Mål C‑391/12

RLvS Verlagsgesellschaft mbH

mot

Stuttgarter Wochenblatt GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof)

”Direktiv 2005/29/EG — Otillbörliga affärsmetoder — Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet — Vilseledande underlåtenhet i samband med annonser i redaktionell form — Lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken publicering mot ersättning enbart är tillåten om ordet annons (’Anzeige’) anges — Fullständig harmonisering — Strängare åtgärder — Pressfrihet”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 17 oktober 2013

Tillnärmning av lagstiftning – Otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter – Direktiv 2005/29 – Tillämpningsområde – Tidningsutgivare – Publiceringar som kan marknadsföra tredje mans produkter och tjänster och som inte sannolikt kommer att innebära en avsevärd snedvridning av konsumentens ekonomiska beteende – Omfattas inte – Nationell lagstiftning som förbjuder publicering mot ersättning som inte försetts med ordet annons – Tillåtet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29, artikel 2 d)

När publiceringar som kan marknadsföra tredje mans produkter och tjänster inte sannolikt kommer att innebära en avsevärd snedvridning av konsumentens ekonomiska beteende kan direktiv 2005/29 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av direktiven 84/450, 97/7, 98/27 och 2002/65 samt förordning nr 2006/2004 inte göras gällande mot tidningsutgivare. Nämnda direktiv ska under dessa omständigheter tolkas så, att det inte utgör hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse enligt vilken en tidningsutgivare är skyldig att förse allt material som publiceras mot ersättning i tidningen med en viss upplysning – i det här fallet ordet annons (”Anzeige”) – såvida det inte av materialets uppställning och utformning rent allmänt framgår att det rör sig om en annons.

När syftet med en nationell bestämmelse verkligen är att skydda konsumenter måste det, innan det kan prövas huruvida bestämmelsen kan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29, fastställas huruvida de beteenden som avses med bestämmelsen i fråga utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i nämnda direktiv. Så är fallet när de berörda metoderna ingår i en näringsidkares affärsstrategi och direkt syftar till marknadsföring och försäljning av näringsidkarens produkter eller tjänster. De utgör då affärsmetoder enligt artikel 2 d i direktiv 2005/29 och omfattas följaktligen av direktivets tillämpningsområde.

Även om begreppet affärsmetod har getts en synnerligen vid definition i direktivet måste metoderna dels vara affärsmetoder, det vill säga härröra från näringsidkare, dels stå i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av näringsidkarens produkter till en konsument.

I den mån som tidningsutgivarens publicering av material som – eventuellt indirekt – kan marknadsföra tredje mans produkter och tjänster inte sannolikt kommer att innebära en avsevärd snedvridning av konsumentens ekonomiska beteende när konsumenten ska besluta huruvida han eller hon ska köpa eller ta hem den berörda tidningen, kan en sådan metod från en utgivares sida inte i sig kvalificeras som en ”affärsmetod” som tillämpas av utgivaren.

Det är visserligen inte uteslutet att en tidningsutgivare i sina produkter eller i andra medier själv tillämpar en affärsmetod som kan anses otillbörlig i förhållande till den berörda konsumenten, i detta fall läsaren, till exempel genom att erbjuda spel, gåtor eller tävlingar som kan ge vinster varigenom konsumenten kan ges ett incitament att köpa den berörda produkten, närmare bestämt en tidning. Punkt 11 i bilaga I till direktiv 2005/29 kan emellertid i sig inte medföra en skyldighet för tidningsutgivare att hindra eventuella otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av annonsörer och som potentiellt skulle kunna stå i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av annonsörernas produkter eller tjänster till konsumenter.

(se punkterna 35–37, 41, 44 och 50 samt domslutet)

Mål C‑391/12

RLvS Verlagsgesellschaft mbH

mot

Stuttgarter Wochenblatt GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof)

”Direktiv 2005/29/EG — Otillbörliga affärsmetoder — Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet — Vilseledande underlåtenhet i samband med annonser i redaktionell form — Lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken publicering mot ersättning enbart är tillåten om ordet annons (’Anzeige’) anges — Fullständig harmonisering — Strängare åtgärder — Pressfrihet”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 17 oktober 2013

Tillnärmning av lagstiftning — Otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter — Direktiv 2005/29 — Tillämpningsområde — Tidningsutgivare — Publiceringar som kan marknadsföra tredje mans produkter och tjänster och som inte sannolikt kommer att innebära en avsevärd snedvridning av konsumentens ekonomiska beteende — Omfattas inte — Nationell lagstiftning som förbjuder publicering mot ersättning som inte försetts med ordet annons — Tillåtet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29, artikel 2 d)

När publiceringar som kan marknadsföra tredje mans produkter och tjänster inte sannolikt kommer att innebära en avsevärd snedvridning av konsumentens ekonomiska beteende kan direktiv 2005/29 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av direktiven 84/450, 97/7, 98/27 och 2002/65 samt förordning nr 2006/2004 inte göras gällande mot tidningsutgivare. Nämnda direktiv ska under dessa omständigheter tolkas så, att det inte utgör hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse enligt vilken en tidningsutgivare är skyldig att förse allt material som publiceras mot ersättning i tidningen med en viss upplysning – i det här fallet ordet annons (”Anzeige”) – såvida det inte av materialets uppställning och utformning rent allmänt framgår att det rör sig om en annons.

När syftet med en nationell bestämmelse verkligen är att skydda konsumenter måste det, innan det kan prövas huruvida bestämmelsen kan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29, fastställas huruvida de beteenden som avses med bestämmelsen i fråga utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i nämnda direktiv. Så är fallet när de berörda metoderna ingår i en näringsidkares affärsstrategi och direkt syftar till marknadsföring och försäljning av näringsidkarens produkter eller tjänster. De utgör då affärsmetoder enligt artikel 2 d i direktiv 2005/29 och omfattas följaktligen av direktivets tillämpningsområde.

Även om begreppet affärsmetod har getts en synnerligen vid definition i direktivet måste metoderna dels vara affärsmetoder, det vill säga härröra från näringsidkare, dels stå i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av näringsidkarens produkter till en konsument.

I den mån som tidningsutgivarens publicering av material som – eventuellt indirekt – kan marknadsföra tredje mans produkter och tjänster inte sannolikt kommer att innebära en avsevärd snedvridning av konsumentens ekonomiska beteende när konsumenten ska besluta huruvida han eller hon ska köpa eller ta hem den berörda tidningen, kan en sådan metod från en utgivares sida inte i sig kvalificeras som en ”affärsmetod” som tillämpas av utgivaren.

Det är visserligen inte uteslutet att en tidningsutgivare i sina produkter eller i andra medier själv tillämpar en affärsmetod som kan anses otillbörlig i förhållande till den berörda konsumenten, i detta fall läsaren, till exempel genom att erbjuda spel, gåtor eller tävlingar som kan ge vinster varigenom konsumenten kan ges ett incitament att köpa den berörda produkten, närmare bestämt en tidning. Punkt 11 i bilaga I till direktiv 2005/29 kan emellertid i sig inte medföra en skyldighet för tidningsutgivare att hindra eventuella otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av annonsörer och som potentiellt skulle kunna stå i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av annonsörernas produkter eller tjänster till konsumenter.

(se punkterna 35–37, 41, 44 och 50 samt domslutet)