1. 

När det finansiella systemet kollapsade på Island i samband med att den internationella finanskrisen bröt ut år 2008, fattade det isländska parlamentet beslut om ett antal åtgärder för rekonstruktion av olika finansinstitut som var etablerade där. Ett av dessa institut har med stöd av direktiv 2001/24/EG ( 2 ) försökt att göra dessa åtgärder gällande mot två kvarstadsbeslut som franska domstolar har meddelat. Den fråga som Cour de cassation har ställt är i korthet om dessa rekonstruktionsåtgärder trots att de har beslutats av ett lagstiftande organ har stöd i direktivet, vars syfte är att få till stånd ett ömsesidigt erkännande av rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden som beslutats av administrativa och rättsliga myndigheter.

2. 

Denna fråga är ett typiskt exempel på de svårigheter som ibland kan uppkomma när unionsrätten använder sig av vissa centrala kategorier i de nationella rättsordningarna. Som jag ska visa nedan måste man i sådana här fall i första hand se till innehållet och i synnerhet till syftet med dessa kategorier, dels i unionsrätten och dels i medlemsstaternas rättsordningar, och inte till former och beteckningar. Den strävan som finns att anpassa de nationella kategorierna till unionsrätten bör även tjäna som utgångspunkt då man hanterar de svårigheter som föreligger i detta fall när det gäller att tolka ett direktiv som 2001/24, i vilket det inte förutsågs någon finanskris av den karaktär och med den omfattning som den som vi nu har drabbats av. En grundläggande fråga i detta sammanhang är visserligen huruvida en nationell nödlag som den som är aktuell här och de beslut som fattas med stöd av en sådan lag, ska ingå i tillämpningsområdet för direktiv 2001/24. Det är emellertid inte den frågan som den hänskjutande domstolen vill att EU-domstolen ska besvara i förevarande mål.

3. 

Jag ska ta fasta på det sätt på vilket frågan är formulerad och föreslå vad man kan kalla en ”funktionell” tolkning av kategorierna ”administrativ myndighet” och ”rättslig myndighet” i den mening som avses i direktiv 2001/24, vilket innebär att hänvisningar till sådana myndigheter under vissa förhållanden även kan innefatta den ”lagstiftande myndigheten”. Det innebär med andra ord att användandet av nationella lagstiftningsbefogenheter för att besluta om åtgärder som omfattas av direktivet inte medför att de undantas från direktivets tillämpningsområde.

4.

Direktiv 2001/24 innehåller bestämmelser om ömsesidigt erkännande av rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden avseende kreditinstitut. I förevarande fall är några av skälen i detta direktiv av intresse:

...

...

...

...

...

5.

Artikel 2 i direktiv 2001/24 innehåller, i relevanta delar, olika definitioner:

”...-

...-

...”

6.

Artikel 3 i direktiv 2001/24 har rubriken ”Beslut om rekonstruktionsåtgärder - tillämplig lag” och där föreskrivs följande:

”1.   Endast de administrativa eller rättsliga myndigheterna i hemlandet skall ha behörighet att besluta om genomförandet av en eller flera rekonstruktionsåtgärder i ett kreditinstitut, inklusive filialer i andra medlemsstater.

2.   Rekonstruktionsåtgärderna skall tillämpas i enlighet med de lagar, förordningar och förfaranden som gäller i hemlandet, om inte annat anges i detta direktiv.

De skall, i enlighet med den medlemsstatens lagar, ha full verkan i hela gemenskapen utan vidare formaliteter också mot tredje man i andra medlemsstater, även om de regler i värdlandet som är tillämpliga på dem inte föreskriver sådana åtgärder eller ställer upp villkor för deras genomförande som inte är uppfyllda.

Rekonstruktionsåtgärderna skall ha verkan i hela gemenskapen så snart som de får verkan i den medlemsstat där de har vidtagits.”

7.

Artikel 9 i ovannämnda direktiv har rubriken ”Inledande av likvidationsförfaranden - Information till andra behöriga myndigheter” och där föreskrivs följande i punkt 1:

”Endast de administrativa eller rättsliga myndigheter i hemlandet som ansvarar för likvidationsförfaranden skall ha behörighet att besluta om inledandet av ett likvidationsförfarande som avser ett kreditinstitut, inklusive filialer i andra medlemsstater.

Ett beslut om att inleda ett likvidationsförfarande som fattas av den administrativa eller rättsliga myndigheten i hemlandet skall utan vidare formaliteter erkännas i alla övriga medlemsstater och skall få verkan i dessa så snart beslutet har fått verkan i den medlemsstat där förfarandet inleds.”

8.

Under rubriken ”Tillämplig lag” anges följande i artikel 10 i direktiv 2001/24:

”1.   Ett kreditinstitut skall likvideras i enlighet med de lagar, förordningar och förfaranden som är tillämpliga i hemlandet om inte annat föreskrivs i detta direktiv.

2.   Hemlandets lag skall avgöra särskilt

...

...

9.

Enligt artikel 32 i direktivet ska ”[v]erkan av en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande på en pågående rättegång beträffande tillgångar eller rättigheter som kreditinstitutet inte längre förfogar över ... uteslutande regleras av lagen i den medlemsstat där rättegången pågår.”

10.

Enligt artikel 6.1 och artiklarna 7, 13 och 14 i direktiv 2001/24 ska beslut om att genomföra rekonstruktionsåtgärder eller inleda likvidationsförfaranden offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning samt delges de kända borgenärer som har sitt hemvist eller sitt säte i andra medlemsstater.

11.

De allmänna konkursbestämmelserna på Island återfinns i lag nr 21/91 av den 26 mars 1991. I artikel 138 föreskrivs att beslut om kvarstad på gäldenärens egendom automatiskt hävs vid domstolsbeslut om konkurs, förutsatt att egendomen i fråga ingår i konkursboet. Samma sak gäller panträtt i egendom som upplåtits under de närmaste sex månaderna före konkursbeslutet, samt kvarstads- och verkställighetsförfaranden som på yrkande av en anhörig till gäldenären genomförs 6–24 månader före konkursbeslutet, såvida inte den anhörige styrker för domstolen att gäldenären trots åtgärden i fråga var solvent vid denna tid.

12.

Genom lag nr 161/2002 av den 20 december 2002 om finansföretag införlivades direktiv 2001/24 i isländsk rätt.

13.

I vad som förefaller ha varit den första lagstiftningsåtgärden efter bank- och finanskrisens utbrott på Island gavs i lag nr 125/2008 av den 6 oktober 2008 om statliga utbetalningar till följd av exceptionella förhållanden den isländska finansinspektionen (nedan kallad FME) befogenhet att ingripa i finansinstitutens verksamhet med åtgärder som att utöva bolagsstämmans befogenheter, avsätta styrelsen och ta över driften av institutet eller tillsätta en tillfällig förvaltningskommitté.

14.

En månad senare infördes genom lag nr 129/2008 av den 13 november 2008 om ändring av artikel 98 i lag nr 161/2002 ett förbud mot att inleda domstolsförfaranden mot finansinstitut som beviljats ett ”betalningsmoratorium” och det föreskrevs att pågående förfaranden skulle vilandeförklaras, såvitt inte annat angavs i lagen eller brott hade begåtts.

15.

Några månader senare infördes genom lag nr 44/2009 av den 15 april 2009, vilken uttryckligen nämns i den hänskjutande domstolens första tolkningsfråga, ett antal övergångsbestämmelser som innebar att bestämmelserna i lag nr 161/2002 om likvidation av finansinstitut skulle tillämpas på institut som hade beviljats ett ”betalningsmoratorium” vid den tidpunkt då lag nr 44/2009 trädde i kraft. Denna tillämpning skulle enligt lag nr 44/2009 ske ”som om beslut om likvidation av institutet hade meddelats av en domstol då lagen trädde i kraft”.

16.

Samtidigt upphävdes genom lag nr 44/2009 det förbud som hade införts genom lag nr 129/2008.

17.

I dessa övergångsbestämmelser föreskrevs i del II.2 att när ”betalningsmoratoriet” upphörde skulle de institut som hade omfattats av det automatiskt anses inbegripna i ett likvidationsförfarande, utan att något särskilt domstolsbeslut behövde fattas.

18.

Avslutningsvis ändrades i detta sammanhang än en gång lag nr 161/2002 genom lag nr 132/2010 av den 16 november 2010, vilket innebar att likvidationsförfarandet inte längre skulle inledas automatiskt när ”betalningsmoratoriet” hade upphört, utan att likvidation endast skulle ske om den tillfälliga förvaltningskommittén och likvidationsstyrelsen tillsammans ansökte om det vid domstol innan ”betalningsmoratoriet” löpte ut.

19.

Bolaget Landsbanki Islands HF (nedan kallat Landsbanki) är ett isländskt kreditinstitut som blev föremål för två kvarstadsbeslut i Frankrike den 10 november 2008 på ansökan av en borgenär bosatt i den medlemsstaten vid namn Frédéric Giraux.

20.

Landsbanki väckte talan mot kvarstadsbesluten vid fransk domstol och åberopade de rekonstruktions- och likvidationsåtgärder som isländska myndigheter tidigare hade beslutat om. ( 3 )

21.

Landsbanki gjorde till att börja med gällande vid Tribunal de grande instance de Paris att de åtgärder som hade beslutats på Island kunde åberopas mot Landsbankis franska borgenär och att samtliga exekutiva tvångsåtgärder som vidtagits sedan den 15 maj 2008 var att betraktas som ogiltiga med retroaktiv verkan i enlighet med isländsk lag (lag 44/2009 och lag 21/1991).

22.

Tribunal de grande instance ogillade Landsbankis talan i dom av den 25 juni 2009. Domstolen fann att rekonstruktions- och likvidationsåtgärder som hade vidtagits med stöd av den isländska lagen 44/2009 inte ingick i tillämpningsområdet för direktiv 2001/24 och därför inte var tillämpliga i Frankrike. Följaktligen saknades grund för att häva de kvarstadsbeslut som meddelats på ansökan av Giraux.

23.

Tribunal de grande instances dom fastställdes den 4 november 2010 av Cour d’appel de Paris. Cour d’appel de Paris fann dels att en tillämpning av isländsk lag inte medförde en sådan retroaktiv ogiltighetsverkan som Landsbanki hade gjort gällande och dels att även om den skulle ha medfört en sådan verkan så utgjorde de lagbestämmelser som gav upphov till den inte rekonstruktions- och likvidationsåtgärder som beslutats av ”administrativa och rättsliga myndigheter” i den mening som avses i direktiv 2001/24.

24.

Cour d’appel menade att den isländska lag som förhindrade att talan väcktes mot kreditinstitut som beviljats betalningsmoratorium (lag 161/2002) hade upphävts den 15 april 2009 genom lag 44/2009.

25.

Cour d’appels dom överklagades till Cour de cassation, som har begärt detta förhandsavgörande.

26.

De tolkningsfrågor som Cour de cassation har hänskjutit har följande lydelse:

Ska artiklarna 3 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut tolkas så att de rekonstruktions- eller likvidationsåtgärder gällande finansinstitut som följer av den isländska lagen 44/2009 av den 15 april 2009 ska betraktas som sådana åtgärder beslutade av administrativa eller rättsliga myndigheter som avses i dessa artiklar?

Ska artikel 32 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG tolkas så att den utgör hinder för att en nationell bestämmelse som artikel 98 i den isländska lagen nr 161/2002 av den 20 december 2002, enligt vilken talan inte får väckas i domstol mot ett finansinstitut efter den tidpunkt då ett beslut om betalningsmoratorium har trätt i kraft, får följder för säkerhetsåtgärder som vidtagits i Frankrike före ett beslut om betalningsmoratorium?

27.

Cour de cassation vill erinra om att de administrativa eller rättsliga myndigheterna i hemlandet har exklusiv behörighet att besluta om och tillämpa rekonstruktions- eller likvidationsåtgärder mot ett kreditinstitut, vilket innefattar institutets filialer i andra medlemsstater.

28.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 20 februari 2012.

29.

Klaganden i målet vid den nationella domstolen, Eftas övervakningsmyndighet (nedan kallad Efta), den franska, den isländska och den portugisiska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

30.

Vid den förhandling som ägde rum den 7 mars 2013 närvarade, för att yttra sig muntligen, klaganden i målet vid den nationella domstolen, Efta, den franska regeringen samt kommissionen.

31.

Landsbanki har gjort gällande att det likvidationsförfarande som särskilt föreskrivs i övergångsbestämmelserna är en rättsverkan som genom lag nr 44/2009 är kopplad till domstolsbeslutet om betalningsmoratorium, i förevarande fall beslutet av Reykjaviks distriktsdomstol av den 5 december 2008. Därför ska de rekonstruktions- och likvidationsåtgärder som vidtagits på Island anses ha beslutats av behöriga administrativa och rättsliga myndigheter i den mening som avses i direktiv 2001/24 och de ska således erkännas i Frankrike. I annat fall åsidosätts skyddet för och principen om lika behandling av alla borgenärer. Det som är avgörande enligt Landsbanki är att de åtgärder som vidtagits av den isländska lagstiftaren till sin funktion inte skiljer sig från myndighetsbeslut eller domstolsavgöranden, eftersom de rör enskilda situationer och intressen och dessutom liksom myndighetsbeslut och domstolsavgöranden kan överklagas. Den franska regeringen har instämt med de två sistnämnda anmärkningarna.

32.

Frédéric Giraux har å sin sida påpekat att beslut om rekonstruktions- och likvidationsåtgärder endast får fattas av administrativa eller rättsliga myndigheter. Den omständigheten att en rättsregel inte kan överklagas innebär att endast administrativa och rättsliga beslut kan garantera borgenärerna att åtgärderna vidtas med beaktande av den särskilda ekonomiska situation som råder i varje enskilt fall och att det finns möjlighet att överklaga dem. Vidare framhåller Frédéric Giraux att det i direktivet görs en mycket tydlig skillnad mellan rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden och att det finns särskilda bestämmelser för var och en av dessa åtgärder som är anpassade till deras respektive syften. Var och en av dessa åtgärder kräver således ett självständigt administrativt eller rättsligt beslut och enligt direktiv 2001/24 kan ett beslut om en rekonstruktionsåtgärd inte få samma verkan som ett likvidationsförfarande.

33.

Den franska, den isländska och den portugisiska regeringen har gjort gällande att artiklarna 2, 3 och 9 i direktivet ska anses tillämpliga på de åtgärder som följer av lag nr 44/2009. Det är enligt deras uppfattning endast på det sättet som syftet med direktivet kan uppnås, nämligen att få till stånd ett ömsesidigt och automatiskt erkännande av rekonstruktions- och likvidationsåtgärder som beslutats av myndigheterna i en medlemsstat.

34.

Den franska regeringen har påpekat att det skulle vara motsägelsefullt att inte erkänna åtgärder som följer av lag nr 44/2009 och samtidigt erkänna administrativa eller rättsliga beslut där dessa åtgärder tillämpas. Beträffande artiklarna 3.1 och 9.1 i direktivet menar den franska regeringen att deras syfte i första hand inte är att föreskriva att åtgärderna ska beslutas av en administrativ eller rättslig myndighet, utan att säkerställa att de endast beslutas av myndigheter i hemlandet och inte i andra medlemsstater. Enligt den portugisiska regeringen ska de bestämmelser som reglerar verkningarna av en tillämpning av rekonstruktionsåtgärderna innefatta administrativa eller rättsliga åtgärder.

35.

Kommissionen har anfört att eftersom de nationella insolvensreglerna inte är harmoniserade, anges det i direktiv 2001/24 endast att åtgärder som vidtagits för att göra det möjligt för instituten att driva sin verksamhet vidare ska erkännas ömsesidigt. Med iakttagande av de minimikriterier som föreskrivs i direktivet ankommer det således på hemlandet att utse de myndigheter som är behöriga att besluta om sådana åtgärder. Denna frihet får inte begränsas på grund av det finns olika rättsliga och konstitutionella traditioner i medlemsstaterna och att begreppen administrativa rättsakter och lagstiftning kan ha olika innebörd i olika stater.

36.

Enligt kommissionen är det avgörande inte huruvida åtgärden i fråga har beslutats av ett parlament eller av en domstol. Det viktiga i direktivet är att åtgärderna har föranletts av den finansiella situationen i ett enskilt institut, vilket innebär att allmänna åtgärder som tillämpas generellt på hela finanssektorn inte omfattas av direktivet. I förevarande fall anser kommissionen att det ska göras skillnad mellan bestämmelserna i lag nr 161/2002, i den lydelse som är tillämplig på de faktiska omständigheterna i det aktuella målet, vilka på grund av sin allmänna och opersonliga karaktär inte kan anse omfattas av direktiv 2001/24, och de beslut som FME och Reykjaviks distriktsdomstol har fattat med stöd av befogenheterna de erhållit genom lag nr 161/2002. De sistnämnda besluten, vilka fattats med stöd av nämnda lag, kan enligt kommissionen otvivelaktigt anses ha fattats av en administrativ eller rättslig myndighet i den mening som avses i direktiv 2001/24.

37.

Efta har å sin sida gjort gällande att samtliga åtgärder i förevarande fall har beslutats av FME eller av den behöriga rättsliga myndigheten. Enligt Efta har man här inte tillämpat det ”automatiska system” för att inleda ett likvidationsförfarande som föreskrevs i lag nr 44/2009 och som senare upphävdes genom lag nr 132/2010.

38.

Landsbanki har gjort gällande att artikel 32 i direktiv 2001/24 inte utgör hinder för en tillämpning av artikel 98 i lag nr 161/2002, vilken låg till grund för det beslut om betalningsmoratorium som enligt Landsbanki förhindrar att de kvarstadsbeslut som meddelats i Frankrike får verkan. Enligt Landsbanki avser uttrycket ”pågående rättegång” i artikel 32 endast domstolsprocesser där det sker en prövning i sak. Dessutom menar Landsbanki att det av skäl 30 i direktivet framgår att den verkan som en åtgärd som ett betalningsmoratorium har ”på enskilda exekutiva tvångsåtgärder” som härrör från pågående rättegångar ska regleras av hemlandets lag och att det inte råder något tvivel om att ett kvarstadsbeslut är en sådan åtgärd.

39.

Frédéric Giraux har anfört att frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom artikel 98 i lag nr 161/2002 inte är tillämplig i förevarande fall. Om denna bestämmelse endast hindrar att talan väcks mot ett institut som beviljats ett betalningsmoratorium, är den enligt Frédéric Giraux inte tillämplig på ett kvarstadsbeslut som fattats före detta moratorium. Han menar dessutom att bestämmelsen har förklarats vara författningsstridig och att den har ersatts av lag nr 44/2009.

40.

Den franska och den isländska regeringen, kommissionen och Efta har gjort gällande att det ska göras skillnad mellan ett ”pågående mål”, som regleras av lagen i den stat där målet har inletts (lex fori), och en ”särskild talan”, som regleras av hemlandets lag (lex concursus). Detta följer av en tolkning av artikel 32 i direktiv 2001/24 mot bakgrund av skäl 30 och artikel 10.2 e i samma direktiv. Artikel 32 omfattar enligt ovannämnda parter endast mål där en prövning sker i sak och inte en accessorisk talan om exekutiva tvångsåtgärder. Ett kvarstadsbeslut är med hänsyn till direktivets syften (i synnerhet att värna om principerna om universalitet och lika behandling av alla borgenärer) en särskild talan som regleras av hemlandets lag.

41.

Kommissionen menar särskilt att exekutiva tvångsåtgärder, inbegripet kvarstadsbeslut som har verkningar i tiden, ska regleras av hemlandets lag från och med den tidpunkt då beslut fattas om rekonstruktions- och likvidationsåtgärder, även om de exekutiva tvångsåtgärderna har beslutats före denna tidpunkt. Rekonstruktions- och likvidationsåtgärderna får då en retroaktiv verkan på en talan om exekutiva tvångsåtgärder om detta föreskrivs i den lag som är tillämplig i hemlandet.

42.

Kommissionen menar generellt att direktiv 2001/24 inte automatiskt medför att en talan inte får väckas mot ett institut så snart detta har blivit föremål för rekonstruktions- eller likvidationsåtgärder i en annan medlemsstat eller att ett pågående mål ska vilandeförklaras. Det är visserligen endast den sistnämnda staten som får besluta om rekonstruktions- eller likvidationsåtgärder rörande ett institut som är etablerat inom dess territorium (åtgärder som endast kan bli verkningsfulla om de kan ges verkan i samtliga medlemsstater), men det finns inget i direktivet som hindrar att de övriga medlemsstaterna beslutar om åtgärder eller inleder förfaranden av annat slag, som en talan om avtalsrättsligt skadeståndsansvar eller en straffrättslig talan.

43.

Cour de cassation har hänskjutit två frågor av mycket olika komplexitetsgrad. Detta framgår av den omständigheten att debatten mellan de som medverkat i förevarande mål har koncentrerats till den första frågan, medan praktiskt taget alla är överens om hur den andra frågan ska besvaras.

44.

Jag ska visserligen redovisa för domstolen hur jag anser att den andra tolkningsfrågan ska besvaras, men jag ska framför allt koncentrera mig på den första. Jag ska i samband med detta försöka att strikt hålla mig till föremålet för frågan.

45.

Den första tolkningsfrågan kan uttryckas på ett mycket enkelt sätt: Får ett parlament, i synnerhet genom ett lagstiftningsförfarande, vidta åtgärder som enligt direktiv 2001/24 får vidtas av nationella ”administrativa eller rättsliga myndigheter” i hemlandet? Cour de cassation anger inte uttryckligen vilka lagstiftningsåtgärder som frågan avser, utan nämner generellt ”de rekonstruktions- eller likvidationsåtgärder gällande finansinstitut som följer av den isländska lagen 44/2009 av den 15 april 2009”.

46.

Av såväl beslutet att begära förhandsavgörande som av den debatt som förts mellan parterna framgår det emellertid att de åtgärder i lag nr 44/2009 som är relevanta här främst är de övergångsbestämmelser som innebär att ett institut som hade beviljats ett betalningsmoratorium vid den tidpunkt då lag nr 44/2009 trädde i kraft – vilket Landsbanki i det här fallet hade beviljats den 5 december 2008 – automatiskt skulle anses inbegripna i ett likvidationsförfarande, utan att det krävdes något domstolsbeslut.

47.

Just dessa övergångsbestämmelser får enligt Landsbanki till följd att den isländska lagstiftningen som reglerar likvidationsförfaranden ska tillämpas i förevarande fall och i synnerhet att beslutet att belägga Landsbankis egendom med kvarstad ska hävas. Huruvida detta är följden av den ovannämnda åtgärden är emellertid en fråga som inte ska prövas här.

48.

Av beslutet att begära förhandsavgörande framgår att parterna är oense om tolkningen av den isländska lagstiftning som är relevant i målet, vilket innebär att Cour de cassation i målet vid den nationella domstolen ska pröva huruvida det var riktigt av Cour d’appel att dra slutsatsen att det inte har styrkts att artikel 138 i lag nr 21/91 med allmänna konkursbestämmelser ska tillämpas på Landsbanki, vilket skulle ha medfört att den kvarstad med vilken Landsbankis egendom har belagts skulle ha hävts.

49.

Det avgörande argumentet för det beslut som Cour d’appel meddelade var emellertid inte att det inte hade styrkts att de isländska bestämmelser som Landsbanki hade åberopat skulle tillämpas i målet – en fråga vilken som sagt ännu inte är avgjord – utan att dessa bestämmelser inte ingick i ett administrativt eller rättsligt beslut i den mening som avses i direktivet utan i en lag och därmed inte omfattas av direktiv 2001/24, vilket innebär att frågan huruvida lag nr 21/91 är tillämplig i förevarande fall blir irrelevant.

50.

Detta är således en fråga som först ska prövas innan det avgörs huruvida den hänskjutande domstolen i sak ska pröva vilka isländska bestämmelser som är relevanta och tillämpliga i det nationella målet. Om EU-domstolen finner att de åtgärder som återfinns i lag nr 44/2009 inte kan jämställas med sådana administrativa eller rättsliga beslut som avses i direktiv 2001/24, finns det uppenbarligen inte någon rättslig grund för det yrkande som Landsbanki har framställt i fransk domstol, nämligen att verkningarna av dessa åtgärder ska erkännas i Frankrike, eftersom denna medlemsstat endast är skyldig att erkänna dessa verkningar om åtgärderna ingår i tillämpningsområdet för nämnda direktiv.

51.

Det bör här göras ytterligare en precisering, nämligen att det i det här fallet enligt min uppfattning inte spelar någon roll att Reykjaviks distriktsdomstol i sin dom av den 22 november 2010 slog fast att Landsbanki ska bli föremål för ett likvidationsförfarande. Denna dom, som ju är ett rättsligt avgörande, faller uppenbarligen inom tillämpningsområdet för direktiv 2001/24, vilket innebär att frågan om den automatiska likvidation som föreskrivs i lag nr 44/2009 blir hypotetisk.

52.

Visserligen stämmer det att Landsbanki redan var föremål för ett likvidationsförfarande efter att en domstol den 29 april 2009 – det vill säga några dagar efter att lag nr 44/2009 hade trätt i kraft – hade utsett en likvidationsstyrelse. I och med att denna styrelse utsågs upphörde automatiken i den likvidation som föreskrivs i lag nr 44/2009 omedelbart att ha någon verkan på Landsbanki, vilket innebär att Landsbanki kunde åberopa den isländska konkurslagstiftningen i fransk domstol för att få kvarstaden på dess egendom hävd. I själva verket innebar domen i Reykjaviks distriktsdomstol av den 22 november 2010 egentligen inte att ett likvidationsförfarande inleddes beträffande Landsbanki, utan som framgår av punkt 5 beslutade domstolen att det förfarande som redan hade inletts enligt lag nr 44/2009 skulle fortsätta. Detta beslut var nödvändigt, eftersom den automatiska likvidationen just hade upphävts genom lag nr 132/10, vilken trädde i kraft fem dagar innan distriktsdomstolen meddelade sitt beslut.

53.

Sammanfattningsvis ska jag här nedan besvara de frågor som närmare rör lag nr 44/2009.

54.

Jag ska här nedan i tre separata delar redovisa den förutsättning och de två villkor som enligt min uppfattning kan motivera att vissa lagstiftningsåtgärder omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2001/24.

55.

Jag ska här gå direkt på svaret på den första tolkningsfrågan. Det förefaller till att börja med uppenbart att lydelsen av artiklarna 3.1 och 9.1 i direktiv 2001/24 inte ger något utrymme för ”lagstiftande myndigheter”. Där nämns bara de ”administrativa eller rättsliga myndigheterna” och att det ”endast ... [är dessa myndigheter som] skall ha behörighet” att vidta sådana åtgärder. ( 4 ) En sådan tolkning strider inte mot andan och syftet med direktiv 2001/24, men däremot anser jag att den strider mot dess systematik. ( 5 )

56.

Ser man till hur dessa bestämmelser är utformade i sin helhet finner man att det avgörande inte är vilka speciella myndigheter som är behöriga att vidta rekonstruktionsåtgärder enligt direktiv 2001/24, utan att det ska vara myndigheter i ”hemlandet” i den mening som avses i direktivet. Avgörande i dessa bestämmelser är även enligt min uppfattning de ifrågavarande åtgärdernas karaktär och deras betydelse i direktivets systematik.

57.

Hela direktiv 2001/24 syftar till att ”ömsesidigt erkänna de åtgärder som var och en av dem vidtar för att återskapa möjligheterna för de institut som medlemsstaten har auktoriserat att driva sin verksamhet vidare” ( 6 ) och säkerställa att de ”får verkan i alla medlemsstater” ( 7 ).

58.

Vidare anges det i artikel 2 i direktivet att med ”rekonstruktionsåtgärder” avses ”åtgärder som är avsedda att bevara eller återställa ett kreditinstituts finansiella situation”. ( 8 ) Det handlar således om enskilda specifika åtgärder riktade mot enskilda kreditinstitut och inte mot alla sådana institut som helhet och de syftar inte till att reglera finanssektorns rättsliga system. Detta framgår av lydelsen av artiklarna 3 och 9 i direktivet, där det anges att det rör sig om åtgärder som beslutats rörande ”ett kreditinstitut”.

59.

Att rekonstruktionsåtgärderna riktar sig mot enskilda institut ger visserligen intryck av att det är de administrativa eller rättsliga myndigheterna som är behöriga att vidta dessa åtgärder. Trots alla de skillnader som kan finnas mellan medlemsstaternas konstitutionella traditioner, har de alla den principen gemensam att lagen per definition är en generell och abstrakt regel, till skillnad från administrativa och rättsliga beslut som till sin karaktär är enskilda och konkreta just genom att de är beslut om hur lagens allmänna bestämmelser ska tillämpas. Granskar man innehållet i direktivet som helhet finner man att det är uppenbart att legalitetsprincipen har spelat en viktig roll.

60.

Gör man trots detta en jämförelse mellan medlemsstaternas författningar, finner man att vissa av dem innehåller ”ius singulare”, det vill säga lagar som är av individuell eller enskild karaktär, antingen med avseende på sitt innehåll eller på vilka de riktar sig till. ( 9 ) I den mån den här typen av lagar är tillåtna i medlemsstaternas rättsordningar, ( 10 ) finns det i ett unionsrättsligt perspektiv i princip inget att invända mot att de tjänar som normativa instrument för offentlig maktutövning på nationell nivå. Som framgår nedan måste det likväl ställas upp vissa villkor när det gäller just direktiv 2001/24.

61.

Under alla förhållanden anser jag att hänvisningen i direktivet till administrativa eller rättsliga myndigheter främst beror på den uppenbara förutsättningen att det i allmänhet är dessa myndigheter som får vidta sådana rekonstruktionsåtgärder vars erkännande från medlemsstaternas sida direktivet syftar till. Däremot anser jag inte att avsikten uttryckligen har varit att till varje pris undanta medlemsstaternas ”lagstiftande myndigheter” från de nationella myndigheter som får vidta sådana åtgärder vars generella erkännande direktivet syftar till.

62.

Som slutsats i denna del anser jag att de åtgärder som vidtagits av den isländska lagstiftaren i det aktuella fallet, särskilt de som återfinns i lag nr 44/2009, med förbehåll för vad som nedan anges inte ska undantas från tillämpningsområdet för direktiv 2001/24 enbart på grund av att de har vidtagits genom lagbestämmelser.

63.

Till att börja med anser jag att den lagstiftande myndigheten endast kan anses undantagen från direktiv 2001/24 om den vidtar allmänna abstrakta åtgärder, det vill säga bestämmelser som inte överensstämmer med begreppet ”rekonstruktionsåtgärder” i direktiv 2001/24. Om den lagstiftande myndigheten däremot enligt den nationella lagstiftningen även får vidta åtgärder som är individuella och konkreta och därmed motsvarar begreppet i direktiv 2001/24, finns det enligt min uppfattning inget som hindrar att dessa likställs med åtgärder som vidtas av administrativa eller rättsliga myndigheter och därmed kan bli föremål för det erkännande som direktivet föreskriver i hela unionen beträffande rekonstruktionsåtgärder som vidtagits av en medlemsstat.

64.

I princip ser lag nr 44/2009 till fullo ut som en lag, i formellt och kanoniskt hänseende. Självfallet kan den ändra en lag av den karaktären som lag nr 161/2002 om finansinstitut. Lag 44/2009 riktar sig emellertid enligt sina övergångsbestämmelser särskilt till finansinstitut som har beviljats ett betalningsmoratorium. När den trädde i kraft i april 2009 hade Landsbanki beviljats ett sådant moratorium enligt ett domstolsbeslut som fattats den 5 december 2008. Enligt den isländska regeringens yttrande ( 11 ) gällde det även fyra andra finansinstitut.

65.

Mot bakgrund av den finanskris som bröt ut på Island år 2008 kan Landsbankis speciella situation inte har varit okänd för den isländska lagstiftaren. Det var just bland annat detta finansinstituts situation som föranledde alla de lagstiftningsåtgärder som skyndsamt beslutades från och med den 6 oktober 2008, då lag nr 125/2008 antogs, genom vilken vissa åtgärder från FME:s sida godkändes. ( 12 ) Det handlar således om ett antal lagstiftningsåtgärder som på grund av sitt innehåll endast förefaller vara tillämpliga på en mycket begränsad och lätt identifierbar krets.

66.

Vidare kan man inte bortse från den omständigheten att de åtgärder som var nödvändiga för att rekonstruera Landsbanki kan ha behövt vidtas genom rättsregler som hade formen av lag och därmed inte kunde vidtas av de administrativa eller rättsliga myndigheterna. Som jag angivit inledningsvis i detta förslag till avgörande måste man här beakta hur allvarlig den kris var som de isländska myndigheterna hade att förhålla sig till. På grund av dess omfattning och räckvidd ansåg de nationella myndigheterna att finanskrisen bara kunde motverkas med hjälp av korrigeringsåtgärder i lagstiftningen som innebar att finansinstituten undantogs från vissa av de allmänna disciplinbestämmelserna. Dessa åtgärder tycks framför allt ha varit tillfälliga och riktade till enskilda aktörer och de har således inte varit generella och varaktiga, vilket framgår av de olika reformer som därefter har avlöst varandra inom detta område.

67.

I en situation där de rekonstruktionsåtgärder som är nödvändiga för att hantera den situation som ett finansinstitut befinner sig i endast kan ha karaktären av lag (på grund av att de bestämmelser som ska påverkas under deras giltighetstid har karaktären av lag), finns det följaktligen ingen anledning att undanta åtgärder som beslutats av ett parlament från tillämpningsområdet för direktiv 2001/24 enbart på grund av att de inte har beslutats av en administrativ eller rättslig myndighet, det vill säga på grund av att de inte härrör från en myndighet som inte fick besluta om dem. I just detta hänseende är det enligt min uppfattning enbart av betydelse att åtgärderna i fråga är relevanta för att hantera den enskilda och konkreta situation som ett institut befinner sig i, eftersom det avgörande kriteriet – men inte det enda, som framgår nedan – för att direktiv 2001/24 ska kunna tillämpas är att åtgärderna är enskilda och konkreta. ( 13 )

68.

Jag anser att det här även bör påpekas att den hänskjutna frågan inte kan ”desarmeras” med det argument som kommissionen har anfört, nämligen att eftersom de omtvistade lagbestämmelserna har tillämpats på det konkreta fallet med Landsbanki med hjälp av vissa administrativa och rättsliga beslut, är det i själva verket de sistnämnda besluten som är de ”åtgärder” som har betydelse i den mening som avses i direktivet och inte lag nr 44/2009 i sig, vilken enligt kommissionen endast utgjorde den rättsliga grunden för de enskilda tillämpningsbesluten.

69.

Detta argument kan inte godtas med tanke på att de omtvistade bestämmelserna i lag nr 44/2009 i sig utgör en ”åtgärd” i den mening som avses i direktiv 2001/24, eftersom de knyter vissa verkningar till det betalningsmoratorium som Landsbanki hade beviljats av domstolen vilka domstolen inte förfogade över till när den beslutade om betalningsmoratoriet. Det handlar således inte om en lagbestämmelse som i efterhand har preciserats av en domstol, utan om en lagbestämmelse som lagstiftaren som en ytterligare automatisk konsekvens tillämpar på ett föregående domstolsavgörande.

70.

Jag anser inte heller att Portugals ståndpunkt, nämligen att direktiv 2001/24 utöver åtgärder som vidtas av administrativa och rättsliga myndigheter även innefattar lagregler som är tillämpliga på sådana åtgärder, kan godtas. Om så vore fallet skulle alla skillnader mellan administrativa och rättsliga åtgärder – vilka per definition är enskilda och konkreta – och den allmänna och abstrakta lagstiftning som utgör förutsättningen för dessa åtgärder raderas ut och därmed även själva meningen med direktiv 2001/24.

71.

Det ankommer under alla förhållanden på den hänskjutande domstolen att avgöra i vilken mån de isländska lagbestämmelserna i fråga och i synnerhet lag nr 44/2009, vilka eventuellt är tillämpliga i målet vid den nationella domstolen, kan anses vara ”åtgärder som är avsedda att bevara eller återställa ett ( 14 ) kreditinstituts finansiella situation”, i det här fallet Landsbankis. I samband med detta bör den hänskjutande domstolen beakta under vilka omständigheter åtgärderna har uppkommit och vidtagits, vilken krets som åtgärderna faktiskt riktar sig till samt vilket samband som eventuellt finns mellan utvecklingen i de institut som berörs i det konkreta fallet och vidtagandet av nya lagstiftningsåtgärder som syftar till att anpassa lagstiftarens respons till de nya omständigheterna. Den hänskjutande domstolen ska således visa att lag nr 44/2009, oavsett form och upphovsman, i funktionellt hänseende uppför sig som ett administrativt eller rättsligt beslut i den mening som avses i direktiv 2001/24, det vill säga som en bestämmelse som inte är generell och inte är tänkt att tillämpas upprepade gånger, utan som är inriktad på en enskild och konkret situation.

72.

Det bör här göras en precisering. När jag hävdar att det ankommer på Cour de cassation att fastställa innebörden och räckvidden av lag nr 44/2009, är det uppenbart att det inte är en egen nationell bestämmelse den ska uttala sig om utan en utländsk bestämmelse som en av parterna i målet vid den nationella domstolen har åberopat. Cour de cassation kan alltså inte pröva innebörden av denna isländska lag på samma sätt som om det hade rört sig om en fransk bestämmelse, vars riktiga tolkning endast är avhängig de franska domstolarna som är skyldiga att känna till den enligt principen jura novit curia.

73.

Innebörden och räckvidden av lag nr 44/2009 är för Cour de cassation således något som är föremål för bevisning och därmed beroende av vad parterna åberopar. Följaktligen är det i själva verket parterna i målet vid den nationella domstolen som ska styrka det närmare innehållet i den isländska lagstiftning som har åberopats i de franska domstolarna, även om det självfallet är dessa domstolar som ska pröva huruvida innehållet har styrkts i enlighet med det bevissystem som gäller i fransk rätt.

74.

Följaktligen anser jag i denna del för det andra att om det styrks, på ovan angivna vis, att lag nr 44/2009 i funktionellt hänseende kan betraktas som ett administrativt eller rättsligt beslut i den mening som avses i direktiv 2001/24, kan de åtgärder som den innehåller i princip likställas med åtgärder som vidtas av ”administrativa eller rättsliga myndigheter” i den mening som avses i direktivet. För att så verkligen ska vara fallet måste emellertid ytterligare ett villkor vara uppfyllt.

75.

Den betydelse som enligt min uppfattning ska tillmätas syftet med direktiv 2001/24 när det gäller att säkerställa att de rekonstruktionsåtgärder som vidtas av en medlemsstat erkänns i hela unionen, kräver som ovan påpekats att man främst beaktar åtgärdernas innehåll och inte vem som har beslutat om dem. I detta sammanhang anser jag att medlemsstaternas autonomi när det gäller vilka organ som får utöva offentlig verksamhet i högsta grad ska respekteras.

76.

Det är emellertid inte det enda syftet med direktiv 2001/24. Det syftar även till att värna om vissa rättigheter för borgenärerna till de finansinstitut som blir föremål för rekonstruktion. I direktivet betonas särskilt att ”[p]rincipen om lika behandling av alla borgenärer när det gäller deras möjligheter att göra sina anspråk gällande ( 15 ) fordrar att de administrativa eller rättsliga myndigheterna i hemlandet vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att borgenärerna i värdlandet skall kunna utöva sin rätt att göra sina anspråk gällande inom föreskriven tid”. ( 16 ) I direktivet beaktas således även rätten för borgenärer att väcka talan om rekonstruktionsåtgärder, vilket innebär att rätten till ett effektivt rättsmedel, vilken nu regleras i artikel 47 i stadgan, iakttas. ( 17 )

77.

Det är här självfallet särskilt viktigt vem det är som vidtar en rekonstruktionsåtgärd, men det beror som tidigare påpekats enbart på att lagstiftarens verk inte kan angripas direkt av enskilda i domstol. ( 18 )

78.

Som tidigare påpekats skulle ett av syftena med direktiv 2001/24 (att rekonstruktionsåtgärder ska erkännas i samtliga medlemsstater) undergrävas om vissa åtgärder skulle undantas från dess tillämpningsområde enbart på grund av att de har vidtagits av det lagstiftande organet, även om de i materiellt hänseende överensstämmer med begreppet ”rekonstruktionsåtgärd” i direktivet. Samtidigt skulle ett annat syfte med direktivet (lika behandling av alla borgenärer beträffande möjligheten att väcka talan mot åtgärder som berör dem) undergrävas om åtgärder som vidtagits av en lagstiftare och som inte kan angripas av enskilda inte skulle undantas från direktivet.

79.

Principen om lika behandling av alla borgenärer vad gäller rätten till rättsmedel kräver således att rekonstruktionsåtgärderna vidtas genom beslut som enskilda verkligen kan väcka talan mot i domstol. Att bestämmelsen är av lagstiftningskaraktär kan som tidigare påpekats vara ett tecken på en komplikation inom detta område. Så är emellertid inte alltid fallet, för även om det finns vissa medlemsstater där enskilda personer inte direkt kan väcka talan mot rättsregler som har karaktären av lag, finns det andra där detta är möjligt.

80.

För det tredje anser jag således i denna del att för att åtgärder som vidtagits genom lag nr 44/2009 ska kunna betraktas som ”rekonstruktionsåtgärder” i den mening som avses i direktivet (det vill säga åtgärder som rör ett enskilt finansinstitut och som innebär att alla borgenärer behandlas lika vad beträffar rätten till domstolsprövning), får åtgärdernas rättsliga form inte hindra att de parter som berörs på ett effektivt sätt kan angripa dem vid isländska domstolar, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva i enlighet med punkterna 72 och 73 i detta förslag till avgörande.

81.

Som jag tidigare påpekat är den andra tolkningsfrågan mindre komplicerad.

82.

Cour de cassation undrar om artikel 32 i direktiv 2001/24/EG ska tolkas så att den utgör hinder mot att en nationell bestämmelse som stadgar att talan inte kan väckas mot ett finansinstitut från och med den tidpunkt då ett beslut om betalningsmoratorium har trätt i kraft, får följder för säkerhetsåtgärder som vidtagits dessförinnan i en annan medlemsstat.

83.

Frédéric Giraux har gjort gällande att denna andra tolkningsfrågan inte kan prövas, eftersom den isländska bestämmelsen i fråga (artikel 98 i lag nr 161/2002) inte är tillämplig i målet vid den nationella domstolen. Eftersom denna bestämmelse endast hindrar att talan väcks mot ett institut som har beviljats ett betalningsmoratorium, är den enligt Frédéric Giraux inte tillämplig på ett kvarstadsbeslut som fattats före detta moratorium. Han menar dessutom att bestämmelsen i fråga har förklarats vara författningsstridig och att den har ersatts av lag nr 44/2009.

84.

Enligt min uppfattning föreligger det inte något hinder för att ta upp denna tolkningsfråga till prövning, eftersom skälet till den uppenbarligen hänger samman med den huvudfråga som Cour de cassation har aktualiserat, nämligen huruvida kvarstadsbeslut som meddelats före betalningsmoratoriet kan påverkas av en bestämmelse som i princip endast hindrar att säkerhetsåtgärder vidtas mot institut som redan har beviljats ett betalningsmoratorium. Huruvida den omständigheten att den åberopade nationella bestämmelsen har förklarats författningsstridig och ersatts av en senare lag påverkar prövningen av vilken lagstiftning som faktiskt är tillämplig i målet vid den nationella domstolen, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva. EU-domstolen ska bara bistå den hänskjutande domstolen med att besvara frågan huruvida artikel 98 i lag nr 161/2002 är förenlig med unionsrätten, vilket alltså är en av de aspekter som ska ligga till grund för den hänskjutande domstolens prövning av hur de olika bestämmelser som i princip kan vara relevanta vid prövningen i det aktuella målet förhåller sig till varandra.

85.

Vad beträffar själva sakfrågan anser jag att svaret bör bygga på innehållet i skäl 30 i direktiv 2001/24, där det anges att ”rekonstruktionsåtgärdernas eller likvidationsförfarandenas verkan på en pågående rättegång regleras av lagen i den medlemsstat där denna rättegång pågår, vilket är ett undantag från tillämpningen av ’lex concursus’. Rekonstruktionsåtgärdernas eller likvidationsförfarandenas verkan på enskilda exekutiva tvångsåtgärder som härrör från sådana rättegångar regleras av hemlandets lag enligt den allmänna regel som fastställs i detta direktiv.”

86.

Som en följd av denna bestämmelse och i enlighet med artikel 32 i direktiv 2001/24 får det betalningsmoratorium som Island har beslutat om den verkan som föreskrivs i fransk lag i de förfaranden som inletts i Frankrike. Eftersom det närmare bestämt rör sig om betalningsmoratoriets verkan på exekutiva tvångsåtgärder som blir konsekvensen av dessa förfaranden när de har avslutats, ska emellertid isländsk rätt tillämpas i enlighet med artikel 10.2 e i direktiv 2001/24. Som kommissionen påpekar utesluter detta inte att franska domstolar vidtar exekutiva tvångsåtgärder, det innebär bara att den lagstiftning i hemlandet som är tillämplig på rekonstruktions- eller likvidationsåtgärder ska följas när de exekutiva tvångsåtgärderna vidtas.

87.

I förevarande fall ska tillämpligheten av isländsk rätt på bestämmelserna om betalningsmoratoriets verkan på de åtgärder som är en följd av förfaranden som genomförts i en annan medlemsstat, anses omfatta fastställandet av räckvidden av denna verkan av tidsmässiga skäl (ratione temporis), enligt vad som framgår av artiklarna 3.2, 9.1 och 10 i direktiv 2001/24.

88.

Avslutningsvis anser jag i denna del att artikel 32 i direktiv 2001/24 ska tolkas så att den inte utgör hinder för att en nationell bestämmelse som artikel 98 i den isländska lagen av den 20 december 2002 får verkan på åtgärder som de som i förevarande fall vidtagits av en annan medlemsstat innan beslutet om betalningsmoratorium enligt ovannämnda artikel fattades.

89.

Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts enligt följande: