Mål C‑277/12
Vitālijs Drozdovs
mot
Baltikums AAS
(begäran om förhandsavgörande från Augstākās tiesas Senāts)
”Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon — Direktiv 72/166/EEG — Artikel 3.1 — Direktiv 90/232/EEG — Artikel 1 — Trafikolycka — Minderårig sökande vars föräldrar omkommit — Barnets rätt till ersättning — Ideell skada — Ersättning — Den obligatoriska försäkringens omfattning”
Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 24 oktober 2013
Tillnärmning av lagstiftning – Ansvarsförsäkring för motorfordon – Direktiven 72/166, 84/5 och 90/232 – Bestämmande av vilket system för civilrättsligt ansvar som ska tillämpas vid trafikolyckor – Medlemsstaternas behörighet – Gränser
(Rådets direktiv 72/166, 84/5 och 90/232)
Tillnärmning av lagstiftning – Ansvarsförsäkring för motorfordon – Direktiven 72/166 och 84/5 – Tillämpningsområde – Begreppet personskador – Räckvidd – Ideell skada som lidits av närstående till personer som har omkommit vid en trafikolycka – Omfattas – Villkor
(Rådets direktiv 72/166, artikel 3.1, och 84/5, artikel 1.1 och 1.2)
Unionsrätt – Tolkning – Texter på flera språk – Bristande överensstämmelse mellan de olika språkversionerna – Beaktande av den allmänna systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den aktuella bestämmelsen ingår
Tillnärmning av lagstiftning – Ansvarsförsäkring för motorfordon – Direktiven 72/166 och 84/5 – Trafikolycka – Minderårig sökande vars föräldrar omkommit – Barnets rätt till ersättning – Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs högsta ersättningsbelopp som är lägre än de minsta ersättningsbelopp som föreskrivs i unionsrätten – Otillåtet
(Rådets direktiv 72/166, artikel 3.1, och 84/5, artikel 1.1 och 1.2)
Se domen.
(se punkterna 31–33)
Artikel 3.1 i direktiv 72/166 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, och artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet 84/5 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon, ska tolkas så, att den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon ska omfatta ersättning för ideell skada som lidits av närstående till personer som har omkommit vid en trafikolycka, i den mån sådan ersättning ska utgå till följd av den försäkrades civilrättsliga ansvar enligt nationell rätt.
Med hänsyn till de olika språkversionerna av artikel 1.1 i andra direktivet och artikel 1 första stycket i tredje direktivet 90/232 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt till det skyddssyfte som eftersträvas med de ovannämnda direktiven och med direktiv 90/232, ska det nämligen anses att begreppet personskador avser varje skada – i den mån den ska ersättas till följd av den försäkrades civilrättsliga ansvar enligt den nationella rätt som är tillämplig i tvisten – som följer av en kränkning av personens integritet, vilket omfattar såväl fysiskt som psykiskt lidande.
Vad beträffar frågan vilka personer som har rätt att begära ersättning för ideell skada, gäller att det skydd som ska säkerställas enligt direktiv 72/166 omfattar alla personer som enligt det civilrättsliga ansvar som följer av nationell rätt har rätt till ersättning för skada som har orsakats av motorfordon.
Medlemsstaterna är följaktligen skyldiga att säkerställa att ersättning som ska utgå, enligt det civilrättsliga ansvar som följer av deras nationella rätt, för ideell skada som lidits av nära familjemedlemmar till personer som har råkat ut för en trafikolycka, omfattas av den obligatoriska försäkringen upp till de minimibelopp som föreskrivs i artikel 1.2 i andra direktivet.
(se punkterna 38, 42, 46 och 48 samt punkt 1 i domslutet)
Se domen.
(se punkt 39)
Artikel 3.1 i direktiv 72/166 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, och artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet 84/5 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon ska tolkas så att de utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon omfattar ersättning för ideell skada, vilken enligt det civilrättsliga ansvar som följer av den nationella rätten ska utgå till följd av att nära familjemedlemmar omkommit vid en trafikolycka, endast upp till ett maximibelopp som är lägre än de belopp som fastställs i artikel 1.2 i andra direktivet 84/5.
Medlemsstaterna ska härvid utöva sina befogenheter på detta område med iakttagande av unionsrätten och de nationella bestämmelserna om ersättning vid trafikolyckor får inte medföra att de ovannämnda direktiven förlorar sin ändamålsenliga verkan.
Om det var tillåtet för de nationella lagstiftarna att, i nationell rätt, för varje särskild kategori av konstaterade skador i förekommande fall föreskriva högsta ersättningsbelopp som är lägre än de minsta ersättningsbelopp som fastställs i artikel 1.2 i andra direktivet, skulle dessa minsta ersättningsbelopp och, följaktligen, denna artikel förlora sin ändamålsenliga verkan.
(se punkterna 53, 54 och 58 samt punkt 2 i domslutet)
Mål C‑277/12
Vitālijs Drozdovs
mot
Baltikums AAS
(begäran om förhandsavgörande från Augstākās tiesas Senāts)
”Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon — Direktiv 72/166/EEG — Artikel 3.1 — Direktiv 90/232/EEG — Artikel 1 — Trafikolycka — Minderårig sökande vars föräldrar omkommit — Barnets rätt till ersättning — Ideell skada — Ersättning — Den obligatoriska försäkringens omfattning”
Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 24 oktober 2013
Tillnärmning av lagstiftning — Ansvarsförsäkring för motorfordon — Direktiven 72/166, 84/5 och 90/232 — Bestämmande av vilket system för civilrättsligt ansvar som ska tillämpas vid trafikolyckor — Medlemsstaternas behörighet — Gränser
(Rådets direktiv 72/166, 84/5 och 90/232)
Tillnärmning av lagstiftning — Ansvarsförsäkring för motorfordon — Direktiven 72/166 och 84/5 — Tillämpningsområde — Begreppet personskador — Räckvidd — Ideell skada som lidits av närstående till personer som har omkommit vid en trafikolycka — Omfattas — Villkor
(Rådets direktiv 72/166, artikel 3.1, och 84/5, artikel 1.1 och 1.2)
Unionsrätt — Tolkning — Texter på flera språk — Bristande överensstämmelse mellan de olika språkversionerna — Beaktande av den allmänna systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den aktuella bestämmelsen ingår
Tillnärmning av lagstiftning — Ansvarsförsäkring för motorfordon — Direktiven 72/166 och 84/5 — Trafikolycka — Minderårig sökande vars föräldrar omkommit — Barnets rätt till ersättning — Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs högsta ersättningsbelopp som är lägre än de minsta ersättningsbelopp som föreskrivs i unionsrätten — Otillåtet
(Rådets direktiv 72/166, artikel 3.1, och 84/5, artikel 1.1 och 1.2)
Se domen.
(se punkterna 31–33)
Artikel 3.1 i direktiv 72/166 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, och artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet 84/5 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon, ska tolkas så, att den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon ska omfatta ersättning för ideell skada som lidits av närstående till personer som har omkommit vid en trafikolycka, i den mån sådan ersättning ska utgå till följd av den försäkrades civilrättsliga ansvar enligt nationell rätt.
Med hänsyn till de olika språkversionerna av artikel 1.1 i andra direktivet och artikel 1 första stycket i tredje direktivet 90/232 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt till det skyddssyfte som eftersträvas med de ovannämnda direktiven och med direktiv 90/232, ska det nämligen anses att begreppet personskador avser varje skada – i den mån den ska ersättas till följd av den försäkrades civilrättsliga ansvar enligt den nationella rätt som är tillämplig i tvisten – som följer av en kränkning av personens integritet, vilket omfattar såväl fysiskt som psykiskt lidande.
Vad beträffar frågan vilka personer som har rätt att begära ersättning för ideell skada, gäller att det skydd som ska säkerställas enligt direktiv 72/166 omfattar alla personer som enligt det civilrättsliga ansvar som följer av nationell rätt har rätt till ersättning för skada som har orsakats av motorfordon.
Medlemsstaterna är följaktligen skyldiga att säkerställa att ersättning som ska utgå, enligt det civilrättsliga ansvar som följer av deras nationella rätt, för ideell skada som lidits av nära familjemedlemmar till personer som har råkat ut för en trafikolycka, omfattas av den obligatoriska försäkringen upp till de minimibelopp som föreskrivs i artikel 1.2 i andra direktivet.
(se punkterna 38, 42, 46 och 48 samt punkt 1 i domslutet)
Se domen.
(se punkt 39)
Artikel 3.1 i direktiv 72/166 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, och artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet 84/5 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon ska tolkas så att de utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon omfattar ersättning för ideell skada, vilken enligt det civilrättsliga ansvar som följer av den nationella rätten ska utgå till följd av att nära familjemedlemmar omkommit vid en trafikolycka, endast upp till ett maximibelopp som är lägre än de belopp som fastställs i artikel 1.2 i andra direktivet 84/5.
Medlemsstaterna ska härvid utöva sina befogenheter på detta område med iakttagande av unionsrätten och de nationella bestämmelserna om ersättning vid trafikolyckor får inte medföra att de ovannämnda direktiven förlorar sin ändamålsenliga verkan.
Om det var tillåtet för de nationella lagstiftarna att, i nationell rätt, för varje särskild kategori av konstaterade skador i förekommande fall föreskriva högsta ersättningsbelopp som är lägre än de minsta ersättningsbelopp som fastställs i artikel 1.2 i andra direktivet, skulle dessa minsta ersättningsbelopp och, följaktligen, denna artikel förlora sin ändamålsenliga verkan.
(se punkterna 53, 54 och 58 samt punkt 2 i domslutet)