1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande, vilken inkom till domstolens kansli den 4 mars 2013 från Administrativen sad Sofia-grad (Bulgarien), avser tolkningen av artiklarna 48 FEUF och 49 FEUF och av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, ( 2 ) i ändrad lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006 ( 3 ) (nedan kallad förordning nr 1408/71), särskilt artiklarna 12, 46 och 94 i denna.

2.

Denna begäran om förhandsavgörande avser en tvist mellan Snezhana Somova, bulgarisk medborgare, och Glaven director na Stolichno upravlenie ”Sotsialno osiguryavane” (generaldirektör för Sofias socialförsäkringsbyrå) (nedan kallad SUSO).

3.

Inom ramen för denna tvist har Snezhana Somova begärt ogiltigförklaring av ett beslut av SUSO:s generaldirektör av den 2 december 2011, vilket bekräftade tre beslut som meddelats av SUSO, enligt vilka beviljandet, med verkan från och med den 5 juli 2007, av en ålderspension i Bulgarien till Snezhana Somova innebar åsidosättande av artikel 94 första stycket i den bulgariska socialförsäkringslagen (Kodeks za sotsialnoto osiguriavane) (nedan kallad KSO) och enligt vilka återbetalning skulle ske av de belopp som utbetalats till Snezhana Somova jämte ränta.

4.

Artikel 94 första stycket KSO, i den version som var ikraft avseende självständiga yrkesutövare för tiden mellan den 27 december 2005 och den 31 december 2011, föreskrev ett krav på att inbetalningen av försäkringsavgifterna skulle ha avslutats för att en ålderspension skulle beviljas.

5.

Enligt det omtvistade beslutet hade Snezhana Somova emellertid, vid det datum då hennes ålderspension beviljades, inte upphört att betala in socialförsäkringsavgifter i Österrike där hon arbetade och var försäkrad för tiden mellan oktober 1995 och december 2000 och från januari 2001 till juli 2011 som egenföretagare enligt den österrikiska förbundslagen om socialförsäkring.

6.

Den hänskjutande domstolen har bland annat frågat domstolen huruvida en sådan nationell bestämmelse som artikel 94 första stycket KSO inskränker friheten för en person som erhåller ålderspension i en medlemsstat att driva en egen rörelse i en annan medlemsstat med stöd av artikel 49 FEUF som garanterar etableringsfriheten.

7.

I artikel 12 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning kan inte åberopas för att få eller bevara en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk försäkring. Detta gäller dock inte förmåner som utges på grund av invaliditet, ålderdom, dödsfall (pensioner) eller arbetssjukdom och som beviljas av två eller flera medlemsstaters institutioner enligt bestämmelserna i artikel 41, 43.2, 43.3, 46, 50, 51 eller 60.1 b.

2.   Om något annat inte föreskrivs i denna förordning får bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid sammanträffande med andra sociala trygghetsförmåner eller annan inkomst åberopas även om sådana förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller om sådan inkomst har förvärvats inom en annan medlemsstats territorium.

…”

8.

Artikel 45.1 i denna förordning innehåller följande bestämmelse:

”Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av rätten till förmåner enligt ett system som inte är ett särskilt system som avses i punkt 2 eller 3 kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts, ska den behöriga institutionen i den medlemsstaten, i förekommande fall, beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning oavsett om sådana perioder har fullgjorts enligt ett allmänt system eller enligt ett särskilt system och oavsett om så skett som anställd eller som egenföretagare. Dessa perioder ska därvid beaktas som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.”

9.

I artikel 46.2 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:

”Om villkoren i en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner uppfylls endast efter tillämpning av artikel 45 … ska följande regler tillämpas:

10.

I artikel 94.2 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:

”Alla försäkringsperioder och i förekommande fall alla anställnings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen började gälla inom denna medlemsstats territorium eller inom en del av den statens territorium ska beaktas vid fastställande av rätt till förmåner enligt denna förordning.”

11.

Artikel 4 KSO har följande lydelse:

5.

Personer som arbetar som egenföretagare och som uppbär en månadsinkomst som överstiger eller motsvarar en minimilön efter avdrag för utgifter som medges enligt förordningen, när de inte är försäkrade på annan grund för motsvarande månad.

6.

Personer som arbetar utan att vara anställda och som är försäkrade på annan grund för motsvarande månad, oberoende av beloppet för ersättningen.

12.

I avgörande nr 5 av Konstitutsionen sad (konstitutionsdomstolen) av den 29 juni 2000, ( 4 ) förklarades skyldigheten för pensionärer som är egenföretagare att vara försäkrade och betala avgifter strida mot den bulgariska konstitutionen. Dessa pensionärer som arbetar som egenföretagare kan emellertid frivilligt försäkra sig mot de tre risker som nämns i artikel 4.3 KSO.

13.

I den version av artikel 94 KSO som var tillämplig på egenföretagare för tiden mellan den 27 december 2005 och den 31 december 2011 och som hade rubriken ”Datum för beviljande av pension” föreskrevs i första stycket följande:

”Pensioner beviljas från den dag rättigheten erhållits och, när det gäller ålderspensioner, från det att försäkringen avslutats, om begäran åtföljd av erforderliga handlingar har lämnats in inom sex månader från det att rättigheten erhållits eller, i förekommande fall, från det att försäkringen avslutats. Om handlingarna lämnas in efter utgången av fristen på sex månader räknat från det att rättigheten erhållits eller, i förekommande fall, att försäkringen avslutats, ska pensionerna beviljas från den dag då handlingarna lämnats in.”

14.

Den skyldighet att avsluta försäkringen som föreskrivs i artikel 94 har upphävts för egenföretagare från och med den 1 januari 2012.

15.

I artikel 9 i övergångs- och slutbestämmelserna för KSO föreskrivs följande:

”…

…

16.

Snezhana Somova ansökte den 18 januari 2007 om ålderspension och angav att hon sedan den 4 juni 1996 inte längre var försäkrad. Ansökan avslogs genom beslut av den 6 februari 2007 på grund av att Snezhana Somova, som hade betalat avgifter i Bulgarien för tiden mellan den 18 januari 1967 och den 31 maj 1996, ( 5 ) inte uppfyllde de i bulgarisk lag uppställda kraven avseende ålder och anställningstid.

17.

Den 22 juni 2007 ansökte Snezhana Somova om att en personlig ålderspension skulle fastställas för henne med stöd av punkt 9 i övergångs- och slutbestämmelserna i KSO i den version som var i kraft år 2007. Enligt denna bestämmelse krävdes för att få rätt till ålderspension att försäkringsavgifter skulle betalas för den försäkringsperiod som fattades, det vill säga två år, sex månader och 17 dagar. Genom beslut av den 5 juli 2007 och på begäran av Snezhana Somova, fastställdes en avbetalningsplan för avgifterna som motsvarade den försäkringsperiod som fattades.

18.

Den 5 juli 2007 intygade även Snezhana Somovas dotter, i egenskap av fullmaktsinnehavare för henne, skriftligen att Snezhana Somova inte hade arbetat sedan den 4 juni 1996 och att hon inte var försäkrad den 5 juli 2007.

19.

Genom beslut av den 11 juli 2007 beviljades Snezhana Somova en ålderspension som fastställdes till minimibeloppet, från och med den 5 juli 2007. Detta belopp räknades om vid flera tillfällen.

20.

Till följd av en ansökan om ålderspension som Snezhana Somova lämnade in år 2011 till den behöriga österrikiska organismen för social trygghet, inkom till SUSO den 20 september 2011 blanketterna E 001/AT och E 205/AT från detta organ. Av dessa framgår att Snezhana Somova omfattades av systemet för social trygghet i Österrike från oktober 1995 till december 2000 och från januari 2001 till juli 2011, i egenskap av ”egenföretagare”i den mening som avses i den österrikiska förbundslagen om social trygghet. Under den aktuella perioden utövade Snezhana Somova yrket ”jordbrukare”.

21.

SUSO drog därav slutsatsen att Snezhana Somova den 5 juli 2007 – dagen då hennes ålderspension beviljades – inte hade upphört att betala in sociala avgifter. Mot denna bakgrund och genom tre beslut, ogiltigförklarade SUSO beslutet att bevilja Snezhana Somova ålderspension och de beslut genom vilka pensionsbeloppet ökats samt förpliktade henne att återbetala de på grundval av dessa beslut utbetalade beloppen jämte ränta.

22.

Snezhana Somova överklagade dessa beslut i administrativ ordning. Hennes överklagande ogillades genom det omtvistade beslutet av den 2 december 2011 som fattades av SUSO:s generaldirektör. Denne ansåg att deklarationen om att socialförsäkringen var avslutad inte enbart avsåg socialförsäkringen i Bulgarien, eftersom Snezhana Somova enligt artikel 84a i förordning nr 1408/71 hade skyldighet att informera det bulgariska organet för social trygghet om att hon omfattades av systemet i en annan medlemsstat. Enligt generaldirektören för SUSO skulle – enligt artiklarna 44.2 och 45 i denna förordning – punkt 9 i övergångs- och slutbestämmelserna för KSO inte ha tillämpats när Snezhana Somovas försäkringsperiod i Österrike beaktades.

23.

Enligt Snezhana Somova är inte den omständigheten att hon var försäkrad vid tidpunkten för ansökan om pension i Bulgarien relevant, eftersom den sociala tryggheten garanterades i en annan medlemsstat.

24.

Under dessa omständigheter beslutade Administrativen sad Sofia-grad, efter att Snezhana väckt talan vid den, att i syfte att lösa tvisten vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

25.

Skriftliga yttranden har ingetts av den bulgariska regeringen, Irland och Europeiska kommissionen. Den bulgariska regeringen och kommissionen har framställt muntliga yttranden vid förhandlingen den 9 januari 2014.

26.

Irland anser att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning i sak.

27.

Irland har gjort gällande att de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen sak avgöra är av rent intern karaktär och att det för att lösa dem krävs vare sig tillämpning eller tolkning av unionsrätten. Irland anser i synnerhet att beslutet om hänskjutande inte ger tillräckliga upplysningar beträffande de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet vid den nationella domstolen för att tydligt ange på vilket sätt unionsrätten skulle påverka utgången av detta mål.

28.

Jag anser tvärtom att tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning.

29.

Även om målet vid den nationella domstolen i huvudsak rör det krav som föreskrivs i artikel 94 första stycket KSO om att avsluta betalningen av avgifter för att en ålderspension ska kunna beviljas i Bulgarien, utgör inte omständigheterna i målet mellan Snezhana Somova och SUSO:s generaldirektör någon för en medlemsstat rent intern situation. Det datum då Snezhana Somova ansökte om ålderspension i Bulgarien arbetade hon nämligen som egenföretagare i Österrike, och utövade således sin rätt till etableringsfrihet med tillämpning av artikel 49 FEUF. ( 6 )

30.

Vidare har den hänskjutande domstolen konstaterat att Snezhana Somova hade kumulerat försäkringsperioder i Bulgarien och i Österrike bland annat ( 7 ) under den period på två år, sex månader och 17 dagar som, mot betalning av kompletterande avgifter, beaktades som försäkringsperiod enligt bulgarisk rätt med stöd av punkt 9 tredje stycket i övergångs- och slutbestämmelserna i KSO. En sådan situation regleras i bestämmelserna i förordning nr 1408/71.

31.

Den bulgariska regeringen har i sina skriftliga yttranden angett att artikel 94 KSO inte skapar några hinder för utövande av den etableringsfrihet som garanteras genom artikel 49 FEUF. Den har gjort gällande att förordning nr 1408/71 föreskriver en samordning och inte en harmonisering av systemen för social trygghet och att kravet på ett avslutande av försäkringen som grund för att bevilja ålderspension ska tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt avseende alla personer som är underställda bulgarisk rätt.

32.

I det bulgariska systemet förutsätter beviljandet av en ålderspension att mottagaren upphör med sin yrkesverksamhet i egenskap av anställd eller egenföretagare, eftersom denna pension är en ersättning för inkomsterna av yrkesverksamhet. Den bulgariska regeringen har, mot bakgrund av de skillnader som förekommer mellan medlemsstaternas system och lagstiftningar på området, gjort gällande att en etablering i en annan medlemsstat kan vara mer eller mindre fördelaktig och mer eller mindre ofördelaktig för den berörda personen beroende på den kombination av nationella regelverk som är tillämplig till följd av förordning nr 1408/71. ( 8 )

33.

Vid förhandlingen den 9 januari 2014, och till följd av de skriftliga och muntliga frågor som domstolen ställt, har den bulgariska regeringen bekräftat att den skyldighet att avsluta försäkringen som föreskrevs i artikel 94 första stycket KSO i den version som var ikraft vid den tidpunkt då Snezhana Somova beviljades ålderspension, ( 9 ) innebar en skyldighet att upphöra med utövandet av en yrkesverksamhet. Den har angett att den aktuella skyldigheten var ett rent formellt krav och att en enda dags avbrott räckte samt att yrkesverksamheten kunde återupptas nästa dag, varvid yrkesinkomst och ålderspension kunde kumuleras.

34.

Den bulgariska regeringen har tillagt att detta krav inte fyllde något särskilt syfte och att det till och med varken var av intresse eller var logiskt.

35.

Som den bulgariska regeringen har förklarat var det på grund av att de bulgariska myndigheterna var medvetna om att detta krav kunde skapa problem i gränsöverskridande situationer som de upphävde det för egenföretagare från och med den 1 januari 2012 och hade för avsikt att avskaffa det för anställda.

36.

Kommissionen anser att enligt artikel 94 första stycket KSO kan en viss arbetstagare, när vederbörande har nått pensionsålder enligt den bulgariska lagstiftningen, inte börja arbeta i en annan medlemsstat, där åldern för pensionstillträde är högre, utan att vederbörande nekas rätten till en pension i Bulgarien. Enligt kommissionen utgör den aktuella nationella bestämmelsen, som leder till att personen nekas en bulgarisk pension till följd av sitt beslut att arbeta som egenföretagare i en annan medlemsstat, ett hinder för utövandet av denna persons fria rörlighet.

37.

Vid förhandlingen den 9 januari 2014 har kommissionen angett att enligt dess uppfattning utgjorde domstolens praxis avseende artikel 49 FEUF hinder för en sådan nationell bestämmelse som artikel 94 första stycket KSO, eftersom den kunde försvåra eller omöjliggöra utövandet av etableringsfriheten, även om denna bestämmelse tillämpas utan åtskillnad på grundval av nationalitet. Kommissionen har tillagt att en egenföretagare som tvingas att tillfälligt avbryta den yrkesverksamhet som han utövar i en annan medlemsstat riskerar att inte kunna återuppta densamma.

38.

Genom sin första fråga har den hänskjutande domstolen frågat domstolen huruvida artiklarna 48 första stycket FEUF samt 49 första och andra styckena FEUF utgör hinder för tillämpningen av en sådan nationell bestämmelse i en medlemsstat som artikel 94 första stycket KSO, enligt vilken det krävs att betalningen av socialförsäkringsavgifterna ska ha avslutats för att en ålderspension ska beviljas, oavsett om den avser en verksamhet som utövas i samma medlemsstat eller i en annan medlemsstat.

39.

Den hänskjutande domstolen har anfört att kravet på att upphöra med betalningen av avgifterna, vilket innebär en skyldighet att avbryta yrkesverksamheten – vilket kan göras för en enda dag, såsom den bulgariska regeringen bekräftade vid förhandlingen – i praktiken kan skapa inskränkningar i etableringsfriheten, bland annat på grund av att det inte är säkert att den berörde, då vederbörande arbetar i en annan medlemsstat, kan återuppta sin yrkesverksamhet efter det aktuella avbrottet.

40.

Det ska påpekas att en försäkrad, enligt den hänskjutande domstolen, behöll rätten att utöva en verksamhet sedan ålderspension beviljats och kunde kumulera denna ålderspension med en betald yrkesverksamhet. Det finns således inget nödvändigt och direkt samband mellan betalningen av en sådan pension med tillämpning av den bulgariska rätten och upphörandet av en betald yrkesverksamhet. Den bulgariska regeringen har vid förhandlingen bekräftat dessa omständigheter.

41.

Vidare framgår det av handlingarna i målet vid domstolen att pensionärer som arbetar som anställda har ett obligatoriskt socialförsäkringsskydd enligt artikel 4.3 KSO och således har skyldighet att betala socialförsäkringsavgifter trots att denna skyldighet, till följd av ovannämnda avgörande nr 5 av Konstitutsionen Sad (konstitutionsdomstolen), har ansetts stå i strid med den bulgariska konstitutionen för personer som är verksamma som egenföretagare. Följaktligen kan dessa personer nu välja mellan att betala socialförsäkringsavgifter i Bulgarien eller inte. När en pensionär (anställd eller egenföretagare) betalar avgifter till systemet för social trygghet, ökas vederbörandes pension i proportion därtill. ( 10 )

42.

Det är vidare ostridigt att Snezhana Somova utövade en verksamhet som egenföretagare i Österrike och således var försäkrad genom det behöriga österrikiska organet för social trygghet under tiden mellan oktober 1995 och december 2000 samt mellan januari 2001 och juli 2011. Det är även ostridigt att Snezhana Somova, den dag då den bulgariska pensionen beviljades, nämligen den 5 juli 2007, enligt artikel 13.2 b i förordning nr 1408/71 omfattades av det österrikiska systemet för social trygghet och att hon inte hade avbrutit betalningen av avgifter till denna medlemsstats system för social trygghet.

43.

Enligt fast rättspraxis ankommer det, i avsaknad av en harmonisering inom Europeiska unionen, på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma dels villkoren för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för social trygghet, dels villkoren för rätten till förmåner. Även om artikel 48 FEUF låter skillnaderna mellan de olika medlemsstaternas system för social trygghet, och följaktligen mellan rättigheterna för de personer som arbetar där, bestå måste medlemsstaterna emellertid enligt fast rättspraxis likafullt beakta unionsrätten vid utövandet av denna behörighet. ( 11 )

44.

Således kan inte den omständigheten att de nationella föreskrifter som det är fråga om i målet vid den nationella domstolen rör villkoren för beviljande av ålderspension utesluta en tillämpning av bestämmelserna i EUF-fördraget, däribland bestämmelserna om den fria rörligheten för personer. ( 12 )

45.

Det följer även av fast rättspraxis att alla bestämmelser i EUF-fördraget om fri rörlighet för personer har till syfte att underlätta för medborgarna inom gemenskapen att utöva all slags yrkesverksamhet inom gemenskapen och att de utgör hinder för åtgärder som kan missgynna dessa medborgare när de önskar utöva ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat, även om de tillämpas oberoende av de berörda arbetstagarnas nationalitet. ( 13 ) Följaktligen utgör bestämmelserna i EUF-fördraget om fri rörlighet för personer hinder för varje nationell bestämmelse som, även om den tillämpas utan diskriminering med avseende på nationalitet, kan göra det svårare eller mindre attraktivt för unionens medborgare att utöva de grundläggande friheter som garanteras genom fördraget”. ( 14 ) Varje hinder, även av mindre omfattning, för dessa friheter är förbjudet, ( 15 ) under förutsättning att det påstådda hindret inte är alltför slumpmässigt eller indirekt. ( 16 )

46.

Av detta följer att den bulgariska lagstiftaren har rätt att fastställa villkoren för beviljande av ålderspension i denna medlemsstat, under förutsättning att dessa villkor inte är diskriminerande på grund av nationalitet, och inte begränsar eller utgör hinder för den fria rörligheten.

47.

Den omtvistade bestämmelsen förefaller, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, utan rättslig eller faktisk åtskillnad, vara tillämplig på bulgariska medborgare och de övriga medlemsstaternas medborgare och är således inte diskriminerande. Däremot utgör den enligt min uppfattning ett hinder för den fria rörligheten, och i förevarande fall, för etableringsfriheten.

48.

Det framgår nämligen av handlingarna i målet vid domstolen att det enligt artikel 94 första stycket KSO räcker med ett mycket kort formellt avbrott, även på en dag, i betalningen av avgifterna för att beviljas en pension. ( 17 ) Även om ett sådant avbrott i Bulgarien av betalningen av avgifterna förefaller lätt och utan konsekvens för utövandet eller återupptagandet av en yrkesverksamhet, och i synnerhet för egenföretagare som har möjligheten att välja att återuppta betalningen av avgifterna eller inte, kan det emellertid vara svårt, eller till och med omöjligt, att göra detta i en annan medlemsstat. Mot bakgrund av den långa och tunga administrativa börda som ett sådant avbrott skulle kunna medföra i en annan medlemsstat, skulle en arbetstagare som Snezhana Somova kunna bli tvungen att upphöra med sin yrkesverksamhet under en längre och oförutsägbar period och således äventyra kontinuiteten i sitt arbete.

49.

Som den hänskjutande domstolen har påpekat kan ett sådant avbrott i en annan medlemsstat utsätta pensionärer för en yrkesmässig otrygghet. En pensionär skulle till följd av ett sådant avbrott inte kunna vara säker på att få tillbaka sin anställning, eller att finna en annan. Dessutom kan, även efter pensionärens återkomst på arbetsmarknaden, detta obligatoriska avbrott, då det stört utvecklingsförfarandet för vederbörandes karriär, på ett konkret och direkt sätt påverka de fördelar som han kan dra av sin yrkesverksamhet. ( 18 )

50.

Ovan alternativ är också en källa till nackdelar, eftersom det utan avbrott för betalning av avgifterna och av yrkesverksamheten i den andra medlemsstaten inte kan förekomma kumulering av yrkesintäkter och en bulgarisk ålderspension.

51.

Det ska erinras om att den bulgariska regeringen vid förhandlingen antydde att avskaffandet av denna skyldighet för egenföretagare var knuten till medvetenheten om att den kunde orsaka problem i gränsöverskridande situationer.

52.

Enligt fast rättspraxis kan nationella åtgärder som utgör hinder för den fria rörligheten endast godtas om det mål som eftersträvas med dem är av allmänintresse, om de är ägnade att säkerställa förverkligandet av detta mål och om de inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet. ( 19 )

53.

Den hänskjutande domstolen anser att det krav på att avbryta försäkringen som föreskrivs i artikel 94 första stycket KSO inte eftersträvar ett mål av allmänintresse. Vidare ska det erinras om att den bulgariska regeringen vid förhandlingen den 9 januari 2014 angav att syftet med detta rent formella krav var okänt, eller till och med obefintligt. Den bulgariska regeringen tillade till och med att detta krav var utan intresse och ologiskt, att den aktuella bestämmelsen hade upphävts för egenföretagare från den 1 januari 2012 och att möjligheten till ett sådant upphävande för anställda för närvarande var föremål för granskning i Bulgarien.

54.

Följaktligen är det uppenbart att det ovannämnda kravet inte är motiverat av ett mål av allmänt intresse som den aktuella åtgärden skulle kunna säkerställa.

55.

Mot bakgrund av ovan angivna överväganden bör den första frågan besvaras med att artikel 49 FEUF utgör hinder för en sådan bestämmelse i en medlemsstats lagstiftning som artikel 94 första stycket KSO, enligt vilken det krävs att betalningen av socialförsäkringsavgifterna ska ha avslutats för att ålderspension ska beviljas.

56.

Enligt den bulgariska regeringen vill den hänskjutande domstolen genom denna fråga i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 94.2 i förordning nr 1408/71 innebär att det är möjligt att göra undantag från regeln om sammanläggning av försäkringsperioder när det gäller försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat innan förordningen blev gällande i den medlemsstat i vilken ansökan om pension har lämnats in, när den anställningstid som fullgjorts enligt rättsordningen i den medlemsstat där ansökan om pension har lämnats in inte är tillräcklig för att erhålla en rätt till pension, utan att betala kompletterande försäkringsavgifter.

57.

I sitt skriftliga yttrande har den bulgariska regeringen angett att förordning nr 1408/71 endast ger de försäkringstagare som omfattas av dess tillämpningsområde en valmöjlighet avseende tillämplig lagstiftning när detta uttryckligen föreskrivs i förordningen.

58.

Enligt den bulgariska regeringen medför artikel 94.2 i förordning nr 1408/71 en retroaktiv tillämpning av förordningen genom att den tvingar medlemsstaterna att beakta samtliga perioder av försäkring, anställning eller bosättning som har genomförts enligt en viss medlemsstats lagstiftning före den 1 oktober 1972 eller före den dag då denna förordning började tillämpas inom denna medlemsstats territorium eller en del av dess territorium, när detta är nödvändigt för fastställandet av personens rätt till en viss typ av förmån. Den bulgariska regeringen anser att denna bestämmelse har antagits för att förebygga förlust av rättigheter till pension och för att säkerställa förvärv och bibehållande av dessa för alla personer, inbegripet för de försäkringsperioder som fullgjorts före den dag då nämnda förordning blev tillämplig. Detta skulle innebära att sammanläggningen av försäkringsperioderna i första hand ska ske i enlighet med de bestämmelser om sammanläggning av försäkringsperioder som föreskrivs i denna förordning och att det först är därefter som, om varaktigheten av den berörda personens betalda avgifter är otillräcklig, denna person kan göra gällande den möjlighet att betala in kompletterande avgifter som föreskrivs i den nationella lagstiftningen.

59.

Vid förhandlingen den 9 januari 2014 har den bulgariska regeringen gjort gällande att försäkringstagarna, eftersom bestämmelserna i förordning nr 1408/71 är riktade till medlemsstaterna och deras myndigheter, borde kunna välja huruvida de vill åberopa bestämmelserna i denna förordning. Enligt den ovannämnda regeringen kan de nationella myndigheterna nämligen, om en försäkrad väljer att inte hänvisa till nämnda förordning, inte tillämpa den på personen i fråga ex officio. Den bulgariska regeringen anser att Irlands och kommissionens yttranden, enligt vilka försäkringstagarna inte kan motsätta sig tillämpningen av bestämmelserna i förordning nr 1408/71, strider mot syftet med denna förordning – som är att ge försäkringstagarna en fördel – och själva betydelsen av begreppet subjektiv rättighet.

60.

Irland anser att lydelsen av artikel 94.2 i förordning nr 1408/71 är tydlig och inte motsägelsefull. Lydelsen i denna bestämmelse är tvingande till sin art, eftersom den föreskriver att alla försäkringsperioder som fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den dag då förordningen börjar tillämpas i denna medlemsstat ”ska beaktas” vid fastställandet av rätt till förmåner enligt förordning nr 1408/71. Följaktligen kan, enligt Irland, lydelsen i denna bestämmelse inte tolkas så att den ger sökanden en rätt att besluta att de relevanta försäkringsperioderna inte ska beaktas vid sammanläggningen. Enligt Irland skulle, även om förordning nr 1408/71 föreskrev en rätt för enskilda att bortse från försäkringsperioder, detta skapa komplikationer som skulle kunna äventyra samordningen av de nationella systemen och följaktligen målen med den inre marknaden.

61.

Kommissionen anser att förordning nr 1408/71, enligt dess artikel 94.2, inte är tillämplig på följande mål. Den anser att tillämpningen av det lagvalssystem som inrättats genom denna förordning endast beror på den objektiva situation i vilken den berörda arbetstagaren befinner sig. De socialförsäkringstagare som omfattas av dess tillämpningsområde kan inte bestrida dessa lagvalsregler och har inte rätt att bortse från dem.

62.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 94.2 i förordning nr 1408/71 ger socialförsäkringstagarna möjlighet att bortse från försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat före den dag då förordningen började tillämpas i Bulgarien. Denna fråga avser i huvudsak huruvida artikel 94.2 i nämnda förordning är tvingande eller inte. ( 20 )

63.

Av fast rättspraxis följer att när de socialförsäkringstagare som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 har möjlighet enligt denna förordning att välja tillämplig lag är detta uttryckligen föreskrivet. ( 21 )

64.

Enligt artikel 94.2 i förordning nr 1408/71 ska ”[a]lla försäkringsperioder … som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen började gälla inom denna medlemsstats territorium ... beaktas vid fastställande av rätt till förmåner enligt denna förordning”. ( 22 ) Jag anser i likhet med Irland att lydelsen i artikel 94.2 i denna förordning är dels otvetydig, dels tvingande.

65.

Att denna bestämmelse är tvingande följer tydligt av begreppet ”est prise en considération” (ska beaktas) i den franska språkversionen av texten, men även av de övriga språkversionerna. ( 23 ) Denna bestämmelse lämnar inget utrymme för skönsmässig bedömning vare sig för medlemsstaterna, de behöriga myndigheterna, eller de försäkrade personerna. Härav följer att den nationella domstolen i målet vid den, i syfte att fastställa Snezhana Somovas pensionsrättigheter i Bulgarien, även ska beakta de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den österrikiska lagstiftningen före den dag då förordning nr 1408/71 började tillämpas i Bulgarien. ( 24 )

66.

Jag anser att denna bedömning inte påverkas av den omständigheten att domstolen i en dom, nämligen i de ovannämnda förenade målen Habelt, angav att de berörda personerna enligt artikel 94.2 i förordning nr 1408/71, i fråga om fastställande av rätten till förmåner enligt denna förordning ”kan åberopa” ( 25 ) alla försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning innan denna förordning trädde ikraft. Användningen av detta uttryck var sannolikt en följd av de faktiska omständigheterna i det målet, i vilket en förmån med stöd av förordning nr 1408/71 avseende beaktandet av försäkrings- eller bosättningsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat nekades de berörda personerna.

67.

Således anser jag att det följer av artikel 94.2 i förordning nr 1408/71 att alla försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder som fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning innan den dag då denna förordning började tillämpas måste beaktas vid fastställandet av de rättigheter som följer av bestämmelserna i denna förordning, inbegripet dem som avser rätten till en ålderspension för en anställd eller en egenföretagare som har omfattats av lagstiftningen i två eller flera medlemsstater.

68.

Av detta följer att Snezhana Somovas rätt till en ålderspension i Bulgarien skulle ha fastställs genom sammanläggning, med tillämpning av artikel 45 i förordning nr 1408/71, av de försäkringsperioder som fullgjorts i Bulgarien och i Österrike och inte på grundval av punkt 9 i övergångs- och slutbestämmelserna i KSO.

69.

Vidare ska det påpekas att enligt Administrativen sad Sofia-grad ”är de perioder som fullgjorts i Österrike tillräckliga för att ersätta den försäkringsperiod som fattades enligt den nationella lagstiftningen, utan att det krävs någon period som erkänns med stöd av artikel 9 i övergångs- och slutbestämmelserna i KSO”. Detta innebär att de regler för sammanläggning och proportionell beräkning som föreskrivs i artikel 46.2 i förordning nr 1408/71 ska tillämpas på beräkningen av Snezhana Somovas ålderspension, eftersom kumuleringen av hennes försäkringsperioder i Bulgarien och i Österrike i enlighet med artikel 45 i denna förordning räcker för att säkerställa hennes rätt till ålderspension i Bulgarien.

70.

Jag anser att artiklarna 45 och 46.2 i förordning nr 1408/71 också nödvändigtvis är av tvingande karaktär ( 26 ) och att försäkringstagaren inte kan undandra sig tillämpningen av dem genom att underlåta att i sin ansökan om ålderspension nämna de försäkringsperioder som vederbörande har fullgjort i en annan medlemsstat.

71.

Följaktligen anser jag att artiklarna 45, 46.2 och 94.2 i förordning nr 1408/71 är av tvingande karaktär och inte tillåter försäkringstagaren att undvika tillämpning av bestämmelserna om sammanläggning och proportionell beräkning av försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat innan denna förordning genomfördes i den medlemsstat, i vilken ansökan om ålderspension lämnas in.

72.

Den bulgariska regeringen anser att den i enlighet med artikel 12.1 i förordning nr 1408/71 inte kan ge eller bibehålla en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk försäkring. Den menar att artikel 12.1 i förordning nr 1408/71, trots de undantag som föreskrivs i den, utgör hinder för erkännande av en avgiftsperiod genom betalning av kompletterande avgifter enligt nationell rätt, när varaktigheten av de avgifter som således erkänns sammanfaller med de försäkringsperioder som fullgjorts med stöd av en annan medlemsstats lagstiftning.

73.

Kommissionen anser att det mot bakgrund av dess svar på den andra frågan inte är nödvändigt att ge ett separat svar på denna fråga.

74.

Administrativen sad Sofia-grads tredje fråga avser huruvida artikel 12.1 i förordning nr 1408/71 ska tolkas så att den utgör hinder för erkännande av försäkringsperioder på grundval av betalning av kompletterande avgifter i enlighet med punkt 9 tredje stycket i övergångs- och slutbestämmelserna i KSO när, såsom i målet vid den nationella domstolen, varaktigheten av de erkända försäkringsperioderna sammanfaller med försäkringsperioder som fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

75.

Mot bakgrund av mitt svar på den andra frågan beträffande den tvingande karaktären av artiklarna 45, 46.2 och 94.2 i förordning nr 1408/71, anser jag att det inte är nödvändigt att ge ett separat svar på den tredje frågan. Som Administrativen sad Sofia-grad har bekräftat är nämligen de försäkringsperioder som Snezhana Somova har fullgjort i Österrike tillräckliga för att ersätta den försäkringsperiod som fattades henne för att rätt till en ålderspension skulle uppkomma enligt bulgarisk rätt, utan att det längre är nödvändigt att erkänna en period enligt punkt 9 tredje stycket i övergångs- och slutbestämmelserna i KSO. Följaktligen var, med stöd av bland annat sammanläggningsregeln i artikel 45 i förordning nr 1408/71, tillämpningen av punkt 9 tredje stycket i övergångs- och slutbestämmelserna i KSO varken nödvändig eller tillåten.

76.

Enligt den bulgariska regeringen tillåter artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 en medlemsstat att avbryta framtida betalningar och återkräva alla utbetalningar av ålderspension som har gjorts till en av dess medborgare med stöd av dess nationella lagstiftning, när sökanden, den dag då ansökan görs om ålderspension, inte har uppfyllt sin skyldighet att ange de försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat. Den bulgariska regeringen anser att pensionen, för det fall det senare visar sig att en avgiftsperiod har fullgjorts i utlandet, ska omräknas med hänsyn till den anställningstid som intygats och erkänts av den andra medlemsstaten.

77.

Kommissionen anser att den första delen av den fjärde frågan redan har besvarats mot bakgrund av dess svar på den första och den andra frågan. Den andra frågans andra del rör återbetalning av skulder och är mot bakgrund av de svar som har getts inte relevant.

78.

Administrativen sad Sofia-grad har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 tillåter att de belopp som utbetalats till Snezhana Somova i ålderspension återkrävs på grund av kumuleringen av dessa förmåner med andra inkomster som hon förvärvat i Österrike. Det följer nämligen av artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 att bestämmelser om minskning enligt en medlemsstats lagstiftning i princip ( 27 ) kan göras gällande mot personer som åtnjuter en förmån i denna medlemsstat, när de kan åtnjuta andra socialförsäkringsförmåner eller har andra inkomster som erhållits bland annat enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

79.

Det följer tydligt av den bulgariska regeringens yttrande vid förhandlingen att den bulgariska rätten tillåter en kumulering av en betald yrkesverksamhet och en ålderspension. Under dessa omständigheter anser jag att artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 inte är tillämplig på Snezhana Somovas kumulering av arbetsinkomster i Österrike och en ålderspension i Bulgarien.

80.

För fullständighetens skull anser jag vidare att Snezhana Somovas ålderspension, mot bakgrund av mina svar på den andra och den tredje frågan, borde ha beräknats på grundval av de regler om sammanläggning och proportionerlig beräkning som anges i artiklarna 45 och 46.2 i förordning nr 1408/71. Vidare förefaller, enligt Administrativen sad Sofia-grad och med förbehåll för dess kontroll, den pension som beviljats enligt dessa bestämmelser i förordning nr 1408/71 inte skilja sig från den som fastställdes i SUSO:s beslut av den 11 juli 2007. ( 28 )

81.

Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen ska besvara Administrativen sad Sofia-grads första, andra respektive fjärde tolkningsfråga enligt följande: