Överklagande ingett den 26 mars 2012 av Neubrandenburger Wohnungsgesellschaft mbH av det beslut som tribunalen (femte avdelningen) meddelade den 9 januari 2012 i mål T-407/09, Neubrandenburger Wohnungsgesellchaft mbH mot Europeiska kommissionen

(Mål C-145/12 P)

(2012/C 138/15)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Neubrandenburger Wohnungsgesellschaft mbH (ombud: M. Núñez-Müller, Rechtsanwalt, och J. Dammann de Chapto, Rechtsanwältin)

Övriga parter i målet: Europeiska kommissionen, Bavaria Immobilien Beteiligungsgesellschaft mbH & Co. Objekte Neubrandenburg KG, Bavaria Immobilien Trading GmbH & Co. Immobilien Leasing Objekt Neubrandenburg KG

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

1.	upphäva det överklagade beslutet i dess helhet,

2.

avgöra målet slutligt och ogiltigförklara kommissionens beslut av den 29 juli 2009 (D/53320), eller i vart fall slutligt avgöra om talan i mål T-407/09 kan tas upp till prövning, i andra hand: fastställa att kommissionen åsidosatte sina skyldigheter enligt artikel 108 FEUF och förordning (EG) nr 659/1999 när den underlät att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF,

3.	förplikta kommissionen och de som intervenerat till stöd för kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna vid domstolen och tribunalen.

Grunder och huvudargument

Detta överklagande avser tribunalens beslut av den 9 januari 2012 i vilket tribunalen avvisade klagandens talan om ogiltigförklaring av det beslut som kommissionen påstås ha fattat i skrivelsen av den 29 juli 2009 om att förklara att vissa avtal som sökanden ingått rörande försäljning av bostäder i samband med privatiseringen av offentliga bostäder i Neubrandenburg inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG, samt klagandens talan om fastställelse av att kommissionen varit passiv i den mening som avses i artikel 232 EG i och med att kommissionen inte tagit ställning till dessa avtal enligt artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG (EGT L 83, s. 1).

Till stöd för sitt överklagande åberopar klaganden i huvudsak fyra grunder.

För det första strider det överklagade beslutet mot artikel 263 fjärde stycket FEUF, eftersom tribunalen felaktigt utgick ifrån att det i kommissionens skrivelse av den 29 juli 2009 inte rörde sig om ett beslut som kan angripas i den mening som avses i nämnda bestämmelse. Tribunalen tolkade skrivelsen endast utifrån dess ordalydelse. Enligt de principer som följer av domstolens fasta rättspraxis måste tribunalen emellertid ta hänsyn till skrivelsens karaktär, det mål som kommissionen eftersträvar med den och det sammanhang i vilket skrivelsen upprättades.

För det andra strider det överklagade beslutet mot den unionsrättsliga principen om ett effektivt domstolsskydd. Tribunalen motiverade i huvudsak sin bedömning att kommissionens skrivelse av den 29 juli 2009 inte kunde angripas med att kommissionen kallade sin bedömning av det statliga stödet för ”preliminär”. Om kommissionen kunde göra om en slutlig rättslig bedömning till en åtgärd utan rättsverkningar genom att benämna den ”preliminär”, skulle kommissionen fritt kunna bestämma om beslutet är angripbart. Ett effektivt domstolsskydd för individuella rättigheter skulle i sådant fall inte längre föreligga.

För det tredje strider det överklagade beslutet mot artikel 265 FEUF, eftersom tribunalen, när det gäller skrivelsen av den 29 juli 2009, å ena sidan fastslog att den inte kunde angripas och å andra sidan felaktigt fastslog att förutsättningarna för passivitetstalan inte var uppfyllda. På så sätt fråntogs klaganden samtliga möjligheter till domstolsskydd.

Slutligen är motiveringen i beslutet i flera avseenden otillräcklig. Motiveringsskyldigheten i artikel 81 i rättegångsreglerna för tribunalen har således åsidosatts.