DOMSTOLENS BESLUT (den särskilda avdelning som föreskrivs i artikel 123b i rättegångsreglerna)

den 12 juli 2012 

”Omprövning”

I mål C‑334/12 RX,

angående ett förslag om omprövning som framställts av förste generaladvokaten enligt artikel 62 i stadgan för Europeiska unionens domstol den 6 juli 2012,

meddelar

DOMSTOLEN (den särskilda avdelning som föreskrivs i artikel 123b i rättegångsreglerna)

sammansatt av ordföranden V. Skouris och avdelningsordförandena A. Tizzano, J.N. Cunha Rodrigues, K. Lenaerts (referent) och J.‑C. Bonichot,

följande

Beslut

1        Förste generaladvokatens förslag om omprövning avser den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal (avdelningen för överklaganden) den 19 juni 2012 i mål T‑234/11 P, Arango Jaramillo m.fl. mot EIB (REUP 2012, s. I‑A-0000 och II‑A-0000) genom vilken tribunalen ogillade det överklagande som ingetts av Oscar Orlando Arango Jaramillo och 34 andra anställda vid Europeiska investeringsbanken (EIB) (nedan tillsammans kallade klagandena) mot det beslut som hade meddelats av Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) den 4 februari 2011 i mål F-34/10, Arango Jaramillo m.fl. mot EIB (REUP 2011, s. I‑A-0000 och II‑A-0000). Klagandenas talan i personaldomstolen avsåg dels ogiltigförklaring av deras lönebesked för februari 2010 på grund av att de innebär en tillämpning av beslut från EIB att öka deras bidrag till pensionssystemet, dels skadestånd. I sitt beslut avvisade personaldomstolen talan på grund av att den hade väckts för sent.

 Bakgrund till målet

2        Av domen i det ovannämnda målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB framgår att lönebeskeden för anställda vid EIB sedan den 1 januari 2007 inte längre upprättas på traditionsenligt vis i pappersformat utan i elektroniskt format. Lönebeskeden registreras sedan detta datum varje månad i EIB:s databas ”Peoplesoft”, och varje anställd kan därefter ta del av dem från sin dator på arbetsplatsen.

3        Lördagen den 13 februari 2010 registrerades lönebeskeden för februari 2010 i databasen ”Peoplesoft”. Av lönebeskeden framgick att de anställdas bidrag till pensionssystemet hade höjts jämfört med lönebeskeden för januari 2010. Denna höjning var resultatet av beslut som EIB hade fattat i samband med reformen av pensionssystemet för dess anställda.

4        Den 26 maj 2010 väckte klagandena talan vid personaldomstolen och yrkade att deras lönebesked för februari 2010 skulle ogiltigförklaras och att EIB skulle förpliktas att betala ideellt skadestånd till dem med ett symboliskt belopp på 1 euro.

5        Genom särskild handling som ställts till personaldomstolens kansli yrkade EIB att personaldomstolen skulle avvisa talan, utan att pröva själva sakfrågan.

6        Personaldomstolen avvisade talan genom det ovannämnda beslutet. Den fann att fristen för att väcka talan, som hade börjat löpa måndagen den 15 februari 2010, hade löpt ut måndagen den 25 maj 2010 (den schablonmässiga fristen för avstånd på 10 dagar inräknad). Klagandenas talan, som väcktes genom en ansökan som ingavs elektroniskt till personaldomstolens kansli först den 26 maj 2010 kl. 00.00, ansågs därför ha väckts för sent och ansågs följaktligen inte kunna tas upp till sakprövning.

7        Klagandena överklagade detta beslut till Europeiska unionens tribunal, som ogillade överklagandet genom sin dom i det ovannämnda målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB.

8        Tribunalen erinrade i punkterna 22–25 i nämnda dom om rättspraxis enligt vilken talan ska väckas inom skälig tid, eftersom det saknas bestämmelser om talefrister med avseende på tvister mellan EIB och dess anställda. Tribunalen ansåg att den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 91.3 i tjänsteföreskrifterna för Europeiska unionens tjänstemän för att väcka talan med anledning av tvister mellan Europeiska unionens institutioner och deras tjänstemän och övriga anställda utgjorde ”en relevant jämförelse”, eftersom dessa tvister till sin art liknar de interna tvisterna mellan EIB och dess anställda angående rättsakter som EIB antagit och som går de anställda emot och som dessa därför yrkar ska ogiltigförklaras. Tribunalen fann därför, i punkt 27 i nämnda dom, med hänvisning till vissa av tribunalens tidigare meddelade domar, att det i princip är skäligt att kräva iakttagande av en sådan frist.

9        Tribunalen drog härav, likaså i punkt 27, följande slutsats: ”Det följer e contrario … att varje talan som en anställd vid EIB väcker efter utgången av en frist på tre månader, förlängd med en schablonmässig frist för avstånd på 10 dagar, i princip inte kan anses ha väckts inom skälig tid.” Den tillade att denna tolkning var ”godtagbar eftersom kraven på rättssäkerhet och på att undvika all form av diskriminering och godtycklig behandling vid rättskipningen endast kan tillgodoses genom en strikt tillämpning av processuella preklusionsregler”.

10      Tribunalen avfärdade i punkt 30 i domen i det ovannämnda målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB klagandenas kritik att personaldomstolen i stället för att tillämpa principen om iakttagande av en skälig tidsfrist, som är flexibel och öppnar för konkreta avvägningar mellan de intressen som står på spel, hade uppställt ett krav på iakttagande av en fast tidsfrist på tre månader, vilket är ett oflexibelt och generellt krav. Tribunalen fann nämligen att personaldomstolen endast tillämpat en rättsregel som ”vilar på en allmän presumtion om att en tidsfrist på tre månader i princip är tillräcklig för att ge EIB:s anställda möjlighet att bedöma huruvida rättsakter som antagits av banken och som går dem emot är lagenliga och för att i förekommande fall förbereda sin talan” och att den inte ”medför någon skyldighet … för unionsdomstolen, som ska tillämpa den, att beakta omständigheterna i varje enskilt fall och, i synnerhet, göra en konkret avvägning mellan de intressen som står på spel”.

11      Tribunalen erinrade i punkt 39 i nämnda dom ännu en gång om att ”en strikt tillämpning av processuella preklusionsregler tillgodoser, i synnerhet, kravet på rättssäkerhet”.

 Bedömning

12      Trots att det har slagits fast att det, i avsaknad av bestämmelser om tidsfrister i EIB:s tjänsteföreskrifter, är lämpligt att utgå från begreppet skälig tidsfrist när det gäller fristen för väckande av talan i tvister mellan banken och dess anställda (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 6 mars 2001 i mål T‑192/99, Dunnett m.fl. mot EIB, REG 2001, s. II‑813, punkterna 51–58), har EIB ännu inte antagit någon bestämmelse i detta avseende.

13      Efter detta inledande påpekande konstaterar domstolen att det föreligger en allvarlig risk för att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten undergrävs, eftersom det framgår av domen i det ovannämnda målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB att den frist på tre månader och tio dagar, som i princip ska anses vara skälig för att en anställd vid EIB ska kunna väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt från EIB som går vederbörande emot, är en frist vars utgång innebär att en sådan talan anses vara för sent väckt och således medför att talan avvisas, utan att unionsdomstolen ska beakta omständigheterna i det enskilda fallet.

14      Det finns två skäl till denna allvarliga risk för att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten undergrävs, vilka motiverar en omprövning av domen i det ovannämnda målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB.

15      Det måste för det första prövas huruvida Europeiska unionens tribunal – genom att slå fast att personaldomstolen, vid bedömningen av huruvida den frist inom vilken anställda vid EIB har väckt talan om ogiltigförklaring mot en rättsakt från EIB är skälig, inte är skyldig att beakta de särskilda omständigheterna i fallet –, på grundval av ett e contrario-resonemang, har gjort en tolkning som överensstämmer med den rättspraxis enligt vilken frågan huruvida en frist som inte är fastställd i unionens primär- eller sekundärrätt är skälig ska bedömas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet (se, bland annat, dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkterna 187 och 192, och av den 7 april 2011 i mål C‑321/09 P, Grekland mot kommissionen, punkterna 33 och 34).

16      Europeiska unionens tribunals tolkning innebär för det andra att utgången av en frist, som inte är fastställd i unionens primär- eller sekundärrätt, medför preklusion. Det måste därför, för det andra, prövas huruvida Europeiska unionens tribunals tolkning innebär en kränkning av rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

17      För det fall det mot bakgrund av ovannämnda prövning skulle visa sig att Europeiska unionens tribunals rättstillämpning i domen i det ovannämnda målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB var felaktig, ska det prövas om, och i så fall i vilken utsträckning, domen undergräver enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (den särskilda avdelning som föreskrivs i artikel 123b i rättegångsreglerna) följande:

1)      Det finns skäl att ompröva den dom som Europeiska unionens tribunal (avdelningen för överklaganden) meddelade den 19 juni 2012 i mål T‑234/11 P, Arango Jaramillo m.fl. mot EIB.

2)      Omprövningen ska avse frågorna huruvida den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 19 juni 2012 i mål T‑234/11 P, Arango Jaramillo m.fl. mot EIB, undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten genom att tribunalen, som överinstans, tolkade begreppet ”skälig tidsfrist” – tillämpat i samband med att anställda vid Europeiska investeringsbanken väcker talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som banken utfärdat och som går dem emot – såsom en frist som är sådan att talan som väcks efter utgången av densamma ska anses ha väckts för sent och således ska avvisas, utan att unionsdomstolen är skyldig att beakta omständigheterna i det enskilda fallet, och huruvida denna tolkning av begreppet ”skälig tidsfrist” innebär en kränkning av rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

3)      De berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol och parterna i målet vid Europeiska unionens tribunal bereds möjlighet att inom en månad från delgivningen av detta beslut ge in skriftliga yttranden i dessa frågor.

Underskrifter