1

Bernhard Rintisch har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 16 december 2011 i mål T-109/09, Rintisch mot harmoniseringsbyrån – Valfleuri Pâtes alimentaires (PROTIVITAL) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Bernhard Rintisch talan om ogiltigförklaring av det beslut som fattats av harmoniseringsbyråns fjärde överklagandenämnd den 21 januari 2009 (ärende R 1660/2007-4) (nedan kallat det omtvistade beslutet) om ett invändningsförfarande mellan klaganden och Valfleuri Pâtes alimentaires SA (nedan kallat Valfleuri).

2

Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3) har upphävts och ersatts av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1), som trädde i kraft den 13 april 2009. Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna är det dock förordning nr 40/94 som är tillämplig i det förevarande målet.

3

Tillämpningsföreskrifter till förordning nr 40/94 återfinns i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 (EGT L 303, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1041/2005 av den 29 juni 2005 (EUT L 172, s. 4) (nedan kallad tillämpningsförordningen).

4

I artikel 74.2 i förordning nr 40/94 anges att harmoniseringsbyrån inte ”behöver beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingivit i rätt tid”.

5

Regel 19 i tillämpningsförordningen har följande lydelse:

...

6

I regel 20 i tillämpningsförordningen, med rubriken ”Prövning av invändningen”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Om den invändande parten inte innan den tid löper ut som avses i regel 19.1 har bevisat förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för hans äldre märke eller äldre rättighet liksom hans rätt att framställa invändningen, skall invändningen avslås som ogrundad.”

7

Regel 50 i tillämpningsförordningen har rubriken ”Prövning av överklaganden”. I punkt 1 anges följande:

”Såvida inte annat anges skall bestämmelserna om förfaranden vid den avdelning som har fattat det beslut mot vilket överklagandet riktas gälla för besvärsförfaranden i tillämpliga delar.

…

Om överklagandet gäller ett beslut av invändningsenheten, skall nämnden begränsa prövningen av överklagandet till de sakförhållanden och de bevis som läggs fram inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten i enlighet med [förordning nr 40/94] och dessa regler, såvida inte nämnden anser att ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis bör beaktas enligt artikel 74.2 i förordningen.”

8

I skäl 7 i förordning nr 1041/2005 anges följande:

”Bestämmelserna om invändningsförfarandet bör omarbetas helt så att villkoren för godkännande och de juridiska konsekvenserna av brister preciseras samt att bestämmelserna placeras i förfarandets rätta kronologiska ordning.”

9

Bakgrunden till tvisten beskrivs på följande sätt av tribunalen i punkterna 1–16 i den överklagade domen:

…

…

10

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 17 mars 2009 väckte Bernhard Rintisch talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

11

Till stöd för sin talan åberopade han tre grunder, varav endast den andra berörs av det nu aktuella överklagandet. Enligt den grunden hade överklagandenämnden åsidosatt artikel 74.2 i förordning nr 40/94 och gjort sig skyldig till maktmissbruk.

12

Tribunalen inledde med att i punkterna 31 och 32 i den överklagade domen, med hänvisning till punkt 42 i domen av den 13 mars 2007 i mål C-29/05 P, harmoniseringsbyrån mot Kaul (REG 2007, s. I-2213), erinra om att det följer av artikel 74.2 i förordning nr 40/94 att parterna – som regel och såvida inget annat föreskrivs – har möjlighet att åberopa omständigheter och inge bevisning även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i förordningen, och att harmoniseringsbyrån inte är förhindrad att beakta omständigheter och bevisning som således har åberopats respektive ingetts för sent. Därefter slog tribunalen fast att den inte kunde bifalla talan såvitt avsåg den av Bernhard Rintisch sålunda åberopade andra grundens första del, och gjorde i punkterna 33‑42 i den överklagade domen i huvudsak följande bedömning:

…

13

Därefter underkände tribunalen den andra grundens andra del av följande skäl:

14

Tribunalen fann att talan inte heller kunde vinna bifall på någon av de övriga grunder som åberopats av Bernhard Rintisch, och ogillade därför talan i dess helhet.

15

Bernhard Rintisch har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

16

Harmoniseringsbyrån och Valfleuri har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta Bernhard Rintisch att ersätta rättegångskostnaderna.

17

Klaganden har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande. Han har därigenom gjort gällande att tribunalen har åsidosatt artikel 74.2 i förordning nr 40/94 och att överklagandenämnden har gjort sig skyldig till maktmissbruk.

18

Bernhard Rintisch har anfört att tribunalen har gjort en felaktig tolkning av artikel 74.2 i förordning nr 40/94 och av regel 50.1 i tillämpningsförordningen.

19

Han har gjort gällande att tribunalen har förbisett regel 50.1 tredje stycket i tillämpningsförordningen, trots att det rör sig om en specialbestämmelse för prövningen av överklaganden som uttryckligen föreskriver en tillämpning av artikel 74.2 i förordning nr 40/94 och som således ger överklagandenämnden ett utrymme för att skönsmässigt bedöma huruvida ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis ska beaktas. Dessutom har tribunalen felaktigt underlåtit att göra skillnad mellan å ena sidan nya omständigheter och å andra sidan ett för sent ingivande av ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis i den mening som avses i regel 50.1 tredje stycket i tillämpningsförordningen.

20

Harmoniseringsbyrån har invänt mot den tolkning av de relevanta bestämmelserna som klaganden har förespråkat. Enligt harmoniseringsbyrån gjorde tribunalen en riktig bedömning genom att konstatera att regel 20.1 i tillämpningsförordningen är att betrakta som en bestämmelse i vilken något annat föreskrivs, i den mening som avses i domen i det ovannämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul. Det rör sig nämligen om en tvingande bestämmelse som inför en slutgiltig frist.

21

Valfleuri anser att reglerna 19.4 och 20.1 i tillämpningsförordningen utgör uttryckliga och tvingande regler som utesluter varje möjlighet för harmoniseringsbyrån att utsträcka den frist som invändaren har getts för att styrka de äldre varumärkenas förekomst och giltighet. Följaktligen förfogar harmoniseringsbyrån i den aktuella situationen inte över det utrymme för skönsmässig bedömning som den tillerkänns i artikel 74.2 i förordning nr 40/94.

22

I artikel 74.2 i förordning nr 40/94 föreskrivs att harmoniseringsbyrån inte behöver beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingett i rätt tid.

23

Såsom domstolen redan har fastslagit följer det av bestämmelsens lydelse att parterna – som regel och såvida inget annat föreskrivs – har möjlighet att åberopa omständigheter och inge bevisning även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i förordning nr 40/94 och att harmoniseringsbyrån inte på något sätt är förhindrad att beakta omständigheter och bevisning som således har åberopats respektive ingetts för sent (dom i det ovannämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul, punkt 42, och av den 18 juli 2013 i mål C‑621/11 P, New Yorker SHK Jeans mot harmoniseringsbyrån, punkt 22).

24

Genom att det i ovannämnda bestämmelse anges att harmoniseringsbyrån i ett sådant fall ”inte behöver” beakta sådana bevis tillerkänns harmoniseringsbyrån nämligen ett stort utrymme för att skönsmässigt avgöra , med angivande av en motivering till sitt beslut, huruvida dessa bevis ska beaktas eller inte (domarna i de ovannämnda målen harmoniseringsbyrån mot Kaul, punkt 43, och New Yorker SHK Jeans mot harmoniseringsbyrån, punkt 23).

25

Eftersom klagandens första grund enbart avser det utrymme för skönsmässig bedömning som han anser att överklagandenämnden förfogar över, är det reglerna för förfarandet vid överklagandenämnden som ska tillämpas vid prövningen av om det finns någon sådan bestämmelse i vilken något annat anges som kan utesluta möjligheten för en sådan skönsmässig bedömning.

26

I regel 50.1 första stycket i tillämpningsförordningen föreskrivs att såvida inget annat anges ska bestämmelserna om förfaranden vid den avdelning som har fattat det beslut mot vilket överklagandet riktas gälla för förfaranden vid överklagandenämnden i tillämpliga delar.

27

Tribunalen fann i punkt 37 i den överklagade domen att det följer av den bestämmelsen att överklagandenämnden var skyldig att tillämpa regel 20.1 i tillämpningsförordingen och således att konstatera att om bevisning för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för det äldre varumärket inges efter det att den av harmoniseringsbyrån utsatta fristen har löpt ut, innebär det att invändningen ska avslås utan något utrymme för överklagandenämnden att göra en skönsmässig bedömning.

28

Därmed gjorde tribunalen emellertid en felaktig tolkning av regel 50.1 i tillämpningsförordningen varigenom tribunalen förbisåg innebörden av bestämmelsens tredje stycke.

29

Visserligen innehåller bestämmelsens första stycke en princip om att bestämmelserna om förfaranden vid den avdelning som har fattat det beslut mot vilket överklagandet riktas ska gälla för förfaranden vid överklagandenämnden i tillämpliga delar. I bestämmelsens tredje stycke uppställs dock en specialregel om ett undantag från den principen. Specialregeln gäller särskilt för de förfaranden vid överklagandenämnden som avser beslut av invändningsenheten, och den anger vad som gäller vid överklagandenämnden när omständigheter och bevis har åberopats eller ingetts efter utgången av de frister som har fastställts i första instans.

30

Det är således regel 50.1 tredje stycket i tillämpningsförordningen som ska tillämpas på denna särskilda fråga under förfarandet för överklagande av invändningsenhetens beslut, och inte bestämmelserna om förfarandet vid invändningsenheten, av vilka regel 20.1 i tillämpningsförordingen är en.

31

Det bör i sammanhanget påpekas att specialregeln infördes i tillämpningsförordningen när denna ändrades genom förordning nr 1041/2005, vilken enligt skäl 7 bland annat syftar till att precisera vilka juridiska konsekvenser som processuella brister under invändningsförfarandet ska få. Detta konstaterande bekräftar att det är på grundval av den regeln som det ska fastställas vilka konsekvenser det ska få vid överklagandenämnden att bevisning ingavs för sent till invändningsenheten.

32

Av lydelsen i regel 50.1 tredje stycket i tillämpningsförordningen framgår att överklagandenämnden, om överklagandet gäller ett beslut av invändningsenheten, ska begränsa prövningen av överklagandet till de sakförhållanden och de bevis som läggs fram inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten, såvida inte nämnden anser att ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis bör beaktas i enlighet med artikel 74.2 i förordning nr 40/94.

33

Således föreskriver tillämpningsförordningen – uttryckligen – att överklagandenämnden, när den prövar ett överklagande av ett beslut från en invändningsenhet, förfogar över det utrymme för skönsmässig bedömning som följer av regel 50.1 tredje stycket i tillämpningsförordningen och artikel 74.2 i förordning nr 40/94 när det gäller att besluta huruvida ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis som inte har åberopats respektive ingetts inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten ska beaktas.

34

Härav följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen när den i punkt 42 slog fast att regel 20.1 i tillämpningsförordningen utgör en sådan bestämmelse i vilken något annat anges som utgör hinder för att överklagandenämnden ska kunna beakta sakförhållanden och bevis som klaganden åberopat respektive ingett för sent vid harmoniseringsbyrån, och att överklagandenämnden således saknade utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94 när det gällde att besluta huruvida dessa sakförhållanden och bevis skulle beaktas.

35

Det ska dock erinras om att ett överklagande ska ogillas om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder (se dom av den 13 juli 2000 i mål C-210/98 P, Salzgitter mot kommissionen, REG 2000, s. I-5843, punkt 58, och av den 29 mars 2011 i mål C-352/09 P, ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, REU 2011, s. I‑2359, punkt 136).

36

Det följer av övervägandena ovan i punkt 34 att överklagandenämnden gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 38–40 i det omtvistade beslutet konstaterade att det följer av regel 20.1 i tillämpningsförordningen att den inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att besluta huruvida bevisning för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för det äldre varumärket som har ingetts för sent ska beaktas.

37

Emellertid angav överklagandenämnden i punkt 42 i det omtvistade beslutet att om det hade framgått att nämnden hade befogenhet att skönsmässigt besluta huruvida handlingar som ingetts för sent skulle beaktas, skulle den ha utövat denna befogenhet till invändarens nackdel. Därefter, i punkterna 43–46 i beslutet, redogjorde överklagandenämnden för skälen till denna slutsats.

38

Dessa skäl, som överklagandenämnden angav som alternativa skäl för att inte beakta den bevisning som Bernhard Rintisch gett in för sent, kan endast kompensera för bristen i det omtvistade beslutet om de gör att det kan anses att överklagandenämnden faktiskt använde det utrymme för skönsmässig bedömning som den har enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94 för att, med angivande av motivering och med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, besluta huruvida den bevisning som ingetts för sent till nämnden skulle beaktas vid prövningen av överklagandet (se, för ett liknande resonemang, domen av den 26 september 2013 i mål C-610/11 P, Centrotherm Systemtechnik mot harmoniseringsbyrån och centrotherm Clean Solutions, punkt 110).

39

Domstolen erinrar härvid om att den bland annat har funnit att det kan vara särskilt befogat att harmoniseringsbyrån inom ramen för ett invändningsförfarande beaktar för sent åberopade omständigheter och bevisning när harmoniseringsbyrån anser dels att det som har ingetts för sent vid ett första påseende förefaller kunna få en faktisk inverkan på utgången i invändningsförfarandet, dels att det inte föreligger några hinder för ett sådant beaktande med hänsyn till på vilket stadium i förfarandet som denna bevisning har ingetts och under vilka omständigheter det har skett (domen i det ovannämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul, punkt 44, och domen i det ovannämnda målet Centrotherm Systemtechnik mot harmoniseringsbyrån och centrotherm Clean Solutions, punkt 113).

40

I det aktuella fallet grundade Bernhard Rintisch sin invändning på tre registrerade tyska varumärken. Regel 19.2 a ii) i tillämpningsförordningen innehåller en noggrann och uttömmande uppräkning av de bevis för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för dessa varumärken som Bernhard Rintisch behövde ge in under invändningsförfarandet. Således ansågs Bernhard Rintisch redan före ingivandet av invändningen ha känt till exakt vilka handlingar han behövde ge in till stöd för den. Härav följer att överklagandenämnden under dessa förhållanden ska använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning restriktivt och endast kan godta ett för sent ingivande av sådan bevisning om omständigheterna under vilka detta har skett kan motivera klagandens dröjsmål med att lägga fram den bevisning som krävs.

41

I motiveringen till beslutet angav överklagandenämnden bland annat att Bernhard Rintisch förfogade över beviset för förnyelsen av de aktuella varumärkena sedan den 15 januari 2007 och att han inte angav något skäl till varför han hade behållit handlingen för sig själv fram till oktober 2007.

42

Således framgår det av det omtvistade beslutet att omständigheterna kring det för sena ingivandet av bevisen för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för de aktuella varumärkena inte kan motivera klagandens dröjsmål med att lägga fram den bevisning som krävs.

43

Det faktum att Bernhard Rintisch, innan den av invändningsenheten utsatta fristen löpte ut, hade gett in utdrag från Deutsches Patent- und Markenamts onlineregister – på ett annat språk än processpråket – där det angavs att de aktuella varumärkena hade förnyats, påverkar inte bedömningen ovan. Det framgår nämligen av regel 19.4 i tillämpningsförordningen att harmoniseringsbyrån inte beaktar handlingar som inte har lämnats in eller som inte har översatts till processpråket inom nämnda tidsfrist.

44

Av detta följer att överklagandenämnden gjorde rätt när den beslutade att inte beakta den bevisning som Bernhard Rintisch hade ingett efter det att den av invändningsenheten utsatta fristen hade löpt ut, och att den inte behövde ta ställning till den eventuella inverkan som bevisningen skulle kunna få eller slå fast huruvida det förelåg några hinder för ett sådant beaktande med hänsyn till på vilket stadium i förfarandet som denna bevisning ingavs.

45

I motsats till vad Bernhard Rintisch har anfört har överklagandenämnden nämligen ingen skyldighet att vid sin skönsmässiga bedömning med stöd av artikel 74.2 i förordning nr 40/94 pröva samtliga tre kriterier som nämns ovan i punkt 39, om det räcker med att pröva ett av dem för att konstatera att överklagandenämnden inte ska beakta den för sent ingivna bevisningen (se, för ett liknande resonemang, beslutet av den 4 mars 2010 i mål C-193/09 P, Kaul mot harmoniseringsbyrån, punkt 38).

46

Mot denna bakgrund får den felaktiga rättstillämpningen i den överklagade domen (se ovan punkt 34) inte några konsekvenser för prövningen av överklagandet, eftersom tribunalens underkännande, i punkt 47 i domen, av den andra grundens första del avseende ett åsidosättande av artikel 74.2 i förordning nr 40/94 var riktigt enligt andra rättsliga grunder än de som tribunalen angav. Den felaktiga rättstillämpningen kan således inte leda till att domen upphävs.

47

Bernhard Rintisch har anfört att tribunalen underskattade den omständigheten att överklagandenämnden missbrukade sina maktbefogenheter.

48

Harmoniseringsbyrån har konstaterat att överklagandet inte innehåller något argument som stöder den andra grunden.

49

När det gäller den andra grunden konstaterar domstolen dels att klaganden endast har framfört allmänna påståenden och inte har angett vilka punkter i den överklagade domen som han ifrågasätter, dels att han inte har anfört några rättsliga grunder i denna del.

50

Enligt fast rättspraxis framgår det av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och av artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler i den lydelse som var i kraft då överklagandet gavs in – nu artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler – att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävning av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall kan överklagandet eller grunden i fråga inte tas upp till sakprövning (domarna av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P-C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I-5425, punkt 426, och av den 22 december 2008 i mål C-487/06 P, British Aggregates mot kommissionen, REG 2008, s. I-10515, punkt 121).

51

Den andra grunden som Bernhard Rintisch har åberopat till stöd för sitt överklagande uppfyller inte nämnda krav, och överklagandet kan således inte prövas såvitt avser den grunden.

52

Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon av de grunder som klagandena har anfört, ska det ogillas.

53

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1, som enligt artikel 184.1 är tillämplig i ett mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

54

Harmoniseringsbyrån och Valfleuri har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet ska harmoniseringsbyråns yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: