1.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 156/44

Överklagande ingett den 21 mars 2013 av BG av den dom som personaldomstolen meddelade den 17 juli 2012 i mål F-54/11, BG mot ombudsmannen

(Mål T-406/12)

2013/C 156/82

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: BG (Strasbourg, Frankrike) (ombud: advokaterna L. Levi och A. Blot)

Övrig part i målet: Europeiska ombudsmannen

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara Europeiska unionens personaldomstols dom av den 17 juli 2012 i mål F-54/11,

—

i enlighet därmed bifalla klagandens yrkanden i första instans, och följaktligen

—

i första hand, förklara att klaganden, med retroaktiv verkan från den tidpunkt då beslutet om avsättning trädde i kraft, ska återinträda i sin tjänst som tjänsteman i lönegrad A5, löneklass 2, och förklara att klaganden har rätt att få utbetalt alla sina ekonomiska rättigheter avseende denna period, jämte dröjsmålsränta med den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar med tillägg av 2 procentenheter,

—

i andra hand, förplikta Europeiska ombudsmannen att till klaganden betala ett belopp som motsvarar den lön som klaganden skulle ha uppburit under perioden från den dag då avsättningen trädde i kraft, det vill säga i augusti 2010, till den månad då klaganden uppnår pensionsåldern, det vill säga juli 2040, och respektive regleringar av klagandens rätt till pension,

—

under alla omständigheter, förplikta ombudsmannen att till klaganden utge ersättning för ideell skada till ett belopp om 65 000 euro, och

—

förplikta Europeiska ombudsmannen att ersätta rättegångskostnaderna,

—

förplikta Europeiska ombudsmannen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sitt överklagande åberopar klaganden fyra grunder.

1.

Första grunden: Missuppfattning av handlingarna i målet i samband med personaldomstolens kontroll av iakttagandet av det disciplinära förfarandet och i synnerhet ett åsidosättande av artikel 25 i bilaga IX i tjänsteföreskrifterna, då personaldomstolen gjorde en felaktig tolkning av begreppet ”straffrättsligt förfarande” (punkt 68 och följande punkter i den överklagade domen).

2.

Andra grunden: Åsidosättande av kontrollen av motiveringsskyldigheten och missuppfattning av handlingarna i målet, då personaldomstolen konstaterade att ombudsmannen inte åsidosatte motiveringsskyldigheten när det avvek från disciplinnämndens rapport (punkterna 102 och 103 i den överklagade domen).

3.

Tredje grunden: Bristande kunskap om kontrollen av uppenbar felaktig bedömning, åsidosättande av proportionalitetsprincipen och missuppfattning av handlingarna i målet, då personaldomstolen konstaterade att ombudsmannen inte åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att använda den strängaste sanktionen i föreskrifterna på klaganden (punkterna 115-130 i den överklagade domen).

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av kontrollen av iakttagandet av principen om likabehandling av kvinnor och män och åsidosättande av motiveringsskyldigheten, då personaldomstolen inte undersökte huruvida den omständigheten av klaganden var gravid, vilken hade ett samband med agerandet, medförde eller innebar att klaganden utsattes för indirekt diskriminering (punkt 139 och följande punkter i den överklagade domen).