Mål C‑611/12 P
Jean-François Giordano
mot
Europeiska kommissionen
”Överklagande — Gemensamma fiskeripolitiken — Fiskekvoter — Kommissionens nödåtgärder — Unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar — Artikel 340 andra stycket FEUF — Villkor — Faktisk och säker skada — Subjektiva fiskerättigheter”
Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 14 oktober 2014
Överklagande – Grunder – Prövning av domstolen av den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna – Tillåtet – Prövning av huruvida det föreligger en faktisk och säker skada – Omfattas
(Artiklarna 256 FEUF och 340 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)
Överklagande – Grunder – Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid tribunalen – Avvisning
(Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)
Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Faktisk och säker skada – Bevisbörda – Skada bestående av en del av en fiskekvot till följd av förbudet mot fiske – Osäker omfattning av skadan – Saknar betydelse för om skadan anses säker
(Artikel 340 andra stycket FEUF; kommissionens förordning nr 530/2008)
Fiske – Bevarande av fiskeresurser – System med fiskekvoter – Beslut av kommissionen om nödåtgärder som begränsar fisket vid allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser eller det marina ekosystemet – Skyldighet att invänta att en tilldelad kvot överskrids innan åtgärder vidtas – Föreligger inte
(Rådets förordning nr 2371/2002, artikel 7.1)
Fiske – Bevarande av fiskeresurser – Åtgärder för att minska hotet om utfiskning av bestånden av blåfenad tonfisk i östra Atlanten – Förordning nr 530/2008 – Oproportionerlig begränsning av rätten till egendom och rätten att utöva ett yrke – Föreligger inte – Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar – Föreligger inte
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 15, 17.1 och 52.1; rådets förordning nr 2371/2002, artiklarna 7.1 och 26.4; kommissionens förordning nr 530/2008)
En grund som syftar till att domstolen ska pröva om tribunalens bedömning, vid prövningen av unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, av huruvida den åberopade skadan är faktisk och säker utgör felaktig rättstillämpning kan prövas i sak inom ramen för ett överklagande.
(se punkt 31)
Se domen.
(se punkt 33)
Unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF förutsätter att villkoret att det verkligen föreligger en skada är uppfyllt, vilket innebär att skadan ska vara faktisk och säker när skadestånd begärs, vilket ankommer på klaganden att bevisa.
Vad gäller en påstådd skada bestående av den del av en individuell kvot som inte fiskats och sålts till följd av förbudet mot fiske av blåfenad tonfisk från ett visst datum till följd av förordning nr 530/2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45°V och i Medelhavet, kan den skadan inte anses vara faktisk och säker. Det kan nämligen inte uteslutas att klaganden oavsett vad han själv önskade inte skulle ha fyllt hela sin kvot även om han hade kunnat fiska längre än till den dag då förbudet trädde i kraft.
Att det existerar en rättighet som enskilda fått genom en rättsregel har inget samband med huruvida den påstådda skadan är en faktisk skada, utan det är ett villkor för att det ska anses föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en sådan regel av en unionsinstitution för att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska aktualiseras. Att klagandens påstående att han skulle ha uttömt sin kvot inte godtas är enbart relevant för bedömningen av den åberopade skadans omfattning men däremot inte för bedömningen av huruvida någon skada över huvud taget förelåg. Att skadan är säker är inget som kan ifrågasättas på grund av att dess exakta omfattning är osäker.
(se punkterna 36–38 och 40)
Enligt själva lydelsen av artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken får kommissionen besluta om sådana åtgärder så snart det finns tecken på ett allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser eller det marina ekosystemet på grund av fiskeverksamhet och detta kräver omedelbara åtgärder, utan att behöva invänta att en tilldelad kvot överskrids. Den omständigheten att någon innehar en fiskerätt och en kvot för ett visst fiskeår, tilldelad av behörig medlemsstat, i motsats till vad klaganden har hävdat inte kan ge denna person en rätt att under alla omständigheter uttömma den kvoten.
(se punkterna 46 och 48)
Förordning nr 530/2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45°V och i Medelhavet utgör inte en oproportionerlig begränsning av rätten att utöva ett yrke, som garanteras i artikel 15 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eller av rätten till egendom, som garanteras i artikel 17.1 i nämnda stadga.
Förordning nr 530/2008 svarar tveklöst mot ett mål av allmänt samhällsintresse som unionen eftersträvar, nämligen att i enlighet med artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken undvika ett allvarligt hot mot bevarandet och återställandet av bestånden av blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet. Förbudsåtgärderna i förordning nr 530/2008 är inte heller uppenbart olämpliga i förhållande till vad som är nödvändigt för att nå detta mål av allmänt samhällsintresse och ät således förenliga med proportionalitetsprincipen.
Rätten att utöva ett yrke är inte absolut utan måste bedömas utifrån sin funktion i samhället. Begränsningar av den rätten är alltså tillåtna inom de ramar som anges i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Möjligheten att vidta åtgärder för att avsluta fiskeåret före det datum då det normalt avslutas föreskrivs i bland annat artiklarna 7.1 och 26.4 i förordning nr 2371/2002. De gemenskapsaktörer vars verksamhet består i att fiska blåfenad tonfisk kan följaktligen inte åberopa rättssäkerhetshänsyn eller skydd för berättigade förväntningar, eftersom de kunnat förutse sådana åtgärder.
(se punkterna 49, 50 och 52)
Mål C‑611/12 P
Jean-François Giordano
mot
Europeiska kommissionen
”Överklagande — Gemensamma fiskeripolitiken — Fiskekvoter — Kommissionens nödåtgärder — Unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar — Artikel 340 andra stycket FEUF — Villkor — Faktisk och säker skada — Subjektiva fiskerättigheter”
Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 14 oktober 2014
Överklagande — Grunder — Prövning av domstolen av den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna — Tillåtet — Prövning av huruvida det föreligger en faktisk och säker skada — Omfattas
(Artiklarna 256 FEUF och 340 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)
Överklagande — Grunder — Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid tribunalen — Avvisning
(Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)
Utomobligatoriskt skadeståndsansvar — Villkor — Faktisk och säker skada — Bevisbörda — Skada bestående av en del av en fiskekvot till följd av förbudet mot fiske — Osäker omfattning av skadan — Saknar betydelse för om skadan anses säker
(Artikel 340 andra stycket FEUF; kommissionens förordning nr 530/2008)
Fiske — Bevarande av fiskeresurser — System med fiskekvoter — Beslut av kommissionen om nödåtgärder som begränsar fisket vid allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser eller det marina ekosystemet — Skyldighet att invänta att en tilldelad kvot överskrids innan åtgärder vidtas — Föreligger inte
(Rådets förordning nr 2371/2002, artikel 7.1)
Fiske — Bevarande av fiskeresurser — Åtgärder för att minska hotet om utfiskning av bestånden av blåfenad tonfisk i östra Atlanten — Förordning nr 530/2008 — Oproportionerlig begränsning av rätten till egendom och rätten att utöva ett yrke — Föreligger inte — Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar — Föreligger inte
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 15, 17.1 och 52.1; rådets förordning nr 2371/2002, artiklarna 7.1 och 26.4; kommissionens förordning nr 530/2008)
En grund som syftar till att domstolen ska pröva om tribunalens bedömning, vid prövningen av unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, av huruvida den åberopade skadan är faktisk och säker utgör felaktig rättstillämpning kan prövas i sak inom ramen för ett överklagande.
(se punkt 31)
Se domen.
(se punkt 33)
Unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF förutsätter att villkoret att det verkligen föreligger en skada är uppfyllt, vilket innebär att skadan ska vara faktisk och säker när skadestånd begärs, vilket ankommer på klaganden att bevisa.
Vad gäller en påstådd skada bestående av den del av en individuell kvot som inte fiskats och sålts till följd av förbudet mot fiske av blåfenad tonfisk från ett visst datum till följd av förordning nr 530/2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45°V och i Medelhavet, kan den skadan inte anses vara faktisk och säker. Det kan nämligen inte uteslutas att klaganden oavsett vad han själv önskade inte skulle ha fyllt hela sin kvot även om han hade kunnat fiska längre än till den dag då förbudet trädde i kraft.
Att det existerar en rättighet som enskilda fått genom en rättsregel har inget samband med huruvida den påstådda skadan är en faktisk skada, utan det är ett villkor för att det ska anses föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en sådan regel av en unionsinstitution för att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska aktualiseras. Att klagandens påstående att han skulle ha uttömt sin kvot inte godtas är enbart relevant för bedömningen av den åberopade skadans omfattning men däremot inte för bedömningen av huruvida någon skada över huvud taget förelåg. Att skadan är säker är inget som kan ifrågasättas på grund av att dess exakta omfattning är osäker.
(se punkterna 36–38 och 40)
Enligt själva lydelsen av artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken får kommissionen besluta om sådana åtgärder så snart det finns tecken på ett allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser eller det marina ekosystemet på grund av fiskeverksamhet och detta kräver omedelbara åtgärder, utan att behöva invänta att en tilldelad kvot överskrids. Den omständigheten att någon innehar en fiskerätt och en kvot för ett visst fiskeår, tilldelad av behörig medlemsstat, i motsats till vad klaganden har hävdat inte kan ge denna person en rätt att under alla omständigheter uttömma den kvoten.
(se punkterna 46 och 48)
Förordning nr 530/2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45°V och i Medelhavet utgör inte en oproportionerlig begränsning av rätten att utöva ett yrke, som garanteras i artikel 15 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eller av rätten till egendom, som garanteras i artikel 17.1 i nämnda stadga.
Förordning nr 530/2008 svarar tveklöst mot ett mål av allmänt samhällsintresse som unionen eftersträvar, nämligen att i enlighet med artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken undvika ett allvarligt hot mot bevarandet och återställandet av bestånden av blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet. Förbudsåtgärderna i förordning nr 530/2008 är inte heller uppenbart olämpliga i förhållande till vad som är nödvändigt för att nå detta mål av allmänt samhällsintresse och ät således förenliga med proportionalitetsprincipen.
Rätten att utöva ett yrke är inte absolut utan måste bedömas utifrån sin funktion i samhället. Begränsningar av den rätten är alltså tillåtna inom de ramar som anges i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Möjligheten att vidta åtgärder för att avsluta fiskeåret före det datum då det normalt avslutas föreskrivs i bland annat artiklarna 7.1 och 26.4 i förordning nr 2371/2002. De gemenskapsaktörer vars verksamhet består i att fiska blåfenad tonfisk kan följaktligen inte åberopa rättssäkerhetshänsyn eller skydd för berättigade förväntningar, eftersom de kunnat förutse sådana åtgärder.
(se punkterna 49, 50 och 52)