—

Poste Italiane SpA, genom R. De Luca Tamajo, avvocato,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Palatiello, avvocato dello Stato,

—

Polens regering, genom M. Szpunar och B. Majczyna, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av klausulerna 2 och 5 i ramavtalet om visstidsarbete, vilket ingicks den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet). Ramavtalet återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Oreste Della Rocca och företaget Poste Italiane SpA (nedan kallat Poste Italiane). Målet rör anställningsförhållandet mellan Oreste Della Rocca och Poste Italiane.

3

Den rättsliga grunden för direktiv 1999/70 är artikel 139.2 EG. Det framgår av skäl 14 i direktivet att de undertecknande parterna har velat ingå ett sådant ramavtal om visstidsarbete för att förbättra visstidsarbetets kvalitet genom att garantera att principen om icke-diskriminering tillämpas och genom att ange en ram för att förhindra att visstidsanställning missbrukas genom att flera visstidsanställningar följer på varandra.

4

Syftet med direktiv 1999/70 är enligt artikel 1 att ”genomföra det bilagda ramavtalet … som … ingicks mellan de allmänna branschövergripande organisationerna (EFS, UNICE och CEEP)”.

5

Fjärde stycket i inledningen till ramavtalet har följande lydelse:

”Detta avtal gäller alla visstidsanställda, med undantag av personal inhyrd från personaluthyrningsföretag.[*] Parterna har för avsikt att utreda behovet av ett liknande avtal om uthyrning av arbetskraft.” [*I överensstämmelse med terminologin i direktiv 2008/104 används nedan begreppet bemanningsföretag i stället för personaluthyrningsföretag. Övers.anm.]

6

Klausul 2 i ramavtalet har rubriken ”Räckvidd”. Denna klausul har följande lydelse:

7

Klausul 3 i ramavtalet har rubriken ”Definitioner”. Denna klausul har följande lydelse:

”I detta avtal avses med

…”

8

Klausul 5 i ramavtalet har rubriken ”Bestämmelser för att förhindra missbruk”, och den har följande lydelse:

…”

9

Skälen 5–7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (EUT L 327, s. 9) har följande lydelse:

…

10

Artikel 1 i lagstiftningsdekret nr 368 av den 6 september 2001 om genomförande av direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (decreto legislativo n. 368, attuazione della direttiva 1999/70/CE relativa all’accordo quadro sul lavoro a tempo determinato concluso dall’UNICE, dal CEEP e dal CES) (GURI nr 235 av den 9 oktober 2001, s. 4) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 368/01) har följande lydelse:

”1.   Ett anställningsavtal kan ingås på viss tid av tekniska skäl eller om det är nödvändigt på grund av tillverkning eller organisation eller för att ersätta personal.

2.   Ett angivande av avtalets slutdatum saknar verkan om detta inte direkt eller indirekt framgår av en skriftlig handling som anger de i punkt 1 angivna skälen.

3.   Arbetsgivaren ska till arbetstagaren överlämna en kopia av denna skriftliga handling inom fem arbetsdagar från och med den dag då tjänsten tillträddes.

4.   Det är emellertid inte nödvändigt att upprätta en sådan skriftlig handling om det tillfälliga anställningsförhållandet inte varar i mer än tolv dagar.”

11

Artikel 4 i lagstiftningsdekret nr 368/01 innehåller bestämmelser om förlängning av anställningsavtalets giltighetstid. Artikeln har följande lydelse:

”1.   Giltighetstiden för avtalet om visstidsanställning kan förlängas med arbetstagarens samtycke endast om det ursprungliga avtalet avser en kortare period än tre år. Denna förlängning får endast ske en gång och under förutsättning att förlängningen sker på objektiva grunder och avser samma arbete som det ursprungliga avtalet om visstidsanställning. I sådana fall får visstidsanställningsavtalets sammanlagda giltighetstid inte överstiga tre år.

2.   Det är arbetsgivaren som har bevisbördan för att förlängningen av avtalets giltighetstid sker på objektiva grunder.”

12

I artikel 5 i lagstiftningsdekret nr 368/01 (med rubriken ”Utgången avtalstid och påföljder. Avtal som följer på varandra”) föreskrivs följande:

”1.   Om anställningsförhållandet fortsätter efter utgången av den tid som fastställts inledningsvis eller förlängts efter hand enligt artikel 4 har arbetstagaren rätt till ett lönetillägg om 20 procent för varje dag som anställningsförhållandet fortsätter till och med den tionde dagen efter utgången av denna tid och om 40 procent för varje ytterligare dag.

2.   Om anställningsförhållandet fortsätter efter den tjugonde dagen vid en avtalstid understigande sex månader eller efter den trettionde dagen i övriga fall, anses avtalet gälla tills vidare från utgången av dessa frister.

3.   Om arbetstagaren återanställs på viss tid enligt artikel 1 inom tio dagar från den dag då ett avtal med en avtalstid på eller understigande sex månader löper ut eller inom tjugo dagar från den dag då ett avtal med en avtalstid överstigande sex månader löper ut, anses det andra avtalet gälla tills vidare.

4.   När fråga är om två på varandra följande visstidsanställningar, det vill säga avtal som följer på varandra utan avbrott, anses anställningsförhållandet gälla tills vidare från den dag då det första avtalet ingicks.”

13

Begäran om förhandsavgörande ger vid handen att lagstiftningsdekret nr 276 av den 10 september 2003 om utnyttjande av bemyndiganden på sysselsättnings- och arbetsmarknadsområdet enligt lag nr 30 av den 14 februari 2003 (decreto legislativo n. 276, attuazione delle deleghe in materia di occupazione e mercato del lavoro, di cui alla legge 14 febbraio 2003, n. 30) (ordinarie tillägg till GURI nr 235 av den 9 oktober 2003, s. 5) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 276/03) utgör en avvikelse från lagstiftningsdekret nr 368/01 när det gäller visstidsanställningsavtal som ingåtts med ett bemanningsföretag. I lagstiftningsdekret nr 276/03 föreskrivs nämligen att sådana anställningsavtal kan sägas upp och förlängas utan några skäl, detta enligt regler som endast indirekt omfattas av allmänna bestämmelser.

14

I lagstiftningsdekret nr 276/03 definieras avtal om personaluthyrning (somministrazione di lavoro) som ett visstids- eller tillsvidareavtal om yrkesmässig uthyrning av arbetskraft som arbetar för kundföretagets räkning och under detta företags ledning och tillsyn. Det är således fråga om ett avtal mellan två personer, det vill säga uthyraren (somministratore) och kundföretaget (utilizzatore), där uthyraren mot vederlag hyr ut arbetskraft (som uthyraren själv anlitat) till kundföretaget. Detta personaluthyrningsavtal kompletteras av ett anställningsavtal mellan uthyraren och arbetstagaren.

15

Enligt artikel 20.4 i lagstiftningsdekret nr 276/03 får uthyrning av arbetskraft ske genom visstidsavtal av tekniska, produktionsmässiga eller organisatoriska skäl eller om en arbetstagare måste ersättas, även om dessa hänsyn är hänförliga till kundföretagets normala verksamhet. Genom nationella kollektivavtal kan det införas kvantitativa begränsningar när det gäller användningen av visstidsavtal vid uthyrning av arbetskraft. Sådana begräsningar måste inte vara enhetliga.

16

Enligt artikel 21 i lagstiftningsdekret nr 276/03 ska ett personaluthyrningsavtal vara skriftligt, och det ska bland annat ange de i artikel 20.3 och 20.4 angivna tekniska, produktionsmässiga eller organisatoriska skälen eller skälen till varför en arbetstagare måste ersättas. Uthyraren ska skriftligen underrätta arbetstagaren om dessa uppgifter i samband med anställningsavtalets ingående eller då arbetstagaren utstationeras hos kundföretaget.

17

I artikel 22.2 i lagstiftningsdekret nr 276/03 föreskrivs att då arbetskraft hyrs ut på visstid så ska anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och uthyraren regleras av bestämmelserna i lagstiftningsdekret nr 368/01, i den mån som dessa bestämmelser är förenliga, med undantag i samtliga fall för bestämmelserna i artikel 5.3 och följande punkter i detta lagstiftningsdekret. Den ursprungliga giltighetstiden för anställningsavtalet kan i samtliga fall förlängas med arbetstagarens skriftliga samtycke därtill, i de situationer och med den tid som anges i det kollektivavtal som uthyraren har anslutit sig till.

18

I artikel 27 i lagstiftningsdekret nr 276/03 föreskrivs att då de gränser och villkor för arbetskraftuthyrning som anges i artiklarna 20 och 21 inte iakttas, får arbetstagaren – medelst skrivelse som endast ska tillställas kundföretaget – begära att ett anställningsförhållande ska förklaras ha ingåtts mellan arbetstagaren och kundföretaget med verkan från och med den första dag då arbetstagaren hyrdes ut till kundföretaget.

19

Oreste Della Rocca ingick med Obiettivo Lavoro SpA (som är ett bemanningsföretag och som nedan kallas Obiettivo Lavoro) tre på varandra följande visstidsanställningsavtal. Enligt avtalen skulle han hyras ut till Poste Italiane där han skulle arbeta som brevbärare. Avtalstiden för dessa avtal var mellan den 2 november 2005 och den 31 januari 2006, mellan den 2 februari och den 30 september 2006 och mellan den 2 oktober 2006 och den 31 januari 2007. Dessa anställningsavtal ingicks med anledning av ett tidsbegränsat personaluthyrningsavtal som hade ingåtts mellan Obiettivo Lavoro och Poste Italiane på grund av att det fanns behov av att ersätta frånvarande brevbärare i den italienska regionen Kampanien. Av utredningen framgår att det endast är personaluthyrningsavtalet – inte visstidsanställningsavtalen – som anger de objektiva grunderna för avtalens ingående och för förlängningen av dessa avtals giltighetstid.

20

Oreste Della Rocca ansåg att de grunder som lämnats för personaluthyrningen på viss tid var ”vaga och osammanhängande” samt att det inte hade lämnats någon motivering för att förlänga uthyrningen. Han väckte därför talan vid Tribunale di Napoli med yrkande om att rätten skulle fastställa att personaluthyrningen var olaglig enligt artiklarna 20, 21 och 27 i lagstiftningsdekret nr 276/03 och att han var tillsvidareanställd hos Poste Italiane.

21

Poste Italiane anser att grunderna för personaluthyrningsavtalet har angetts på ett tillräckligt tydligt sätt samt att dessa verkligen varit för handen. Dessutom finns det inte någon lagstadgad begränsning för att förnya anställningsavtalen mellan Obiettivo Lavoro och Oreste Della Rocca, eftersom artikel 5.3 och 5.4 i lagstiftningsdekret nr 368/01 inte är tillämplig på sådana avtal enligt artikel 22 i lagstiftningsdekret nr 276/03.

22

Tribunale di Napoli har i sin begäran om förhandsavgörande angett att det enligt nationell lagstiftning inte finns någon begränsning för bemanningsföretag att förnya visstidsanställningsavtal, vilket innebär ett avsteg från de allmänna bestämmelser som gäller för visstidsanställning. Medan det i lagstiftningsdekret nr 368/01 anges att grunderna för avtalet och förlängningen av avtalets giltighetstid ska vara hänförliga till arbetsgivarens behov, anges det nämligen i lagstiftningsdekret nr 276/03 att det är möjligt att ingå visstidsanställningsavtal om även personaluthyrningsavtalet ingåtts på viss tid. Enligt artiklarna 20.4 och 27.1 i lagstiftningsdekret nr 276/03 är det endast personaluthyrningsavtal på viss tid som måste motiveras på grundval av tekniska, organisatoriska eller produktionsmässiga hänsyn.

23

Tribunale di Napoli ställer sig dock frågande till om den italienska lagstiftningen i detta hänseende är att anse som förenlig med klausul 5 i ramavtalet.

24

Enligt Tribunale di Napoli bör man först avgöra om ramavtalet är tillämpligt på anställningsförhållandet mellan bemanningsföretaget och den uthyrde arbetstagaren eller på anställningsförhållandet mellan den uthyrde arbetstagaren och kundföretaget. I inledningen till ramavtalet antyds det visserligen att ramavtalet inte är tillämpligt, men det framgår av punkt 36 i beslutet av den 15 september 2010 i mål C-386/09, Briot (REU 2010, s. I-8471), att anställningsförhållandet mellan bemanningsföretaget och den uthyrde arbetstagaren även fortsättningsvis regleras av ramavtalet, eftersom direktiv 2008/104 endast reglerar anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och kundföretaget.

25

För det fall ramavtalet är tillämpligt, frågar Tribunale di Napoli sig om det i avsaknad av andra preventiva åtgärder är förenligt med klausul 5.1 a i ramavtalet att de tekniska, organisatoriska eller produktionsmässiga hänsyn som utgör grunder för att ett personaluthyrningsavtal ingås på viss tid – vilka grunder är hänförliga till kundföretaget och inte till bemanningsföretaget och saknar samband med det specifika anställningsförhållandet – utgör tillräckliga skäl för att ett visstidsanställningsavtal ska få ingås och förlängas mellan den uthyrde arbetstagaren och bemanningsföretaget.

26

Tribunale di Napoli vill även få klarhet i om det enligt klausul 5 är möjligt att låta tredje man – i detta fall kundföretaget – vidkännas konsekvenserna av att visstidsanställningsavtal ingåtts på ett sätt som är att klassificera som missbruk. I och med att bemanningsföretagen endast hyr ut personal och inte kan ta på sig ansvaret för verksamheten, kommer arbetstagarna alltid att väcka talan med stöd av artikel 27.1 i lagstiftningsdekret nr 276/03. Detta innebär att det inte blir arbetsgivaren som får vidkännas denna påföljd.

27

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Napoli att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

28

Poste Italiane har gjort gällande att tolkningsfrågorna saknar relevans. Tolkningsfrågorna avser nämligen ramavtalets tillämpning på anställningsförhållandet mellan den uthyrde arbetstagaren och bemanningsföretaget, medan Oreste Della Rocca vid Tribunale di Napoli har gjort gällande att det är personaluthyrningsavtalet mellan bemanningsföretaget och kundföretaget som är olagligt.

29

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten, vilka ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen har lämnat på eget ansvar, och vilka det inte ankommer på EU-domstolen att pröva riktigheten av, vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 22 juni 2010 i de förenade målen C-188/10 och C-189/10, Melki och Abdeli, REU 2010, s. I-5667, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

30

Tribunale di Napolis frågor avser emellertid tolkningen av ramavtalet i en tvist som verkligen föreligger. Som framgår av punkterna 20 och 21 ovan rör Oreste Della Roccas talan personaluthyrningen, men även förnyelsen av hans avtal med bemanningsföretaget. Poste Italiane har å sin sida gjort gällande att avtalen förnyats på ett sätt som står i överensstämmelse med de krav som anges i italiensk lagstiftning. Det är detta som är bakgrunden till varför Tribunale di Napoli vill få klarhet i huruvida italiensk lagstiftning kan anses vara förenlig med ramavtalet.

31

Begäran om förhandsavgörande kan således tas upp till sakprövning.

32

Tribunale di Napoli har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 1999/70 och ramavtalet ska tolkas så, att de är tillämpliga på visstidsanställningsförhållandet mellan en uthyrd arbetstagare och ett bemanningsföretag eller på visstidsanställningsförhållandet mellan en uthyrd arbetstagare och ett kundföretag.

33

En uthyrd arbetstagare som Oreste Della Rocca omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2008/104. Det är emellertid utrett att detta direktiv – som skulle ha införlivats med nationell rätt senast den 5 december 2011 – inte är tillämpligt i tiden i det nationella målet, eftersom de aktuella uthyrningsperioderna avser perioden mellan den 2 november 2005 och den 31 januari 2007. Tribunale di Napoli har således gjort rätt då den endast frågat om ramavtalet är tillämpligt på Oreste Della Roccas situation.

34

Domstolen har redan slagit fast att såsom framgår av ordalydelsen av klausul 2.1 i ramavtalet har ramavtalet ett vitt tillämpningsområde som omfattar ”visstidsanställda som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande, enligt definitionerna i lagar, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat”. Definitionen av begreppet visstidsanställd i den mening som avses i klausul 3.1 i ramavtalet omfattar dessutom alla arbetstagare, utan att någon skillnad görs beroende på om arbetstagaren är anställd av en offentlig eller en privat arbetsgivare (dom av den 4 juli 2006 i mål C-212/04, Adeneler m.fl., REG 2006, s. I-6057, punkt 56).

35

Ramavtalets tillämpningsområde är emellertid inte obegränsat. Det framgår således av själva ordalydelsen av klausul 2.1 i ramavtalet att de anställningskontrakt och anställningsförhållanden som ramavtalet är tillämpligt på inte ska definieras i ramavtalet eller i unionsrätten, utan denna definition ska ges i nationell lag och/eller praxis. Dessutom ges medlemsstaterna enligt klausul 2.2 i ramavtalet ett utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta huruvida ramavtalet ska gälla vissa kategorier av anställningskontrakt och anställningsförhållanden. Klausul 2.2 i ramavtalet ger nämligen medlemsstaterna och/eller arbetsmarknadens parter en möjlighet att besluta att ramavtalet inte ska gälla ”inledande yrkesutbildning och lärlingsutbildning” och ”anställningskontrakt eller anställningsförhållanden som har ingåtts inom ramen för särskild offentlig eller offentligt finansierad utbildning, integrering och program för yrkesomskolning” (se dom av den 15 mars 2012 i mål C-157/11, Sibilio, punkterna 42, 52 och 53).

36

Likaledes framgår det uttryckligen av fjärde stycket i ramavtalets inledning att detta avtal inte gäller visstidsanställd personal inhyrd av ett kundföretag från ett bemanningsföretag. Parterna i ramavtalet hade nämligen för avsikt att sluta ett liknande avtal om uthyrning av arbetskraft. Syftet med direktiv 2008/104 är just att reglera arbetskraftsuthyrning, och detta direktiv antogs av unionslagstiftaren – såsom framgår av skälen 5–7 däri – med anledning av att de förhandlingar som fördes av arbetsmarknadens parter inte hade lett fram till något avtal.

37

Det undantag från ramavtalets tillämpning som anges i avtalets inledning avser den uthyrde arbetstagaren som sådan, och är inte knutet till något av dennes anställningsförhållanden. Detta innebär att ramavtalet inte är tillämpligt på den uthyrde arbetstagarens anställningsförhållande till bemanningsföretaget och inte heller på dennes anställningsförhållande till kundföretaget.

38

Enligt domstolens praxis är ingressen till en unionsrättsakt visserligen inte juridiskt bindande och kan inte åberopas för att motivera undantag från bestämmelserna i rättsakten eller för att tolka dem på ett sätt som uttryckligen strider mot bestämmelsernas ordalydelse (se, bland annat, dom av den 25 november 1998 i mål C-308/97, Manfredi, REG 1998, s. I-7685, punkt 30, av den24 november 2005 i mål C-136/04, Deutsches Milch-Kontor, REG 2005, s. I-10095, punkt 32, av den 2 april 2009 i mål C-134/08, Tyson Parketthandel, REG 2009, s. I-2875, punkt 16, och av den 28 juni 2012 i mål C-7/11, Caronna, punkt 40).

39

Det undantag från ramavtalets tillämpningsområde som föreskrivs i inledningen till ramavtalet återfinns emellertid även i klausul 3.1 i ramavtalet. Enligt denna klausul är det endast anställningsförhållanden som ingåtts ”direkt” med arbetsgivaren som omfattas av ramavtalet.

40

Domstolen konstaterar dessutom att arbetskraftsuthyrning är en komplex rättsfigur som är specifik för arbetsrätten. Som framgår av punkterna 32 och 37 ovan kännetecknas denna rättsfigur av ett dubbelt anställningsförhållande: dels mellan bemanningsföretaget och den uthyrde arbetstagaren, dels mellan den uthyrde arbetstagaren och kundföretaget. Dessutom finns det ett personaluthyrningsavtal mellan bemanningsföretaget och kundföretaget. Emellertid återfinns det i ramavtalet inte några bestämmelser som reglerar dessa specifika förhållanden.

41

Däremot konstaterar domstolen att artikel 1.3 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1) uttryckligen föreskriver att detta direktiv är tillämpligt då ett bemanningsföretag utstationerar en arbetstagare till ett användarföretag om det finns ett anställningsförhållande mellan bemanningsföretaget och arbetstagaren under utstationeringstiden. Likaledes föreskrivs det uttryckligen i artikel 1 led 2 i rådets direktiv 91/383/EEG av den 25 juni 1991 om komplettering av åtgärderna för att främja förbättringar av säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare med tidsbegränsat anställningsförhållande eller tillfälligt anställningsförhållande (EGT L 206, s. 19; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 63) att direktivet är tillämpligt på tillfälliga anställningsförhållanden mellan ett bemanningsföretag och en arbetstagare.

42

Således finner domstolen att ramavtalet och direktiv 1999/70 inte är tillämpliga på en uthyrd arbetstagares tidsbegränsade anställningsförhållanden när denne hyrs ut av ett bemanningsföretag till ett kundföretag.

43

Denna bedömning kan ingalunda anses stå i strid med domstolens beslut i det ovannämnda målet Briot. I detta beslut slog domstolen nämligen fast att underlåtenhet att förnya ett avtal om visstidsanställning som har upphört att gälla, till följd av att det har löpt ut, vid en tidpunkt som inträffar innan övergång sker av den verksamhet som den berörde uthyrde arbetstagaren var knuten till, inte innebär ett åsidosättande av rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, s. 16). Därefter preciserade domstolen i punkt 36 i beslutet endast att denna slutsats inte påverkar det skydd en arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i förekommande fall kan ha rätt till mot missbruk av på varandra följande avtal om visstidsanställning med stöd av andra bestämmelser i unionsrätten, bland annat direktiv 1999/70, och inte heller påverkar domstolens framtida tolkningar av sistnämnda bestämmelser.

44

Det framgår emellertid av den ovan i punkterna 34–42 angivna tolkningen av direktiv 1999/70 och ramavtalet att direktivet och ramavtalet inte är tillämpliga på en uthyrd arbetstagares tidsbegränsade anställningsförhållanden när denne hyrs ut av ett bemanningsföretag till ett kundföretag.

45

Den första frågan ska således besvaras på följande sätt. Direktiv 1999/70 och ramavtalet ska tolkas så, att de inte är tillämpliga på visstidsanställningsförhållandet mellan en uthyrd arbetstagare och ett bemanningsföretag och inte heller på visstidsanställningsförhållandet mellan en uthyrd arbetstagare och ett kundföretag.

46

Mot bakgrund av svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra och den tredje frågan.

47

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP och det ramavtal om visstidsarbete undertecknat den 18 mars 1999 som återfinns som bilaga till direktivet ska tolkas så, att de inte är tillämpliga på visstidsanställningsförhållandet mellan en uthyrd arbetstagare och ett bemanningsföretag och inte heller på visstidsanställningsförhållandet mellan en uthyrd arbetstagare och ett kundföretag.