1.

I en av Bundesgerichtshof (Tyskland) framställd begäran om förhandsavgörande anmodas domstolen att uttala sig om huruvida det är möjligt att grunda internationell behörighet för en domstol i en medlemsstat på påstådda otillåtna handlingar, vilka vidtagits mot en svarande av tredje man som i en annan medlemsstat indirekt deltagit i handlingen, som om nämnda tredje man också hade handlat inom domkretsen för den domstol vid vilken talan väcktes.

2.

Denna problematik aktualiseras i första hand i samband med tolkningen av behörighetsregeln i artikel 93.5 i rådets förordning (EG) nr°40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken ( 2 ) med anledning av en påstådd indirekt medverkan från svarandens sida i ett varumärkesintrång som begåtts av tredje man. Problematiken har inte aktualiserats i detta sammanhang tidigare.

3.

Såvitt förevarande begäran om förhandsavgörande angår artikel 5 led 3 i rådets förordning (EG) nr°44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 3 ) ingår den i en rad nya mål som rör frågan huruvida det är möjligt att godta en anknytning i form av skadeståndsgrundande handlingar begångna av tredje man i syfte att grunda den behörighet som anges i nämnda bestämmelse ( 4 ). Analysen av denna aspekt av målet avslöjar att det finns en motsättning mellan två uppfattningar i rättspraxis. Den ena förespråkar en mindre extensiv tolkning av denna bestämmelse än den andra, vilket domstolen måste ta med i beräkningen.

4.

Vidare interagerar de båda frågor som ställts av den hänskjutande domstolen, eftersom den första just syftar till att fastställa – under förutsättning att den utvidgade behörighet enligt artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 som föreslagits kan godtas – i vilken mån denna tolkning skulle kunna överföras på artikel 93.5 i förordning nr°40/94. Den koppling som kan finnas mellan dessa båda förordningar ska således också utforskas.

5.

Denna begäran om förhandsavgörande är en följd av den talan som ett tyskt bolag väckte vid en tysk domstol mot ett belgiskt bolag med motiveringen att det belgiska bolaget hade medverkat till ett intrång i det gemenskapsvarumärke som innehades av det tyska bolaget och hade deltagit i handlingar som utgjorde illojal konkurrens riktad mot detta bolag. I detta sammanhang har domstolen fått frågan om huruvida de tyska domstolarnas behörighet kan grundas på den omständigheten att svaranden, vilken handlade i Belgien, ska antas ha medverkat till genomförandet av otillåtna handlingar som begåtts i Tyskland av en tysk näringsidkare mot vilken det inte har väckts någon talan.

6.

Coty Germany GmbH ( 5 ) (nedan kallat Coty Germany) tillverkar och distribuerar parfym och kosmetika i Tyskland. Bolaget saluför bland annat en damparfym i en flaska som återger ett tredimensionellt gemenskapsvarumärke till vilket bolaget innehar rättigheterna efter registreringen.

7.

First Note Perfumes N.V. (nedan kallat First Note Perfumes) bedriver grossisthandel i parfymbranschen i Belgien. I januari 2007 sålde bolaget en av produkterna i sin katalog till Stefan P. Warenhandel (nedan kallad Stefan P.), vars driftställe var beläget i Tyskland. Den hänskjutande domstolen har förtydligat att det var i Belgien som de beställda flaskorna med damparfym hade levererats. Därefter, det vill säga i augusti 2007 sålde Stefan P. produkterna i Tyskland enligt Coty Germany.

8.

Då Coty Germany ansåg att distributionen av parfymen i en flaska som liknade det gemenskapsvarumärke som bolaget innehade utgjorde varumärkesintrång, otillåten jämförande reklam och illojal efterbildning, väckte det talan vid tysk domstol enbart mot First Note Perfumes ( 6 ) och yrkade att det sistnämnda bolaget skulle föreläggas att dels inkomma med uppgifter angående sin leverantör, dels ersätta Coty Germany för alla skador som uppstått och skulle komma att uppstå i och med att produkten distribuerades i Tyskland, samt att ersätta de utgifter bolaget haft före tvistemålsförfarandet.

9.

Talan avvisades i första instans vilket bekräftades i överinstansen, med motiveringen att tyska domstolar saknar internationell behörighet. Coty Germany överklagade då domen till Bundesgerichtshof och åberopade att det skett ett intrång i det berörda gemenskapsvarumärket samt att förfaranden använts som utgör illojal konkurrens.

10.

Angående gemenskapsvarumärken har Bundesgerichtshof uppgett att tyska domstolars internationella behörighet i enlighet med artikel 93.5 i förordning nr 40/94 ( 7 ) är beroende av huruvida Coty Germany med giltig verkan kan anföra att den enda svaranden hade gjort sig skyldig till varumärkesintrång i Tyskland.

11.

First Note Perfumes kan emellertid endast ha deltagit i en sådan handling i Tyskland med anledning av den försäljning som ägde rum i Belgien av de omtvistade parfymflaskorna till Stefan P., som därefter skulle ha begått ett varumärkesintrång i Tyskland i den mening som avses i artikel 9.1 andra meningen b i förordning nr°40/94 ( 8 ). Härvidlag har Coty Germany gjort gällande att First Note Perfumes medverkat till det påstådda intrånget i dess rättigheter i Tyskland. First Note Perfumes var nämligen inte ovetande om att dess tyska kund hade för avsikt att i Tyskland vidareförsälja de produkter som vederbörande köpt i Belgien och First Note Perfumes hade således hjälpt kunden och var följaktligen också ansvarigt för varumärkesintrånget.

12.

Vad för övrigt angår Coty Germanys påståenden som bygger på att tyska regler om förbud mot illojal konkurrens ( 9 ) har åsidosatts, kan artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ( 10 ) utgöra grund för tysk domstols behörighet vad gäller den talan som väckts mot First Note Perfumes enligt regeln om orten för skadans uppkomst. Den hänskjutande domstolens frågor angående förordning nr 40/94 aktualiseras således i tillämpliga delar även i detta sammanhang.

13.

Genom beslut som inkom den 31 juli 2012 beslutade Bundesgerichtshof att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

14.

Skriftliga yttranden har ingetts till domstolen av Coty Germany, First Note Perfumes, Förenade kungarikets och Schweiz regeringar samt Europeiska kommissionen. Vid förhandlingen den 19 september 2013 var parterna i målet vid den nationella domstolen, den tyska regeringen och kommissionen företrädda.

15.

Jag preciserar inledningsvis att eftersom de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen hänför sig till år 2007 är det enbart bestämmelserna i förordning nr°40/94 och förordning nr°44/2001, såsom de angavs i tolkningsfrågorna som är tillämpliga tidsmässigt (ratione temporis) och inte motsvarande bestämmelser i förordning (EG) nr°207/2009 ( 11 ), respektive förordning (EU) nr°1215/2012 ( 12 ) vilka innebar ändringar i de två förstnämnda förordningarna. För övrigt har de bestämmelser som är relevanta i detta mål inte blivit föremål för några ändringar som påverkar deras innehåll.

16.

Jag tillägger att grunden för de båda frågor som ställts av den hänskjutande domstolen utgörs av domstolens fasta rättspraxis som bygger på domen i målet Bier kallat ”Mines de potasse d’Alsace” ( 13 ) Det framgår av den domen att i fråga om domstols behörighet vid skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden, ska uttrycket ”den ort där skadan inträffade” i artikel 5 led 3 i Brysselkonventionen ( 14 ) förstås så, att talan, efter kärandens val, kan väckas mot svaranden vid domstol antingen i den ena eller den andra av dessa båda orter.

17.

Även om det är säkert att denna valmöjlighet även gäller i fråga om artikel 5 led 3 i förordning nr°44/2001 som ersatt Brysselkonventionen ( 15 ), kvarstår det tvivel som avspeglas i den andra frågan vad angår möjligheten att utsträcka denna valmöjlighet till att även inbegripa en anknytning som rör handlingar begångna av en person mot vilken det inte har väckts någon talan, närmare bestämt ur perspektivet orten där skadan uppkom. I den första frågan uppmanas domstolen först att uttala sig om huruvida nämnda rättspraxis kan tillämpas analogt på artikel 93.5 i förordning nr°40/94 eller om denna bestämmelse ska tolkas fristående och om härav i vart fall följer en behörighet för varje domstol vid vilken talan om varumärkesintrång har väckts i en sådan situation som den i målet vid den nationella domstolen.

18.

Den hänskjutande domstolen har genom sin första fråga velat få klarhet i om artikel 93.5 i förordning nr 40/94 ska tolkas så, att den gör det möjligt att med stöd av den ort där ett intrång i ett gemenskapsvarumärke ägt rum, vilket kan tillskrivas en av de förmodat ansvariga för intrånget (som inte är part i målet), fastställa domstolsbehörighet i förhållande till en annan person som förmodas ha begått intrånget, som inte har agerat inom domkretsen för den domstol där talan väcktes.

19.

Bundesgerichtshof har rent konkret undrat om ett varumärkesintrång, i den mening som avses i artikel 93.5, har begåtts i Tyskland i förevarande fall, eftersom First Note Perfumes försäljning av de omtvistade parfymflaskorna till Stefan P., även om den ägde rum i Belgien, bidrog till intrånget i det gemenskapsvarumärke som innehas av Coty Germany vilket begicks av Stefan P. i Tyskland, och att tyska domstolar således skulle vara behöriga i förhållande till First Note Perfumes.

20.

Den hänskjutande domstolen och Coty Germany anser att frågan ska besvaras jakande, i motsats till First Note Perfumes och kommissionen. Den tyska regeringen har hävdat att artikel 93.5 i förordning nr 40/94 inte föreskriver någon domstolsbehörighet som grundas på orten där varumärkesintrångets följder uppstått, men att artikel 93.5 möjliggör behörighet när flera personer medvetet har deltagit i ett gränsöverskridande intrång i ett gemenskapsvarumärke. Förenade kungarikets och Schweiz regeringar har inte yttrat sig i denna del.

21.

Till stöd för sin bedömning har den hänskjutande domstolen utgått från principen att för att det ska kunna avgöras huruvida en domstol i en medlemsstat är behörig, ska fastställandet av den ort i vilken intrånget redan förekommer, i den mening som avses i artikel 93.5 i förordning nr 40/94, ske enligt samma kriterier som används vid fastställandet av den ort där skadan uppstod i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001.

22.

Emellertid anser jag, av skäl som jag kommer att utveckla nedan, att en sådan analogi inte är möjlig. Följaktligen anser jag att artikel 93.5 i förordning nr 40/94 ska tolkas som en norm som ska särskiljas från artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001.

23.

Den hänskjutande domstolen anser att svaret på frågan i vilken medlemsstat ett intrång ska anses begånget i den mening som avses i artikel 93.5 i förordning nr 40/94 beror såväl på den ort där den händelse inträffade som orsakat skadan ( 16 ) som på den ort där skadan uppstod ( 17 ) i överensstämmelse med rättspraxis som följer av domen i det ovannämnda målet Mines de Potasse d’Alsace. Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att denna tolkning i analogi med det alternativ som har godtagits vad gäller artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 har ett mycket starkt stöd i doktrinen ( 18 ) och även överensstämmer med de båda bestämmelsernas mening och syfte.

24.

Om det antas att domstolen finner att dessa båda anknytningspunkter faktiskt är relevanta med avseende på artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska det sedan undersökas huruvida en av dem i förevarande fall skulle kunna betraktas som fastställd i förhållande till First Note Perfumes, vilket förutsätter att det varumärkesintrång som begåtts i Tyskland av den förmodat huvudansvarige Stefan P, kan tillskrivas First Note Perfumes, eftersom det bolaget indirekt deltagit i intrånget. Härav följer att tyska domstolar skulle vara behöriga att avgöra målet i förhållande till First Note Perfumes, även om det inte har väckts någon talan mot Stefan P.

25.

Enligt min åsikt finns det emellertid flera argument som talar mot att artikel 93.5 i förordning nr°40/94 ska tolkas mot bakgrund av rättspraxis angående artikel 5 led 3 i förordning nr°44/2001.

26.

Jag erinrar inledningsvis om att kopplingen mellan dessa båda instrument uttryckligen framgår av förordning nr°40/94, såtillvida att artikel 90.1, vars innehåll meddelas på ett mer kortfattat sätt i femtonde skälet, uttalar principen att Brysselkonventionen ska tillämpas när talan väcks i ett mål rörande ett gemenskapsvarumärke och detta gäller även förordning nr°44/2001 ( 19 ).

27.

Det finns emellertid undantag från denna princip. Speciellt utesluter artikel 90.2 a i förordning nr°40/94 att artikel 5 led 3 i förordning nr°44/2001 tillämpas på sådana mål i fråga om talan och genkäromål som anges i artikel 92 i förordning nr°40/94 ( 20 ), det vill säga bland annat ”talan om intrång” ( 21 ). Med hänsyn härtill anges i artikel 93 i förordning nr°40/94 flera grunder för behörighet, vilka ska tillämpas ”stegvis” och vilka enbart rör den materia som avses i den bestämmelsen och som ibland avlägsnar sig märkbart från de grunder för behörighet som föreskrivs i förordning nr°44/2001 ( 22 ). Detta gäller särskilt artikel 93.5 ( 23 ). Jag understryker redan på detta stadium att den omständigheten att det uttryckligen anges ( 24 ) att artikel 5 led 3 i Brysselkonventionen inte är tillämplig på talan om intrång – utan där den specifika behörighetsregeln i artikel 93.5 i förordning nr 40/94 träder i dess ställe – enligt min mening hindrar att de båda bestämmelserna tolkas sammantagna.

28.

Tvärtemot de synpunkter som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för, anser jag vidare att det inte kan förnekas att artikel 93.5 i förordning nr 40/94 är specifik, särskilt med tanke på bestämmelsens tillblivelse. Förarbetena uppger härvidlag att redan innan den egentliga lagstiftningsfasen hade inletts innefattade processen för utarbetande av förslaget till förordning om gemenskapsvarumärken att behörighetsreglerna i Brysselkonventionen och domstolens rättspraxis angående tolkningen av dessa regler skulle tas i beaktande ( 25 ). Inom kommissionen framhöll arbetsgruppen för gemenskapsvarumärken att behörighetsreglerna föreföll otillräckliga för att lösa de särskilda problem som uppstår till följd av intrång i rättigheter, som följer av innehavet av ett sådant enhetligt varumärke, vilka äger rum i flera medlemsstater. Arbetsgruppen ansåg i synnerhet att det var nödvändigt att ändra den regel som hade sitt ursprung i artikel 5 led 3 i konventionen ( 26 ). Jag tillägger att det som är kännetecknande för den särskilda behörighet som föreskrivs i artikel 93.5 i förordning nr 40/94 ( 27 ) aldrig har ifrågasatts, trots att förordningen blivit föremål för en rad ändringar ( 28 ).

29.

Dessutom bekräftar sammanhanget den uppfattningen att upphovsmännen till förordning nr 40/94 önskade markera skillnaden mellan denna bestämmelse och den som redan fanns i Brysselkonventionen. En jämförelse med de instrument som antagits på närliggande områden visar nämligen att gemenskapslagstiftaren medvetet valde att inte anlita den anknytningspunkt för behörighet som fanns i artikel 5 led 3 i Brysselkonventionen. Gemenskapslagstiftaren har valt att använda denna lösning även i andra lagtexter på immaterialrättens område. ( 29 ) Gemenskapslagstiftaren avstod emellertid från att göra så i förordning (EG) nr 2100/94 om växtförädlarrätt ( 30 ). Denna skillnad kan inte reduceras till ett skrivfel som den hänskjutande domstolen verkar antyda. Enligt min mening är det så mycket mer avslöjande att den sistnämnda förordningen utformades och antogs vid samma tid som förordning nr 40/94.

30.

Jag bedömer vidare att den rad skäl som föranledde domstolen att göra en distinktion, mellan den ort där det skadevållande handlandet ägde rum och den ort där skadan uppkom, vilken äger giltighet med avseende på artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 inte kan överföras på artikel 93.5 i förordning nr 40/94, på grund av de många olikheterna i de båda bestämmelsernas innehåll.

31.

Dels är begreppet ”orten där intrånget redan förekommer” mindre omfattande än ”begreppet orten där skadan inträffade” ( 31 ). Dels verkar det ordval som används i artikel 93.5 antyda en aktiv handling som är mer påtaglig, eftersom den används i samband med orten där den skadevållande handlingen ägde rum, i stället för i samband med orten där skadan uppkom, medan den extensiva tolkningen av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 verkar ha möjliggjorts genom det mer neutrala ordval som används i denna artikel ( 32 ). Slutligen understryker jag att räckvidden hos den behörighet som den ena eller den andra av dessa bestämmelser ger, skiljer sig åt i flera avseenden ( 33 ), vilket gör det så mycket mindre relevant att likställa dem.

32.

Enligt min mening är det möjligt att utifrån det sammanhang i vilket artikel 93.5 utformats samt den specifika ordalydelsen i den bestämmelsen ( 34 ) att den inte ger upphov till någon behörighet grundad på orten där skadan uppstod. En analog tillämpning av den rättspraxis som bygger på domen i målet Mines de Potasse d’Alsace med avseende på denna bestämmelse får således anses utesluten.

33.

Inte desto mindre anser den hänskjutande domstolen att artikel 93.5 i förordning nr 40/94, som med undantag från artikel 93.1‑4, föreskriver behörighet för domstolen i den ort där intrånget har förekommit, bygger på samma överväganden som artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001. Härvidlag har den hänskjutande domstolen anfört att det finns ett särskilt nära samband mellan tvisten och domstolen i den ort där skadan inträffade, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och en ändamålsenlig handläggning gör det befogat att sistnämnda domstol ges behörighet.

34.

Med avseende på detta argument kvarstår en sista fråga. Den består i huruvida de vägledande principerna för tolkning av förordning nr 44/200, även om en analog tolkning inte är möjlig, inte desto mindre borde tillämpas vid tolkningen av artikel 93.5 i förordning nr 40/94, trots att de inte nämns i den sistnämnda förordningen. Bland dessa principer finns kravet på ett nära samband mellan tvisten och den domstol vid vilken talan väcks, en god rättskipning och en ändamålsenlig handläggning, men också på behörighetsreglernas förutsebarhet och rättsäkerhet.

35.

Jag påpekar härvidlag att dessa olika krav framför allt följer av tolkningsprinciper som domstolen kommit fram till i sin rättspraxis angående Brysselkonventionen och därefter förordning nr 44/2001, i vilken vissa av dem uttryckligen nämns ( 35 ). Principerna följer såväl indirekt av de bestämmelser som domstolen tillämpat, som av allmänna överväganden och sunt förnuft. Dessa universella principer kan således tillämpas på en annan rättsakt, såvida inte den aktuella behörighetsregelns innehåll eller ändamål förbjuder det.

36.

Jag preciserar att det inte är möjligt att föra det resonemanget att en tolkning av bestämmelserna i de båda rättsakterna som inte är enhetlig skulle leda till brist på förutsebarhet eller rättssäkerhet. Att slå ihop dem skulle nämligen vara detsamma som att förneka att de behörighetsregler som förordning nr 40/94 innehåller på sätt och vis utgör lex specialis i förhållande till bestämmelserna i förordning nr 44/2001. De val som gemenskapslagstiftaren har gjort i detta andra juridiska sammanhang måste respekteras.

37.

Följaktligen föreslår jag att domstolen gör en fristående tolkning av artikel 93.5 i förordning nr 40/94 och samtidigt beaktar ovannämnda krav, i den mån förordningen tillåter det, i syfte att besvara den första tolkningsfrågan.

38.

Domstolen har anmodats att uttala sig om huruvida det är möjligt att grunda behörighet genom anknytning enligt vilken artikel 93.5 i förordning nr 40/94 skulle göra det möjligt att väcka talan mot en svarande enbart därför att denne i en medlemsstat indirekt deltagit i ett påstått varumärkesintrång, som huvudsakligen begåtts i en annan medlemsstat av tredje man som inte är svarande i det mål som inletts vid en domstol i den andra medlemsstaten.

39.

Det framgår emellertid, enligt min åsikt, av artikel 94.2 i förordning nr 40/94 att behörighetsregeln i artikel 93.5 i förordningen här bygger på territorialitetsprincipen i inskränkt mening ( 36 ). Det föreskrivs nämligen att en domstol vars behörighet grundar sig på artikel 93.5 ”endast [är] behörig i fråga om handlingar som begåtts, eller som det finns risk för, inom den medlemsstats territorium i vilken denna domstol är belägen”, medan en domstol vars behörighet grundar sig på någon av de övriga fyra punkterna i nämnda artikel 93 även kan pröva varumärkesintrång som begåtts utanför det nationella territoriet.

40.

Förarbetena till förordning nr 40/94 utgör ytterligare stöd för att tolka den särskilda behörighet som följer av artikel 93.5 restriktivt. Den inställningen är nödvändig av skäl som rör denna förordning och avser svårigheterna med att förlika den enhetliga karaktären hos det skydd som ett gemenskapsvarumärke ger ( 37 ) med risken för varumärkesintrång som äger rum på flera platser samtidigt inom unionen ( 38 ). First Note Perfumes, den tyska regeringen och kommissionen har med rätta betonat att varje medlemsstat, vid fall av intrång i ett gemenskapsvarumärke, i praktiken skulle kunna betraktas som den ort där intrånget uppkom, eftersom den skyddade rättigheten har rättsverkningar i hela unionen.

41.

Jag tillägger att lagstiftaren ursprungligen hade en idé om att inrätta en enda gemensam domstol ( 39 ) och att det har visat sig att den behörighet som de nationella domstolarna slutligen tillerkändes var en kompromiss. Detta talar till förmån för en tolkning som begränsar spridningen av tvister angående denna enhetliga immateriella rättighet. Syftet att förhindra motstridiga avgöranden anges för övrigt uttryckligen i ingressen till förordning nr 40/94 ( 40 ).

42.

Ett ytterligare syfte med denna förordning, vilket framgår av förarbetena ( 41 ) är att bekämpa forum shopping. Detta talar också mot en extensiv tolkning enligt vilken det skulle vara möjligt att väcka talan mot en person som misstänks för att ha deltagit i genomförandet av varumärkesintrång på grundval av vilken anknytning som helst till ett otillåtet handlande som utförts av en annan person mot vilken talan inte har väckts.

43.

Slutligen kan det finnas anledning att fråga sig om de vägledande principer som domstolen slagit fast i samband med tolkningen av förordning nr 44/2001 ( 42 ) skulle kunna motivera en motsatt tolkning av artikel 93.5 i förordning nr 40/94. Enligt min mening förhåller det sig inte så i förevarande fall, med hänsyn till behörighetens ovan beskrivna särskilda kännetecken. Det förefaller mig som om lagstiftaren i samband med skyddet av den enhetliga immateriella rättighet som gemenskapsvarumärket utgör, framför allt har framhållit behovet av att koncentrera tvisten till domstolarna i en enda medlemsstat, nämligen den medlemsstat i vilken varumärkesintrånget redan förekommer eller i vilken det finns risk för intrång.

44.

Jag anser således att den första tolkningsfrågan ska besvaras så, att för att ett påstått varumärkesintrång ska anses förekomma i en medlemsstat, i den mening som avses i artikel 93.5 i förordning nr 40/94, och således kunna läggas till grund för behörighet för domstolarna i den medlemsstaten, räcker det inte att svaranden indirekt, genom ett handlande utfört i en annan medlemsstat, har medverkat till ett intrång i rättigheter som är förbundna med gemenskapsvarumärket som har begåtts i den förstnämnda medlemsstaten av tredje man mot vilken talan inte har väckts.

45.

Den andra frågan gäller huruvida artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den gör det möjligt att fastställa domstolsbehörighet i förhållande till en av de förmodat ansvariga för den påstådda skadan, även om denna svarande inte har agerat inom domkretsen för den domstol vid vilken talan väcktes, när det otillåtna handlande som svaranden lagts till last har begåtts i en annan medlemsstat och utgörs av deltagande i ett ”huvudintrång” ( 43 ) som har begåtts av en annan förmodat ansvarig i den medlemsstat där nämnda domstol är belägen.

46.

Härvidlag har den hänskjutande domstolen, Coty Germany samt den tyska och den schweiziska regeringen sagt sig vara gynnsamt inställda till en sådan behörighet som grundar sig på anknytningen till tredje mans agerande. Förenade kungarikets regering har varit mer nyanserad, eftersom den har föreslagit att möjligheten ska villkoras av utförliga krav, det vill säga att behörigheten ska godtas endast om det finns ett tillräckligt klart och direkt samband mellan det påstådda otillåtna handlandet som begicks i den medlemsstat där den domstol är belägen vid vilken talan väcktes och svarandens verksamhet i en annan medlemsstat. Däremot har First Note Perfumes och kommissionen uttalat sig mot detta förslag.

47.

Det bör först erinras om att alla bestämmelser i förordning nr 44/2001 ska tolkas fristående och med hänsyn tagen till förordningens systematik och syften ( 44 ).

48.

Det föreskrivs i skäl 11 i Brysselförordningen att ”behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning”.

49.

Det är således genom undantag från den grundläggande principen i artikel 2.1 i förordning nr 44/2001 att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, som det föreskrivs i avsnitt 2 i avdelning II i förordningen ett antal särskilda behörighetsregler, däribland regeln i förordningens artikel 5 led 3 ( 45 ).

50.

Vad särskilt beträffar den behörighetsregel som finns angiven i nämnda artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, har domstolen redan slagit fast att denna grundar sig på att det finns en särskilt nära anknytning mellan tvisten och domstolarna i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och en ändamålsenlig handläggning gör det befogat att dessa domstolar ges behörighet ( 46 ) i överensstämmelse med de riktlinjer som ges i skäl 12 i förordning nr 44/2001. Fastställandet av orten för den skadevållande händelsen ska nämligen göra det möjligt att fastställa behörigheten för den domstol som objektivt sett är den mest lämpade att avgöra huruvida rekvisiten för svarandens ansvar är uppfyllda ( 47 ).

51.

Denna regel är en särskild behörighetsregel och utgör därför ett undantag från huvudregeln. Den ska därför tolkas restriktivt och får inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen anges ( 48 ). Ett undergrävande av huvudregeln om behörighet för domstol i svarandens hemvist kan således inte godtas.

52.

Enligt den fasta rättspraxis som följer av domen i det ovannämnda målet Mines de Potasse d’Alsace åsyftar uttrycket ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 inte desto mindre både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade ( 49 ).

53.

Domstolen har emellertid redan delvis besvarat den andra fråga som ställts i förevarande mål nekande vad gäller en av anknytningsfaktorerna, nämligen orten där den skadevållande händelsen inträffade, ifråga om vilken möjligheten att grunda behörigheten enbart på ansvar för medverkan till varumärkesintrång, har uteslutits. Det följer nämligen av domen i det ovannämnda målet Melzer att ”[a]rtikel [5 led 3] i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den utgör hinder för att orten för den skadegörande handling som tillskrivs en av de påstådda skadevållarna, som inte är part i tvisten, läggs till grund för en domstols behörighet i förhållande till en annan påstådd skadevållare, som inte har handlat inom domkretsen för den domstol där talan har väckts”.

54.

Den hänskjutande domstolen verkar förvisso genom att använda begreppet ”den ort där skadan har skett” i den andra frågan åsyfta såväl orten där den skadevållande händelsen inträffade, som orten där skadan uppstod. Tysk domstols behörighet kan nämligen med hänsyn till de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen grunda sig på något av dessa kriterier, under förutsättning att de handlingar som Stefan P. begick i Tyskland kan beaktas i förhållande till First Note Perfumes.

55.

Det ska emellertid noteras att den hänskjutande domstolen inte haft möjlighet att beakta den utveckling som domen i målet Melzer inneburit, eftersom domen i det målet meddelades efter det att begäran om förhandsavgörande hade inkommit. Oavsett tolkningsfrågans allmänna formulering, kommer mina synpunkter nedan att begränsa sig till den behörighet som rör orten där skadan uppstod ( 50 ), eftersom den andra aspekten av det problem som tas upp i förevarande mål redan har lösts av domstolen i målet Melzer.

56.

Domstolen har också uttalat sig om den anknytning som uppstår till den ort där skadan uppkom, i en dom meddelad ännu senare som angick ett särskilt område nämligen ett otillåtet handlande som bestod i ett upphovsrättsintrång. Enligt domen i det ovannämnda målet Pinckney ska ”[a]rtikel [5 led 3] i rådets förordning (EG) nr 44/2001 … tolkas så, att när det görs gällande intrång i den ekonomiska delen av upphovsrätt som skyddas av den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen, så är denna domstol behörig att pröva en skadeståndstalan som väckts av upphovsmannen till ett verk mot ett bolag vilket är etablerat i en annan medlemsstat och vilket, i denna medlemsstat, har mångfaldigat det aktuella verket på ett fysiskt medium som därefter har sålts av bolag etablerade i en tredje medlemsstat via en webbplats som även är tillgänglig inom domkretsen för den domstol där talan väckts. Denna domstol är endast behörig att pröva den skada som vållats inom den medlemsstat där domstolen i fråga är belägen”. Slutsatserna i den domen ska beaktas i förevarande mål i den mån det är möjligt att överföra lösningen.

57.

I den andra tolkningsfrågan, såsom den omformulerats mot bakgrund av ovannämnda utveckling i rättspraxis, anmodas domstolen att avgöra huruvida artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den gör det möjligt att fastställa behörighet för domstolen i den ort där skadan uppstod – beträffande vilken den skadevållande handlingen tillskrivs en av de påstådda skadevållarna – med avseende på en annan av de påstådda skadevållarna som för sin del inte har handlat inom domkretsen för den domstol där talan väcktes.

58.

Det bör understrykas att med hänsyn till den princip om fristående tolkning som gäller för bestämmelserna i förordning nr 44/2001, måste en tydlig distinktion göras mellan, å ena sidan, förutsättningarna för det utomobligatoriska skadeståndsansvaret, som hänför sig till bedömningen av sakfrågan enligt den lag som är tillämplig på tvisten och, å andra sidan, de rumsliga anknytningspunkter som är relevanta i det skede då domstolsbehörigheten ska fastställas i överensstämmelse med de begrepp som förekommer i förordningen. Enligt domstolens rättspraxis ( 51 ) finns det inte någon systematisk likvärdighet mellan dessa båda kategorier av normer. Enligt min åsikt räcker det därför inte, såsom den hänskjutande domstolen har föreslagit, att tillämplig lag eller lex fori medger ersättning för en viss typ av skada eller under särskilda förhållanden, såsom att svaranden tillskrivs handlingar som tredje man har begått med hjälp av svaranden, för att en domstol ska kunna förklara sig behörig med stöd av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 i den ort där skadan uppstod.

59.

Om ett sådant synsätt godtogs i fråga om begreppet orten där skadan uppstod i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 skulle det bli nödvändigt för domstolen att skapa en kvantitativ och eller/kvalitativ ”tröskel” för tillskrivande av ansvar, utifrån vilken, vid fall av flera medverkande i ett otillåtet handlande, talan skulle kunna väckas eller inte väckas mot en av dem i den ort där den skada uppstod som är följden av, bland annat, personens handlande Detta specifika problem uppkom inte i det ovannämnda målet Melzer, eftersom det handlade om den ort där den skadevållande händelsen ägde rum. Därför kunde den handling som var och en av de ansvariga gjort sig skyldig till i olika medlemsstater lättare placeras i rummet än om det hade rört sig om orten där skadan uppstod. Även om de faktiska omständigheterna i förevarande nationella mål gör det möjligt att göra en tydlig åtskillnad mellan huvudansvaret och medansvaret ( 52 ) går det inte att blunda för att andra konstellationer kan visa sig vara mer komplicerade på såväl det kvantitativa ( 53 ) som det kvalitativa planet ( 54 ).

60.

På denna sista punkt erinrar jag om att Förenade kungarikets regering har föreslagit att behörigheten ska villkoras av förekomsten av ett ”tillräckligt klart och direkt samband” mellan svarandens verksamhet i en första medlemsstat och det påstådda otillåtna handlande som begåtts av tredje man i den medlemsstat där den domstol är belägen vid vilken talan väcktes. Förenade kungarikets regering har sedan föreslagit en konkret tillämpning med hänsyn till omständigheterna i målet vid den nationella domstolen ( 55 ). Att angripa problemet ur den synvinkeln förutsätter emellertid att materiella kriterier uppställs som kan vara svåra att ringa in ( 56 ) och här finns en risk för att det i varje enskilt fall ska bli nödvändigt att företa en komplicerad och utdragen bedömning av de faktiska omständigheterna som närmar sig en sakprövning. Jag anser att detta skulle strida mot syftet med förordning nr 44/2001 som är att föreskriva behörighetsregler som på en gång är gemensamma för alla medlemsstater och förutsebara för parterna i en tvist ( 57 ) och som således kan tillämpas både säkert och snabbt.

61.

Vidare anser jag det legitimt att befara att en så extensiv tolkning av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 som Coty Germany föreslagit kan bidra till att generalisera behörighet för domstolarna i den stat där svaranden har sitt hemvist (forum actoris) och således uppmuntra till forum shopping. Såsom domstolen emellertid har understrukit ( 58 ) valde unionslagstiftaren som huvudregel att ställa upp behörigheten för domstolarna där svaranden har sitt hemvist och avvisade tydligt behörigheten för domstolarna i kärandens hemvist. Det ska finnas så få undantag som möjligt från denna huvudregel. Dessutom innebär ett mångfaldigande av behöriga fora den nackdelen att risken ökar för att oförenliga domar meddelas, vilket förordning nr 44/2001 just syftar till att förhindra ( 59 ). Det bör erinras om att ömsesidiga erkännanden av domar i sådana fall skulle omöjliggöras ( 60 ).

62.

I förevarande fall är den motivering som ett sådant undantag grundar sig på, nämligen att det finns ett särskilt nära samband mellan tvisten och domstolen i den ort där skadan inträffade, enligt min mening inte för handen. Om tyska domstolars behörighet godtogs enbart på grundval av en anknytning till handlande som begåtts av en person som påstås vara skyldig till det påstådda huvudintrånget i Tyskland, skulle detta leda till ett resultat som inte är förenligt med nämnda motivering. Dessa domstolar skulle rent konkret föranledas att bedöma vilket ansvar den svarande har som påstås ha medverkat till denna företeelse genom handlingar som uteslutande begåtts i en annan medlemsstat.

63.

Det kan befaras att en sådan extensiv tolkning uppmuntrar till processtrategier som går ut på att en förmodad skadelidande nöjer sig med att väcka talan mot den mest solventa motparten vid en domstol inom vars domkrets det finns en anknytningspunkt i form av en verksamhet tillhörande en annan person som medverkat till den påstådda skadans uppkomst. En kärande skulle emellertid den vägen med lätthet kunna kringgå de bestämmelser som specifikt har införts i artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 ( 61 ), i syfte att samla bestämmelserna om tvister med många parter och undvika att oförenliga domar meddelas i dessa fall ( 62 ). Den allmänna risken för sådana upplägg får inte förloras ur sikte, även om det har framkommit i förevarande fall att skälet till att käranden inte väckte talan mot den tredje man som förmodas vara skyldig till huvudförseelsen var att en förlikning hade ingåtts med vederbörande ( 63 ).

64.

Jag anser således att den ort där det uppstått en skada som orsakats av uppsåtliga handlingar som utförts av andra personer än svaranden i en påstådd orsakskedja, inte i sig borde grunda behörighet och detta i synnerhet som det inte har klarlagts hur lång orsakskedjan är och att den således skulle kunna vara oändlig. Enligt min uppfattning borde med andra ord inte artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 göra det möjligt att väcka talan mot en person som påstås ha gjort sig skyldig till en skadeståndsgrundande handling, vid en domstol belägen i en medlemsstat i vilken personen inte har sitt hemvist, enbart av det skälet att en annan otillåten handling som begåtts av en tredje man mot vilken talan inte har väckts orsakat skadeverkningar i denna medlemsstat och att svarandens handling möjliggjorde de handlingar som denne tredje man sedan bestämde sig för att begå.

65.

Denna ståndpunkt anser jag vara helt i linje med domstolens tolkning i domen i det ovannämnda målet Melzer, vars innebörd enligt min mening skulle kunna utsträckas så, att en utvidgad domstolsbehörighet i förhållande till en av de förmodade ansvariga för en skada, som inte har begått någon otillåten handling inom domkretsen, för den domstol vid vilken talan väcktes inte ska godtas vare sig i den ort där den skadevållande handling utförts som tillskrivits en annan förmodat ansvarig person mot vilken talan inte har väckts, eller i den ort där skadan uppstod till följd av den skadevållande handlingen. Enligt min åsikt skulle det vara att föredra att ett tillräckligt orsakssamband måste finnas i förhållande till den enda svarande mot vilken talan har väckts för att en domstol ska kunna förklara sig behörig.

66.

Trots det som ovan anförts kan jag inte underlåta att konstatera att om den ståndpunkt som domstolen nyligen intog i domen i det ovannämnda målet Pinckney ( 64 ), inte skulle anses enbart gälla det särskilda fallet ( 65 ), kan den motivering som finns där leda till en lösning i förevarande mål som strider mot den lösning som verkar kunna härledas ur domen i målet Melzer.

67.

I domen i målet Pinckney slog domstolen nämligen fast att ”[n]är det gäller ett påstått intrång i den ekonomiska delen av upphovsrätten, är det följaktligen redan fastställt att en domstol vid vilken talan väckts om skadestånd utanför avtalsförhållanden är behörig att pröva målet när den medlemsstat där denna domstol är belägen skyddar de ekonomiska rättigheter som käranden åberopar och den påstådda skadan kan uppkomma inom domkretsen för den domstol där talan väckts” ( 66 ).

68.

Om en extrapolering till andra typer av otillåtna handlingar godtogs ( 67 ), skulle den logiken enligt min uppfattning kunna leda till att en domstol är behörig i den ort där skadan uppstod, eftersom denna skada i likhet med skadan i det nationella målet är ett resultat av att den aktuella varan ”riskerar” att bli tillgänglig för konsumenterna i den medlemsstat där denna domstol är belägen och att en sådan handling leder till skadeståndsansvar enligt lex fori. Mot bakgrund av domen i det ovannämnda målet Pinckney visar det sig helt sakna relevans att den påstådda otillåtna handlingen haft verkningar, förvisso inom domkretsen för den domstol vid vilken talan väcktes, som orsakats av en oberoende tredje mans handlande utanför såväl den medlemsstat där domstolen är belägen som den medlemsstat där käranden har sitt hemvist.

69.

Eftersom de faktiska omständigheterna i förevarande mål liknar dem i målet Pinckney ( 68 ), medan olikheterna mellan målen inte verkar vara avgörande ( 69 ) är det svårt för mig att finna några argument som skulle göra det möjligt att avvika från den sålunda utstakade riktningen vid fastställandet av i vilken ort skadan inträffade i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001.

70.

Följaktligen bedömer jag att om domstolen avser att här följa det extensiva synsätt som valdes i domen i det ovannämnda målet Pinckney borde den besvara den andra tolkningsfrågan jakande på nedan angivet sätt. I syfte att vara uttömmande ska jag emellertid även formulera ett alternativt förslag till nekande svar, för det fall domstolen tvärtom skulle anse att den ståndpunkt som intogs i nämnda dom var specifik för den situation som var föremål för prövning i det målet.

71.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Bundesgerichtshof på följande sätt: