—

Raad van bestuur van de Sociale verzekeringsbank, genom H. van der Most,

—

L.F. Evans, genom N. Matt, advocaat,

—

Nederländernas regering, genom J. Langer, M. Bulterman och M. Gijzen, samtliga i egenskap av ombud,

—

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, i egenskap av ombud, biträdd av professor A. Silva Rocha,

—

Europeiska kommissionen, genom M. van Beek, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 3 och/eller 16 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006 (EUT L 392, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71), samt i andra hand av artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Raad van bestuur van de Sociale verzekeringsbank (nedan kallat Svb) och den brittiska medborgaren L.F. Evans rörande beräkningen av hennes pensionsrättigheter för den tid under vilken hon varit anställd vid Amerikas förenta staters generalkonsulat i Amsterdam (Nederländerna) och åtnjutit priviligierad status enligt vilken hon bland annat inte var skyldig att betala några socialförsäkringsavgifter och därmed inte var ansluten till det nederländska systemet för social trygghet.

3

I artikel 1.1 och 1.3 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser, som ingicks i Wien den 24 april 1963 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 596, s. 261) (nedan kallad Wienkonventionen från 1963), föreskrivs följande:

”1.   I denna konvention har nedan nämnda uttryck följande innebörd:

…

…

3.   Den särställning som gäller för konsulatsmedlemmar som är medborgare eller stadigvarande bosatta i den mottagande staten regleras i denna konventions artikel 71.”

4

Artikel 48 i konventionen, som har rubriken ”Undantag från system för social trygghet”, har följande lydelse:

”1.   Där annat ej följer av bestämmelserna i denna artikels tredje stycke, skall konsulatsmedlemmar i utövning av sin tjänst hos den sändande staten och de medlemmar av deras familjer som tillhör deras hushåll ej vara underkastade de bestämmelser om social trygghet, som kan gälla i den mottagande staten.

2.   Den i denna artikels första stycke föreskrivna befrielsen gäller också privattjänare som uteslutande är anställda i konsulatsmedlemmars tjänst under förutsättning:

3.   Konsulatsmedlemmar som i sin tjänst har personer på vilka den i denna artikels andra stycke angivna befrielsen ej äger tillämpning, skall iaktta de skyldigheter som åligger arbetsgivare enligt den mottagande statens bestämmelser om social trygghet.

4.   Den i denna artikels första och andra stycke föreskrivna befrielsen utesluter inte frivilligt deltagande i den mottagande statens system för social trygghet, förutsatt att sådant deltagande tillåts av denna stat.”

5

Artikel 71 i nämnda konvention, som har rubriken ”Personer som är medborgare eller stadigvarande bosatta i den mottagande staten”, har följande lydelse:

”1.   Såvida inte den mottagande staten beviljat mera omfattande lättnader, privilegier och immunitet, skall konsuler som är medborgare eller stadigvarande bosatta i den mottagande staten endast åtnjuta immunitet mot domsrätt och personlig okränkbarhet för tjänsteåtgärder företagna vid fullgörandet av deras uppgifter och det privilegium som föreskrivs i tredje stycket av artikel 44. I fråga om dessa konsuler skall den mottagande staten också vara bunden av den i artikel 42 angivna förpliktelsen. Om åtal väcks mot sådan konsul, skall rättegången bedrivas – om han ej är anhållen eller häktad – på sådant sätt att den konsulära tjänsten störs så lite som möjligt.

2.   Andra konsulatsmedlemmar som är medborgare eller stadigvarande bosatta i den mottagande staten och medlemmar av deras familjer … skall åtnjuta lättnader, privilegier och immunitet endast i den utsträckning den mottagande staten tillerkänner dem sådana. …”

6

Konungariket Nederländerna deponerade sitt anslutningsinstrument för Wienkonventionen från 1963 hos Förenta nationernas generalsekreterare den 17 december 1985. Detta resulterade i att nämnda konvention trädde i kraft för Nederländernas räkning den 16 januari 1986.

7

Enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 ska en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat inom en annan medlemsstats territorium åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare.

8

Femte och åttonde skälen i förordning nr 1408/71 har följande lydelse:

”Inom ramen för denna samordning skall man inom gemenskapen i de olika medlemsstaternas nationella lagstiftning garantera lika behandling av arbetande som är medborgare i medlemsstaterna samt av deras medförsäkrade och efterlevande.

…

Det är lämpligt att anställda och egenföretagare som flyttar inom gemenskapen omfattas av en medlemsstats sociala trygghetsystem, så att man undviker kumulering genom flera medlemsstaters tillämpliga lagstiftning och de komplikationer som följer av detta.”

9

Enligt artikel 1 a i förordning nr 1408/71 används beteckningen ”anställda” i den förordningen bland annat för den som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda.

10

I artikel 2.1 i denna förordning föreskrivs följande:

”Denna förordning skall gälla anställda, egenföretagare och studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efterlevande.”

11

I artikel 3.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Om något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna förordning har personer för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare.”

12

I avdelning II, med rubriken ”Bestämmande av tillämplig lagstiftning”, i förordning nr 1408/71, föreskrivs följande i artikel 13, med rubriken ”Allmänna regler”:

”1.   Om något annat inte följer av artiklarna 14c och 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2.   Om något annat inte följer av artikel 14–17 gäller följande:

…”

13

Artikel 16 i förordningen, med rubriken ”Särskilda regler för personer anställda på beskickningar och konsulat samt för Europeiska gemenskapernas hjälppersonal”, har följande lydelse:

”1   Bestämmelserna i artikel 13.2 a skall tillämpas på personer som är anställda vid beskickningar och konsulat och på privattjänare hos tjänstemän vid beskickningar eller konsulat.

2.   Anställda som omfattas av punkt 1 och som är medborgare i den medlemsstat som är den ackrediterande eller sändande staten har dock rätt att välja att omfattas av lagstiftningen i den staten. Denna rättighet att välja kan utövas vid varje kalenderårs utgång och skall inte ha retroaktiv verkan.

…”

14

Förordning nr 1408/71 upphävdes med verkan från den 1 maj 2010 genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1). Den sistnämnda förordningen är emellertid inte tillämplig i det nationella målet.

15

I artikel 6.1 i lagen om allmän ålderspension (Algemene Ouderdomswet, Stb. 1956, nr 281) (nedan kallad AOW) föreskrivs att bland annat personer som är bosatta i Nederländerna är försäkrade genom det nederländska systemet för social trygghet. I artikel 6.3 i denna lag anges att ”kategorin av försäkrade personer kan utvidgas eller inskränkas genom allmänna administrativa föreskrifter eller genom undantag från styckena 1 och 2, med stöd av sådana föreskrifter”.

16

Med stöd av artikel 6.3 AOW har de nederländska myndigheterna antagit flera föreskrifter om utvidgning och inskränkning av den kategori av personer som omfattades av socialförsäkringen åren 1976, 1989 och 1998.

17

Enligt dessa föreskrifter om utvidgning och inskränkning av den kategori av personer som omfattades av socialförsäkringen omfattas konsulatspersonal och konsulatstjänstemän, inbegripet administrativ personal, inte av socialförsäkringen om de inte är nederländska medborgare eller, i enlighet med de föreskrifter som var i kraft den 1 juli 1989, är stadigvarande bosatta i Nederländerna.

18

Vad avser innebörden av stadigvarande bosättning bedömde de nederländska myndigheterna inledningsvis att konsulatstjänstemän, i den mening som avses i artikel 1 e i Wienkonventionen från 1963, som var bosatta i Nederländerna men utländska medborgare inte kunde anses vara stadigvarande bosatta i den mening som avses i artiklarna 1.3 och 71 i Wienkonventionen från 1963 och följaktligen åtnjöt den privilegierade status som avses i artikel 48 i denna konvention.

19

Med verkan från den 1 augusti 1987 modifierade de nederländska myndigheterna sin ståndpunkt och bedömde att personal som rekryterats lokalt och som är bosatta i Nederländerna sedan mer än ett år vid tidpunkten för rekryteringen ska anses vara stadigvarande bosatta, varmed de inte omfattas av de privilegier som föreskrivs i Wienkonventionen från 1963. För att inte äventyra redan uppkomna rättsliga situationer beslutade de nederländska myndigheterna att denna ändring inte skulle påverka personer som innehade en konsulär tjänst före den 1 augusti 1987. Under år 1999 gav Nederländernas utrikesministerium emellertid dessa personer vilka redan hade arbetat för ett konsulat eller en ambassad i Nederländerna före den 1 augusti 1987 möjlighet att, före den 15 december 1999, välja huruvida de önskade ansluta sig till det nederländska socialförsäkringssystemet.

20

L.F. Evans, som är brittisk medborgare, arbetade i Förenade kungariket åren 1972 och 1973. År 1973 flyttade hon till Nederländerna där hon inledningsvis var anställd vid flera olika företag för att därefter, fram till april månad år 1980, vara anställd vid Förenade kungarikets generalkonsulat i Rotterdam (Nederländerna).

21

Sedan den 17 november 1980 är L.F. Evans anställd i administrativ eller teknisk tjänst, i den mening som avses i artikel 1.1 e i Wienkonventionen från 1963, vid Amerikas förenta staters generalkonsulat i Amsterdam. L.F. Evans omfattas sedan tjänstetillträdet av en sjukförsäkring som hennes arbetsgivare tecknat vid ett privat nederländskt försäkringsbolag.

22

Utrikesministeriet ansåg inte att L.F. Evans var stadigvarande bosatt i Nederländerna i den mening som avses i artikel 1.3 i Wienkonventionen från 1963 och beviljade henne i samband med tjänstetillträdet därför den priviligierade status som föreskrivs i Wienkonventionen från 1963 genom vilken hon bland annat undantogs från flertalet skatter och sociala avgifter. L.F. Evans har följaktligen inte varit ansluten till någon del av socialförsäkringssystemet sedan detta datum.

23

Under år 1999 uppmanade de nederländska myndigheterna L.F. Evans att göra det val som avses i punkt 19 ovan mellan att behålla sin priviligierade status och att, med avseende på framtiden, ansluta sig till det allmänna nederländska systemet för social trygghet. Den 5 december samma år valde L.F. Evans att behålla sin priviligierade status genom att ange att ”jag önskar behålla min priviligierade status, vilket innebär att jag inte är försäkrad genom det nederländska socialförsäkringssystemet och således inte har rätt till några förmåner enligt detta system”.

24

Under år 2008 begärde L.F. Evans att Svb skulle redogöra för hennes försäkringsperioder enligt AOW för att hon skulle kunna beräkna sin framtida pension. Den 27 mars 2008 underrättade Svb L.F. Evans om att hon enligt dess uppfattning hade varit försäkrad hos SvB under åren 1973–1980, men däremot inte under den period då hon var anställd vid Amerikas förenta staters generalkonsulat. Svb grundade sig på den omständigheten att förordning nr 1408/71 inte var tillämplig på L.F. Evans eftersom Amerikas förenta stater inte är medlem i Europeiska unionen och att konsulatspersonal, inbegripet administrativ personal, enligt nederländsk lagstiftning, vilken är den enda som är tillämplig, endast omfattas av socialförsäkringen om de är nederländska medborgare.

25

L.F. Evans begärde omprövning av Svb:s beslut. Begäran föranledde ingen ändring och L.F. Evans överklagade till Rechtbank Amsterdam. I dom av den 15 mars 2011 fastställde nämnda domstol att L.F. Evans skulle anses ha varit försäkrad enligt AOW under perioden 18 november 1980–12 mars 2008 eftersom L.F. Evans brittiska medborgarskap enligt artikel 3 i förordning nr 1408/71 ska likställas med nederländskt medborgarskap, med hänvisning till domen Boukhalfa (C–214/94, EU:C:1996:174). Rechtbank Amsterdam ansåg dessutom att L.F. Evans skulle anses vara stadigvarande bosatt i Nederländerna och att det faktum att hon åtnjöt priviligierad status saknade betydelse i detta avseende.

26

SvB överklagade denna dom till Centrale Raad van Beroep.

27

Centrale Raad van Beroep frågar sig huruvida det, i en situation som den i det nationella målet, föreligger direkt eller indirekt diskriminering på grund av nationalitet och, i andra hand, för det fall indirekt diskriminering föreligger, huruvida denna diskriminering är motiverad, och har därför vilandeförklarat målet och hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen:

Om denna fråga ska besvaras nekande:

28

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 i förordning nr 1408/71, jämförd med artikel 16 i denna förordning, kan tolkas så, att en medborgare i en medlemsstat under den period som vederbörande varit anställd vid en tredje stats konsulat i en medlemsstat i vilken vederbörande inte är medborgare, men i vilken vederbörande är bosatt, av den sistnämnda medlemsstaten kan anses inte omfattas av en medlemsstats lagstiftning, i den mening som avses i denna bestämmelse, och av denna anledning, inte ingå i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

29

Det ska inledningsvis erinras om att förordning nr 1408/71, enligt artikel 2.1 i förordningen, gäller anställda som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat.

30

I förevarande fall är det klarlagt att L.F. Evans är medborgare i en medlemsstat och att hon, vad avser den omtvistade perioden, inte var ansluten till någon gren av en medlemsstats system för social trygghet efter det att hon hade tillträtt sin tjänst vid Amerikas förenta staters generalkonsulat.

31

Domstolen ska följaktligen pröva hurivida en person i L.F. Evans situation, det vill säga en person som är anställd vid en tredje stats konsulat i en medlemsstat i vilken personen inte är medborgare, men i vilken personen är bosatt, ska anses omfattas av denna medlemsstats lagstiftning i den mening som avses i artikel 2.1 i förordning nr 1408/71.

32

Domstolen konstaterar att situationen i det nationella målet skiljer sig från situationen i målet Boukhalfa (EU:C:1996:174), till vilken den nationella domstolen har hänvisat. Det sistnämnda målet rörde nämligen en medborgare i en medlemsstat som var anställd vid en medlemsstats ambassad i en tredje stat.

33

Det ska även erinras om att unionsrätten i princip inte påverkar medlemsstaternas behörighet att själva utforma sina system för social trygghet (se, för ett liknande resonemang, dom Salgado González, C‑282/11, EU:C:2013:86, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

34

I avsaknad av harmonisering på unionsnivå är det i princip lagstiftningen i varje medlemsstat som villkoren för rätten eller skyldigheten att tillhöra ett system för social trygghet, eller en gren av ett sådant system, ska bestämmas (se, för ett liknande resonemang, dom van Pommeren-Bourgondiën, C‑227/03, EU:C:2005:431, punkt 33, och dom Bakker, C‑106/11, EU:C:2012:328, punkt 32).

35

Det ska vidare erinras om att unionsrätten ska tolkas mot bakgrund av relevanta regler i internationell rätt, eftersom denna rätt ingår i unionens rättsordning och är bindande för unionens institutioner (se, för ett liknande resonemang, dom Racke, C‑162/96, EU:C:1998:293, punkterna 45 och 46, samt dom Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 291).

36

Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 52 i sitt förslag till avgörande ska uttrycket ”omfattas av en medlemsstats lagstiftning”, i den mening som avses i artikel 2 i förordning nr 1408/71, tolkas mot bakgrund av tillämpliga bestämmelser i internationell sedvanerätt (se, analogt, dom Salemink, C‑347/10, EU:C:2012:17, punkt 31), nämligen Wienkonventionen från 1963 som kodifierar gällande rätt avseende konsulära förbindelser samt anger de principer och bestämmelser som är väsentliga för bibehållandet av fredliga förbindelser mellan stater och godkända i hela världen av nationer av alla trosläror, kulturer och politiska inriktningar (se Internationella domstolens dom av den 24 maj 1980. Målet gällde Förenta staternas diplomatiska och konsulära personal i Teheran (Amerikas förenta stater mot Iran), Recueil des arrêts, avis consultatifs et ordonnances 1980, s. 3, punkt 45).

37

Vad avser det system för social trygghet som är tillämpligt på konsulatspersonal föreskrivs det i artikel 48 i Wienkonventionen från 1963 att konsulatsmedlemmar i utövning av sin tjänst hos den sändande staten i princip inte är underkastade de bestämmelser om social trygghet som kan gälla i den mottagande staten. Samtidigt anges det i artikel 71.2 i samma konvention att konsuler som är medborgare eller stadigvarande bosatta i den mottagande staten åtnjuter lättnader, privilegier och immunitet i den mån som denna stat beviljar dem dessa.

38

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den nederländska lagstiftningen med avseende på tiden före den 1 augusti 1987 föreskrev att konsuler och konsulatspersonal som inte var nederländska medborgare inte omfattades av socialförsäkringen. Med avseende på tiden efter detta datum föreskrevs att konsuler och konsulatspersonal som var stadigvarande bosatta i Nederländerna var försäkrade där. Samtidigt kunde personal som hade påbörjat sin anställning före den 1 augusti 1987 välja att fortsätta att inte tillhöra det nederländska socialförsäkringssystemet, vilket var vad L.F. Evans valde.

39

Av detta följer att Konungariket Nederländerna på så sätt haft för avsikt att använda sig av den möjlighet som artikel 71.2 i Wienkonventionen från 1963 erbjuder, nämligen att undanta viss konsulatspersonal, såsom L.F. Evans, från det nederländska systemet för social trygghet.

40

Med beaktande av vad som anförts ovan konstaterar domstolen följaktligen att en medlem av konsulatspersonalen som befinner sig i L.F. Evans situation, under den period som vederbörande är anställd vid en tredje stats konsulat, inte omfattas av den berörda medlemsstatens lagstiftning om social trygghet, i den mening som avses i artikel 2 i förordning nr 1408/71, och därmed inte heller omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.

41

Artikel 16 i förordning nr 1408/71, jämförd med de tillämpliga bestämmelserna i Wienkonventionen från 1963, föranleder ingen annan bedömning.

42

L.F. Evans har i detta hänseende gjort gällande att hon omfattas av den nederländska lagstiftningen enligt artikel 16.1 i nämnda förordning, i vilken det anges att bestämmelserna i artikel 13.2 a i samma förordning ska tillämpas på personer som är anställda vid beskickningar och konsulat och på privattjänare hos tjänstemän vid beskickningar eller konsulat.

43

Det ska i detta hänseende understrykas att artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 inte syftar till att bestämma villkoren för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för social trygghet. Såsom följer av den rättspraxis som angetts i punkt 34 ovan ska dessa villkor bestämmas i varje medlemsstats lagstiftning (se dom Kits van Heijningen, C‑2/89, EU:C:1990:183, punkt 19, och dom Salemink, EU:C:2012:17, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

44

Även om medlemsstaterna behåller sin befogenhet att utforma villkoren för anslutning till deras system för social trygghet måste de likväl beakta unionsrätten vid utövandet av denna befogenhet. Såsom den hänskjutande domstolen har anfört har EU-domstolen betonat att villkoren för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för social trygghet inte får medföra att personer, vilka enligt förordning nr 1408/71 omfattas av nationell lagstiftning, inte omfattas av nämnda lagstiftnings tillämpningsområde (se dom Salemink, EU:C:2012:17, punkt 40, och dom Bakker, EU:C:2012:328, punkt 33). Artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 innebär följaktligen att en bestämmelse i tillämplig nationell lag, enligt vilken anslutning till det system för social trygghet som föreskrivs i lagen är underkastad ett krav på bosättning i den berörda medlemsstaten, inte kan göras gällande mot personer som omfattas av den artikeln (se, för ett liknande resonemang, dom Salemink, EU:C:2012:17, punkt 45, och dom Bakker, EU:C:2012:328, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

45

Denna rättspraxis kan emellertid inte medföra att frågan huruvida en arbetstagare är ansluten till en medlemsstats system för social trygghet i den mening som avses i förordning nr 1408/71 enbart ska avgöras enligt denna förordning, oberoende av den nationella lagstiftning som reglerar anslutningen.

46

Vad särskilt gäller personer anställda på beskickningar och konsulat som avses i artikel 16 i förordning nr 1408/71 konstaterar domstolen att denna artikel, i likhet med artikel 13.2 a i denna förordning, såsom framgår tydligt av rubriken till avdelning II i samma förordning och lydelsen av nämnda artikel 16, endast bestämmer tillämplig nationell lagstiftning. I nämnda artikel 16 föreskrivs däremot inte villkoren för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för social trygghet. Dessa villkor ska bestämmas i varje medlemsstats lagstiftning med beaktande av tillämplig internationell rätt, såsom konstateras i punkt 43 ovan.

47

Sålunda föreskriver varken artikel 13.2 a eller artikel 16 i förordning nr 1408/71 att unionsmedborgare som är anställda vid tredje staters konsulat, och som i likhet med L.F. Evans inte omfattas av en medlemsstats lagstiftning för social trygghet i den mening som avses i artikel 2 i denna förordning, har rätt eller är skyldiga att vara anslutna till en medlemsstats system för social trygghet.

48

Då Wienkonventionen från 1963 inte kräver att konsulatsmedlemmar som är stadigvarande bosatta i den mottagande staten ska vara anslutna till ett system för social trygghet i denna stat är en sådan tolkning förenlig med kraven i nämnda konvention.

49

Med beaktande av vad som anförts ovan ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 2 i förordning nr 1408/71, jämförd med artikel 16 i denna förordning, ska tolkas så, att under den tid som en medborgare i en medlemsstat varit anställd vid en tredje stats konsulat i en medlemsstat i vilken vederbörande inte är medborgare, men i vilken vederbörande är bosatt, ska nämnda medborgare inte anses omfattas av en medlemsstats lagstiftning, i den mening som avses i denna bestämmelse, om han eller hon enligt den lagstiftning i bosättningsmedlemsstaten som antagits med tillämpning av artikel 71.2 i Wienkonventionen från 1963, inte är ansluten till det nationella systemet för social trygghet.

50

Mot bakgrund av svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

51

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006, jämförd med artikel 16 i denna förordning, ska tolkas så, att under den tid som en medborgare i en medlemsstat varit anställd vid en tredje stats konsulat i en medlemsstat i vilken vederbörande inte är medborgare, men i vilken vederbörande är bosatt, ska nämnda medborgare inte anses omfattas av en medlemsstats lagstiftning, i den mening som avses i denna bestämmelse, om han eller hon enligt den lagstiftning i bosättningsmedlemsstaten som antagits med tillämpning av artikel 71.2 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser, som ingicks i Wien den 24 april 1963, inte är ansluten till det nationella systemet för social trygghet.