—

Alexander Wieland, Uwe Schönefeld, Gerd Schini, Rena Schmeel och Ralf Schuster, genom E. Ribet Buse och R. Hildebrand, Rechtsanwälte,

—

Land Berlin, genom M. Theis, i egenskap av ombud,

—

Tysklands regering, genom T. Henze och J. Möller, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska unionens råd, genom M. Simm och J. Herrmann, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom D. Martin och T. Maxian Rusche, båda i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 3.1 c och 6.1 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, s. 16 och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).

2

Respektive begäran har framställts i mål mellan Thomas Specht, Jens Schombera, Alexander Wieland, Uwe Schönefeld, Antje Wilke och Gerd Schini, tjänstemän i Land Berlin, och Land Berlin (C-501/12–C-506/12) och i mål mellan Rena Schmeel och Ralf Schuster, statliga tjänstemän, och Förbundsrepubliken Tyskland (C-540/12 och C-541/12). Målen avser det sätt på vilket tjänstemännen placerats i löneklasser eller i övergångslöneklasser i de lönegrader som ingår i den löneskala de tillhör.

3

I enlighet med artikel 1 i direktiv 2000/78 är ”[s]yftet med detta direktiv … att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

4

I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2.   Enligt punkt 1 skall

…”

5

I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Tillämpningsområde”, framgår det av punkt 1 c att direktivet ska tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn, inklusive offentliga organ, bland annat i fråga om ”anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande [uppsägning] och löner”.

6

Artikel 6.1 i direktivet har följande lydelse:

”Utan hinder av artikel 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte skall utgöra diskriminering om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga.

I sådan särbehandling kan i synnerhet följande inbegripas:

…”

7

I artikel 9 i direktiv 2000/78, med rubriken ”Tillvaratagande av rättigheter”, förskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna skall säkerställa att alla som anser sig förfördelade på grund av att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem har tillgång till rättsliga och/eller administrativa förfaranden, inbegripet, när de anser det lämpligt, förlikningsförfaranden, för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv, även efter det att den situation i vilken diskrimineringen uppges ha förekommit har upphört.”

8

I artikel 16 i direktivet, under rubriken ”Efterlevnad”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att

9

I artikel 17 i nämnda direktiv, som avser sanktioner, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall bestämma vilka sanktioner som skall tillämpas på överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv och vidta alla åtgärder som behövs för deras genomförande. Sanktionerna, som kan bestå av skadestånd till den utsatta personen, skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. …”

10

Direktiv 2000/78 införlivades med den tyska rättsordningen genom den allmänna lagen om likabehandling (Allgemeines Gleichbehandlungsgesetz) av den 14 augusti 2006 (BGBl. 2006 I, s. 1897) (nedan kallad AGG).

11

Den federala lagen om offentliganställda tjänstemäns löner (Bundesbesoldungsgesetz), i dess lydelse per den 6 augusti 2002 (nedan kallad den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner), var tillämplig på statliga tjänstemän fram till och med den 30 juni 2009 och på tjänstemän vid Land Berlin fram till och med den 31 juli 2011. Denna lag utgjorde rättslig grund för dessa tjänstemäns lönesystem.

12

27 § i den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner, med rubriken ”Beräkning av grundlönen”, hade följande lydelse:

”(1)   Om inte annat föreskrivs i löneskalorna ska grundlönen indelas i löneklasser. Utvecklingen i löneklasserna beror på tjänsteålder och prestation. Lönen består minst av ingångsgrundlönen för varje lönegrad.

(2)   Grundlönen höjs vartannat år upp till löneklass fem, sedan vart tredje år upp till löneklass nio och därefter vart fjärde år.

(3)   Vid varaktiga och framstående prestationer kan tjänstemän och soldater i löneskala A i förväg erhålla grundlön enligt den närmast högre löneklassen (löneklass efter prestation). Det antal personer som inom en och samma myndighet placeras i en löneklass efter prestation får under ett kalenderår inte överstiga 15 procent av de tjänstemän och soldater i löneskala A som ännu inte nått sin slutliga grundlön. Om det fastställts att tjänstemannens eller soldatens prestationer inte motsvarar de genomsnittliga kraven för den ifrågavarande tjänsten förblir vederbörande i sin tidigare löneklass till dess att prestationerna motiverar en placering i den närmast högre löneklassen. […]”

13

28 § i denna lag, med rubriken tjänsteålder, hade följande lydelse:

”(1)   Tjänsteåldern beräknas från första dagen i den månad under vilken tjänstemannen eller soldaten fyller 21 år.

(2)   Utgångspunkten för beräkning av tjänsteåldern enligt stycke 1 ovan skjuts framåt i förhållande till varaktigheten av de perioder efter 31 års ålder som inte har berättigat till lön som tjänsteman eller soldat, det vill säga med en fjärdedel av en sådan period som infaller fram till och med att tjänstemannen fyllt 35 år och med hälften av en sådan period som infaller därefter… Perioder kortare än en månad avrundas nedåt. Med lön som tjänsteman eller soldat enligt första meningen ovan ska likställas den lön som utgår vid huvudsaklig yrkesverksamhet hos en offentligrättslig arbetsgivare (29 §), hos offentligrättsliga religiösa samfund och föreningar kopplade till dessa och hos övriga arbetsgivare som tillämpar de inom den offentliga sektorn gällande kollektivavtalen eller kollektivavtal med i stort sett liknande innehåll och i vilka staten eller andra offentliga organ deltar i väsentlig omfattning, genom tillskott, understöd eller på något annat sätt.

…”

14

Tillämpningsområdet för den federala lagen om offentliganställda tjänstemäns löner, som är tillämplig sedan den 1 juli 2009 (nedan kallad den nya lagen om statliga tjänstemäns löner) och som antogs genom 2 § i lagen om ändring och modernisering av den federala lagstiftningen om offentliganställda (Dienstrechtsneuordnungsgesetz – DNeuG) av den 5 februari 2009, omfattar enbart tjänstemän som avlönas av förbundsstaten.

15

27 § i den nya lagen om statliga tjänstemäns löner, med rubriken ”Beräkning av grundlönen”, har följande lydelse:

”(1)   Om inte annat föreskrivs i lag ska grundlönen indelas i löneklasser. Uppflyttningen till en omedelbart högre löneklass beror på längden av de tjänsteperioder som fullgjorts i enlighet med de uppställda kraven (erfarenhet).

(2)   Vid första tillsättningen av en tjänst som ger rätt till lön enligt denna lag, ska grundlönen fastställas enligt löneklass 1 varvid, när det gäller tjänstemän, tidigare tjänsteperioder kan beaktas enligt 28 § stycke 1 eller, när det gäller soldater, andra kriterier för beräkning av grundlönen kan beaktas enligt 4 § fjärde meningen. …

(3)   Grundlönen stiger efter två års förvärvad erfarenhet i löneklass 1, efter tre års förvärvad erfarenhet i någon av löneklasserna 2–4 och efter fyra års erfarenhet i någon av löneklasserna 5–7. … Med förbehåll för föreskrifterna i 28 § stycke 2, försenar perioder som inte berättigar till tjänstemannalön tjänstemannens uppflyttning i motsvarande mån. …

(7)   Vid varaktiga och framstående prestationer kan tjänstemän och soldater i lönskala A i förväg erhålla grundlön enligt den närmast högre löneklassen (löneklass efter prestation) …”

16

28 § i DNeuG, med rubriken ”Perioder som kan beaktas”, har följande lydelse:

”(1)   Vid fastställande av ingångslöneklassen beaktas följande tjänstgöringsperioder såsom tidigare yrkeserfarenhet i den mening som avses i 27 § stycke 3:

17

Enligt lagen om nya lönebestämmelser för tjänstemän anställda i Land Berlin (Gesetz zur Besoldungsneuregelung für das Land Berlin – Berliner Besoldungsneuregelungsgesetz) av den 29 juni 2011, gäller olika bestämmelser för tjänstemän i Land Berlin som redan var i tjänst den 1 augusti 2011 (nedan kallade redan anställda tjänstemän) och för tjänstemän som trädde i tjänst efter denna tidpunkt (nedan kallade nyanställda tjänstemän).

18

Land Berlin har övertagit den nya lagen om statliga tjänstemäns löner, i en anpassad version. Denna lag – med titeln ”Lag om lön till tjänstemän anställda i Land Berlin (Bundesbesoldungsgesetz Berlin) (nedan kallad den nya lagen om lön till tjänstemän anställda i Land Berlin) – är tillämplig på nyanställda tjänstemän. Vad gäller de nationella målen överensstämmer de relevanta bestämmelserna i den lagen i stort sett med de ovan i punkterna 15 och 16 nämnda bestämmelserna i den nya lagen om statliga tjänstemäns löner.

19

I lagen om övergångsbestämmelser avseende löner till tjänstemän anställda i Land Berlin (Berliner Besoldungsüberleitungsgesetz) av den 29 juni 2011, fastställs dels metoderna för att omplacera redan anställda tjänstemän i det nya systemet, dels de övergångsbestämmelser som gäller för dessa tjänstemän.

20

2 § i lagen om övergångsbestämmelser avseende löner till tjänstemän anställda i Land Berlin, med rubriken ”Placering i löneklasser och övergångslöneklasser inom lönegraderna i löneskala A”, har följande lydelse:

”(1)   Den 1 augusti 2011 ska tjänstemän, på grundval av den tjänst som de innehade per den 31 juli 2011 och den grundlön som de i enlighet med lag 2010/2011 av den 8 juli 2010 skulle ha haft rätt till per den 1 augusti 2011, placeras i de löneklasser eller övergångslöneklasser som följer av bilaga 3 till [lagen om nya lönebestämmelser för tjänstemän anställda i Land Berlin] enligt den metod som anges i följande stycken …

(2)   Placeringen sker i enlighet med stycke 1 i den löneklass eller övergångslöneklass som motsvarar grundlönen avrundad uppåt till hela euro. …”

21

3 § i lagen om övergångsbestämmelser avseende löner till tjänstemän anställda i Land Berlin, med rubriken ”Senare uppflyttning av tjänstemän som placerats i en löneklass eller övergångslöneklass inom lönegraderna i löneskala A”, har följande lydelse:

”Placeringen i en löneklass i bilaga 3 till [lagen om nya lönebestämmelser för tjänstemän anställda i Land Berlin] utgör utgångspunkten för beräkningen av den erfarenhet som är avgörande för löneutvecklingen enligt 27 § stycke 3 i [den nya lagen om lön till tjänstemän anställda i Land Berlin]. Uppflyttning till närmast högre löneklass regleras i 27 § stycke 3 i [denna lag].

…”

22

Omständigheterna som ligger till grund för de nationella målen, vilka förenats vid EU-domstolen, är lika eller identiska. Dessa omständigheter kan sammanfattas på följande sätt.

23

Thomas Specht, Jens Schombera, Alexander Wieland, Uwe Schönefeld, Antje Wilke och Gerd Schini utnämndes under perioden 1992–2003 till tjänstemän i Land Berlin. Rena Schmeel och Ralf Schuster utnämndes år 1998 respektive år 1992 till fast anställda statliga tjänstemän i Förbundsrepubliken Tyskland. Samtliga tillsattes i enlighet med den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner och erhöll till en början lön i enlighet med denna lag för att sedan omplaceras i den nya löneskala som är tillämplig på respektive tjänsteman.

24

Sökandena i de nationella målen väckte skadeståndstalan i vilken de gjorde gällande att de genom den metod som använts för att fastställa deras löner, diskriminerats på grund av ålder eftersom denna beräkningsmetod utgick från deras ålder. Då deras respektive talan ogillades i första instans överklagade de till Verwaltungsgericht Berlin (förvaltningsdomstolen i Berlin).

25

Thomas Specht, Jens Schombera, Alexander Wieland, Uwe Schönefeld, Antje Wilke och Gerd Schini gjorde, liksom Rena Schmeel och Ralf Schuster, gällande att den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner strider mot förbudet mot diskriminering på grund av ålder, stadfäst i såväl AGG som direktiv 2000/78. I detta avseende krävde de bland annat retroaktiv utbetalning av lön motsvarande skillnaden mellan den lön som de skulle ha erhållit om de placerats i den högsta löneklassen i deras funktionsgrupp och den lön de faktiskt erhöll.

26

Thomas Specht, Alexander Wieland, Uwe Schönefeld och Antje Wilke gjorde gällande att metoderna för omplacering i lagen om övergångsbestämmelser avseende löner till tjänstemän anställda i Land Berlin innebär att den princip som tidigare gällde för tjänstemännens löner och som grundade sig på ”tjänsteålder” och inte erfarenhet som förvärvats i tjänsten, rättsstridigt upprätthölls, eftersom omplaceringen av dessa tjänstemän uteslutande grundades på den tidigare grundlönen.

27

Den nationella domstolen är därmed i vart och ett av de nationella målen i tvivel om huruvida de aktuella nationella bestämmelserna är förenliga med unionsrätten, och i synnerhet med direktiv 2000/78, mot bakgrund av att nämnda bestämmelser skulle kunna innebära en diskriminering på grund av ålder, som är förbjuden enligt detta direktiv.

28

Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målen och att till domstolen ställa följande frågor i målen C‑501/12, C‑503/12 och C‑505/12, vilka även inbegriper frågorna i målen C‑502/12, C‑504/12, C‑506/12, C‑540/12 och C‑541/12:

29

Genom beslut av domstolens ordförande av den 3 december 2012 har målen C‑501/12–C-506/12, C-540/12 och C-541/12 förenats vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

30

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 c i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att dess tillämpningsområde även omfattar offentliganställda tjänstemäns löner.

31

Denna fråga avser det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2000/78 samt den personkrets som omfattas av detta direktiv.

32

Vad gäller frågan om direktivets materiella tillämpningsområde vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilket samband som finns mellan å ena sidan artikel 3.1 c i direktiv 2000/78, enligt vilken direktivet, inom ramen för unionens befogenheter, ska tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, varvid detta uttryck omfattar bland annat uppsägnings- och lönevillkor – och å andra sidan artikel 153.5 FEUF, som föreskriver ett undantag för unionens befogenhet på det socialpolitiska området genom att unionen inte har befogenhet att ingripa vad gäller bland annat löneförhållanden.

33

Domstolen har emellertid redan slagit fast att detta undantag ska förstås så, att det avser de åtgärder som, såsom likriktning av vissa eller samtliga delar av lönerna och/eller deras nivå i medlemsstaterna eller införandet av en minimilön, innebär att unionsrätten direkt griper in i fastställandet av löner inom unionen. Nämnda undantag får emellertid inte tolkas så, att det innefattar alla frågor som har något som helst samband med löneförhållanden, eftersom vissa av de områden som anges i artikel 153.1 FEUF annars i stor utsträckning skulle förlora sitt innehåll (dom Impact, C‑268/06, EU:C:2008:223, punkterna 124 och 125, och Bruno m.fl., C–395/08 och C–396/08, EU:C:2010:329, punkt 37).

34

Det ska följaktligen göras åtskillnad mellan uttrycket löneförhållanden, i den mening som avses i artikel 153.5 FEUF, och motsvarande uttryck i artikel 3.1 c i direktiv 2000/78. Sistnämnda uttryck omfattas nämligen av anställningsvillkoren och avser, såsom generaladvokaten har gjort gällande i punkt 45 i sitt förslag till avgörande, inte direkt fastställandet av själva lönebeloppet.

35

I förevarande fall fastställs de tyska offentliganställda tjänstemännens löner för varje lönegrad och löneklass av de behöriga nationella organen, och unionen har ingen befogenhet på detta område. Däremot omfattas de nationella bestämmelser som reglerar metoderna för placering i dessa lönegrader och löneklasser av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2000/78.

36

Vad gäller den personkrets som omfattas av direktivet räcker det att erinra om att artikel 3.1 c i direktiv 2000/78 uttryckligen föreskriver att direktivet bland annat ska tillämpas på alla personer inom den offentliga sektorn.

37

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 3.1 c i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att offentliganställda tjänstemäns lönevillkor omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv.

38

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida unionsrätten och i synnerhet artiklarna 2 och 6.1 i direktiv 2000/78, ska tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell bestämmelse enligt vilken grundlöneklassen för en offentliganställd tjänsteman i en viss funktionsgrupp vid rekryteringen fastställs på grundval av tjänstemannens ålder.

39

Domstolen ska inledningsvis pröva huruvida det i den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner görs en särbehandling på grund av ålder i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2000/78. Det ska härvid erinras om att ”principen om likabehandling” i denna bestämmelse innebär ett förbud mot direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1 i direktivet. I artikel 2.2 a i direktivet preciseras att direkt diskriminering, med avseende på tillämpningen av artikel 2.1 i direktivet, ska anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 i direktivet behandlas mindre förmånligt än en annan person som befinner sig i en jämförbar situation.

40

I detta fall framgår det av de handlingar som lämnats in till domstolen att tjänsteåldern i 27 och 28 §§ i den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner, som fastställs på grundval av den faktiska åldern, utgör utgångspunkt för tjänstemännens ingångsplacering i en grundlöneklass i den aktuella löneskalan. Tjänsteåldern beräknas från och med den första dagen i den månad då tjänstemannen fyllt tjugoett år. Denna startpunkt för beräkningen av tjänsteåldern kan komma att variera genom att man beaktar de perioder som följer efter det att tjänstemannen fyllt trettioett år och under vilka vederbörande inte har haft rätt till någon tjänstemannalön. Härvid tas det hänsyn till en fjärdedel av en sådan period som infaller fram till och med tjänstemannen har fyllt trettiofem år och hälften av en sådan period som infaller därefter. Tjänstemannen erhåller minst ingångsgrundlönen för sin lönegrad. Utvecklingen i löneklasser följer sedan på grundval av anställningstid och prestation. Grundlönen höjs i princip vartannat år fram till löneklass fem, sedan vart tredje år fram till löneklass nio och därefter vart fjärde år. De tjänstemän som utmärker sig genom varaktiga och framstående prestationer kan i förväg erhålla grundlön enligt den närmast högre löneklassen.

41

I likhet med vad den hänskjutande domstolen har konstaterat innebär en kombinerad tillämpning av dels systemet med utveckling i löneklasser, ett system som föreskrivs i 27 § i den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner, dels metoden för att fastställa tjänsteåldern, såsom denna följer av 28 § i nämnda lag, att exempelvis en person som vid 21 års ålder anställts som fast anställd statlig tjänsteman eller tjänsteman i Land Berlin startar i löneklass 1 i lönegrad A11, medan en person som får en sådan anställning först vid 23 års ålder placeras i löneklass 2 i samma lönegrad.

42

I likhet med vad domstolen konstaterat i punkt 58 i domen Hennigs och Mai (C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560), har, i ett sådant fall, två tjänstemän som anställts samma dag i samma lönegrad och som har samma eller likvärdig yrkeserfarenhet men som inte är lika gamla, olika grundlön på grund av deras ålder vid anställningen. Av detta följer att dessa båda tjänstemän befinner sig i en jämförbar situation och att en av dem har en lägre grundlön än den andra.

43

Lönesystemet i 27 och 28 §§ i den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner medförde följaktligen en diskriminering, som grundades direkt på ålderskriteriet, i den mening som avses i artikel 2.1 och 2.2 a i direktiv 2000/78.

44

Det ska härefter prövas huruvida denna skillnad i behandling kan anses vara befogad med hänsyn till artikel 6.1 i direktiv 2000/78.

45

I första stycket i denna bestämmelse klargörs att medlemsstaterna får föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte ska utgöra diskriminering om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och de åtgärder som vidtas för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga.

46

Domstolen har upprepade gånger slagit fast att medlemsstaterna får anta bestämmelser som medför särbehandling på grund av ålder, i enlighet med artikel 6.1 första stycket i direktiv 2000/78. De har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, inte bara vid valet av vilket konkret mål, bland flera social- och arbetsmarknadspolitiska mål, som ska eftersträvas, utan även vid fastställandet av vilka åtgärder som är lämpliga för att uppnå detta mål (se dom Palacios de la Villa, C‑411/05, EU:C:2007:604, punkt 68, och dom Rosenbladt, C‑45/09, EU:C:2010:601, punkt 41).

47

Enligt den tyska regeringen är den ovan i punkt 43 konstaterade särbehandlingen på grund av ålder motiverad av det berättigade målet att schablonmässigt erkänna tidigare yrkeserfarenhet och samtidigt säkerställa en enhetlig administrativ praxis.

48

I detta avseende har domstolen redan slagit fast att det i regel är ett berättigat lönepolitiskt mål att belöna erfarenhet som gör att arbetstagaren bättre kan utföra sina uppgifter (dom Hennigs och Mai, EU:C:2011:560, punkt 72 och där angiven rättspraxis)

49

Det återstår alltså att i enlighet med lydelsen i artikel 6.1 i direktiv 2000/78 pröva huruvida de åtgärder som vidtagits för att genomföra detta mål är lämpliga och nödvändiga mot bakgrund av medlemsstaternas stora utrymme för skönsmässig bedömning, vilket domstolen erinrat om i punkt 46 ovan.

50

I detta avseende har domstolen slagit fast att tillämpning av ett kriterium om anställningstid i regel är lämpligt för att uppnå detta mål, eftersom anställningstiden går hand i hand med yrkeserfarenheten. Även om den nu aktuella regleringen gör det möjligt för tjänstemannen att avancera i löneklasserna i sin lönegrad i takt med att vederbörande uppnår en högre ålder och därmed en längre anställningstid, kan det emellertid konstateras att den ursprungliga placeringen, vid rekryteringen av en tjänsteman utan yrkeserfarenhet, i en bestämd löneklass i en viss lönegrad endast grundas på vederbörandes ålder (dom Hennigs och Mai, EU:C:2011:560, punkterna 74 och 75).

51

I likhet med vad domstolen slagit fast i punkt 77 i målet Hennigs och Mai (EU:C:2011:560) följer av detta att placeringen av en tjänsteman i ett sådant fall, i samband med att vederbörande anställs, i en grundlöneklass med hänsyn till vederbörandes ålder går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det berättigade mål som den tyska regeringen har hänvisat till och som består i att ta hänsyn till den yrkeserfarenhet som tjänstemannen förvärvat innan han eller hon anställdes.

52

Mot bakgrund av det ovanstående ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande: Artiklarna 2 och 6.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att de utgör hinder mot en sådan nationell reglering som den som är aktuell i de nationella målen, enligt vilken grundlöneklassen för en offentliganställd tjänsteman i en viss funktionsgrupp vid rekryteringen fastställs på grundval av tjänstemannens ålder.

53

Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte och den sjunde frågan, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 2 och 6.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att de utgör hinder mot en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i de nationella målen, vilken fastställer metoderna för att omplacera offentliganställda tjänstemän som anställts innan nämnda lagstiftning trädde i kraft i ett nytt lönesystem och som föreskriver dels att löneklassen för dessa tjänstemän ska fastställas enbart på grundval av den grundlön som tjänstemännen erhöll inom ramen för det tidigare lönesystemet, fastän detta tidigare system medförde att tjänstemännen diskriminerades på grund av ålder, dels att senare uppflyttning i den nya löneskalan uteslutande ska grunda sig på den erfarenhet som förvärvats efter ikraftträdandet av den nya lagstiftningen. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida denna lag innebär att diskrimineringen på grund av ålder upprätthålls och om denna diskriminering i så fall kan motiveras av målet att skydda såväl förvärvade rättigheter som berättigade förväntningar avseende den framtida löneutvecklingen.

54

Domstolen erinrar härvid om att det av besluten om hänskjutande framgår att den nya lagen om lön till tjänstemän anställda i Land Berlin och lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i denna delstat har ersatt den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner.

55

I det lönesystem som inrättats genom den nya lagen om lön till tjänstemän anställda i Land Berlin hänvisas inte längre till åldersgrupper eller tjänsteålder, utan en ingångsplacering av nya tjänstemän i en ”erfarenhetsklass”. Vidare föreskrivs att efterföljande löneutveckling ska ske, löneklass för löneklass, i varje löneskala med beaktande av tjänsteperioder som fullgjorts i enlighet med de uppställda kraven.

56

I lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin föreskrivs att varje redan anställd tjänsteman ska omplaceras i en löneklass eller övergångslöneklass på grundval av den tjänst som vederbörande hade per den 31 juli 2011 och den grundlön som han eller hon skulle ha haft rätt till den 1 augusti 2011. Tjänstemannen placeras i den löneklass eller övergångslöneklass som motsvarar grundlönen avrundad uppåt till hela euro.

57

Vad gäller frågan huruvida lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin innebär en särbehandling på grund av ålder, i den mening som avses i artikel 2.1 och 2.2 i direktiv 2000/78, framgår det av besluten om hänskjutande att placeringen av redan anställda tjänstemän i en övergångslöneklass gör att dessa tjänstemän garanteras en referenslön som motsvarar den grundlön de erhöll inom ramen för den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner. Den lön som de erhöll inom ramen för sistnämnda lag bestod emellertid i huvudsak av grundlönen som vid rekryteringen uteslutande hade beräknats på grundval av tjänstemannens ålder. I likhet med vad domstolen slagit fast i punkt 43 i denna dom medförde metoden för att beräkna grundlönen en diskriminering som grundades direkt på ålderskriteriet, i den mening som avses i artikel 2.1 och 2.2 a i direktiv 2000/78.

58

Genom att vid fastställandet av referenslönen utgå från den lön som redan anställda tjänstemän hade tidigare, vilken grundade sig på tjänsteåldern, innebär det system som införts genom lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin följaktligen att diskrimineringen upprätthålls, varvid vissa tjänstemän erhåller lägre lön än andra tjänstemän trots att de befinner sig i en jämförbar situation, och detta uteslutande på grund av deras ålder när de rekryterades (se, analogt, dom Hennigs och Mai, EU:C:2011:560, punkt 84).

59

Denna skillnad i behandling upprätthålls i den nya lagen om lön till tjänstemän anställda i Land Berlin, eftersom den definitiva omplaceringen av redan anställda tjänstemän skedde på grundval av den löneklass eller övergångslöneklass som varje tjänsteman placerats i (se, analogt, dom Hennigs och Mai, EU:C:2011:560, punkt 85).

60

Av dessa överväganden följer att vissa redan anställda tjänstemän, såväl inom ramen för lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin som den nya lagen om lön för tjänstemän anställda i Land Berlin, erhåller lägre lön än andra tjänstemän trots att de befinner sig i en jämförbar situation, och detta uteslutande på grund av deras ålder när de rekryterades, vilket utgör en diskriminering på grund av ålder i den mening som avses i artikel 2 i direktiv 2000/78.

61

Det ska alltså prövas huruvida denna skillnad i behandling kan anses vara motiverad med hänsyn till artikel 6.1 i direktiv 2000/78.

62

Domstolen ska följaktligen, mot bakgrund av de principer som redovisas i punkterna 45 och 46 i denna dom, pröva huruvida den särbehandling på grund av ålder som är en följd av lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin och följaktligen också av den nya lagen om lön för tjänstemän anställda i Land Berlin, är en åtgärd som vidtas i syfte att uppnå ett berättigat mål och som är lämplig och nödvändig för att genomföra detta mål.

63

Det framgår av såväl besluten om hänskjutande som den tyska regeringens yttrande att lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin har som syfte att skydda förvärvade rättigheter och berättigade förväntningar avseende den framtida löneutvecklingen. Den tyska regeringen har bland annat gjort gällande att arbetstagarorganisationerna, i samband med deras deltagande i förfarandet för antagande av lagen om de nya lönebestämmelserna för tjänstemän anställda i Land Berlin, krävde att de förvärvade rättigheterna skulle skyddas i hög grad och att ytterligare bestämmelser skulle antas för att säkerställa detta. Enligt den tyska regeringen skulle en lag som inte följde arbetstagarorganisationernas krav ha mött motstånd från dessa organisationer och således haft svårt att antas.

64

Domstolen konstaterar för det första att skyddet för rättigheter som har förvärvats av en kategori av personer utgör ett tvingande skäl av allmänintresse (se dom kommissionen mot Tyskland, C‑456/05, EU:C:2007:755, punkt 63, och dom Hennigs och Mai, EU:C:2011:560, punkt 90).

65

Vad sedan gäller frågan huruvida lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin är lämplig, konstaterar domstolen att den tyska regeringen gjort gällande att den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner var mer förmånlig för de flesta redan anställda tjänstemän med hänsyn till deras typiska karriärförlopp på den tiden än den nya lagen om lön till tjänstemän anställda i Land Berlin. En direkt omplacering av redan anställda tjänstemän i det genom denna lag inrättade systemet skulle alltså för de flesta av dem ha inneburit en löneminskning på uppskattningsvis minst en löneklass, det vill säga omkring 80-150 euro, beroende på lönegrad.

66

För det andra, och i likhet med vad som följer av 2 § stycke 2 i lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin, placerades redan anställda tjänstemän i en löneklass som motsvarade deras tidigare grundlön, avrundad uppåt till hela euro.

67

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att upprätthållandet av den tidigare lönen, och således av ett system som innebär en särbehandling på grund av ålder, gjorde det möjligt att undvika löneförluster och, i likhet med vad som följer av punkt 63 i denna dom, var avgörande för att den nationella lagstiftaren skulle kunna övergå från det system som inrättats genom den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner till systemet i den nya lagen om lön till tjänstemän anställda i Land Berlin.

68

En sådan lag som lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin är alltså ägnad att uppnå det eftersträvade målet att skydda förvärvade rättigheter.

69

Det ska slutligen prövas huruvida en sådan lagstiftning inte går utöver vad som krävs för att uppnå detta mål.

70

Den hänskjutande domstolen konstaterar i detta avseende att det hade varit att föredra att på samtliga redan anställda tjänstemän retroaktivt tillämpa det nya placeringssystemet eller att för dessa tillämpa övergångsbestämmelser genom vilka en redan anställd och gynnad tjänsteman garanteras samma lön som tidigare fram till dess att vederbörande förvärvat den erfarenhet som krävs enligt det nya lönesystemet för att erhålla en högre lön.

71

Vid prövningen av huruvida en sådan lag som lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet ska denna lag bedömas utifrån det sammanhang i vilket den ingår med beaktande av den skada den kan innebära för de berörda personerna (dom HK Danmark, C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 89).

72

Vad för det första gäller det sammanhang i vilket lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin antogs, konstaterar domstolen att det av besluten om hänskjutande framgår att de behöriga nationella lagstiftarna, även innan det att domen i målet Hennigs och Mai (EU:C:2011:560) meddelades, upphävde den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner och påbörjade en reform av lönesystemet för statliga tjänstemän och tjänstemän anställda i Land Berlin, i syfte att undanröja den diskriminering på grund av ålder som det tidigare systemet medförde.

73

Det var i detta sammanhang som lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin antogs. Denna lag innebär, såsom anges i dess titel, ett tillfälligt undantag för redan anställda tjänstemän. Omplaceringen av dessa tjänstemän i löneklasser eller övergångslöneklasser genomfördes omedelbart och efter att de erhållit sin definitiva placering i enlighet med den nya lagen om lön för tjänstemän anställda i Land Berlin, följer deras löneutveckling de kriterier som fastställs i denna lag, närmare bestämt yrkeserfarenhet och prestation, vilka alltså inte längre omfattar ålder.

74

Den tyska regeringen har påpekat att denna reform inte skulle leda till sänkta löner eller sämre framtidsutsikter vad gäller löneutvecklingen för redan anställda tjänstemäns samlade karriärförlopp. Reformen måste, med hänsyn till att Land Berlin var starkt skuldsatt och att det, på nationell nivå, gjordes en allmän insats för att konsolidera budgeten, vara kostnadsneutral. Med hänsyn till det stora antalet tjänstemän som skulle omplaceras måste övergången till det nya systemet dessutom ske utan några onödiga administrativa åtgärder, det vill säga så långt som möjligt utan prövning av enskilda fall.

75

Den tyska regeringen har i detta avseende gjort gällande att mer än 65000 enskilda fall skulle ha behövt prövas för att fastställa lämplig ”erfarenhetsklass” i enlighet med 27 och 28 §§ i den nya lagen om lön för tjänstemän anställda i Land Berlin, varefter det skulle ha varit nödvändigt att avgöra om dessa omplaceringar var mer eller mindre förmånliga än en omplacering på grundval av bestämmelserna i lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin. En sådan undersökning skulle ha tagit mer än 360000 timmar i anspråk.

76

För ett relativt stort antal tjänstemän som skulle omplaceras var det, enligt den tyska regeringen, inte heller möjligt att i efterhand och individuellt fastställa vilka tjänsteperioder innan tjänstemannaanställningen som de hade rätt att tillgodoräkna sig. Det hade alltså varit nödvändigt att i förekommande fall antingen helt utesluta eller godkänna sådana perioder utan några bevis, vilket från fall till fall hade kunnat missgynna eller gynna de berörda tjänstemännen. Ett sådant godtyckligt resultat vore givetvis inte acceptabelt.

77

Domstolen erinrar härvid om att en hänvisning till ökade kostnader och eventuella administrativa problem i princip inte kan rättfärdiga att de skyldigheter som följer av förbudet mot diskriminering på grund av ålder i artikel 2 i direktiv 2000/78 inte iakttas (se, analogt, dom Erny, C‑172/11, EU:C:2012:399, punkt 48).

78

Det kan emellertid inte krävas att det ska göras en individuell prövning av varje enskilt fall för att i efterhand och individuellt fastställa tidigare erfarenhet, eftersom den aktuella ordningen fortsatt måste kunna administreras på ett ekonomiskt och tekniskt hållbart sätt (se, analogt, dom Dansk Jurist- og Økonomforbund, C‑546/11, EU:C:2013:603, punkt 70).

79

Sådana överväganden är nödvändiga med hänsyn till det mycket stora antalet tjänstemän, längden av den aktuella tidsperioden, de olika karriärförloppen och svårigheterna med att fastställa de tidigare tjänsteperioder som tjänstemännen hade kunnat tillgodoräkna sig. Man kan därför utgå från att en prövning av varje enskild redan anställd tjänstemans fall hade varit orimligt komplicerat och medfört en stor risk för fel.

80

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att den nationella lagstiftaren inte överträdde gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den fann att det inte var vare sig realistiskt eller önskvärt att på samtliga redan anställda tjänstemän retroaktivt tillämpa det nya placeringssystemet eller att för dessa tillämpa övergångsbestämmelser genom vilka en redan anställd och gynnad tjänsteman garanteras samma lön som tidigare fram till dess att vederbörande förvärvat den erfarenhet som krävs enligt det nya lönesystemet för att erhålla en högre lön.

81

Vad för det andra gäller den skada som en sådan lag som lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin skulle kunna åsamka de berörda personerna, konstaterar domstolen att denna skada är synnerligen svår att fastställa, med tanke på dels vad som framkommer i punkterna 75 och 76 i denna dom, dels att det saknas ett godtagbart referenssystem som skulle kunna möjliggöra en jämförelse mellan gynnade och missgynnade tjänstemän.

82

Vid domstolen har det dessutom framförts att löneskillnaden begränsas genom den åldersbegränsning som råder vid rekrytering i den tyska offentliga sektorn. Av den tyska regeringens yttranden framgår att den i de nationella målen tillämpade högsta tillåtna åldern vid rekrytering var 35 år, vilket innebär att en löneskillnad inte kunde vara större än skillnaden mellan den första och den sista löneklassen i en lönegrad.

83

Det framgår av besluten om hänskjutande att lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin innebär att löneskillnaden upprätthålls i princip oförändrad och detta fram till dess att de redan anställda tjänstemännen nått den högsta löneklassen i deras respektive lönegrad. Besluten innehåller emellertid inte några närmare eller mer konkreta uppgifter härom. Den tyska regeringen har å sin sida gjort gällande att det finns två mekanismer som kan begränsa eller undanröja den särbehandling som orsakas när två tjänstemän på grund av deras ålder placeras i två olika löneklasser. Enligt denna regering innebär minskningen av antalet löneklasser och omplaceringen av tjänstemän till löneklasser som motsvarar deras tidigare grundlön avrundad uppåt till hela euro, att löneskillnaden begränsas eller i vissa fall försvinner inom loppet av några år.

84

Med hänsyn till uppgifterna i besluten om hänskjutande och i de handlingar som lämnats in till domstolen, kan detta inte uteslutas.

85

Under dessa omständigheter kan den nationella lagstiftaren inte anses ha gått utöver vad som var nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet genom att anta de avvikande övergångsbestämmelser som följer av lagen om övergångsbestämmelser avseende lön till tjänstemän anställda i Land Berlin.

86

Den sjätte och den sjunde frågan ska följaktligen besvaras enligt följande: Artiklarna 2 och 6.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i de nationella målen, vilken fastställer metoderna för att omplacera offentliganställda tjänstemän som anställts innan nämnda lagstiftning trädde i kraft i ett nytt lönesystem och som föreskriver dels att löneklassen för dessa tjänstemän ska fastställas enbart på grundval av den grundlön som tjänstemännen erhöll inom ramen för det tidigare lönesystemet, fastän detta tidigare system medförde att tjänstemännen diskriminerades på grund av ålder, dels att senare uppflyttning i den nya löneskalan uteslutande ska grunda sig på den erfarenhet som förvärvats efter ikraftträdandet av den nya lagstiftningen.

87

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att av domstolen få svar på vilka de rättsliga konsekvenserna blir för det fall att den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner innebär ett åsidosättande av principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder. Den hänskjutande domstolen vill också få klarhet i huruvida dessa konsekvenser följer av direktiv 2000/78 eller av den rättspraxis som bygger på domen Francovich m.fl. (C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428), och huruvida, för det fall att denna rättspraxis är avgörande, villkoren för att Förbundsrepubliken Tyskland ska kunna hållas ansvarig är uppfyllda. Den hänskjutande domstolen vill i synnerhet få klarhet i huruvida unionsrätten, och särskilt artikel 17 i direktiv 2000/78, under sådana omständigheter som dem i de nationella målen, ger upphov till en skyldighet att i efterhand bevilja de diskriminerade offentliganställda tjänstemännen ett belopp som motsvarar mellanskillnaden mellan den lön som faktiskt betalats ut och den lön som motsvarar den högsta löneklassen i deras respektive lönegrad.

88

Domstolen erinrar inledningsvis om att principen om konform tolkning av den nationella rätten innebär att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras befogenhet, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de i nationell rätt erkända tolkningsmetoderna, för att säkerställa att direktiv 2000/78 ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (se, för ett liknande resonemang, dom Lopes Da Silva Jorge, C‑42/11, EU:C:2012:517, punkt 56).

89

För det fall att de nationella domstolarna inte lyckas tolka eller tillämpa den nationella lagstiftningen i enlighet med kraven i detta direktiv, erinrar EU-domstolen om principen om unionsrättens företräde, som även omfattar principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder, och enligt vilken nationell lagstiftning som strider mot unionsrätten och som omfattas av dennas tillämpningsområde inte ska tillämpas (se dom Kücükdeveci, C‑555/07, EU:C:2010:21, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

90

I besluten om hänskjutande har den hänskjutande domstolen emellertid angett att den inte anser att 27 och 28 §§ i den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner kan tolkas i enlighet med unionsrätten.

91

Den hänskjutande domstolen har dessutom konstaterat att den med tillämpning av de i tysk rätt erkända tolkningsreglerna inte har möjlighet att fylla den lucka som skulle uppstå för det fall att de mot icke-diskrimineringsprincipen stridande nationella bestämmelserna inte tillämpades. Nämnda domstol har vidare framhållit att den tyska lagstiftning som är tillämplig inom ramen för de nationella målen, till skillnad från vad som var fallet i målet Hennigs och Mai (EU:C:2011:560), inte ger någon möjlighet att bevilja de diskriminerade tjänstemännen en rätt till utbetalning av mellanskillnaden mellan deras lön och den lön som de tjänstemän fått, vilka på grund av deras ålder placerats i den högsta löneklassen.

92

Med hänsyn till skyddet för berättigade förväntningar och förvärvade rättigheter är det inte heller möjligt att retroaktivt omplacera de äldsta tjänstemännen i en lägre löneklass.

93

Den hänskjutande domstolen har emellertid, med hänvisning till domarna Terhoeve (C‑18/95, EU:C:1999:22, punkt 57) och Landtová (C‑399/09, EU:C:2011:415, punkt 51), frågat om åsidosättandet av likabehandlingsprincipen, när diskriminering i strid med unionsrätten har konstaterats och så länge några bestämmelser för att undanröja diskrimineringen inte har antagits, endast kan avhjälpas genom att de som blivit ofördelaktigt behandlade tillerkänns samma förmåner som dem som gynnats.

94

Domstolen konstaterar för det första att det ankommer på den hänskjutande domstolen att dra de rättsliga konsekvenserna av konstaterandet att en sådan nationell lagstiftning som den i de nationella målen inte är förenlig med direktiv 2000/78.

95

Vad för det andra gäller domarna Terhoeve (EU:C:1999:22) och Landtová (EU:C:2011:415), har domstolen i princip slagit fast att åsidosättandet av likabehandlingsprincipen, när det i nationell rätt föreskrivs att olika grupper av personer ska behandlas på olika sätt, i strid med unionsrätten, och så länge några bestämmelser för att undanröja diskrimineringen inte har antagits, endast kan avhjälpas genom att de som blivit ofördelaktigt behandlade tillerkänns samma förmåner som dem som gynnats. Domstolen har i dessa båda domar också slagit fast att det system som tillämpas på den gynnade gruppen är det enda gällande system som man kan hämta vägledning i när unionsrätten inte har tillämpats korrekt.

96

En dylik lösning kan emellertid enbart tillämpas när det finns ett sådant gällande referenssystem. Domstolen konstaterar att så inte är fallet vad gäller en sådan lagstiftning som den som är aktuell i de nationella målen, där det inte är möjligt att fastställa någon gynnad kategori tjänstemän. 27 och 28 §§ i den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner är nämligen tillämplig på alla tjänstemän vid rekryteringen och de diskriminerande aspekterna i denna lag kan, såsom framgår av punkt 42 i denna dom, påverka samtliga tjänstemän.

97

Av detta följer att den rättspraxis som nämns i punkterna 93 och 95 i denna dom inte är överförbar på de mål som den hänskjutande domstolen har att avgöra.

98

För det tredje erinrar domstolen om att principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten enligt fast rättspraxis utgör en väsentlig del av det system av fördrag som unionen grundar sig på (se, för ett liknande resonemang, dom Francovich m.fl., EU:C:1991:428, punkt 35, dom Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 31, och dom Transportes Urbanos y Servicios Generales, C‑118/08, EU:C:2010:39, punkt 29).

99

I detta avseende har domstolen slagit fast att skadelidande enskilda personer har rätt till skadestånd när tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att syftet med den unionsrättsliga bestämmelsen som har överträtts är att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen av denna bestämmelse är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som de enskilda har lidit (se, för ett liknande resonemang, dom Transportes Urbanos y Servicios Generales, EU:C:2010:39, punkt 30).

100

Det ankommer i princip på de nationella domstolarna att tillämpa de kriterier som gör det möjligt att fastställa medlemsstaternas ansvar för skada som har vållats enskilda genom överträdelser av unionsrätten i enlighet med de riktlinjer som domstolen har angett för denna tillämpning (se dom Test Claimants in the FII Group Litigation, C‑446/04, EU:C:2006:774, punkt 210 och där angiven rättspraxis).

101

Vad gäller det första villkoret räcker det att konstatera att artikel 2.1 i direktiv 2000/78, jämförd med artikel 1 i detsamma, på ett allmänt och tydligt sätt förbjuder all direkt och indirekt diskriminering, som inte är objektivt motiverad, i arbetslivet, på grund av bland annat arbetstagarens ålder. Dessa bestämmelser har som syfte att ge enskilda rättigheter som de kan göra gällande gentemot medlemsstaterna.

102

Vad gäller det andra villkoret har domstolen haft tillfälle att precisera att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten när överträdelsen innebär att medlemsstaten uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Bland de omständigheter som det ska tas hänsyn till härvidlag återfinns bland annat graden av klarhet och precision hos den rättsregel som överträtts, liksom omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som de nationella myndigheterna ges genom den regel som överträtts (dom Synthon, C‑452/06, EU:C:2008:565, punkt 37 och där angiven rättspraxis). Det utrymme för skönsmässig bedömning som en medlemsstat förfogar över utgör således ett viktigt kriterium vid fastställandet av huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten (dom Robins m.fl., C‑278/05, EU:C:2007:56, punkt 72).

103

I förevarande fal måste den hänskjutande domstolen, för att kunna avgöra huruvida en överträdelse av artikel 2 i direktiv 2000/78 är tillräckligt klar, beakta den omständigheten att artikel 6.1 första stycket i samma direktiv ger medlemsstaterna dels en frihet att vidta åtgärder som innebär särbehandling som grundas direkt på ålder, dels ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av vilket konkret mål, bland flera social- och arbetsmarknadspolitiska mål, som ska eftersträvas och vid fastställandet av vilka åtgärder som är lämpliga för att uppnå detta mål.

104

Domstolen konstaterar att innebörden och omfattningen av den skyldighet som åligger medlemsstaterna i enlighet med artiklarna 2.2 och 6.1 i direktiv 2000/78, i förhållande till en sådan nationell lagstiftning som den tidigare lagen om offentliganställda tjänstemäns löner, har tydliggjorts och preciserats i och med att domen i målet Hennigs och Mai (EU:C:2011:560) meddelades.

105

I detta avseende bör det erinras om att den tolkning av en unionsrättslig bestämmelse som domstolen gör i ett mål om förhandsavgörande innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och omfattning, vid behov, klargörs och förtydligas i erforderlig utsträckning, såsom den ska tolkas och tillämpas, eller skulle ha tolkats och tillämpats, från och med sitt ikraftträdande (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom RWE Vertrieb, C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 58). Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att avgöra om inte innebörden och omfattningen av den skyldighet som ålägger medlemsstaterna i enlighet med artikel 2.2 i direktiv 2000/78, i förhållande till en sådan nationell lagstiftning som den här aktuella, ändå först kan anses ha klargjorts och förtydligats i och med att domen i målet Hennigs och Mai (EU:C:2011:560) meddelades, det vill säga den 8 september 2011 (se, analogt, dom Hogan m.fl., C‑398/11, EU:C:2013:272, punkterna 51 och 52). I så fall skulle den slutsatsen kunna dras att det inte har varit fråga om någon tillräckligt klar överträdelse före detta datum.

106

Vad gäller det tredje villkoret för att en medlemsstat ska kunna hållas ansvarig, ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det, såsom det verkar framgå av de handlingar som lämnats in till domstolen, föreligger ett direkt orsakssamband mellan nämnda överträdelse och den skada som klagandena i de nationella målen kan ha åsamkats.

107

Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida samtliga de villkor som uppställs i EU-domstolens praxis och som avgör huruvida Förbundsrepubliken Tyskland kan hållas ansvarig enligt unionsrätten, är uppfyllda.

108

Mot bakgrund av det anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande:

109

Med hänsyn till svaren på den sjätte och den sjunde frågan saknas skäl att besvara den åttonde frågan.

110

Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder mot en sådan nationell bestämmelse som den som är aktuell i de nationella målen, där det föreskrivs att offentliganställda tjänstemän enbart har en relativt kort tid på sig, närmare bestämt intill utgången av innevarande budgetår, att göra gällande anspråk på utbetalningar som inte direkt följer av lag.

111

Såsom generaladvokaten har gjort gällande i punkt 111 i sitt förslag till avgörande föreskriver artikel 9 i direktiv 2000/78 dels att medlemsstaterna ska säkerställa att alla som anser sig förfördelade på grund av att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem har tillgång till rättsliga och/eller administrativa förfaranden, för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv, dels att dessa skyldigheter inte påverkar tillämpningen av nationella regler om tidsfrister för att väcka talan när det gäller nämnda princip. Det framgår av denna bestämmelses lydelse att frågan angående frister för att inleda ett förfarande för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt direktivet inte regleras i unionsrätten.

112

I detta avseende erinrar domstolen om att följande dock gäller enligt dess fasta praxis. I avsaknad av unionsbestämmelser på området är det varje medlemsstats interna rättsordning, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, som är tillämplig i fråga om förfaranderegler som är avsedda att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har på grund av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, bland annat, dom Meilicke m.fl., C‑262/09, EU:C:2011:438, punkt 55, och dom Pelati, C‑603/10, EU:C:2012:639, punkt 23).

113

Vad gäller likvärdighetsprincipen konstaterar domstolen att den mot bakgrund av omständigheterna i de nationella målen inte finner anledning att betvivla att en sådan bestämmelse som den som är aktuell i dessa mål är förenlig med nämnda princip.

114

Vad gäller effektivitetsprincipen har domstolen bekräftat att det är förenligt med unionsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn till skydd för både den enskilde och den berörda myndigheten fastställs rimliga tidsfrister för att väcka talan. Sådana tidsfrister medför nämligen inte att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (dom Meilicke m.fl., EU:C:2011:438, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

115

Av det ovanstående följer att den femte frågan ska besvaras enligt följande: Unionsrätten utgör inte hinder mot en sådan nationell bestämmelse som den som är aktuell i de nationella målen, där det föreskrivs att offentliganställda tjänstemän enbart har en relativt kort tid på sig, närmare bestämt intill utgången av innevarande budgetår, att göra gällande anspråk på utbetalningar som inte direkt följer av lag, förutsatt att denna bestämmelse varken strider mot likvärdighetsprincipen eller mot effektivitetsprincipen. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida dessa villkor är uppfyllda i de nationella målen.

116

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: