1

Nexans SA (nedan kallat Nexans) och Nexans France SAS (nedan kallat Nexans France) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal i mål Nexans France och Nexans/kommissionen (T‑135/09, EU:T:2012:596) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen delvis en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2009) 92/1 av den 9 januari 2009 om åläggande för Nexans SA och dess dotterbolag Nexans France SAS att underkasta sig en inspektion enligt artikel 20.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EUT L 1, 2003, s. 1) (nedan kallat det omtvistade beslutet), samt flera andra beslut som antogs under den tid denna inspektion pågick.

2

I artikel 4 i förordning nr 1/2003, vilken har rubriken ”Kommissionens behörighet”, föreskrivs följande:

”Vid tillämpningen av artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] … skall kommissionen ha de befogenheter som anges i denna förordning.”

3

Artikel 20 i förordningen, vilken har rubriken ”Kommissionens befogenheter vid inspektioner”, har följande lydelse:

”1.   För att fullgöra de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning får den genomföra alla nödvändiga inspektioner hos företag och företagssammanslutningar.

…

4.   Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig de inspektioner som kommissionen har beslutat om. I beslutet skall anges föremålet för och syftet med inspektionen, fastställas vilken dag den skall börja och anges de påföljder som föreskrivs i artiklarna 23 och 24 samt upplysas om rätten att få beslutet prövat av domstolen. Kommissionen skall fatta sådana beslut efter att ha samrått med konkurrensmyndigheten i den medlemsstat inom vars territorium inspektionen skall genomföras. …”

4

Tribunalen sammanfattade bakgrunden till tvisten på följande sätt i punkterna 1–5 i den överklagade domen:

5

Nexans och Nexans France väckte talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 april 2009 och yrkade ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och de rättakter som antagits av kommissionen i samband med inspektionen. De båda bolagen begärde även att tribunalen skulle förordna om åtgärder mot kommissionen för det fall det omtvistade beslutet och de rättsakter som antagits av kommissionen i samband med inspektionen, skulle ogiltigförklaras.

6

Klagandena åberopade en enda grund till stöd för sina yrkanden. Grunden avsåg åsidosättande av artikel 20.4 i förordning nr 1/2003 och av grundläggande rättigheter, nämligen rätten till försvar, rätten till en rättvis rättegång, rätten att inte ange sig själv, oskuldspresumtionen och rätten till respekt för privatlivet. Grunden bestod av två delar. Genom den första delgrunden klandrades kommissionen för att det produktsortiment som det omtvistade beslutet avsåg var alltför omfattande och obestämt. Genom den andra delgrunden hävdades att beslutets geografiska räckvidd var alltför omfattande.

7

I punkt 94 i den överklagade domen slog tribunalen fast att talan skulle bifallas såvitt avsåg den första delgrunden, i den mån den avsåg andra elkablar än högspänningskablar för förläggning i vatten och i mark och tillhörande materiel till dessa andra kablar, samt att talan i övrigt inte kunde vinna bifall såvitt avsåg denna delgrund. Tribunalen hade dessförinnan i punkt 91 i den överklagade domen funnit att kommissionen inte hade visat att den hade tillräckligt starka indicier för att besluta om en inspektion avseende samtliga elkablar och tillhörande materiel till dessa kablar.

8

Vad avser grundens andra del, slog tribunalen i punkterna 97–99, fast följande:

9

I punkt 100 i den överklagade domen underkände tribunalen den enda grundens andra del.

10

Tribunalen avvisade vidare yrkandet om ogiltigförklaring av de rättsakter som antagits av kommissionen i samband med inspektionen. Tribunalen slog även fast att det var uppenbart att klagandens yrkanden om att tribunalen skulle besluta om eventuella följder av att det omtvistade beslutet och de rättsakter som antagits av kommissionen i samband med inspektionen ogiltigförklarades, inte kunde tas upp till sakprövning.

11

Tribunalen biföll följaktligen talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i den mån beslutet avsåg andra elkablar än högspänningskablar för förläggning i vatten och i mark samt tillhörande materiel till dessa andra kablar. I övrigt ogillade tribunalen talan.

12

Tribunalen förpliktade Nexans och Nexans France att bära sina rättegångskostnader och att ersätta hälften av kommissionens rättegångskostander samt slog fast att kommissionen skulle bära hälften av sina rättegångskostander.

13

Nexans och Nexans France har yrkat att domstolen ska

14

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

15

Nexans och Nexans France har åberopat två grunder till stöd för överklagandet. Genom den första grunden har de kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att underkänna deras argument om att det omtvistade beslutets geografiska räckvidd var alltför omfattande och vag. Den andra grunden avser att det var fel av tribunalen att förplikta klagandena att utöver sina egna rättegångskostnader ersätta hälften av kommissionens rättegångskostnader.

16

Den första grunden för överklagande gäller punkterna 95–100 i den överklagande domen och består av två delar. Klagandena har genom den första delen gjort gällande att kraven på motivering har åsidosatts med avseende på inspektionsbeslutets geografiska räckvidd. Genom grundens andra del har de hävdat att tribunalen inte i tillräcklig utsträckning har prövat huruvida kommissionen hade tillräckligt belägg för sina misstankar att det förelåg en överträdelse av konkurrensbestämmelserna som antagligen hade global räckvidd.

17

Nexans och Nexans France har kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt skyldigheten att motivera domen, såsom den följer av artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken enligt artikel 53 första stycket i stadgan är tillämplig på tribunalen, och artikel 81 i tribunalens rättegångsregler. Tribunalen har underlåtit att i punkt 97 i den överklagade domen förklara hur den kunnat finna att kommissionen på ett utförligt sätt beskrev den misstänkta konkurrensbegränsande samverkans verksamhetsområde genom att ange att de misstänkta avtalen och/eller samordnade förfarandena ”antagligen [hade] global räckvidd”. Klagandena har hävdat att tribunalen inte prövade deras argument om att kabeldragningsprojekten utanför Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är mycket begränsade och kännetecknas av speciella omständigheter, varför ett konkurrensbegränsande beteende avseende projekt utanför den gemensamma marknaden inte kunde ha någon som helst inverkan på denna marknad.

18

Nexans och Nexans France har vidare hävdat att tribunalen missförstått kraven på motivering av ett inspektionsbeslut genom att den underkände deras argument om att det omtvistade beslutet var bristfälligt preciserat avseende den misstänkta överträdelsens geografiska räckvidd.

19

Klagandena har härvidlag för det första hävdat att tribunalen missförstått den rättspraxis som innebär att kommissionen i ett inspektionsbeslut måste ange den förmodade marknaden i fråga, eftersom kommissionen i det omtvistade beslutet inte hade förklarat vad den avsåg med ”ett konkurrensbegränsande beteende som antagligen [hade] global räckvidd”. Klagandena har för det andra gjort gällande att tribunalen i strid med fast rättspraxis inte krävt att kommissionen i det omtvistade beslutet skulle ange de misstankar som den avsåg att kontrollera, och särskilt att den sökte efter avtal av så kallad ”stay-at-home”-karaktär eller andra konkurrensbegränsande beteenden utanför den gemensamma marknaden som kommissionen misstänkte kunde påverka den gemensamma marknaden. Nexans och Nexans France har vidare gjort gällande att deras rätt till försvar påverkades negativt av att det omtvistade beslutet inte innehöll några preciseringar om på vilket sätt det förmodade konkurrensbegränsande beteendet i samband med projekt utanför den gemensamma marknaden hade kunnat få verkan i unionen eller i EES, och att de härigenom inte kunde förstå den exakta omfattningen av deras samarbetsskyldighet.

20

Kommissionen har bestritt klagandenas argument till stöd för den första delen av den första grunden.

21

Vad gäller den första grundens första del och det första argument som där framförts av Nexans och Nexans France om att den överklagade domen var bristfälligt motiverad avseende klagandenas argument om den misstänkta överträdelsens geografiska räckvidd, framgår det av fast rättspraxis att den motiveringsskyldighet som tribunalen har enligt artikel 36 i domstolens stadga, vilken enligt artikel 53 första stycket i samma stadga är tillämplig på tribunalen, och enligt artikel 81 i tribunalens rättegångsregler, inte innebär att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Motiveringen kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om vad tribunalen har lagt till grund för sitt avgörande och att domstolen får tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning (se, bland annat, dom Frankrike/kommissionen, C‑601/11 P, EU:C:2013:465, punkt 83, samt dom Dow Chemical m.fl./kommissionen, C‑499/11 P, EU:C:2013:482, punkt 56).

22

Det är således mot bakgrund av dessa överväganden som det första argumentet ska prövas.

23

Motiveringen avseende fastställandet av den misstänkta överträdelsens geografiska räckvidd förefaller visserligen kortfattad i jämförelse med tribunalens analys i den överklagade domen av fastställandet av de berörda produkterna. Det ska emellertid, i likhet med vad generaladvokaten har angett i punkt 31 i sitt förslag till avgörande, erinras om att tyngdpunkten i Nexans och Nexans France resonemang i första instans inte på något sätt var koncentrerad till frågan om den misstänkta överträdelsens geografiska räckvidd. I deras resonemang i första instans låg tonvikten istället på vilka produkter som omfattades av det omtvistade beslutet. Den överklagade domens motivering vad gäller den misstänkta överträdelsens geografiska räckvidd kan således vara kortfattad under förutsättning att de berörda personerna fått kännedom om hur tribunalen resonerat och att domstolen fått tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll. Tribunalen kan inte kritiseras enbart av det skälet att motiveringen är kortfattad.

24

Tribunalen har nämligen, trots att denna motivering är kortfattad, uttryckligen undersökt klagandenas argument avseende att den misstänkte överträdelsens geografiska räckvidd inte hade preciserats tillräckligt och tribunalen har i den överklagade domen gett en tillräcklig motivering till varför den funnit att kommissionen gett en utförlig beskrivning av den geografiska räckvidden av den misstänkta konkurrensbegränsande samverkan.

25

Det framgår nämligen av punkterna 95–100 i den överklagade domen att tribunalen prövade klagandenas argument om att den geografiska räckvidden utsträckts i orimlig omfattning i det omtvistade beslutet. Tribunalen drog i punkt 97 i den överklagade domen därav slutsatsen att kommissionen genom att ange att de misstänkta avtalen och/eller fallen av konkurrensbegränsande samverkan ”antagligen [hade] global räckvidd” hade gjort en utförlig beskrivning av verksamhetsområdet för den misstänkta konkurrensbegränsande samverkan. Tribunalen fann följaktligen att den precisering av den geografiska räckvidden av den misstänkta konkurrensbegränsande samverkan som angetts i det omtvistade beslutet var tillräcklig.

26

I punkterna 98 och 99 i den överklagade domen analyserade dessutom tribunalen klagandenas argument i den mån de skulle förstås på så sätt att de klandrade kommissionen för att det omtvistade beslutets tillämpningsområde kunde omfatta handlingar som avsåg lokala geografiska marknader utanför den gemensamma marknaden utan att det angavs varför ett konkurrensbegränsande beteende av det aktuella företaget på dessa marknader skulle kunna ha en inverkan på den gemensamma marknaden.

27

Tribunalen påpekade i punkt 99 i den överklagade domen att kommissionens befogenheter enligt förordning nr 1/2003 avser tillämpningen av konkurrensreglerna i artiklarna 81 EG och 82 EG. Dessa båda bestämmelser förbjuder vissa beteenden från företagens sida, i den mån de kan påverka handeln mellan medlemsstater och har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden. Tribunalen drog härav slutsatsen att kommissionen förvisso inte får genomföra en inspektion i ett företags lokaler om den misstänker att det finns ett avtal eller ett samordnat förfarande som har verkningar endast på en eller flera marknader utanför den gemensamma marknaden, men att det inte finns något som hindrar att kommissionen undersöker handlingar avseende dessa marknader för att avslöja beteenden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden.

28

Domstolen konstaterar mot denna bakgrund att tribunalen angav en tillräcklig motivering till varför den fann att kommissionen på ett utförligt sätt hade beskrivit området för den misstänkta samverkan genom att ange att denna ”antagligen [hade] global räckvidd”, och detta trots att tribunalen endast underförstått, med hänvisning till gränserna för de befogenheter som kommissionen enligt förordning nr 1/2003 har vid inspektioner, underkände klagandenas argument om att kabeldragningsprojekt utanför den gemensamma marknaden är mycket begränsade och kännetecknas av speciella omständigheter.

29

Klagandena har med sitt andra argument avseende den första grundens första del gjort gällande att tribunalen har missförstått de krav på motivering av inspektionsbeslut som åvilar kommissionen, genom att tribunalen underkände deras argument om att det omtvistade beslutet inte innehöll några förtydliganden om den misstänkta överträdelsens förmodade globala räckvidd, och att den missförstått domstolens praxis enligt vilken kommissionen i ett inspektionsbeslut måste ange de misstankar som den avser kontrollera.

30

Klagandena har även kritiserat tribunalen för att den inte slog fast att kommissionen i det omtvistade beslutet skulle ha förtydligat på vilket sätt det förmodade konkurrensbegränsande beteendet i samband med projekt utanför den gemensamma marknaden hade kunnat få verkan i unionen eller i EES, inbegripet uppgift om den aktuella förmodade marknaden. Klagandena har gjort gällande att deras rätt till försvar därigenom åsidosattes och de hindrades från att förstå den exakta omfattningen av deras samarbetsskyldighet.

31

Ingen del av denna argumentation kan godtas. Det ska nämligen inledningsvis erinras om att den motivering av de rättsakter som antas av unionens institutioner som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (dom Solvay/kommissionen, C‑455/11 P, EU:C:2013:796, punkt 90).

32

Det följer vidare av fast rättspraxis att kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt och personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (dom Solvay/kommissionen, EU:C:2013:796, punkt 91 samt där angiven rättspraxis).

33

De regler som styr kommissionens inspektioner ska också beaktas. Enligt artiklarna 4 och 20.1 i förordning nr 1/2003 ges nämligen kommissionen befogenhet att företa inspektioner i syfte att utföra sitt uppdrag att skydda den gemensamma marknaden från snedvridning av konkurrensen och att vidta sanktionsåtgärder mot eventuella överträdelser av konkurrensreglerna på denna marknad (se, för ett liknande resonemang, dom Roquette Frères, C–94/00, EU:C:2002:603, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

34

Det framgår således, särskilt vad gäller kommissionens inspektionsbeslut, av artikel 20.4 i förordning nr 1/2003 att i dessa bland annat ska anges föremålet för och syftet med inspektionen. Denna specifika motiveringsskyldighet utgör, såsom domstolen har slagit fast, ett grundläggande krav inte bara för att visa att de åtgärder som är avsedda att vidtas inom de berörda företagen är motiverade, utan också för att företagen ska kunna förstå hur omfattande deras samarbetsskyldighet är, samtidigt som deras rätt till försvar skyddas (se, för ett liknade resonemang, dom Hoechst/kommissionen, 46/87 och 227/88, EU:C:1989:337, punkt 29).

35

Vad gäller det argument som framförts av Nexans och Nexans France om att tribunalen har missförstått kommissionens skyldighet att i det omtvistade beslutet ange den förmodade marknaden i fråga, vilken enligt klagandena ska definieras såväl materiellt som geografiskt, är kommissionen enligt domstolens praxis inte skyldig att i ett inspektionsbeslut ange samtliga uppgifter om de förmodade överträdelser som den avser undersöka och inte heller att göra en noggrann rättslig kvalificering av dessa överträdelser, under förutsättning att den tydligt angett de misstankar som den avser kontrollera (dom Dow Chemical Ibérica m.fl./kommissionen, 97/87–99/87, EU:C:1989:380, punkt 45).

36

Det ankommer visserligen på kommissionen att så precist som möjligt ange vad den söker och de omständigheter som ska kontrolleras (dom Roquette Frères, EU:C:2002:603, punkt 83 och där angiven rättspraxis), men det är däremot inte nödvändigt att i ett inspektionsbeslut exakt fastställa den aktuella marknaden eller den exakta rättsliga kvalificeringen av de förmodade överträdelserna och inte heller den period under vilken dessa överträdelser ska ha pågått, under förutsättning att beslutet innehåller de nödvändiga uppgifter som angetts ovan (se, för ett liknande resonemang, dom Dow Chemical Ibérica m.fl./kommissionen, EU:C:1989:380, punkt 46, och dom Roquette Frères, EU:C:2002:603, punkt 82).

37

Med hänsyn till att inspektioner sker vid inledningen av en undersökning har kommissionen, i likhet med vad generaladvokaten har angett i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, inte tillräcklig information för att kunna göra en specifik rättslig bedömning och den måste först kontrollera huruvida dess misstankar är riktiga samt handlingarnas omfattning, eftersom syftet med inspektionen är att samla bevis kring en misstänkt överträdelse (se, för ett liknande resonemang, dom Roquette Frères, EU:C:2002:603, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

38

Det framgår av ingressen till det omtvistade beslutet att inspektionen avsåg ”avtal och/eller samordnade förfarandena [som] antagligen [hade] global räckvidd”, vilka stod ”i samband med tillhandahållandet av elkablar och tillhörande materiel, inbegripet bland annat högspänningskablar för förläggning i vatten och, i vissa fall, högspänningskablar för förläggning i mark”. Kommissionen angav i denna ingress även att den hyste misstankar avseende ”tilldelning av kunder”. Kommissionen angav för övrigt att om misstankarna visade sig vara välgrundade utgjorde ”avtalen och/eller de samordnade förfarandena … mycket allvarliga överträdelser av artikel 81 [EG]”.

39

Tribunalen kunde således, mot bakgrund av de uppgifter som angavs i det omtvistade beslutet rörande de förmodade överträdelsernas geografiska omfattning och reglerna om kommissionens inspektionsbefogenheter, utan att åsidosätta domstolens praxis slå fast att motiveringen i det omtvistade beslutet kring den misstänkta överträdelsens geografiska räckvidd var tillräcklig. Det var härvid inte nödvändigt att kräva ytterligare preciseringar vad avser typen av misstänkt beteende utanför den gemensamma marknaden, den inverkan ett sådant beteende kunde ha på denna marknad eller vilken typ av handlingar som kommissionen hade rätt att undersöka.

40

Kommissionen var, tvärtemot vad klagandena har gjort gällande, inte skyldig att vid sin undersökning begränsa sitt sökande efter handlingar till sådana handlingar som avsåg projekt som påverkade den gemensamma marknaden. Mot bakgrund av kommissionens misstankar om en överträdelse som antagligen hade global räckvidd och som innebar tilldelning av kunder, kunde även handlingar som avsåg projekt utanför den gemensamma marknaden antas ge relevanta upplysningar om den misstänkta överträdelsen.

41

Överklagandet kan därför inte vinna bifall i den mån det avser den första grundens första del.

42

Nexans och Nexans France har hävdat att tribunalen har underlåtit att undersöka huruvida kommissionen i det aktuella fallet hade tillräckligt starka indicier för att misstänka att det ifrågavarande konkurrensbegränsande beteendet avseende projekt utanför den gemensamma marknaden kunde ha någon verkan i unionen eller i EES.

43

Kommissionen har tillbakavisat dessa argument.

44

Vad avser den första grundens andra del erinrar domstolen om att det framgår av handlingarna i målet att klagandena inte vid tribunalen hade framfört något argument med innebörden att det skulle ha saknats tillräckligt starka indicier för att misstänka en överträdelse av konkurrensreglerna av global omfattning. Klagandenas ombud har härvidlag vid förhandlingen medgett att ett sådant argument inte uttryckligen hade framförts vid tribunalen.

45

Om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund som denne inte har åberopat vid tribunalen, skulle detta enligt fast rättspraxis innebära att vederbörande vid domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat (dom Alliance One International och Standard Commercial Tobacco/kommissionen och kommissionen/Alliance One International m.fl., C‑628/10 P och C‑14/11 P, EU:C:2012:479, punkt 111, samt Groupe Gascogne/kommissionen, C‑58/12 P, EU:C:2013:770, punkt 35).

46

Klagandenas påstående vid förhandlingen, att detta argument var underförstått i deras argumentation i första instans, kan inte godtas. Det framgår nämligen av handlingarna i målet vid tribunalen att klagandena, i ett annat sammanhang som rörde det omtvistade beslutets materiella räckvidd, avskilt från sina argument avseende vaghet i det omtvistade beslutet vad gäller fastställande av de aktuella produkterna, framförde argumentet att det saknades tillräckligt starka indicier för att misstänka en överträdelse i andra sektorer än den avseende högspänningskablar för förläggning i vatten.

47

Det är följaktligen uppenbart att den första grundens andra del inte kan tas upp till sakprövning.

48

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att överklagandet, såvitt avser den första grunden, till viss del är ogrundat och till viss del inte kan tas upp till sakprövning.

49

Den andra grunden riktar sig mot punkt 139 i den överklagade domen. Nexans och Nexans France har härvidlag gjort gällande att tribunalens beslut att förplikta dem att utöver att bära sina rättegångskostnader även ersätta häften av kommissionens rättegångskostnader, är uppenbart oskäligt.

50

Kommissionen anser att den andra grunden inte kan tas upp till sakprövning och att överklagandet, under alla omständigheter inte kan bifallas på denna grund.

51

Ett överklagande får enligt artikel 58 andra stycket i domstolens stadga inte avse endast rättegångskostnadernas storlek och fördelning. Dessutom framgår det av fast rättspraxis att när alla andra grunder till stöd för överklagandet har underkänts, ska ett yrkande enligt vilket det görs gällande att tribunalens beslut om rättegångskostnaderna är felaktigt avvisas i enlighet med den bestämmelsen (dom Gualtieri/kommissionen, C‑485/08 P, EU:C:2010:188, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

52

Eftersom den första grunden till stöd för klagandenas överklagande har underkänts, prövar domstolen följaktligen inte den andra grunden avseende rättegångskostnaderna.

53

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

54

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: