29.9.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 295/31

—

upphäva det beslut som personaldomstolen meddelade den 12 juli 2012 i mål F-22/11, Conticchio mot kommissionen,

—

bifalla de yrkanden som klaganden framställt i första instans,

—

i andra hand, för det fall tribunalen anser det lämpligt och nödvändigt, återförvisa målet till personaldomstolen för att denna på nytt ska pröva de yrkanden som klaganden framställt i första instans,

—

fastställa att den talan som avsågs i det överklagade beslutet kunde upptas till sakprövning och var välgrundad i alla avseenden,

—

förplikta svaranden att ersätta klagandens samtliga rättegångskostnader i både första och andra instans.

1.

Den första grunden: Åsidosättande av principen om tro och heder, att beslut ska vara korrekta och grundas på en opartisk bedömning — det saknas en klar framställning av den juridiska räckvidden av vissa bestämmelser och av kommissionens praxis i relationerna med dess anställda.

I detta avseende angavs i det överklagade beslutet att klagandens argument helt saknade grund, varvid personaldomstolen fann att klaganden kunde väcka talan mot lönebeskedet från januari 2010 vid den tidpunkt då hon fick kännedom om sin situation. Ett sådant besked innebär emellertid inte att något beslut fattas och det kan därför inte bli föremål för en självständig talan, eftersom klagandens ställning vid pensioneringen inte slutgiltigt fastställs därigenom. Det följer av fast rättspraxis att ett lönebesked, som är ett administrativt beslut av redovisningskaraktär, i sig inte är en sådan åtgärd som kan gå någon emot och att det således inte är av sådant slag att det kan överklagas. Klaganden erinrar i detta avseende om att det inte är möjligt att med hjälp av systemet SysPer 2 beräkna en persons framtida pensionsrättigheter. Likaså ger ”Calculette Pension” endast ett indikativt resultat som inte heller kan överklagas. Rosella Conticchio har endast kunnat överklaga det skriftliga slutliga beslutet om beviljande och fastställelse av hennes pensionsrättigheter, eftersom det var först därigenom som hon fick säker kännedom om exakt vilket pensionsbelopp hon hade rätt till varje månad.

2.

Den andra grunden: Åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd och av rätten till en offentlig rättegång.

Personaldomstolen ansåg att den förfogade över tillräcklig information i handlingarna i målet och avgjorde målet genom motiverat beslut utan att vidta andra åtgärder i förfarandet. Genom detta beslut har klagandens rätt till ett effektivt domstolsskydd åsidosatts. Rosella Conticchio har nämligen inte getts möjlighet att framföra sina synpunkter och inte heller har hon fått komma med klargöranden vad gäller eventuella grunder för avvisning av talan eller för att anse denna ogrundad. På detta sätt har principen om en rättvis rättegång åsidosatts. I detta avseende anför klaganden att artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna stadfäster rätten till en god förvaltning, i den meningen att unionens organ ska behandla alla frågor som berör enskilda oartiskt, rättvist och inom skälig tid. Denna rättighet innefattar bland varje enskild persons rätt att yttra sig innan ett enskilt beslut som är till nackdel för vederbörande antas.

3.

Tredje grunden: Obehörig vinst — Åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång

Det kan inte anses att talan väckts för sent, eftersom det av lönebeskedet inte gick att utläsa några fakta som var av vikt för denna grund. Klaganden kunde inte åberopa att kommissionen gjort en obehörig vinst förrän hon fick kännedom om utbetalningen av pensionen, det vill säga den 26 maj 2010. Klaganden har nämligen aldrig känt till exakt hur stora belopp hon inbetalt, eftersom hon inte har underrättats härom av behörig avdelning inom kommissionen. Dessutom hade det försäkringstekniska värdet av tidigare pensionsrättigheter inbetalats till kommissionen från INPS i Italien varvid de överfördes till gemenskapens pensionssystem. Detta skapade en obalans mellan de belopp som klaganden erhöll och de belopp som hon betalat in under hela sin karriär. På detta sätt krävde administrationen först en viss bidragsnivå och fastställde sedan en tjänstgöringstid som var kortare än den verkliga tjänstgöringstiden vilket medförde att administrationen gjorde en obehörig vinst i förhållande till den egna tjänstemannen.