1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av direktiv 1999/44/EG. ( 2 ) Begäran gäller huvudsakligen frågan huruvida en domstol är skyldig att ex officio tillerkänna prisavdrag för en felaktig vara (i det konkreta fallet en cabriolet med läckande tak) om en hävning av avtalet inte kommer i fråga på grund av att felet är ringa, men den berörda konsumenten endast har yrkat hävning av avtalet.

2.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser utformningen av den spanska civilprocesslagstiftningen, vilken enligt den hänskjutande domstolens uppgifter i det konkreta fallet utgör hinder mot ett tillerkännande av prisavdrag. Domstolen ska sålunda pröva huruvida det i en sådan situation enligt direktiv 1999/44 krävs att domstolen ingriper ex officio.

3.

Detta är tredje gången som direktiv 1999/44 utgör föremål för en begäran om förhandsavgörande. ( 3 ) Förevarande mål avser emellertid, till skillnad från i de båda andra målen, inte omfattningen eller räckvidden av konsumenternas rättigheter, utan för första gången är det fråga om åberopandet av dessa rättigheter inför domstol.

4.

Enligt skäl 1 direktiv 1999/44 är syftet med nämnda direktiv att uppnå en hög konsumentskyddsnivå. Det föreskrivs dessutom i skäl 5 att en gemensam minimiuppsättning av konsumenträttsliga bestämmelser ska skapas. I skäl 24 föreskrivs att medlemsstaterna ska tillåtas att anta eller behålla strängare bestämmelser för att säkerställa en ännu högre konsumentskyddsnivå.

5.

I artikel 3 i direktivet regleras konsumentens rättigheter enligt följande:

”1.   Säljaren skall vara ansvarig gentemot konsumenten för all bristande avtalsenlighet som föreligger när varan levereras.

2.   I fall av bristande avtalsenlighet skall konsumenten ha rätt att utan kostnad få varan återställd till avtalsenlighet genom reparation eller utbyte i enlighet med punkt 3 eller att få ett skäligt prisavdrag eller att häva avtalet med avseende på den varan, i enlighet med punkterna 5 och 6.

…

5.   Konsumenten har rätt att kräva ett lämpligt prisavdrag eller att häva avtalet

6.   Konsumenten har inte rätt att häva avtalet om bristen på avtalsenlighet är ringa.”

6.

I artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Nationell lag och minimiskydd”, förskrivs i andra stycket:

”Medlemsstaterna får, inom det område som regleras av detta direktiv, anta eller behålla sådana strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget, för att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå.”

7.

Spanien har införlivat direktiv 1999/44 genom lag 23/2003 av den 10 juli 2003 om garantier vid konsumentköp (Ley de Garantías en la Venta de Bienes de Consumo) ( 4 ) (nedan kallad lag 23/2003). ( 5 )

8.

Artiklarna 4–8 i denna lag innehåller bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i artikel 3 i direktiv 1999/44. De bestämmelser om prisavdrag och hävning som motsvarar bestämmelserna i artikel 3.5 och 3.6 återfinns i artikel 7 i lag 23/2003.

9.

Den spanska civilprocesslagen (Ley de Enjuiciamiento Civil) (nedan kallad LEC) ( 6 ) innehåller bland annat en bestämmelse som rör dispositionsprincipen (artikel 216 LEC), enligt vilken domstolarna ska grunda sina domar på de faktiska omständigheter och bevis som parterna har åberopat och på parternas yrkanden. I artikel 218 LEC slås principen om överensstämmelse fast, och där föreskrivs att domen inte får gå utöver talan och de övriga yrkanden som parterna har framställt i målet.

10.

I artikel 400 LEC föreskrivs att om talan kan grunda sig på olika faktiska omständigheter eller på olika rättsliga grunder, ska de omständigheter och grunder åberopas som är kända eller som kan åberopas då talan väcks. Dessa får inte förbehållas ett senare förfarande. Vad gäller res judicata föreskrivs dessutom i bestämmelsen att faktiska omständigheter och rättsliga grunder som har åberopats i ett senare mål anses vara desamma som dem som åberopats i ett annat tidigare mål om de hade kunnat åberopas där.

11.

I juli 2004 köpte Soledad Duarte Hueros (nedan kallad Soledad Duarte) en bil av märket Citroën till ett pris av 14320 euro från företaget Autociba S.A. (nedan kallat Autociba). Bilen var av modellen ”C3 Pluriel 1,4l” med fällbart tak och kunde således förvandlas till en cabriolet. Bilen överlämnades till Soledad Duarte i augusti 2004 och registrerades på henne.

12.

Därefter måste bilen upprepade gånger lämnas in för reparation, eftersom det läckte in vatten genom taket när det regnade. Detta fel kunde inte åtgärdas, trots flera försök att reparera bilen. ( 7 ) Soledad Duarte begärde därför leverans av en ny bil, vilket Autociba inte gick med på. I mars 2011 väckte Soledad Duarte slutligen talan mot Autociba och biltillverkaren, Automóviles Citroën España (nedan kallad Citroën España), och begärde hävning av avtalet och återbetalning av köpeskillingen.

13.

Den hänskjutande domstolen har uppgett att den hävning av avtalet som Soledad Duarte har yrkat inte kan komma i fråga enligt lag 23/2003 på grund av att felet är ringa. Hon har i stället enbart rätt till prisavdrag. Enligt spansk processrätt kan hon emellertid inte medges prisavdrag, eftersom hon endast har yrkat hävning av avtalet och inte har (i vart fall inte i andra hand) begärt prisavdrag. Soledad Duarte har inte heller möjlighet att begära prisavdrag vid en senare tvist. Detta skulle strida mot den utvidgning av rättskraften som föreskrivs i LEC, som även omfattar samtliga yrkanden som hade kunnat göras gällande i ett tidigare mål men inte gjordes gällande.

14.

Mot denna bakgrund har Juzgado de Primera Instancia no 2 de Badajoz vilandeförklarat målet genom beslut av den 13 januari 2012, som inkom till domstolens kansli den 24 januari 2012, och hänskjutit följande fråga till domstolen med begäran om förhandsavgörande:

”Om en konsument, som inte har lyckats få en vara återställd till avtalsenlighet på grund av att varan inte har reparerats trots att konsumenten upprepade gånger har begärt det, väcker talan i domstol och endast yrkar att avtalet ska hävas och ett hävande inte kan komma i fråga på grund av att bristen på avtalsenlighet är ringa, kan då domstolen ex officio tillerkänna konsumenten ett skäligt prisavdrag?”

15.

I förfarandet vid domstolen har Autociba, kommissionen och den spanska regeringen yttrat sig muntligen och skriftligen. Därutöver har Soledad Duarte samt den franska, den ungerska och den portugisiska regeringen yttrat sig skriftligen. Den tyska regeringen har endast yttrat sig muntligen.

16.

Vad gäller frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning ska det påpekas att domstolen enligt artikel 267 FEUF enbart är behörig att tolka unionsrätten. Såsom tolkningsfrågan är formulerad avser den emellertid inte en tolkning av unionsrätten, utan rör i objektivt hänseende snarare frågan huruvida en nationell domstol ex officio kan tillerkänna ett prisavdrag.

17.

Vad avser det fortsatta resonemanget i denna begäran om förhandsavgörande tolkar jag emellertid, i likhet med den spanska och den polska regeringen, frågan så, att den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida direktiv 1999/44 ska tolkas så, att en domstol måste kunna tillerkänna ett prisavdrag ex officio om konsumenten inte har yrkat detta i målet, men skulle vara berättigad till detta enligt direktivet. Tolkningsfrågan kan sålunda tas upp till sakprövning med denna anpassade formulering.

18.

Enligt min mening ska tolkningsfrågan även omformuleras i ett annat hänseende. Den hänskjutande domstolen söker klarhet i huruvida ett prisavdrag ex officio är tillåtet enligt direktivet, det vill säga huruvida domstolen ex officio kan tillerkänna ett prisavdrag. För att kunna ge ett ändamålsenligt svar måste det snarare prövas huruvida det enligt direktivet krävs ett tillerkännande av prisavdrag ex officio, det vill säga huruvida den nationella domstolen är skyldig att tillerkänna ett prisavdrag ex officio.

19.

Autociba, Citroën España och Ministerio Fiscal ( 8 ) har dessutom ifrågasatt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, med motiveringen att den spanska lagstiftaren har införlivat direktivet med nationell rätt, vilket innebär att förevarande mål endast avser nationella rättsfrågor. Domstolen är således inte behörig att företa en tolkning.

20.

Detta argument är felaktigt. Detta argument strider mot principen om en enhetlig tillämpning av unionsrätten. Den omständigheten att ett direktiv har införlivats med nationell rätt ändrar naturligtvis inte det faktum att bestämmelserna i slutändan härstammar från en unionsrättslig bestämmelse. För att säkerställa en enhetlig tillämpning av unionsrätten är således tolkningen av det bakomliggande direktivet även fortsättningsvis avgörande för tolkningen av de nationella bestämmelserna. Det ankommer enbart på domstolen att tolka direktivet. Begäran om förhandsavgörande kan således även tas upp till sakprövning i detta avseende.

21.

Autociba har slutligen gjort gällande att rätten till prisavdrag och hävning är preskriberad och att begäran om förhandsavgörande därför inte kan tas upp till sakprövning. Frågan när rättigheter preskriberas ska i princip avgöras enligt nationell rätt, under förutsättning att den minsta preskriptionstiden på två år i artikel 4.1 i direktivet beaktas. Det är enbart den nationella domstolens sak att pröva huruvida denna frist faktiskt har löpt ut. Inom ramen för en begäran om förhandsavgörande ankommer det dessutom på den nationella domstol vid vilken målet är anhängigt att pröva huruvida ett förhandsavgörande krävs för att nämnda domstol ska kunna avgöra målet. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser unionsrätten. ( 9 ) Den hänskjutande domstolen har inte ställt någon fråga till domstolen avseende tolkningen av artikel 4.1, varför en eventuell preskription av Soledad Duartes krav inte måste beaktas inom ramen för förevarande begäran om förhandsavgörande och saknar betydelse för frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

22.

Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida det enligt direktiv 1999/44 krävs att en domstol tillerkänner prisavdrag för en felaktig vara ex officio när konsumenten enbart har yrkat hävning av avtalet, men inte har rätt till denna påföljd.

23.

Tolkningsfrågan rör utformningen av den spanska civilprocessrätten. I sin talan har Soledad Duarte enbart yrkat hävning av avtalet och en återbetalning av hela köpeskillingen, vilket hon saknar rätt till eftersom felet är ringa (se artikel 7 andra meningen i lag 23/2003 respektive motsvarande artikel 3.6 i direktivet). Hon har visserligen obestridligen en rätt till prisavdrag enligt artikel 7 första meningen i lag 23/2003 (vilken motsvarar artikel 3.5 i direktivet). Hon har emellertid inte yrkat något sådant prisavdrag i sin stämningsansökan. Den hänskjutande domstolen har uppgett att den enligt den i spansk rätt gällande principen om överensstämmelse ( 10 ) saknar befogenhet att tillerkänna ett prisavdrag i stället för hävning av avtalet. Nämnda domstol är tvärtom bunden av konsumentens yrkanden. ( 11 ) Enligt de spanska processuella bestämmelserna är inte heller en ändring av talan tillåten. Mot bakgrund av den rättskraft som den första talan har enligt artikel 400 LEC föreligger det inte heller någon möjlighet att väcka en ny talan om prisavdrag. Den hänskjutande domstolen önskar mot denna bakgrund ett klargörande av om detta resultat är förenligt med direktiv 1999/44.

24.

Såsom den spanska regeringen med rätta har påpekat rör detta mål två olika frågor, nämligen dels vilka rättigheter Soledad Duarte har enligt direktivet, dels hur hon kan göra gällande en bestående rättighet i processuellt hänseende. Eftersom det enligt den hänskjutande domstolens uppgifter är utrett att Soledad Duarte har en rätt till prisavdrag och nämnda domstol även har fastställt att en rätt till hävning av avtalet är utesluten, avser förevarande mål enbart den andra frågan, nämligen hur hon kan göra sin rättighet gällande inför domstol.

25.

Syftet med direktiv 1999/44 är enligt skäl 1 i nämnda direktiv att uppnå en hög konsumentskyddsnivå. ( 12 ) Vad avser felaktiga varor som följaktligen inte är avtalsenliga föreskrivs därför ett flertal rättigheter för konsumenten i artikel 3 i direktivet. Direktivet innehåller emellertid inte några bestämmelser om hur dessa rättigheter ska kunna göras gällande inför domstol. ( 13 )

26.

Enligt domstolens fasta praxis ankommer det, i avsaknad av unionslagstiftning på området, på de nationella rättsordningarna att fastställa de behöriga domstolarna och de processuella regler som gäller för en talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt direktiv 1999/44. ( 14 ) Medlemsstaterna måste emellertid beakta likvärdighets- och effektivitetsprinciperna. ( 15 )

27.

En skyldighet att tillerkänna prisavdrag ex officio kommer sålunda, såsom den franska regeringen har påpekat, enbart i fråga i förevarande mål om det antingen redan föreligger en sådan möjlighet enligt nationell rätt, eller om det krävs för att säkerställa att unionsrätten ges full verkan. Eftersom det, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, enligt spanska processrättsliga bestämmelser inte föreligger någon rätt till prisavdrag ex officio, uppkommer frågan huruvida detta är förenligt med likvärdighets- och effektivitetsprinciperna.

28.

Enligt likvärdighetsprincipen får de konkreta processuella regler som gäller för rättigheter enligt unionsrätten inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundar sig på nationell rätt. ( 16 ) Det framgår inte att det föreligger något åsidosättande av likvärdighetsprincipen i förevarande mål. Tvärtom är de aktuella spanska processuella bestämmelserna tillämpliga oberoende av huruvida föremålet för talan utgör rättigheter enligt unionsrätten eller rättigheter som grundar sig på nationell rätt.

29.

Enligt effektivitetsprincipen får en nationell processuell bestämmelse inte i praktiken göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten. ( 17 ) I detta avseende ska bestämmelsens ställning i förhållande till hela förfarandet, dess förlopp och särdrag inför de olika nationella instanserna beaktas, ( 18 ) samt i förekommande fall de principer som det nationella rättssystemet bygger på, som till exempel skyddet för rätten till försvar, principen om rättssäkerhet och principen om förfarandets riktiga förlopp. ( 19 )

30.

I detta sammanhang ska först beaktas att Soledad Duarte i sin talan i princip hade kunnat yrka prisavdrag. ( 20 ) Det hade även varit möjligt att i andra hand yrka prisavdrag vid sidan om hävningen av avtalet. På förfrågan har den spanska regeringen uppgett att ett sådant subsidiärt yrkande inte hade medfört några nackdelar för Soledad Duarte, såsom exempelvis högre rättegångskostnader. Sålunda är ett åberopande av hennes rättigheter enligt direktivet i princip inte uteslutet enligt de spanska processuella bestämmelserna. Tvärtom har varje konsument rätt att väcka talan med avseende på samtliga rättigheter enligt direktivet, vilket innebär att det föreligger en möjlighet att utöva de rättigheter som följer av direktivet.

31.

Utformningen av de spanska processuella bestämmelserna medför enligt min mening emellertid att det blir orimligt svårt att utöva dessa rättigheter.

32.

I principiellt hänseende är det visserligen inte möjligt att invända mot att domstolen är bunden av klagandens konkreta yrkanden. Detta förutsätter emellertid att klaganden framställer de rätta yrkandena om denne vill nå framgång i förfarandet. Denna bestämmelse ger uttryck för den dispositionsprincip som är tillämplig såväl enligt de spanska processuella bestämmelserna som enligt många andra nationella processordningar, enligt vilken parterna råder över förfarandet och det ankommer på dem att ta initiativen i en process. Syftet med denna princip är att skydda rätten till försvar och säkerställa förfarandets riktiga förlopp, i synnerhet genom att undvika att förfarandet försenas till följd av att nya grunder ska bedömas. ( 21 ) Domstolen har redan flera gånger slagit fast att dispositionsprincipen i sig är förenlig med effektivitetsprincipen. ( 22 ) Det kan sålunda i princip förväntas av en konsument att denne gör gällande sina rättigheter inför domstol och i detta avseende framställer de riktiga yrkandena, vid behov även i andra hand. Detta gäller i än högre grad om det, såsom i förevarande mål, är fråga om ett mål där klaganden har anlitat en advokat.

33.

Emellertid är de spanska processuella bestämmelserna utformade så, att ett enda rättegångsfel, nämligen framställandet av ett felaktigt yrkande respektive underlåtenheten att framställa ett yrkande i andra hand, medför att rätten att göra gällande en rättighet som faktiskt följer av direktivet är utesluten för alltid. I synnerhet som direktivets syfte är att bidra till upprättandet av en hög konsumentskyddsnivå, förefaller detta vara mycket begränsande och hårt och enligt min mening är det, även med beaktande av det syfte som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna, oproportionerligt.

34.

I spansk lagstiftning är, såsom framgår av den hänskjutande domstolens uppgifter, utgångspunkten vad avser ansökans bindande natur för den nationella domstolen mycket strikt då endast de konkreta yrkanden som har framställts prövas. Vad gäller rättskraftens omfattning företas emellertid å andra sidan en mycket extensiv tolkning, enligt vilken samtliga rättigheter som konsumenten hade kunnat göra gällande omfattas och sålunda inte kan göras gällande i en ny talan. Redan detta medför en orimlig belastning för konsumenten.

35.

Dessutom går bestämmelserna utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade syftena. Bundenheten av det konkreta yrkandet syftar till att skydda motpartens rätt till försvar och till att främja avgörandet av tvisten. Medan motpartens rätt till försvar emellertid även skulle kunna säkerställas i ett senare skede av förfarandet, exempelvis genom att motparten bereds möjlighet att ta ställning till ändrade yrkanden, har klaganden inte senare någon möjlighet till rättsskydd på grund av det hinder som rättskraften utgör. Genom bestämmelserna i LEC främjas otvivelaktigt avgörandet av tvisten. Det framgår emellertid inte att en väsentlig risk för försening av förfarandet skulle föreligga i förevarande mål. Tvärtom rör frågan om prisavdrag samma faktiska omständigheter och samma parter som hävningen av avtalet, vilket innebär att de slutsatser som hittills dragits i målet är tillämpliga. Den eventuella risken för en försening av förfarandet, vilken är ringa, står inte i proportion till en så ingripande åtgärd som ett fullständigt uteslutande av konsumentens möjligheter till rättsskydd.

36.

I detta avseende tillkommer att just avseende faktiska omständigheter, som exempelvis huruvida ett fel är ringa, är frågan huruvida yrkandet ska bifallas ofta beroende av bevisupptagningen i förfarandet och kan inte bedömas innan talan väcks. Detta framgår tydligt av förevarande mål. Soledad Duarte yrkade hävning av avtalet, eftersom felet enligt ett sakkunnigutlåtande inte ansågs ringa. Bevisupptagningen vid den behöriga domstolen ledde dock till en annan slutsats. En konsument är sålunda, för att uppfylla de krav som ställs i de spanska processuella bestämmelserna, såsom de har redogjorts för i begäran om förhandsavgörande, alltid skyldig att åtminstone i andra hand framställa yrkanden med avseende på samtliga rättigheter som eventuellt kan komma i fråga. Enbart på detta sätt kan konsumenten med avseende på den eventuella utvecklingen i förfarandet säkerställa att denne kan göra gällande sina rättigheter med avseende på konkreta faktiska omständigheter som följer av direktivet. Detta medför mot bakgrund av de möjliga följderna av underlåtenhet att framställa subsidiära yrkanden att det blir orimligt svårt att göra gällande rättigheter samt strider mot effektivitetsprincipen.

37.

Sålunda uppkommer frågan hur effektivitetsprincipen kan tillgodoses i förevarande mål. Domstolen har redan fastställt att det vid ett åsidosättande av effektivitetsprincipen åligger den nationella domstolen att i den utsträckning som det är möjligt tolka de nationella bestämmelserna på ett sådant sätt att de bidrar till uppnåendet av målet att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda kan ha enligt unionsrätten. ( 23 ) Om detta inte är möjligt är den skyldig att, med stöd av sin egen behörighet, underlåta att tillämpa den motstridande nationella bestämmelsen, i förevarande fall den nationella processrättsliga bestämmelse som är i fråga i det nationella målet, vilken avser den strikta bundenheten av yrkandena. ( 24 )

38.

Den hänskjutande domstolen ska således pröva huruvida det genom tolkning av de nationella processuella bestämmelserna är möjligt att finna åtgärder som möjliggör säkerställandet av ett effektivt rättsskydd för konsumenten så att denne kan göra gällande sina rättigheter enligt direktivet trots ett tidigare felaktigt yrkande.

39.

I detta avseende ska medlemsstaternas processuella autonomi beaktas. De värdeomdömen på vilka de aktuella nationella bestämmelserna grundas ska beaktas vid tolkningen av den nationella lagstiftningen. Syftet med den spanska processuella bestämmelsen är bland annat att skydda rätten till försvar för den andra parten i förfarandet samt att främja att tvisten slutgiltigt avgörs. Det krävs sålunda inte att konsumenten har obegränsade möjligheter att godtyckligt ändra sina yrkanden eller att på nytt väcka talan. Detta skulle vara oförenligt med motpartens rätt till försvar. Tvärtom är det tillräckligt om konsumenten bereds möjlighet att åtminstone en gång reagera på eventuella utvecklingar i förfarandet, såsom exempelvis resultatet av bevisupptagningen. På det sättet äventyras inte det slutgiltiga avgörandet av tvisten.

40.

Den hänskjutande domstolen föreslår ett tillerkännande av prisavdrag ex officio. I detta avseende är det utan tvivel fråga om en möjlighet att garantera konsumenten ett säkerställande av dennes rättigheter. Detta skulle emellertid även medföra en väsentlig begränsning av dispositionsprincipen och berör sålunda en av de viktigaste nationella processuella principerna. Om man bortser från kravet på ett konkret yrkande skulle konsumenten kunna förhålla sig passiv vid förfarandet och vänta på att domstolen tillerkänner honom de rättigheter som han har i materiellt hänseende. Detta går utöver vad som är nödvändigt för att skydda konsumenten.

41.

Det krävs nämligen inte enligt direktivet att en konsument tillerkänns de rättigheter vederbörande har enligt artikel 3 utan dennes medverkan. Om detta hade varit avsikten skulle motsvarande bestämmelser ha antagits i direktivet. Tvärtom föreskrivs det i direktivet, såsom den polska regeringen med rätta har påpekat, att konsumenten kan välja vilka av rättigheterna från direktivet som denne gör gällande (se artikel 3.2 och 3.5 i direktivet). Dessutom är utgångspunkten i direktivet att konsumenten för att kunna göra gällande sina rättigheter måste kunna väcka talan i normal ordning (och även måste göra detta om denne vill driva igenom sina rättigheter), eventuellt på villkor att konsumenten även iakttar vissa frister. ( 25 ) Något annat följer inte heller av kravet på ett effektivt rättsskydd. ( 26 ) Det krävs nämligen enbart att konsumenten kan göra gällande sina rättigheter. Underförstått innebär detta att konsumenten även är skyldig att göra detta. Direktivet innehåller sålunda inte någon generell skyldighet att tillerkänna prisavdrag ex officio.

42.

En sådan skyldighet att tillerkänna prisavdrag kan inte heller, såsom kommissionen har föreslagit, utläsas av domstolens rättspraxis beträffande direktiv 93/13. ( 27 ) Till skillnad från kommissionen anser jag inte att denna rättspraxis kan tillämpas på direktiv 1999/44.

43.

De båda direktiven liknar varandra i den meningen att båda rör konsumentskyddet vid rättsliga transaktioner och eftersträvar en hög konsumentskyddsnivå. På grund av deras olika syften kan de emellertid inte anses tillräckligt jämförbara för att domstolens praxis beträffande direktiv 93/13 ska kunna tillämpas på direktiv 1999/44.

44.

Medan direktiv 93/13 syftar till att uppväga den svagare position som konsumenten befinner sig i vid ingåendet av avtal med en näringsidkare, gäller direktiv 1999/44 däremot genomförandet av ett redan ingått avtal. Detta utgör två vitt skilda situationer.

45.

Endast ett ingripande från tredje man kan nämligen undanröja en obalans som föreligger vid tidpunkten för avtalets ingående. ( 28 ) En konsument kan i regel inte bedöma huruvida ett villkor är oskäligt eller inte. Om man skulle förvänta sig sådan kunskap och även ålägga konsumenten en skyldighet att åberopa att villkoret är ogiltigt, skulle genomförandet av direktivet äventyras. ( 29 )

46.

Näringsidkare ska dessutom avhållas från att använda oskäliga avtalsvillkor. Denna avskräckande funktion kan direktiv 93/13 enbart uppfylla om försök att använda oskäliga avtalsvillkor inte lönar sig. Detta kan i sin tur endast säkerställas genom ingripande från tredje man. I annat fall skulle det vara mer förmånligt för näringsidkaren att använda oskäliga villkor i förhoppningen att konsumenten inte känner till sina rättigheter enligt direktiv 93/13 och inte åberopar dessa vid ett förfarande, vilket skulle innebära att det oskäliga villkoret i slutänden trots allt blev bestående. Utan ingripande från tredje man skulle direktivets effet utile påverkas negativt.

47.

Detta är emellertid inte fallet vad gäller direktiv 1999/44. Vid genomförandet av avtalet fyller ett sådant ingripande ex officio inte någon funktion. I det flesta fall är det felaktiga genomförandet av avtalet nämligen inte beroende av partsviljan, i synnerhet inte om avtalsparten inte har tillverkat varan och varken har något inflytande på dess kvalitet eller som regel någon kännedom om fel som inte är uppenbara.

48.

Dessutom befinner sig konsumenten inte i någon jämförbar underlägsen ställning. Huruvida varan har den avtalade kvaliteten är nämligen, till skillnad från frågan huruvida ett villkor är oskäligt, lätt att upptäcka för konsumenten. Detta framgår även av förevarande mål, i vilket det just är konsumenten som gör gällande sina rättigheter inför domstol. I de domar som har meddelats beträffande direktiv 93/13 har det däremot som regel varit näringsidkaren som har åberopat rättigheter från ett oskäligt villkor. Ett ingripande ex officio skulle sålunda inte öka skyddet för konsumenten utan snarare ge honom ytterligare en angreppsmöjlighet. Inte heller domstolens praxis beträffande direktiv 93/13 leder sålunda till en skyldighet att ex officio tillerkänna prisavdrag inom ramen för direktiv 1999/44.

49.

Mot denna bakgrund anser jag att det är tillräckligt för att säkerställa effektivitetsprincipen om de nationella processuella bestämmelserna kan tolkas och tillämpas på ett sådant sätt att de ger konsumenten ett instrument som tillåter denne att själv göra gällande sina rättigheter. I detta avseende kan en ändring av talan exempelvis komma i fråga, eventuellt efter ett motsvarande påpekande från den behöriga domstolen, om detta är tillåtet enligt nationell lagstiftning.

50.

Det skulle även kunna vara möjligt att tolka yrkandena så, att det processuella yrkandet om hävning av avtalet inkluderar ett yrkande om prisavdrag. Det är i detta hänseende emellertid inte fråga om huruvida den materiella rätten till prisavdrag enligt artikel 3.5 första strecksatsen i direktivet omfattas av rätten till hävning av avtalet enligt artikel 3.5 andra strecksatsen i direktivet. Detta skulle utgöra en fråga om tolkningen av unionsrätten som den hänskjutande domstolen inte har ställt. Det är tvärtom frågan om huruvida det processuella yrkandet om hävning av avtalet även omfattar det mindre ingripande yrkandet om prisavdrag. Det ankommer på den nationella domstolen, som ensam är behörig att tolka de nationella processuella bestämmelserna, att bedöma huruvida det processuella yrkandet mot bakgrund av direktivet kan tolkas på detta sätt. Enligt de uppgifter som den spanska regeringen har lämnat finns det inte några omständigheter som tyder på att de spanska processuella bestämmelserna utgör hinder mot en sådan tolkning. ( 30 ) Tvärtom har den spanska regeringen uppgett att de aktuella bestämmelserna i LEC ska tolkas så, att prisavdraget omfattas av yrkandet om hävning av avtalet.

51.

En annan möjlighet skulle vara en tolkning av den nationella bestämmelse i vilken rättskraftens omfattning regleras, så att denna skulle tolkas jämförbart restriktivt eller extensivt, såsom är fallet med bundenheten av det konkreta yrkandet och dispositionsprincipen.

52.

Om ingen av dessa åtgärder kan komma i fråga skulle tillerkännandet av ett prisavdrag ex officio kunna tillämpas som en sista utväg. Direktivet utgör i vart fall inte hinder mot ett sådant tillvägagångssätt. Det framgår dessutom av skälen 1 och 5 i direktivet att den höga konsumentskyddsnivå som eftersträvas enbart ska skapa en minimiuppsättning av konsumenträttsliga bestämmelser. Enligt artikel 8.2 i direktivet står det därför medlemsstaterna fritt att anta eller behålla strängare bestämmelser för att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå. ( 31 ) Om en nationell processordning sålunda föreskriver tillerkännande av prisavdrag ex officio, och en nationell domstol tillämpar den nationella lagstiftningen i detta hänseende, är detta förenligt med direktivet.

53.

Den nationella domstolen är skyldig att beakta två saker oavsett vilken åtgärd den väljer. För det första får den inte vidta en åtgärd mot den klagande partens vilja. Rätten till ett effektivt rättsskydd omfattar även befogenheten att avstå från att göra gällande sina rättigheter. Konsumentens konkreta vilja måste därför utredas. I förevarande mål förefaller detta inte bereda några svårigheter, eftersom Soledad Duarte just önskar erhålla ett prisavdrag. För det andra får domstolen inte underlåta att beakta motpartens rätt till försvar. Denne måste i vart fall åtminstone beredas tillfälle att yttra sig en gång till i den aktuella frågan eller i förekommande fall själv på nytt framställa ett yrkande.

54.

Sammanfattningsvis kan sägas att direktivet inte innehåller någon skyldighet att tillerkänna prisavdrag ex officio. Den nationella domstolen är emellertid skyldig att vidta lämpliga åtgärder som gör det möjligt för konsumenten att ändra ett felaktigt yrkande om denne i annat fall inte alls skulle kunna göra gällande sina rättigheter mer enligt direktivet. Vid samtliga åtgärder som ska vidtas ska den andra partens rättigheter säkerställas.

55.

Den hänskjutande domstolen har slagit fast att en hävning av avtalet är utesluten, eftersom det enbart är fråga om ett ringa fel. Denna slutsats har bestridits av vissa parter.

56.

Den hänskjutande domstolen har emellertid inte begärt tolkning av artikel 3.6 i direktivet, som innehåller begreppet ”bristen på avtalsenlighet är ringa”. Det ankommer enbart på den hänskjutande domstolen att fastställa de faktiska omständigheterna och att avgöra vilka frågor som ska hänskjutas till EU-domstolen.

57.

Eftersom frågan huruvida ett fel är ringa emellertid utgör en fråga som avser tolkningen av unionsrätten, vill jag påpeka följande. Domstolen har hittills inte avgjort hur begreppet ringa i artikel 3.6 i direktivet ska tolkas. Andra nationella domstolar, i synnerhet även domstolar i högsta instans, ( 32 ) har i situationer som förefaller jämförbara fastställt att den omständigheten att vatten läcker in inte ska anses utgöra ett ringa fel om det är fråga om en ny bil. ( 33 ) I dessa domar har det ansetts sakna betydelse att bilen förfarande kan användas som transportmedel trots att det läcker in vatten, vilket den hänskjutande domstolen har anfört som motivering för sin slutsats. Det skulle därför med hänsyn till den enhetliga tolkningen av unionsrätten ha varit ändamålsenligt och hade med säkerhet även främjat avgörandet av det anhängiga målet om Juzgado de Primera Instancia no 2 de Badajoz även hade inkluderat frågan huruvida felet var ringa och sålunda tolkningen av artikel 3.6 i begäran om förhandsavgörande.

58.

Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågan på följande sätt: