—

LCL Le Crédit Lyonnais SA, genom C. Vexliard, avocate,

—

Frankrikes regering, genom D. Colas och S. Menez, båda i egenskap av ombud,

—

Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom M. van Beek och M. Owsiany-Hornung, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 8 och 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, s. 66, och rättelser i EUT L 207, 2009, s. 14, EUT L 199, 2010, s. 40, och EUT L 234, 2011, s. 46).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan LCL Le Crédit Lyonnais SA (nedan kallat LCL) och Fesih Kalhan, där LCL yrkat betalning av resterande belopp avseende ett personligt lån från LCL till svaranden för vilket han inte uppfyllt sin betalningsskyldighet.

3

Skälen 7, 9, 26, 28 och 47 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:

…

…

…

…

4

Artikel 8 i samma direktiv har rubriken ”Skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet”. Artikel 8.1 stadgar följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren innan kreditavtalet ingås gör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet, på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas. Medlemsstater vars lagstiftning kräver att kreditgivare måste göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet på grundval av en sökning i relevant databas får bibehålla det kravet.”

5

Artikel 23 i direktiv 2008/48, som har rubriken ”Sanktioner”, föreskriver följande:

”Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.”

6

Bestämmelserna i lag nr 2010-737 av den 1 juli 2010 om ändring av konsumentkreditlagstiftningen (loi portant réforme du crédit à la consommation, Journal Officiel de la République française av den 2 juli 2010, s. 12001), som syftar till att införliva direktiv 2008/48 med fransk rätt, har införts i artikel L. 311‑1 och följande bestämmelser i konsumentlagen (code de la consommation).

7

Artikel L. 311-9 i nämnda lag har följande lydelse:

”Innan kreditavtalet ingås ska kreditgivaren kontrollera konsumentens kreditvärdighet på grundval av tillräckliga upplysningar, inklusive upplysningar som konsumenten lämnar på kreditgivarens begäran. Kreditgivaren ska inhämta en kreditupplysning enligt artikel L. 333-4 på de villkor som anges i den i artikel L. 333-5 nämnda förordningen.”

8

Den 26 oktober 2010 meddelades förordning om det nationella registret över betalningsanmärkningar vid krediter till enskilda, som artikel L. 333-5 i konsumentlagen hänvisar till (nedan kallat kreditregistret). Förordningen stadgar hur kreditgivarna ska bevara bevisen för sökningar i kreditregistret för att kunna lägga fram dem vid en tvist eller granskning.

9

Artikel L. 311-48 andra och tredje styckena i konsumentlagen föreskriver följande:

”När kreditgivaren inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel L. 311-8 och L. 311-9, faller rätten till ränta automatiskt bort, helt eller till den del som domstolen fastställer. …

Konsumenten är endast skyldig att återbetala kapitalbeloppet, när detta förfaller till betalning, samt i förekommande fall ränta som kreditgivaren inte förlorat rätten till. Belopp som uppburits i ränta, vilka är räntebärande till lagstadgad räntesats från betalningsdagen, ska återbetalas av kreditgivaren eller dras av från det resterande kapitalbeloppet.”

10

I artikel L. 313-3 i finanslagen (code monétaire et financier) föreskrivs följande:

”Om en part genom rättsligt avgörande förpliktas att erlägga betalning, ska räntesatsen för den lagstadgade räntan höjas med fem procentenheter efter en frist på två månader från den dag då avgörandet blev verkställbart, även om detta skedde interimistiskt. ...

Exekutionsdomstolen kan dock, på begäran av gäldenären eller borgenären, och med hänsyn tagen till gäldenärens situation, befria denne från tillägget eller sätta ned beloppet.”

11

Artikel 1153 första till tredje styckena i civillagen (code civil) har följande lydelse:

”I fråga om skulder som endast avser erläggande av en viss summa, utgår ersättning för att fullgörelsen försenas endast i form av lagstadgad ränta, med förbehåll för undantag för särskilda bestämmelser om kommersiella förbindelser och borgensförbindelser.

Denna ersättning ska åläggas utan att borgenären behöver styrka förlust.

Den ska utgå först från dagen för betalningsanmodan eller motsvarande handling, såsom en skrivelse innehållande en tillräckligt tydlig uppmaning att betala skulden, såvida inte annat föreskrivs i lag.”

12

Enligt artikel 1154 i civillagen gäller följande:

”Ränta kan utgå på upplupen ränta på kapitalbeloppet antingen genom yrkande vid domstol eller genom särskilt avtal, förutsatt att det i yrkandet eller i avtalet är fråga om upplupen ränta för minst ett helt år.”

13

Artikel 1254 i civillagen stadgar följande:

”En gäldenär som har en skuld på vilken löper ränta eller motsvarande kan inte utan borgenärens samtycke räkna av avbetalningen mot kapitalbeloppet snarare än räntan. En avbetalning avseende kapitalbelopp och ränta, som inte är en fullständig avbetalning, ska i första hand avräknas mot räntan.”

14

Den 4 maj 2011 ingick Fesih Kalhan ett avtal med LCL om ett personligt lån på 38000 euro, som skulle återbetalas i 60 månadsavbetalningar på vardera 730,46 euro, med en årlig fast räntesats på 5,60 procent och en effektiv årsränta på 5,918 procent.

15

Avbetalningarna upphörde den 12 januari 2012, och LCL har till följd av detta vid Tribunal d’instance d’Orléans yrkat omedelbar återbetalning av hela det utlånade beloppet.

16

Den 18 oktober 2012 väckte LCL talan mot Fesih Kalhan vid nämnda domstol och yrkade bland annat att han skulle förpliktas att betala 37611,23 euro jämte ränta med en räntesats på 5,918 procent per år från den 17 april 2012, samt att rätten skulle besluta om årlig kapitalisering av räntan.

17

Den hänskjutande domstolen tog ex officio upp att kreditgivaren enligt artikel L. 311-48 andra stycket i konsumentlagen kan förlora rätten till ränta om denne inte inhämtat en sådan kreditupplysning som avses i artikel L. 333-4 i konsumentlagen i syfte att kontrollera konsumentens kreditvärdighet, såsom ska ske enligt artikel L. 311-9 i samma lag. LCL vitsordade att banken inte kunnat visa att den hade inhämtat kreditupplysning innan kreditavtalet ingicks.

18

Den hänskjutande domstolen har uppgett att sanktionen i form av förlorad rätt till ränta, som föreskrivs i artikel L. 311-48 andra stycket i konsumentlagen, av Cour de cassation (Frankrike) har tolkats så, att den endast gäller avtalad ränta, medan lagstadgad ränta fortfarande ska betalas enligt artikel 1153 i civillagen.

19

Den har påpekat att enligt artikel L. 313-3 i finanslagen ska räntesatsen för den lagstadgade räntan höjas med fem procentenheter om konsumenten inte har betalat hela sin skuld inom två månader efter det att det rättsliga avgörandet blev verkställbart.

20

Den hänskjutande domstolen har vidare uppgett att enligt Cour de cassations praxis ska lagstadgad ränta samt höjningen med fem procentenheter tillämpas automatiskt. Den höjda räntan ska således betalas även om detta inte specifikt begärts eller angetts i det rättsliga avgörandet.

21

Den hänskjutande domstolen har angett att räntesatsen enligt avtalet i det aktuella fallet är 5,60 procent per år. Efter att det meddelats att kreditgivaren förlorar rätten till ränta har LCL rätt till lagstadgad ränta som, om den höjs med fem procentenheter två månader efter att avgörandet blivit verkställbart, kommer att uppgå till 5,71 procent för år 2012. Om regeln om förlorad rätt till ränta tillämpas är det med andra ord till fördel för kreditgivaren.

22

Under dessa omständigheter önskar den hänskjutande domstolen för det första få svar på om sanktionen med förlorad avtalad ränta när kreditgivaren åsidosatt sin skyldighet att inhämta en kreditupplysning för att bedöma konsumentens kreditvärdighet verkligen är effektiv.

23

Enligt den hänskjutande domstolen kan den sanktionen vara effektiv när konsumenten betalar hela det resterande beloppet inom två månader efter att det rättsliga avgörandet blivit verkställbart. Det scenariot är dock i praktiken föga realistiskt. Om kreditgivaren har föranletts att vidta rättsliga åtgärder är det nämligen i allmänhet därför att konsumenten inte har kunnat uppfylla sina skyldigheter. Även om rätten kan medge en ytterligare frist på upp till 24 månader, kan den lagstadgade räntan fortfarande utkrävas. Det kan också hävdas att kreditgivarens underlåtenhet att bedöma konsumentens kreditvärdighet kan ha bidragit till dennes överskuldsättning.

24

Den hänskjutande domstolen har också påpekat att artikel L. 313-3 i finanslagen erbjuder konsumenten en möjlighet att yrka att rätten ska undanta denne från höjd ränta eller sätta ned beloppet. I realiteten har det dock varit ytterst sällsynt att en konsument kunnat utnyttja detta, bland annat eftersom konsumenterna inte informeras om denna rätt och eftersom en sådan åtgärd inte kan vidtas på grund av att kreditgivaren gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse, utan enbart med hänsyn till konsumentens finansiella situation.

25

Vad gäller huruvida sanktionerna i fråga i det nationella målet är proportionella, har den hänskjutande domstolen uppgett att rätten förvisso kan justera sanktionen med förlorad ränta med hänsyn tagen till allvaret av kreditgivarens överträdelse. Även i det fallet har kreditgivaren emellertid rätt till lagstadgad ränta på resterande belopp.

26

Eftersom det enligt artikel 1254 i civillagen är möjligt att kräva lagstadgad ränta när rätten till avtalad ränta gått förlorad och betalningarna i första hand räknas av mot upplupen ränta, fördröjs ofrånkomligen återbetalningen av kapitalbeloppet, vilket gör att ytterligare lagstadgad ränta kan utkrävas.

27

Effekten av att rätten till avtalad ränta går förlorad begränsas också av kapitaliseringen av räntan, som kreditgivaren kan begära i enlighet med principen om ränta på ränta som är inskriven i artikel 1154 i civillagen.

28

För det tredje frågar sig den hänskjutande domstolen huruvida konsumentlagens bestämmelser om förlorad rätt till ränta verkligen är avskräckande. Den anser att eftersom kreditgivarna kan räkna med att kunna utkräva lagstadgad ränta med tillägg även när de förlorat rätten till avtalad ränta, är de knappast benägna att ändra sitt uppträdande och noggrant börja uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2008/48 och införlivandelagstiftningen i medlemsstaterna.

29

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal d’instance d’Orléans att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Utgör kravet på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner i artikel 23 i [direktiv 2008/48] när kreditgivare åsidosätter sina skyldigheter enligt direktivet hinder för bestämmelser enligt vilka en kreditgivare, efter att ha ålagts en sanktion enligt fransk lagstiftning i form av förlorad rätt till ränta, ändå kan uppbära automatiskt utkrävbar ränta på resterande belopp enligt lagstadgad räntesats, med ett tillägg på fem procentenheter från två månader efter att ett verkställbart rättsligt avgörande meddelats?”

30

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 23 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den hindrar att nationell rätt, som sanktion för en kreditgivare som underlåter att innan avtal ingås bedöma konsumentens kreditvärdighet genom sökning i en relevant databas, fråntar kreditgivaren dennes rätt till avtalad ränta, samtidigt som denne däremot har rätt till lagstadgad ränta – utkrävbar från det att det meddelas ett rättsligt avgörande som förpliktar konsumenten att betala resterande belopp – en ränta som dessutom höjs med fem procentenheter om konsumenten inte har betalat sin skuld inom två månader från det att avgörandet meddelades.

31

Europeiska kommissionen har på två grunder ifrågasatt att begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak.

32

Den har för det första hävdat att en sådan sanktion som den i det nationella målet vidtas med anledning av åsidosättande av en skyldighet som föreskrivs inte i direktiv 2008/48 utan i en nationell bestämmelse om att en kreditgivare måste inhämta upplysningar från en databas. Detta är en typ av bestämmelse som medlemsstaterna får behålla enligt artikel 8 i direktivet, även om sanktionen i fråga förvisso även tillämpas för andra skyldigheter som för sin del följer direkt av direktivet. Det är inte uppenbart att sådana sanktionsbestämmelser omfattas av tillämpningsområdet för artikel 23 i direktivet.

33

För det andra har kommissionen ifrågasatt om ett svar från domstolen på den hänskjutna frågan verkligen är användbart, med tanke på att principen om tillämpning av lagstadgad ränta och höjning av denna tycks innebära att den nationella domstolen varken får underlåta att tillämpa de bestämmelser som föreskriver att dessa belopp ska betalas eller tolka dem mot bakgrund av unionsrätten.

34

Domstolen konstaterar – vad gäller tillämpligheten av artikel 23 i direktiv 2008/48 på de nationella sanktionsbestämmelserna i fråga – att den artikeln enligt dess lydelse gäller ”bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv”.

35

De aktuella sanktionsbestämmelserna är avsedda att tillämpas vid överträdelse av en nationell bestämmelse som antagits som en del av införlivandet av direktiv 2008/48.

36

De bestämmelser som återfinns i artikel L. 311-48 i konsumentlagen syftar bland annat till att ålägga sanktioner för kreditgivare som åsidosätter sin skyldighet enligt artikel L. 311-9 i samma lag att inhämta en kreditupplysning för att bedöma konsumentens kreditvärdighet. Artikel 8 i direktiv 2008/48 stadgar uttryckligen att en sådan skyldighet får behållas i nationell rätt. Sanktionsbestämmelserna i fråga i det nationella målet gäller dessutom generellt vid åsidosättande av skyldigheter angående kontroll av konsumentens kreditvärdighet innan avtal ingås, såsom stadgas i artikel L. 311-9, en bestämmelse som syftar till att införliva artikel 8 i direktivet. Det framgår vidare av skäl 28 i direktivet att inhämtande av kreditupplysning bör ske om de rättsliga och faktiska omständigheterna så kräver.

37

Vad vidare gäller de tvivel som kommissionen uttryckt vad gäller användbarheten av att den hänskjutna frågan besvaras för att det nationella målet ska kunna avgöras, erinrar EU-domstolen om följande. Nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras, enligt fast rättspraxis, vara relevanta, då de ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och som det inte ankommer på EU-domstolen att pröva riktigheten av. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas när det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller när frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, bland annat, dom av den 19 december 2013 i mål C‑279/12, Fish Legal och Shirley, punkt 30).

38

Det framgår inte uppenbart av principen om automatisk tillämpning av lagstadgad ränta och höjning av denna på belopp som inte återbetalas inom utsatt frist att den hänskjutande domstolen inte kan ha användning av det svar som EU-domstolen lämnar på den hänskjutna frågan, bland annat när den tolkar de nationella bestämmelser som ligger till grund för att detta belopp kan utkrävas mot bakgrund av unionsrätten om detta visar sig vara nödvändigt sett till svaret på frågan.

39

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att vad kommissionen invänt inte hindrar att begäran om förhandsavgörande prövas i sak.

40

Det framgår av artikel 8.1 jämförd med skäl 28 i direktiv 2008/48 att kreditgivaren innan avtal ingås ska göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet. När så är nödvändigt ska detta innefatta sökningar i relevanta databaser.

41

Enligt skäl 26 i direktivet är det, särskilt på en expanderande kreditmarknad, viktigt att kreditgivarna inte ägnar sig åt oansvarig utlåning eller ger krediter utan att dessförinnan bedöma konsumenternas kreditvärdighet, och medlemsstaterna bör utföra den kontroll som är nödvändig för att undvika sådant beteende, och de bör i sådana fall fastställa nödvändiga sanktioner mot kreditgivarna.

42

Kreditgivarens skyldighet att före avtalet bedöma konsumentens kreditvärdighet, som syftar till att skydda konsumenterna mot riskerna för överskuldsättning och obestånd, bidrar till att målet med direktiv 2008/48 kan nås. Som framgår av skälen 7 och 9 består detta mål i en fullständig och tvingande harmonisering av vissa nyckelområden av konsumentkreditlagstiftningen för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i unionen ett högt och likvärdigt skydd som tillvaratar deras intressen och för att det ska skapas en verklig inre marknad för konsumentkrediter.

43

Mot bakgrund av det målet, som syftar till att säkerställa ett effektivt skydd för konsumenterna mot att kreditgivare på ett oansvarigt sätt beviljar krediter som överstiger deras finansiella förmåga och kan leda till obestånd, föreskriver artikel 23 i direktiv 2008/48 dels att de sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser om kontroll av konsumentens kreditvärdighet innan avtal ingås som antas enligt artikel 8 i detta direktiv ska vara effektiva, proportionella och avskräckande, dels att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. Det framgår vidare av skäl 47 i direktivet att medlemsstaterna inom dessa begränsningar behåller rätten att välja sanktioner.

44

Enligt domstolens fasta praxis om principen om lojalt samarbete, som numera slås fast i artikel 4.3 FEU, ska medlemsstaterna, som dock har möjlighet att välja sanktioner, se till att överträdelser av unionsrätten beivras genom sanktioner som i materiellt och processuellt hänseende motsvarar dem som tillämpas vid överträdelser av nationell rätt av liknande art och betydelse och i alla händelser är effektiva, proportionella och avskräckande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 maj 2005 i de förenade målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02, Berlusconi m.fl., REG 2005, s. I-3565, punkterna 64 och 65, och av den 26 september 2013 i mål C‑418/11, Texdata Software, punkt 50).

45

Domstolen har bland annat slagit fast att sanktionernas stränghet ska vara anpassad till hur allvarliga de överträdelser är som beivras, och det ska särskilt säkerställas att sanktionerna verkligen har en avskräckande verkan samtidigt som proportionalitetsprincipen iakttas (domen i det ovannämnda målet Texdata Software, punkt 51).

46

I förevarande fall föreskriver artikel L. 311-48 i konsumentlagen, en bestämmelse som syftar till att införliva artikel 23 i direktiv 2008/48, som sanktion att kreditgivarens rätt till ränta går förlorad om denne underlåter att innan avtal ingås kontrollera konsumentens kreditvärdighet, vilket är skyldig att göra enligt artikel L. 311-9 i konsumentlagen, en bestämmelse som syftar till att införliva artikel 8 i direktivet.

47

Frågan uppkommer då huruvida sanktionens stränghet är anpassad till hur allvarlig den överträdelse är som beivras, och i synnerhet huruvida sanktionen verkligen är avskräckande.

48

Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt nationell rättspraxis gäller sanktionen med förlorad ränta endast avtalad ränta. Kreditgivaren har fortfarande rätt till lagstadgad ränta, som i det stora flertalet fall dessutom höjs med fem procentenheter. I det nationella målet och avseende år 2012 har den hänskjutande domstolen preciserat att den avtalade räntesatsen var 5,60 procent, medan den lagstadgade räntesatsen inklusive en höjning med fem procentenheter uppgick till 5,71 procent. Skillnaden mellan dessa räntesatser var än större år 2013. Det framgår av detta att kreditgivaren kan ha en fördel av att sanktionen med förlorad ränta enligt nationell rätt tillämpas.

49

Kommissionen har däremot anfört följande. I sådana fall som i det nationella målet, där kreditgivaren kräver omedelbar återbetalning av lånebeloppet efter utebliven betalning från konsumentens sida, framstår sanktionen som effektiv och avskräckande. Kostnaderna för att, vid kontroll av konsumentens kreditvärdighet, göra sökningar i relevanta databaser är tämligen låga, medan sanktionen att avtalad ränta går förlorad innebär en risk för ett potentiellt betydande ekonomiskt avbräck. Även om en kreditgivare som inte vidtagit vederbörlig omsorg ändå har rätt till lagstadgad ränta, eventuellt med en höjning på fem procentenheter, tillämpas denna ränta dock inte på ett belopp som inkluderar den avtalade räntan eller lagstadgad ränta på den räntan, till skillnad från vad som gäller för kreditgivare som uppfyllt sin skyldighet att innan avtalet ingicks kontrollera konsumentens kreditvärdighet.

50

Domstolen gör i denna del följande bedömning. För att bedöma huruvida sanktionen verkligen är avskräckande, ankommer det på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att tolka och tillämpa nationell rätt, att sett till omständigheterna i målet jämföra, å ena sidan, de belopp som kreditgivaren skulle ha uppburit som ersättning för lånet om denne hade uppfyllt sin skyldighet att innan avtalet ingicks bedöma konsumentens kreditvärdighet genom sökningar i en relevant databas med, å andra sidan, de belopp som kreditgivaren skulle uppbära vid tillämpningen av sanktionen för åsidosättande av den skyldigheten. För att fastställa sistnämnda belopp ska den hänskjutande domstolen beakta alla omständigheter, i synnerhet de tänkbara följderna av att den slår fast att kreditgivaren åsidosatt nämnda skyldighet.

51

Om den hänskjutande domstolen efter en sådan jämförelse som beskrivs i punkten ovan skulle komma fram till att kreditgivaren i det konkreta fallet skulle ha en fördel av att sanktionen med förlorad avtalad ränta tillämpades, eftersom det belopp som denne då skulle gå miste om är lägre än den lagstadgade räntan plus tillägg, betyder det att sanktionsbestämmelserna i fråga uppenbarligen inte säkerställer att den ålagda sanktionen verkligen är avskräckande.

52

Med hänsyn till betydelsen (se punkt 43 ovan) av syftet att skydda konsumenterna, som är en inneboende del i kreditgivarens skyldighet att kontrollera konsumentens kreditvärdighet, kan sanktionen med förlorad avtalad ränta inte allmänt sett anses vara verkligt avskräckande om den hänskjutande domstolen konstaterar – efter en sådan jämförelse som avses i punkt 50 ovan och med hänsyn tagen till alla där åsyftade relevanta omständigheter – att i ett sådant fall som i det anhängiga målet, där kapitalbeloppet kan utkrävas omedelbart vid utebliven betalning från konsumentens sida, är de belopp som kreditgivaren kan utkräva om denna sanktion tillämpas inte avsevärt lägre än vad denne kunnat utkräva om kontrollskyldigheten hade iakttagits.

53

Om sanktionen med förlorad ränta försvagas, eller helt omintetgörs, till följd av att en höjd räntesats kompenserar för effekterna av sanktionen, blir slutsatsen ofrånkomligen att denna inte är avskräckande (se, analogt, dom av den 8 juni 1994 i mål C-382/92, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 1994, s. I-2435, punkterna 56–58).

54

Om den hänskjutande domstolen konstaterar att sanktionen med förlorad avtalad ränta inte är avskräckande i den mening som avses i artikel 23 i direktiv 2008/48, ska det erinras om att vid avgörandet av ett mål där enbart enskilda står mot varandra är den nationella domstolen, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt, skyldig att beakta samtliga bestämmelser i nationell rätt och, i den utsträckning det är möjligt, tolka dessa mot bakgrund av det tillämpliga direktivets lydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet (se, bland annat, dom av den 27 februari 2014 i mål C‑351/12, OSA, punkt 44).

55

Av vad som anförts följer att den hänskjutna frågan ska på besvaras på följande sätt. Artikel 23 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den hindrar att nationell rätt, som sanktion för en kreditgivare som underlåter att innan avtal ingås bedöma konsumentens kreditvärdighet genom sökning i en relevant databas, fråntar kreditgivaren dennes rätt till avtalad ränta, samtidigt som denne däremot har rätt till lagstadgad ränta – utkrävbar från det att det meddelas ett rättsligt avgörande som förpliktar konsumenten att betala resterande belopp – en ränta som dessutom höjs med fem procentenheter om denne inte har betalat sin skuld inom två månader från det att avgörandet meddelades. Detta gäller då den nationella domstolen i ett fall som det förevarande – där kapitalbeloppet kan utkrävas omedelbart vid utebliven betalning från konsumentens sida – konstaterar att de belopp som kreditgivaren kan utkräva om sanktionen med förlorad ränta tillämpas inte är avsevärt lägre än vad denne kunnat utkräva om skyldigheten att kontrollera konsumentens kreditvärdighet hade iakttagits.

56

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG ska tolkas så, att den hindrar att nationell rätt, som sanktion för en kreditgivare som underlåter att innan avtal ingås bedöma konsumentens kreditvärdighet genom sökning i en relevant databas, fråntar kreditgivaren dennes rätt till avtalad ränta, samtidigt som denne däremot har rätt till lagstadgad ränta – utkrävbar från det att det meddelas ett rättsligt avgörande som förpliktar konsumenten att betala resterande belopp – en ränta som dessutom höjs med fem procentenheter om denne inte har betalat sin skuld inom två månader från det att avgörandet meddelades. Detta gäller då den nationella domstolen i ett fall som det förevarande – där kapitalbeloppet kan utkrävas omedelbart vid utebliven betalning från konsumentens sida – konstaterar att de belopp som kreditgivaren kan utkräva om sanktionen med förlorad ränta tillämpas inte är avsevärt lägre än vad denne kunnat utkräva om skyldigheten att kontrollera konsumentens kreditvärdighet hade iakttagits.