månader på sig för att fatta ett beslut om finansiell korrigering och att denna frist börjar löpa på dagen för överläggningen.

63

Samtliga språkversioner av artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 sammanfaller i detta avseende.

64

Rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, s. 1) var enligt artikel 2 i densamma tillämplig på Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, utvecklingssektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och Fonden för fiskets utveckling. Under samma period som den som angetts ovan i punkt 60 föreskrevs, i artikel 39.3 i nämnda förordning, att ”[o]m ingen överenskommelse uppnåtts och medlemsstaten inte har genomfört korrigeringarna vid utgången av den tidsfrist som kommissionen fastställt, och med hänsyn till eventuella synpunkter som medlemsstaten lämnat, kan kommissionen inom tre månader besluta att” reducera förskottsbeloppet eller göra de finansiella korrigeringar som är nödvändiga genom att helt eller delvis dra in fondernas bidrag till den berörda stödformen.

65

Den bestämmelsens lydelse uppvisar inga skillnader i de olika språkversionerna som är jämförbara med dem som beskrivits ovan i punkterna 53 och 54.

66

I ordalag jämförbara med dem i artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 föreskrivs i artikel 5.3 i kommissionens förordning (EG) nr 448/2001 av den 2 mars 2001 om genomförandebestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1260/1999 beträffande förfarandet för finansiella korrigeringar av stöd som beviljas inom ramen för strukturfonderna (EGT L 64, s. 13), att när medlemsstaten invänder mot kommissionens anmärkningar och en överläggning äger rum enligt artikel 39.2 andra stycket i förordning nr 1260/1999, ”skall den tremånadersfrist inom vilken kommissionen kan fatta ett beslut enligt artikel 39.3 i den förordningen börja löpa från och med dagen för överläggningen”.

67

Vad gäller den rättsfråga som är aktuell i förevarande mål, skiljer sig inte heller lydelsen av ovannämnda bestämmelse åt mellan de olika språkversionerna av den förordningen.

68

Förordning nr 1260/1999 upphävdes genom rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden (EUT L 210, s. 25), vilken enligt artikel 1.1 i densamma är tillämplig på nämnda fonder utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda bestämmelser som fastställts i de fondspecifika förordningarna.

69

De finansiella korrigeringar som kan beslutas av kommissionen omfattas sedan dess av gemensamma bestämmelser för de tre fonderna, vilka stadgas i artiklarna 99–102 i nämnda förordning.

70

I punkt 5 i artikel 100, med rubriken ”Förfarande”, i förordning nr 1083/2006 föreskrivs följande: ”Om ingen överenskommelse nås, skall kommissionen fatta beslut om den finansiella korrigeringen inom sex månader från dagen för överläggningarna, med beaktande av all information och alla synpunkter som lagts fram under förfarandets gång. Om det inte hålls några överläggningar, skall sexmånadersperioden börja löpa två månader efter dateringen av det inbjudningsbrev som skickades av kommissionen.”

71

Domstolen preciserar härvid följande: Vad gäller den fråga som är tvistig mellan parterna i förevarande mål, har nämnda artikel 100.5 samma lydelse i de olika språkversionerna av förordning nr 1083/2006. Vidare innehåller rådets förordning (EG) nr 1084/2006 av den 11 juli 2006 om inrättande av Sammanhållningsfonden och om upphävande av förordning (EG) nr 1164/94 (EUT L 210, s. 79) inte i större utsträckning än kommissionens förordning (EG) nr 1828/2006 av den 8 december 2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1083/2006 och för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1080/2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden (EUT L 371, s. 1) några bestämmelser om förfarandet vid finansiella korrigeringar.

72

Detsamma gäller för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (EUT L 347, s. 320). Följande föreskrivs nämligen i artikel 145.6 i den förordningen: ”För att göra en finansiell korrigering ska kommissionen genom genomförandeakter fatta beslut inom sex månader efter överläggningarna eller efter att ha mottagit kompletterande uppgifter, om medlemsstaten går med på att lämna in sådana kompletterande uppgifter efter överläggningarna. Kommissionen ska beakta alla uppgifter och synpunkter som framkommit under förfarandet. Om det inte hålls några överläggningar ska sexmånadersperioden börja löpa två månader efter dateringen av kommissionens inbjudan till överläggningar.”

73

Innehållet i denna bestämmelse är jämförbart i de olika språkversionerna av förordning nr 1303/2013.

74

I övrigt innehåller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1300/2013 av den 17 december 2013 om Sammanhållningsfonden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1084/2006 (EUT L 347, s. 281) inte några bestämmelser om förfarandet för finansiella korrigeringar. Det gör inte heller utkastet till kommissionens delegerade förordning (EU) om komplettering av förordning nr 1303/2013, som överlämnades till Europaparlamentet den 3 mars 2014.

75

Av denna redogörelse för utvecklingen framgår att det bara är den lagstiftning som var tillämplig under den inledande perioden, 1994–1999, som inte fastställer någon frist för när kommissionen ska anta ett beslut om finansiell korrigering.

76

Däremot har en sådan frist fastställts från och med år 2000, i såväl förordning nr 1260/1999 som förordningarna nr 1083/2006 och nr 1303/2013, vilka trädde i kraft den 1 januari 2007 respektive den 1 januari 2014, samt i diverse förordningar om tillämpning av desamma som antagits av kommissionen.

77

Med hänsyn till att artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse, vilken trädde i kraft den 1 januari 2000, skiljer sig åt i de olika språkversionerna av förordningen, ska domstolen fastställa den riktiga innebörden av bestämmelsen mot bakgrund av det sammanhang i vilket den antogs, i förevarande fall närmare bestämt mot bakgrund av jämförbara förordningar om förvaltning av unionsfonderna.

78

Samtliga förordningar som är tillämpliga på området sedan år 2000 bekräftar Konungariket Spaniens ståndpunkt att kommissionen ska anta beslutet om finansiella korrigeringar inom en viss frist. Beräkningen av fristen kan visserligen variera beroende på gällande lagstiftning, men att det finns en frist har otvetydigt slagits fast av unionslagstiftaren.

79

Den omständigheten att förordning nr 1260/1999 inte är tillämplig på sammanhållningsfonden som sådan hindrar inte en sådan tolkning, eftersom lydelsen av artikel 39.3 i den förordningen är nästan identisk med lydelsen av artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse och eftersom det inte verkar motiverat att fristen i den sistnämnda förordningen skulle hänföra sig till avsaknaden av en överenskommelse mellan parterna när fristen i den förstnämnda förordningen hänför sig till den tid inom vilken kommissionen ska fatta beslut.

80

En tolkning med nämnda innebörd är än mer motiverad mot bakgrund av att samtliga senare förordningar, både de som antagits av rådet och de som antagits av kommissionen, bekräftar att kommissionen är skyldig att rätta sig efter en viss frist när den antar ett beslut om finansiell korrigering.

81

Såvitt särskilt avser förordning nr 1386/2002 om genomförandebestämmelser till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse, vari ingår den bestämmelse som är omtvistad i förevarande mål, ska det tilläggas att domstolen inte kan godta kommissionens ståndpunkt – vilken godtogs av tribunalen i punkterna 36 och 39 i den överklagade domen – enligt vilken artikel 18 i förordning nr 1386/2002 enbart fastställer den dag då fristen för antagande av beslutet enligt artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse börjar löpa. Unionslagstiftaren hade nämligen inte kunnat fastställa den dag då en frist för att anta ett beslut enligt nämnda artikel H börjar löpa om någon sådan frist inte hade funnits.

82

Kommissionen är följaktligen sedan år 2000 skyldig att rätta sig efter en lagstadgad frist när den antar ett beslut om finansiell korrigering.

83

Denna slutsats, som är följden av en systematisk tolkning av relevanta förordningar antagna av såväl rådet som kommissionen, stöds dessutom av lydelsen i det avsnitt på sidan 63 i kommissionens eget meddelande (2011) C 332/01, vilket åberopats av Konungariket Spanien till stöd för överklagandet, såsom detta återgetts ovan i punkt 34.

84

Denna slutsats är även förenlig med syftet, enligt artikel 161 första stycket EG (nu artikel 177 FEUF), enligt vilken unionslagstiftaren ska fastställa ”de allmänna regler som ska tillämpas på fonderna”. Ett sådant synsätt måste nämligen med nödvändighet leda till en harmonisering av tillämpliga bestämmelser på området. Detta gäller i synnerhet handläggningsregler. Det ska härvid påpekas att handläggningsreglerna sedan år 2007 mycket riktigt har harmoniserats genom en rådsförordning om allmänna bestämmelser för samtliga unionsfonder. Handläggningsreglerna däri bekräftar undantagslöst tolkningen att ett beslut om finansiella korrigeringar ska antas inom en viss frist, på förhand fastställd av lagstiftaren.

85

Den här förespråkade tolkningen påverkar inte heller samstämmigheten och effektiviteten i det förfarande för finansiella korrigeringar som föreskrivits i unionsrätten, eftersom den frist som lagstiftaren har föreskrivit ger kommissionen tillräckligt med tid för att anta sitt beslut med vederbörlig hänsyn till överläggningarna med den berörda medlemsstaten.

86

Tvärtom vilar det förfarande som unionslagstiftaren har inrättat för finansiella korrigeringar, såsom framgår av skäl 5 i förordning nr 1265/1999, på ett samarbete mellan den berörda medlemsstaten och kommissionen som ska bygga på jämvikten mellan parternas rättigheter och skyldigheter. Det skulle under dessa omständigheter strida mot kravet på jämvikt mellan parternas rättigheter och skyldigheter om medlemsstaten inom ramen för förfarandet var skyldig att iaktta vissa exakta frister medan kommissionen inte hade motsvarande skyldighet.

87

Det har i rättspraxis konstaterats att principen om lojalt samarbete inte bara innebär att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan utan även att unionsinstitutionerna ska ha motsvarande skyldighet att lojalt samarbeta med medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, beslut Zwartveld m.fl., C‑2/88 IMM, EU:C:1990:440, punkt 10).

88

Eftersom det i det aktuella fallet är fråga om beslut med betydande budgetmässiga följder, ligger det dessutom såväl i den berörda medlemsstatens som i kommissionens intresse att slutet på förfarandet för finansiell korrigering är förutsebart, vilket förutsätter att det på förhand fastställs en frist för antagande av det slutliga beslutet. Det ska även påpekas att det inte är förenligt med den allmänna principen om god förvaltningssed att underlåta att iaktta fristen för antagande av ett beslut om finansiell korrigering.

89

Med hänsyn till det ovan anförda finner domstolen att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 32 och 36 i den överklagade domen slog fast att artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse inte föreskriver någon frist inom vilken kommissionen ska anta sitt beslut om finansiell korrigering och att den tremånadersfrist till vilken det hänvisas i nämnda bestämmelse hänför sig till den tid inom vilken kommissionen och den berörda medlemsstaten kan nå en överenskommelse.

90

Av detta följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden och att den överklagade domen ska upphävas utan föregående prövning av den andra grunden.

91

Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. I ett sådant fall kan domstolen själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande.

92

I det aktuella målet förfogar domstolen över de upplysningar som krävs för att slutligt avgöra den talan om ogiltigförklaring som Konungariket Spanien väckte vid tribunalen.

93

Såsom framgår av punkterna 56–89 ovan är kommissionen sedan år 2000 skyldig att iaktta en viss frist när den antar ett beslut om finansiell korrigering.

94

Fristens längd varierar beroende på tillämplig lagstiftning.

95

Med tillämpning av bestämmelserna i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse och artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 var den frist vid vars utgång kommissionen var skyldig att anta ett beslut om finansiell korrigering tre månader, räknat från dagen för överläggningen.

96

Enligt artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006 ska kommissionen fatta beslut om den finansiella korrigeringen inom sex månader från dagen för överläggningarna. Om det inte hålls några överläggningar ska sexmånadersperioden enligt samma bestämmelse börja löpa två månader efter dateringen av det inbjudningsbrev som skickades av kommissionen.

97

Enligt artikel 145.6 i förordning nr 1303/2013 ska kommissionen fatta beslut inom sex månader efter överläggningarna eller efter att ha mottagit kompletterande uppgifter, om medlemsstaten går med på att lämna in sådana kompletterande uppgifter efter överläggningarna. Om det inte hålls några överläggningar ska sexmånadersperioden börja löpa två månader efter dateringen av kommissionens inbjudan till överläggningar.

98

Även om förordning nr 1265/1999 om ändring av förordning nr 1164/94 trädde i kraft den 1 januari 2000, följer det av artikel 108 andra stycket i förordning nr 1083/2006 att artikel 100 i samma förordning är tillämplig sedan den 1 januari 2007, även på program före perioden 2007–2013. Detta är för övrigt förenligt med den princip enligt vilken handläggningsregler är tillämpliga omedelbart efter det att de har trätt i kraft.

99

Artikel 145 i förordning nr 1303/2013 är, enligt artikel 154 andra stycket i samma förordning, tillämplig sedan den 1 januari 2014.

100

I det nu aktuella fallet hölls överläggningen den 23 juni 2010, men kommissionen antog inte det omtvistade beslutet förrän den 18 februari 2011.

101

Under dessa omständigheter underlät kommissionen i förevarande fall att iaktta den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006.

102

I motsats till vad kommissionen har påstått är det irrelevant att det i den tillämpliga lagstiftningen inte uttryckligen föreskrivs att kommissionen förlorar möjligheten att anta ett beslut om finansiell korrigering om den underlåter att iaktta den föreskrivna fristen för att anta ett sådant beslut. Det är tillräckligt att det föreskrivs en frist inom vilken ett sådant beslut ska antas.

103

Härutöver utgör underlåtenhet att iaktta handläggningsregler för antagande av en rättsakt som går någon emot ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter (se, för ett liknande resonemang, dom Förenade kungariket/rådet, 68/86, EU:C:1988:85, punkterna 48 och 49), vilket unionsdomstolen ska pröva även ex officio (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/ICI, C‑286/95 P, EU:C:2000:188, punkt 51, och dom kommissionen/Solvay, C-287/95 P och C‑288/95 P,EU:C:2000:189, punkt 55). Den omständigheten att kommissionen inte antog det omtvistade beslutet inom den frist som fastställts av unionslagstiftaren utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter.

104

Det omtvistade beslutet antogs således inte på ett korrekt sätt och ska följaktligen ogiltigförklaras.

105

Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

106

Enligt artikel 138.1 i samma rättegångsregler, vilken är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i samma regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Konungariket Spanien har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Konungariket Spanien har vunnit bifall till både överklagandet och till talan vid tribunalen ska kommissionen bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som Konungariket Spanien har haft såväl i målet i första instans som i förevarande mål om överklagande.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: