27.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 138/7

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 26 februari 2015 (begäran om förhandsavgörande från Bayerisches Verwaltungsgericht München – Tyskland) – Andre Lawrence Shepherd mot Bundesrepublik Deutschland

(Mål C-472/13) (1)

((Begäran om förhandsavgörande - Område med frihet, säkerhet och rättvisa - Asyl - Direktiv 2004/83/EG - Artikel 9.2 b, c och e - Miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar - Villkor för att betraktas som flykting - Förföljelse - Straff för en soldat från Förenta staterna för att vederbörande vägrat att tjänstgöra i Irak))

(2015/C 138/08)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Bayerisches Verwaltungsgericht München

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Andre Lawrence Shepherd

Motpart: Bundesrepublik Deutschland

Domslut

1)

Artikel 9.2 e i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet ska tolkas så, att

—

den omfattar all militär personal, inbegripet logistik- och stödpersonal,

—

den avser den situationen att utförandet av militärtjänsten i sig, i en bestämd konflikt, skulle innefatta förövandet av krigsförbrytelser, inbegripet situationer där den person som ansöker om att beviljas flyktingstatus endast skulle delta indirekt i förövandet av sådana brott om vederbörande genom att utföra sina uppgifter med rimlig sannolikhet skulle lämna ett oumbärligt stöd vid förberedelsen eller genomförandet av dessa brott,

—

den inte uteslutande avser situationer där det är fastställt att krigsförbrytelser redan har begåtts eller är sådana att de skulle kunna prövas av Internationella brottmålsdomstolen, utan även situationer där den person som ansöker om att beviljas flyktingstatus kan visa att det är mycket troligt att sådana brott kommer att begås,

—

den bedömning av fakta och omständigheter som nationella myndigheter, under domstolskontroll, är ensamt behöriga att göra i syfte att kvalificera förhållandena för den aktuella militärtjänsten ska grunda sig på en samling indicier, vilka är ägnade att – mot bakgrund av samtliga omständigheter i ärendet, i synnerhet relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, sökandens personliga ställning och situation – fastställa att förhållandena för tjänstgöringen gör det sannolikt att de påstådda krigsförbrytelserna kommer att begås,

—

att den omständigheten att den militära interventionen har skett med stöd av ett mandat från Förenta nationernas säkerhetsråd eller på grundval av konsensus inom det internationella samfundet och att den eller de stater som leder operationerna beivrar krigsförbrytelser ska beaktas vid den bedömning som ankommer på de nationella myndigheterna, och

—

att vägran att fullgöra militärtjänst ska utgöra den enda möjligheten för den person som ansöker om att beviljas flyktingstatus att inte delta i krigsförbrytelser och att det faktum att personen har avstått från att använda ett förfarande för vapenvägran innebär därför att varje form av skydd enligt artikel 9.2 e i direktiv 2004/83 är utesluten, såvida personen i fråga inte kan visa att vederbörande inte hade tillgång till något sådant förfarande i det konkreta fallet.

2)

Artikel 9.2 b och c i direktiv 2004/83 ska tolkas så, att de åtgärder som en militär riskerar att bli föremål för på grund av vägran att utföra sin militärtjänst, såsom ådömande av fängelsestraff eller avsked från armén, förefaller mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet och med hänsyn till den berörda statens legitima utövande av sin rätt att hålla väpnade styrkor, inte vara så oproportionerliga eller diskriminerande att de ska ingå bland de handlingar som utgör förföljelse enligt denna artikel. Det ankommer emellertid på de nationella myndigheterna att kontrollera detta.

(1)  EUT C 336, 16.11.2013.