DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 10 juli 2014 (*)

”Personalmål – EIB:s personal – Tillsättning – Tjänst som avdelningschef – Tillsättning av en annan kandidat än sökanden – Tillsättningsförfarandet är behäftat med oegentligheter – Ledamöterna i tillsättningspanelen är skyldiga att förhålla sig opartiska – Urvalspanelens ordförande har uppträtt klandervärt gentemot sökanden – Intressekonflikt – Muntligt framförande som är detsamma för samtliga sökande – Handlingar som tillhandahållits inför det muntliga framförandet som kan gynna en av de sökande – Sökande som har deltagit vid utformningen av de utdelade handlingarna – Åsidosättande av likhetsprincipen – Talan om ogiltigförklaring – Yrkande om skadestånd”

I mål F‑115/11,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF,

CG, anställd vid Europeiska investeringsbanken, Sandweiler (Luxemburg), inledningsvis företrädd av advokaten N. Thieltgen, därefter av advokaterna J.‑N. Louis och D. de Abreu Caldas,

sökande,

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB), företrädd av G. Nuvoli och T. Gilliams, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten A. Dal Ferro,

svarande,

meddelar

PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen),

sammansatt av ordföranden M. I. Rofes i Pujol (referent), samt domarna K. Bradley och J. Svenningsen,

justitiesekreterare: handläggaren X. Lopez Bancalari,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 mars 2014,

följande

Dom

1        Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 27 oktober 2011 har CG yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara beslutet av ordföranden vid Europeiska investeringsbanken (nedan kallad EIB eller banken) att tillsätta A, i stället för sökanden, på tjänsten som chef för avdelningen för riskpolitik och prissättning (Risk Policy and Pricing division) (nedan kallad avdelningen för RPP). Denna avdelning ingår i departementet för kreditrisker inom generaldirektoratet (GD) för riskhantering (nedan kallat GD riskhantering). CG har vidare yrkat att banken ska förpliktas att ersätta den ekonomiska och ideella skada hon anser sig ha lidit.

 Tillämpliga bestämmelser

2        Enligt artikel 308 FEUF är Europeiska investeringsbankens stadga fogad som ett protokoll till EU-fördraget och utgör en integrerad del av detta.

3        I artikel 7.3 h i protokoll nr 5 avseende bankens stadga föreskrivs att bankens råd ska godkänna bankens arbetsordning. Denna arbetsordning godkändes den 4 december 1958 och har sedan ändrats vid flera tillfällen. I arbetsordningen föreskrivs att föreskrifter för bankens personal fastställs av bankens styrelse.

4        Den 20 april 1960 fastställde styrelsen personalföreskrifter för banken. I den lydelse som är tillämplig i målet stadgas i artikel 14 i nämnda personalföreskrifter att bankens personal består av tre kategorier av anställda beroende på vilken befattning som avses: den första kategorin avser chefspersonal och innefattar två befattningstyper: ”[h]ögre chefsbefattningar ” och ”[t]jänstegrupp C”, den andra kategorin avser handläggare och omfattar tre befattningstyper: ”[t]jänstegrupp D”, ”[t]jänstegrupp E” och ”[t]jänstegrupp F”. Den tredje kategorin avser assistenter och består av fyra befattningstyper.

5        Artikel 41 i personalföreskrifterna har följande lydelse:

”Alla individuella tvister mellan banken och dess anställda avgörs av [Europeiska unionens] domstol.”

Andra tvister än dem som berör eventuella [disciplinära] åtgärder är föremål för ett förlikningsförfarande inför bankens förlikningskommission, oavsett om talan eventuellt väckts vid domstolen.

…”

6        Den 25 maj 2004 godkände bankens direktion en handling med rubriken ”Anvisningar för [i]ntern [m]obilitet och [b]efordringar” (nedan kallade anvisningarna).

7        I artikel 2 i anvisningarna, med rubriken ”Tillkännagivande av lediga tjänster”, föreskrivs följande:

”Samtliga lediga tjänster ska som huvudregel kunna sökas av samtliga anställda. Nämnda lediga tjänster ska publiceras. …”

8        I artikel 3 i anvisningarna, med rubriken ”Användning av tillsättningspaneler”, föreskrivs följande:

”En kollektiv bedömning av personal i ledande befattning genom användning av tillsättningspaneler syftar till att bidra till jämvikt, rättvisa och insyn i beslutsprocessen vid tillsättning av lediga tjänster. … Tillsättningspaneler ska användas vid tillsättning av lediga tjänster i tjänstegrupp C eller högre [tjänstegrupper]. …”

9        Bilaga I till anvisningarna behandlar tillsättningspanelens sammansättning och uppgifter och har följande lydelse:

”… Tillsättningspanelen ska i så stor utsträckning som möjligt representera de anställda i ledande befattning med hänsyn till ramarna för och inverkan av den aktuella tjänsten. Panelen ska bestå av fem ledamöter och innefatta såväl kvinnor som män. Bland ledamöterna ska minst en representant för [personalavdelningen] ingå samt en representant för ett annat [g]eneraldirektorat än det som den utlysta tjänsten tillhör. Panelens ledamöter ska tjänstgöra på minst samma nivå som den tjänst som ska tillsättas.

Den [g]eneraldirektör som är ansvarig för tjänsten beslutar tillsammans med [personaladvdelningen] om panelens sammansättning.”

10      Bankens personalavdelning har utarbetat en handling med rubriken ”Uppförandekodex för tillsättningspaneler” (nedan kallad uppförandekodexen). I den lydelse som var tillämplig på tvisten föreskrevs följande i artikel 4.1 :

”Panelen består av fem ledamöter med rösträtt samt en observatör som representant för [den partssammansatt kommittén för lika möjligheter för män och kvinnor]. Panelens ordförande företräder vanligtvis det generaldirektorat som ska tillsätta tjänsten. De fem ledamöterna med rösträtt har alla samma rösträtt. Observatören från [den partssammansatta kommittén för lika möjligheter för män och kvinnor] har ingen rösträtt. De fem ledamöterna med rösträtt ska tjänstgöra på samma hierarkiska nivå som den tjänst som ska tillsättas. Panelens sammansättning beslutas av [personalavdelningen] tillsammans med det generaldirektorat som tillsätter tjänsten och ska innefatta minst en ledamot med rösträtt som är kvinna.”

11      Artikel 5.1 i uppförandekodexen har följande lydelse:

”Panelens ordförande har samma rösträtt som övriga ledamöter med rösträtt, men agerar som ‘primus inter pares’ …, det vill säga om konsensus inte uppnås såvitt gäller den slutliga rekommendationen har ordföranden utslagsröst. Detta ska förklaras (om den utövats) i protokollet från panelens möte.”

12      Enligt artikel 10.3 i uppförandekodexen gäller följande:

”… Vid panelens intervjuer och överläggningar ska ordföranden tala sist för att ge övriga ledamöter möjlighet att uttrycka sin åsikt utan att låta sig påverkas av det generaldirektorat som rekryterar. … ”

13      I artikel 17 i uppförandekodexen föreskrivs följande:

”Beslutet om tillsättning fattas av [bankens] ordförande efter samråd med övriga kollegor i direktionen på förslag av direktören för [personalavdelningen]. På grundval av panelens protokoll ska [d]irektören för [personalavdelningen], översända ett förslag på vem som ska tillsättas till [den kommitté som består av direktionen och generalsekreteraren]. Vid behov får ordföranden lägga till alla ytterligare uppgifter från [personalavdelningen] ] som han finner lämpliga.”

 Bakgrund till tvisten

14      Sökanden anställdes av banken den 16 juli 1998 i tjänstegrupp E i kategorin handläggare.

15      Den 1 april 2001 befordrades sökanden till tjänstegrupp D, löneklass 1, inom personalkategorin handläggare.

16      Den 1 januari 2008 utnämndes sökanden till chef vid avdelningen för samordning inom GD riskhantering och befordrades samtidigt till tjänstegrupp C i personalkategorin chefspersonal. Då talan väcktes innehade sökanden fortfarande denna tjänst.

17      När sökanden tillträdde sin tjänst som chef för avdelningen för samordning, leddes GD riskhantering av en generaldirektör som var direkt överordnad X som var direktör för departementet för kreditrisker, Y som var direktör för departementet för finansiella risker samt sökanden.

18      I sökandens utvärderingsrapport för år 2008, angav generaldirektören för GD riskhantering – i sin egenskap av betygssättare – att sökandens prestation uppfyllde samtliga förväntningar och hon beviljades en bonus.

19      I sökandens utvärderingsrapport avseende de första sex månaderna av år 2009 fann betygssättaren att sökandens prestation varit mycket god. Sökanden erhöll en löneökning bestående av tre minilöneklasser samt bonus.

20      I ett meddelande av den 16 februari 2011 lade generaldirektören för GD riskhantering fram ett förslag till omorganisering av detta generaldirektorat inför bankens direktion.

21      Den 18 februari 2011 inkom sökanden med en ansökan om att en utredning skulle inledas avseende respekt för människans värdighet på arbetsplatsen. Utredningen avsåg X och Y. I sin ansökan hävdade sökanden att X, sedan juni 2010, och Y, sedan september 2008, hade uppträtt hotfullt och mobbat henne. Beteendet bestod bland annat i att frysa ut henne från arbetet, reducera och/eller förminska hennes roll och ansvarsområden.

22      Den 22 februari 2011, godkände bankens direktion förslaget att omorganisera GD riskhantering (nedan kallat omorganiseringen av GD riskhantering). Denna nya organisation var inte densamma som den som föreslogs i meddelandet av den 16 februari 2011 från generaldirektören för GD riskhantering.

23      Genom skrivelse från direktören för personalavdelningen av den 28 februari 2011 informerades sökanden om att utredningen hade inletts. Hon uppmanades samtidigt att redogöra för sina klagomål i ett memorandum.

24      I ett memorandum av den 14 mars 2011, redogjorde sökanden för mobbning och hot som de två påstådda mobbarna, X och Y, skulle ha gjort sig skyldiga till gentemot henne.

25      I ett meddelande av den 30 mars 2011, informerade bankens ordförande personalen om att direktionen godkänt omorganiseringen av GD riskhantering med verkan från den 1 april 2011 (nedan kallat personalmeddelandet av den 30 mars 2011). Av meddelandet framgår att från och med detta datum ingick den allmänna riskpolitiken, inklusive Basel-avtalen, kapitalkrav, krissimulering och prissättning i en ny avdelning – avdelningen för RPP – inom departementet för kreditrisker i GD riskhantering. I personalmeddelandet av den 30 mars 2011 angavs även att omorganisationen av GD riskhantering medförde att Y, som var direktör för departementet för finansiella risker, nu skulle bli direktör för departementet för kreditrisker och att meddelandet om lediga tjänster för den nya tjänsten som chef för avdelningen för RPP (nedan kallad den omtvistade tjänsten) skulle komma att publiceras enligt bankens sedvanliga förfaranden.

26      Den 20 maj 2011 publicerades meddelandet om lediga tjänster avseende den omtvistade tjänsten. Fristen för att inkomma med sin ansökan fastställdes till den 7 juni 2011.

27      I ett e-postmeddelande av den 3 juni 2011 till direktören för personalavdelningen begärde sökanden att förfarandet för att tillsätta den omtvistade tjänsten skulle avbrytas, bland annat på grund av Y, som ingick i tillsättningspanelen, var föremål för en pågående utredning som sökanden tagit initiativet till. Detta e-postmeddelande besvarades inte.

28      Den 7 juni 2011 inkom sökanden med sin ansökan till den omtvistade tjänsten.

29      Genom e-postmeddelande av den 10 juni 2011, inbjöds sökanden till en intervju med tillsättningspanelen som skulle äga rum den 17 juni 2011. I inbjudan till intervjun med tillsättningspanelen angavs att panelen bestod av fem personer, bland annat Y som var ordförande. Det påpekades vidare att sökanden skulle göra en muntlig framställning under intervjun. Framställningen skulle vara 10 minuter lång och behandla ett ämne som angavs i e-postmeddelandet. Som hjälp för att förbereda sig kunde hon använda handlingar som bifogats e-postmeddelandet.

30      I ett e-postmeddelande av den 14 juni 2011 till direktören för personalavdelningen begärde sökanden att Y skulle ersättas.

31      I ett e-postmeddelande av den 14 juni 2011, svarade direktören för personalavdelningen sökanden att tillsättningspanelens sammansättning inte skulle ändras och att det vore ”otänkbart” att Y, som var direktör för departementet för kreditrisker, inte skulle leda samtliga intervjuer som genomfördes av tillsättningspanelen. Det påpekades vidare att en anställd vid personalavdelningen var ledamot av tillsättningspanelen och att ett av vederbörandes viktigare ansvarsområden var just att tillförsäkra samtliga sökande en rättvis och objektiv behandling.

32      Den 16 juni 2011 vid lunchtid skickade sökanden in sitt motivationsbrev och curriculum vitae via e-post till tillsättningspanelens sekretariat.

33      I ytterligare ett e-postmeddelande av den 16 juni 2011, denna gång sänt på kvällen, informerade sökanden tillsättningspanelens sekretariat om att hon inte kunde inställa sig till intervjun dagen därpå av medicinska skäl och att hon skulle vara sjukskriven under tre veckor.

34      Den 17 juni 2011 genomförde samtliga sökande – förutom CG – en intervju med tillsättningspanelen.

35      Genom e-postmeddelande av den 29 juni 2011, vilket även skickades per post, anmodade personalavdelningens representant i tillsättningspanelen sökanden att föreslå ett datum mellan den 8 och den 14 juli 2011 för att genomföra sin intervju med tillsättningspanelen. Sökanden lämnade inget svar varpå den ovannämnda ledamoten av panelen i e-postmeddelande av den 7 juli 2011, och därefter i rekommenderat brev, uppmanade henne att bekräfta om hon var tillgänglig den 11, den 13 eller den 14 juli 2011 för att genomföra intervjun.

36      I e-postmeddelande av den 11 juli 2011 neddelade sökanden att hon var tillgänglig den 13 och den 14 juli 2011, enligt vad panelen fann lämpligt.

37      Den 11 juli 2011 lämnade den utredningskommitté som ansvarade för utredningen av sökandens anmälan om mobbning sitt yttrande (nedan kallat utredningskommitténs yttrande). Vad gällde X, fann utredningskommittén att det inte kunnat ”fastställas att han gjort sig skyldig till ett felaktigt och avsiktligt beteende som skulle kunna anses som mobbning”. Vad gällde Y konstaterade utredningskommittén att vissa av de beteenden som sökanden påtalat visat sig ha förekommit men uttalade sig inte om huruvida dessa beteenden kunde anses utgöra mobbning. I sitt yttrande formulerade utredningskommittén även ett antal rekommendationer till banken.

38      Den 13 juli 2011 intervjuades sökanden av tillsättningspanelen under ledning av Y.

39      I panelens protokoll av den 18 juli 2011, som upprättades efter tillsättningsförfarandet, kom panelen enhälligt fram till att A var den mest lämpade sökanden till den omtvistade tjänsten och rekommenderade att A skulle tillsättas.

40      Sökanden informerades per e-postmeddelande av den 27 juli 2011 om att A hade utsetts av panelen.

41      Genom meddelande av den 28 juli 2011 informerade bankens ordförande personelen om att han, efter samråd med sina kollegor i direktionen, hade beslutat att tillsätta A på den omtvistade tjänsten (nedan kallat beslutet av den 28 juli 2011).

42      I e-postmeddelande av den 29 juli 2011 begärde sökanden att direktören för personalavdelningen skriftligen skulle informera henne om skälen till varför hon inte tillsatts på tjänsten samt vad som motiverade att en annan sökande valts.

43      Genom skrivelse av den 5 september 2011 tillställde sökanden bankens ordförande ett klagomål vari hon begärde att beslutet av den 28 juli 2011 skulle ogiltigförklaras. Sökanden krävde även ersättning för de skador hon påstod sig ha lidit till följd av att beslutet var rättsstridigt och till följd av att hon tvingats framträda inför en tillsättningspanel där en av ledamöterna var en av de påstådda mobbare som berördes av ett pågående utredningsförfarande.

44      Den 8 september 2011 togs sökanden emot av en anställd vid personalavdelningen och bereddes tillgång till den del av tillsättningspanelens protokoll som avsåg henne.

45      I skrivelse av den 19 september 2011 bekräftade bankens ordförande att han mottagit klagomålet av den 5 september 2011. Han informerade sökanden om att då den ansvariga personen på personalavdelningen var ledig till och med den 23 september 2011 skulle klagomålet och begäran om ersättning komma att handläggas först när vederbörande kom tillbaka från sin ledighet och att sökanden även skulle informeras om dennes beslut efter detta datum.

 Parternas yrkanden och förfarandet

46      I sin ansökan har sökanden yrkat att personaldomstolen ska

–        ogiltigförklara beslutet av den 28 juli 2011,

–        förplikta EIB att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att införa ett giltigt förfarande för att besätta tjänsten,

–        fastställa att EIB är ansvarig gentemot sökanden för att beslutet att tillsätta A på den omtvistade tjänsten är rättsstridigt,

–        förplikta EIB att utge ersättning för den ekonomiska och ideella skada som sökanden har lidit jämte dröjsmålsränta enligt följande, nämligen

–        ideell skada om 50 000 euro,

–        ekonomisk skada med anledning av förlorad inkomst om 436 100 euro,

–        såsom åtgärd för bevisupptagning, förordna att en sakkunnigutredning ska genomföras för att fastställa omfattningen av den materiella och ideella skada som är följden av beslutet av den 28 juli 2011, och vars föremål det ges en utförlig redogörelse för i erbjudandet att tillhandahålla bevisning i bilagan till denna ansökan, och

–        förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna.

47      EIB har yrkat att personaldomstolen ska

–        avvisa alternativt ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

48      I sin replik av den 6 juni 2012 yrkade sökanden att personaldomstolen, såsom en åtgärd för bevisupptagning, skulle besluta att höra ett vittne som angetts i ett erbjudande att tillhandahålla bevisning som bifogats repliken och i andra hand, såsom ett nytt erbjudande om att tillhandahålla bevisning, godta det vittnesmål som det nämnda vittnet ger i bilagan. Yrkandet gjordes till stöd för talans yrkanden om ogiltigförklaring. På personaldomstolens fråga avseende detta yrkande om vidtagande av åtgärder för bevisupptagning såsom en sådan åtgärd för processledning som nämns i följande punkt, preciserade sökanden att yrkandet inte hade kunnat framställas i ansökan, eftersom det var först i februari 2012 som hon fick kännedom om de omständigheter som vittnet är berett att uttala sig om.

49      I skrivelser från justitiesekreteraren av den 29 januari 2014, anmodades parterna att ta ställning till åtgärderna för processledning. Parterna efterkom uppmaningen.

50      Vid förhandlingen återkallade sökanden det andra och det femte yrkandet i sin ansökan.

 Rättslig bedömning

1.     Det första yrkandet: Ogiltigförklaring av beslutet av den 28 juli 2011

51      Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring har sökanden åberopat tre grunder. Den första grunden avser att det förekommit oegentligheter som medför att rekryteringsförfarandet är behäftat med fel. Den andra grunden avser en uppenbart oriktig bedömning. Den tredje grunden gäller maktmissbruk.

52      Vid förhandlingen förklarade sökanden att hon avstod från att åberopa den andra och den tredje grunden.

53      Personaldomstolen anser därför att sökanden åberopat en enda grund som avser att det förekommit oegentligheter som medför att rekryteringsförfarandet är behäftat med fel. Grunden består av två delar. Den första delgrunden gäller att tillsättningspanelen inte var opartisk och den andra delgrunden avser åsidosättande av principen om likabehandling vid valet av de frågor som de sökande skulle besvara då valet gynnade A.

 Den första delgrunden: Tillsättningspanelen var inte opartisk

54      Inom ramen för den första delen av den enda grunden har sökanden gjort två invändningar. Hon har för det första hävdat att tillsättningspanelens ordförande, Y, inte var opartisk. I andra hand har hon gjort gällande att panelens övriga ledamöter inte var opartiska.

 Den första invändningen: Y var i sin egenskap av ledamot och ordförande för tillsättningspanelen inte opartisk

–       Parternas argument

55      Sökanden har gjort gällande att beslutet av den 28 juli 2011 fattades på rekommendation av direktören för personalavdelningen som grundades på ett rekryteringsförfarande som var behäftat med oegentligheter. Beslutet ska därför ogiltigförklaras. Sökanden har påpekat att ett utredningsförfarande inleddes den 28 februari 2011 på hennes begäran avseende respekt för människans värdighet på arbetsplatsen. Utredningen gällde hot och mobbning som hon ansåg sig ha utsatts för sedan september 2008, av framför allt Y. Den 11 juli 2011, preciserade utredningskommittén i sitt yttrande att Y framstod som en ”ärelysten man” och en ”ångvält som far fram utan att bry sig om de kolaterala skador som han orsakar” och att han marginaliserat sökanden på hennes tjänst och samtidigt tagit över alla strategiska aspekter som avdelningen för samordning omfattade.

56      Sökanden har gjort gällande att på grund av det utredningsförfarande avseende mobbning som inletts på hennes begäran gentemot Y, befann sig denne i en intressekonflikt under tillsättningsförfarandet. Denna situation hindrade honom från att ge ett objektivt och opartiskt utlåtande om hennes ansökan. Sökanden har tillagt att Y dessutom var ordförande för tillsättningspanelen vilket gav honom möjlighet att direkt eller indirekt påverka panelens övriga ledamöter vad gäller vem som skulle tillsättas på tjänsten. På grund av Y:s närvaro i tillsättningspanelen skulle panelen således inte ha kunnat ge de garantier för opartiskhet och objektivitet som fordras.

57      Sökanden har vidare kritiserat att banken inte ändrat panelens sammansättning och att hon behövt framträda inför en tillsättningspanel i vilken en av hennes påstådda mobbare var ledamot, trots att utredningskommittén i sitt yttrande kom fram till att Y gjort sig skyldig till vissa av de handlingar som sökanden påtalat och trots att sökanden uttryckligen begärt att Y inte skulle ingå i tillsättningspanelen.

58      Banken har genmält att då Y var direktör för det departement som rekryterade, motsvarade hans utnämning som ledamot i tillsättningspanelen en fast praxis och överensstämde med god praxis. Vad gäller utredningskommitténs yttrande, har banken påpekat att man i detta kom fram till att någon mobbning inte kunde tillskrivas de påstådda mobbarna. Vidare ska banken ha vidtagit åtgärder för att garantera panelernas opartiskhet, såsom till exempel närvaro av en representant för personalavdelningen i panelen liksom en observatör från den partssammansatta kommittén för lika möjligheter för män och kvinnor (nedan kallad COPEC). Slutligen visar protokollet från tillsättningspanelen att Y inte intagit någon diskriminerande inställning till sökanden och att hans inställning i egenskap av panelens ordförande inte hade haft någon betydelse för beslutet av den 28 juli 2011. Det framgår nämligen av panelens protokoll att sökanden rangordnats sist av fem sökande, att panelens beslut att rekommendera A för den omtvistade tjänsten hade fattats enhälligt av panelens ledamöter och att de betyg som panelens ledamöter gett varje sökande var likartade. Inte någon ledamot hade en åsikt som starkt avvek från övriga ledamöters.

–       Personaldomstolens bedömning

59      Enligt fast rättspraxis har uttagningskommittéer och tillsättningspaneler ett omfattande utrymme för att skönsmässigt fastställa hur de muntliga prov som de sökande ska genomgå ska genomföras och provens exakta innehåll. Detta utrymme för skönsmässig bedömning ska kompenseras av ett strikt iakttagande av de bestämmelser som reglerar anordnandet av dessa prov (dom Girardot/kommissionen, T‑92/01, EU:T:2002:220, punkt 24, och Christensen/kommissionen, T‑336/02, EU:T:2005:115, punkt 38).

60      En uttagningskommitté är enligt likaså fast rättspraxis skyldig att säkerställa att dess bedömningar vid de muntliga proven av de sökande som deltagit i proven sker på ett jämlikt och objektivt sätt (dom Pantoulis/kommissionen, T‑290/03, EU:T:2005:316, punkt 90, och där angiven rättspraxis). Även om det aktuella rekryteringsförfarandet inte genomfördes i form av ett uttagningsprov kan nämnda rättspraxis likväl tillämpas i förevarande fall. En tillsättningspanel syftar nämligen i likhet med en uttagningskommitté till att välja ut de bästa sökande bland dem som lämnat in en ansökan med anledning av ett meddelande om lediga tjänster. Panelen har ett stort handlingsutrymme när den anordnar uttagningsproven.

61      Det ankom följaktligen på banken att i enlighet med principerna om god förvaltningssed och likabehandling försäkra sig om att tillsättningsförfarandet organiserades korrekt och att tillförsäkra samtliga sökande i detta förfarande att intervjuerna med tillsättningspanelen skedde på ett så lugnt och regelmässigt sätt som möjligt. Detta ställde krav på att samtliga ledamöter i tillsättningspanelen som banken utsett hade det oberoende som fordrades för att deras objektivitet inte skulle kunna ifrågasättas.

62      Det ankommer således på personaldomstolen att pröva om tillsättningspanelen har utsetts och fungerat på ett korrekt sätt, med iakttagande av bland annat dess skyldighet att vara opartisk. Iakttagande av denna skyldighet är en regel som genomsyrar såväl uttagningskommittéernas som tillsättningspanelernas arbete och som är underställd unionsdomstolarnas prövning (se, såvitt gäller en uttagningskommittés arbete beslut Meierhofer/kommissionen, F‑74/07 RENV, EU:F:2011:63, punkt 62).

63      Personaldomstolen ska därför i förevarande fall pröva om Y befann sig i en intressekonflikt i förhållande till sökanden i den mån han var föremål för ett utredningsförfarande för mobbning som sökanden hade tagit initiativ till. I sådant fall skulle Y:s åsidosättande av sin skyldighet att avstå från att bedöma sökandens ansökan utgöra ett åsidosättande av hans skyldighet att vara opartisk och följaktligen av hela panelens skyldighet att iaktta sådan opartiskhet.

64      Det ska härvid erinras om att en intressekonflikt avser en situation där en tjänsteman eller anställd å tjänstens vägnar ska uttala sig i ett ärende där vederbörande har ett personligt intresse av handläggningen eller utfallet som äventyrar hans oberoende (se, exempelvis, dom Giannini/kommissionen, T‑100/04, nedan kallad domen i målet Giannini, EU:T:2008:68, punkt 223).

65      Enbart det förhållandet att en ledamot i en uttagningskommitté eller i en panel i ett tillsättningsförfarande är föremål för en anmälan om mobbning som gjorts av en sökande i uttagningsprovet eller i tillsättningsförfarandet kan inte i sig anses medföra en skyldighet för den berörda ledamoten att avsäga sig sitt uppdrag i uttagningskommittén eller i tillsättningspanelen (se, för ett liknande resonemang, dom BY/AESA, F‑81/11, EU:F:2013:82, punkt 72). Om det däremot visar sig att denna ledamot i uttagningskommittén, på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter, befinner sig i en intressekonflikt på så sätt att han eller hon har ett direkt eller indirekt personligt intresse av att gynna eller missgynna en av de sökande kräver skyldigheten att iaktta opartiskhet såsom denna fastställts i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att denna ledamot inte får uttala sig om nämnde sökandes meriter. Detta gäller i synnerhet om den person som utses efter den aktuella tillsättningen senare ska vara underställd vederbörande i hierarkiskt avseende.

66      I förevarande fall är det utrett att den nybildade avdelningen för RPP integrerats i departementet för kreditrisker och att Y, i egenskap av dess direktör, skulle bli närmaste chef för den sökande som tillsattes på den omtvistade tjänsten. Följaktligen ska personaldomstolen pröva om sökanden har lämnat objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter som visar att Y, i egenskap av ledamot och ordförande för tillsättningspanelen, hade ett personligt intresse som äventyrade hans oberoende vid bedömningen av hennes ansökan till den omtvistade tjänsten.

67      Det är härvid ostridigt att ett utredningsförfarande inleddes den 28 februari 2011 avseende respekten för människans värdighet på arbetsplatsen och att förfarandet inleddes på begäran av sökanden på grund av hot och mobbning från Y:s sida. Personaldomstolen noterar att banken ansåg ett sådant utredningsförfarande nödvändigt med hänsyn till omständigheterna och att det saknades skäl att vid första påseende avslå sökandens ansökan.

68      Det har heller inte bestritts att den utredningskommitté som ansvarade för sökandens anmälan lämnade sitt yttrande den 11 juli 2011. Yttrandet innehåller inte någon formell slutsats om huruvida det beteende som lades Y till last utgjorde mobbning, även om utredningskommittén konstaterade att vissa av de beteenden som sökanden anmält visat sig ha förekommit. Som svar på en fråga från personaldomstolen vid förhandlingen, hävdade banken att utredningskommitténs yttrande i fråga om mobbning vanligtvis översänds till bankens ordförande för antagande av ett beslut. Yttrandet tillställs däremot inte de påstådda mobbarna direkt och inte heller anmälaren. Banken preciserade även att Y utan tvekan hade erhållit en formell underrättelse om beslutet att inte vidta några åtgärder med anledning av sökandens anmälan som bankens ordförande hade fattat mot bakgrund av utredningskommitténs yttrande. Y hade däremot inte underrättats om själva yttrandet.

69      Vidare är det likaså ostridigt att meddelandet om lediga tjänster avseende den omtvistade tjänsten publicerades den 20 maj 2011 och att sökandens intervju med tillsättningspanelen ägde rum den 13 juli 2011, det vill säga två dagar efter det att utredningskommittén hade lämnat sitt yttrande. Den 18 juli 2011, avfattade sedan tillsättningspanelen sitt protokoll vari man valde A till tjänsten.

70      Det framgår således av ovannämnda punkter att tillsättningsförfarandet skedde parallellt med utredningsförfarandet.

71      Vidare framgår det av utredningskommitténs yttrande att sökanden bland annat klagat på att Y frusit ut henne på arbetet genom att reducera och/eller förminska hennes roll och ansvarsområden.

72      Utredningskommittén konstaterade härvid att ”[sökandens] ställning allt eftersom tiden gick hade ändrats i [Y:s] ögon: från att ha varit en uppskattad medarbetare med mycket goda vitsord hade hon blivit ett element som utgjorde ett hinder för den utveckling han önskade sig. Då hon dessutom var en konkurrent för tjänsten som [g]eneraldirektör för [DG riskhantering], tvekade inte [Y] att fylla de maktvakuum som uppstått till följd av [sökandens] sjukdom. Sökanden försökte från sin sjuksäng att fylla dessa aldrig så lite.” Av denna anledning ”marginaliserade [Y] så sakteliga [sökanden] på hennes tjänst och tillskansade sig alla strategiska aspekter som avdelningen för samordning omfattar. I nuläget är det således ostridigt … att organisationsplanen för [GD riskhantering] ser ut så att [Y] innehar samtliga strategiska nyckeluppdrag som ger en stor synlighet inför bankens hierarki medan [sökanden] förpassats till administrativa uppgifter. Det som [sökanden] förutspådde har alltså inträffat.”

73      I sitt yttrande slår utredningskommittén även fast att ”[sökandens] relationer med [Y] tidigare var utmärkta men nu har försämrats. [Y] fyller de luckor som [sökanden] lämnat efter sig och knaprar successivt till sig [sökandens] viktigaste och intellektuellt sett mest krävande uppgifter. Sökanden godtar inte denna förvittring av hennes kompetens. All kommunikation och förtroendefulla relationer dem emellan [har] blivit omöjliga.”

74      På samma sätt noterade utredningskommittén att Y ”uppfattas som en ärelysten man som har stora tankar om sin yrkesmässiga framtid och som av vissa personer beskrivs som en ångvält som far fram utan att bry sig om de kolaterala skador han orsakar”. Men [sökanden] fanns där som ett hinder för hans ambitioner och hennes frånvaro … på grund av sjukdom blockerade delvis möjligheten att utföra arbetet på ett bra sätt, varför hon skulle marginaliseras..

75      Utredningskommitténs yttrande visar således att Y verkligen hade haft vissa av de beteenden som sökanden påtalat och att de yrkesmässiga relationerna dem emellan allvarligt hade försämrats då sökanden intervjuades av tillsättningspanelen den 13 juli 2011.

76      Med hänsyn till att Y skulle ha blivit sökandens närmaste chef om hon utsetts och tillsatts på den omtvistade tjänsten anser personaldomstolen – mot bakgrund av de överväganden som görs och de omständigheter det redogörs för i punkterna 67–75 ovan och framför allt det förhållandet att utredningskommittén i sitt yttrande fann det utrett att vissa händelser ägt rum – att sökanden måste anses ha lämnat objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter till stöd för sitt påstående att när Y utnämndes till ledamot av tillsättningspanelen befann han sig i en intressekonflikt som föranleder tvivel om hans förmåga att bedöma sökandens ansökan med den objektivitet som fordrades.

77      Det är utrett att Y deltog i intervjun och utvärderingen av sökanden trots att han borde ha avstått härifrån på grund av att han befann sig i en intressekonflikt i förhållande till henne.

78      Personaldomstolen erinrar vidare om att det i artiklarna 5.1 och 10.3 i uppförandekodexen föreskrivs att ordföranden för tillsättningspanelen har utslagsröst om konsensus inte kan uppnås beträffande den slutliga rekommendationen och att vederbörande ska uttala sig sist under överläggningarna för att inte påverka övriga ledamöter i tillsättningspanelen. Det framgår följaktligen av dessa bestämmelser att Y, i egenskap av tillsättningspanelens ordförande, hade möjlighet att inta en avgörande roll i panelens arbete och påverka tillsättningspanelens övriga ledamöter.

79      Mot bakgrund av ovanstående överväganden och utan att känna till innehållet i de samtal som förts mellan ledamöterna i tillsättningspanelen och vilka ståndpunkter som olika ledamöter intagit, däribland Y, finner personaldomstolen att Y åsidosatt sin skyldighet att iaktta opartiskhet genom att vara ledamot av tillsättningspanelen. Då varje ledamot av denna panel ska besitta det oberoende som fordras för att inte hela tillsättningspanelens objektivitet ska kunna ifrågasättas, finner personaldomstolen följaktligen att tillsättningspanelens skyldighet att i sin helhet iaktta opartiskhet har åsidosatts.

80      Denna slutsats påverkas inte av de argument som banken har framfört.

81      Vad för det första gäller argumentet att det vore ”otänkbart” att direktören för det departement som rekryterar, i förevarande fall Y, inte leder samtliga intervjuer som tillsättningspanelen genomför, är det tillräckligt att påpeka att artikel 4.1 i uppförandekodexen föreskriver att panelens ordförande ”vanligtvis representerar generaldirektoratet” som ska tillsätta tjänsten. Enligt bilaga I i kodexen krävs det inte att direktören för det departement som rekryterar ska ingå i panelen. I bankens interna regler är det således inte fråga om det rekryterande departementet utan om det generaldirektorat som rekryterar. Det är tillåtet att direktören för det departement som ska tillsätta tjänsten inte är ledamot av tillsättningspanelen.

82      Vidare erinrar personaldomstolen (se punkterna 30 och 31 ovan) om att sökanden i e-postmeddelande av den 14 juni 2011 till direktören för personalavdelningen hade begärt att Y skulle ersättas. Begäran avslogs samma dag av nämnde direktör. Vid en intressekonflikt borde banken ha undvikit att Y var ledamot, och i ännu större utsträckning ordförande, i en tillsättningspanel eller åtminstone ha förordnat att denne skulle avhålla sig från att delta i intervjun och bedömningen av sökanden. Banken har inte agerat på detta sätt.

83      Vad sedan gäller argumentet att det i utredningskommitténs yttrande av den 11 juli 2011 slogs fast att Y inte gjort sig skyldig till mobbning, vilket var anledningen till att Y inte kunde anses befinna sig i en intressekonflikt, gör personaldomstolen följande bedömning. Tillsättningsförfarandet skedde parallellt med utredningsförfarandet (se punkt 70 ovan) och utredningskommittén hade ännu inte lämnat sitt yttrande då direktören för personalavdelningen nekade att ersätta Y i tillsättningspanelen den 14 juni 2011. Då tillsättningspanelens intervju med sökanden var planerad att äga rum den 17 juni 2011, såg banken således inte det som olämpligt att Y – som vid denna tidpunkt var föremål för ett utredningsförfarande för mobbning – var ledamot i tillsättningspanelen. Bankens argument att utredningskommittén i sitt yttrande kommit fram till att det inte styrkts att Y gjort sig skyldig till mobbning saknar således relevans. Oavsett vid vilken tidpunkt Y fick kännedom om att utredningskommittén lämnat sitt yttrande har detta yttrande under alla omständigheter inte kunnat ha någon inverkan på det förehållandet att Y befann sig i en intressekonflikt under tillsättningsförfarandet. Att den yrkesmässiga relationen mellan Y och sökanden kraftigt hade försämrats innan tillsättningsförfarandet inleddes, såsom framgår av utredningskommitténs yttrande, är i förevarande fall tillräckligt för att slå fast att Y befann sig i en intressekonflikt.

84      Personaldomstolen erinrar om att risken för att en av ledamöterna i en tillsättningspanel befinner sig i en intressekonflikt i förhållande till en av de sökande inte kan uppvägas varken av att en representant från personalavdelningen närvarar i panelen eller att en observatör från COPEC är närvarande.

85      Vad slutligen gäller bankens argument att det följer av tillsättningspanelens protokoll att Y inte intagit någon diskriminerande ståndpunkt gentemot sökanden och att A valdes enhälligt, noterar personaldomstolen att de omdömen som varje ledamot av tillsättningspanelen gett var och en av de sökande är relativt likartade vilket banken också har gjort gällande. Detta gör det emellertid inte möjligt att utesluta att Y befann sig i en intressekonflikt eller möjligheten att Y, såsom panelens ordförande, har kunnat påverka den bedömning andra ledamöter i tillsättningspanelen gjort av de sökande.

86      Mot denna bakgrund finner personaldomstolen att tillsättningsförfarandet var rättsstridigt, eftersom tillsättningspanelens ordförande – och därefter hela panelen – åsidosatt sin skyldighet att iaktta opartiskhet. Den första invändningen som gjorts i den första delgrunden ska därför godtas.

 Den andra invändningen: Övriga ledamöter i tillsättningspanelen var inte opartiska

–       Parternas argument

87      Sökanden har påstått att andra ledamöter i tillsättningspanelen än Y kan ha visat sig partiska då de flesta av dem hade godkänt omorganiseringen av GD riskhantering och i synnerhet inrättande av avdelningen för RPP vars chef skulle ges i stort sett alla befogenheter och allt ansvar som ingick i hennes befattning som chef för avdelningen för samordning.

88      Banken har inte uttalat sig om denna andra invändning.

–       Personaldomstolens bedömning

89      Det är tillräckligt att notera att sökanden endast påstått att övriga ledamöter i tillsättningspanelen kan ha åsidosatt sin skyldighet att iaktta opartiskhet utan att för den delen ha gjort gällande att de verkligen gjort detta i förevarande fall. Hon hänger sig således åt rena spekulationer utan att åberopa några som helst bevis till stöd för sitt påstående. Under dessa omständigheter ska den andra invändningen i den första delgrunden avslås såsom ogrundad.

90      Mot denna bakgrund finner personaldomstolen att den första delen av den enda grunden, avseende oegentligheter som medför att tillsättningsförfarandet är behäftat med fel, är delvis välgrundad.

 Den andra delgrunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

 Parternas argument

91      Sökanden har anfört att den muntliga framställning på tio minuter inför tillsättningspanelen som samtliga sökande skulle göra bestod i en kort presentation av en sakfråga med hjälp av två interna meddelanden från banken som delats ut till samtliga sökande innan deras intervju med tillsättningspanelen. Då A hade författat eller hjälpt till att författa de båda interna meddelandena har han på ett otillbörligt sätt gynnats i förhållande till övriga sökande. Genom att uppenbart gynna en av de sökande till den omtvistade tjänsten genom att välja att grunda provet som bestod i den muntliga framställningen på de två ovannämnda interna meddelanden har tillsättningspanelen åsidosatt principen om likabehandling.

92      Banken har medgett att A deltagit i förberedelserna av de två aktuella interna meddelandena men anser att ingen sökande har gynnats på ett otillbörligt sätt. Det krävdes nämligen inga särskilda kunskaper för att förstå meddelandena och dessa hade dessutom distribuerats till samtliga sökande före intervjuerna. Den muntliga framställningen var ett av flera prov som tillsammans utgjorde tillsättningsförfarandet. Det muntliga provet syftade inte till att bedöma de sökandes rena sakkunskaper utan snarare deras kompetens på kommunikationsområdet och deras förmåga att övertyga.

 Personaldomstolens bedömning

93      Personaldomstolen erinrar om att icke-diskrimineringsprincipen och principen om likabehandling – enligt fast rättspraxis – kräver att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Icke-diskrimineringsprincipen har således åsidosatts när två personkategorier, vars faktiska och rättsliga situation inte företer några väsentliga skillnader, behandlas olika eller då olika situationer behandlas på samma sätt. För att särbehandling ska vara förenlig med den allmänna icke-diskrimineringsprincipen, måste skillnaden motiveras av ett objektivt och rimligt kriterium som är proportionerligt i förhållande till det mål som eftersträvas med särbehandlingen (se, exempelvis, dom Giannini, EU:T:2008:68, punkt 131, och där angiven rättspraxis, och dom Brown/kommissionen, F‑37/05, EU:F:2009:121, punkt 64).

94      Principen om likabehandling utgör en grundläggande unionsrättslig princip som bland annat är tillämplig på området för uttagningsprov. Uttagningskommittén ska säkerställa att denna princip iakttas strikt under uttagningsprovets gång. Uttagningskommittén åtnjuter förvisso ett stort utrymme att skönsmässigt bedöma hur proven ska ske och deras mer detaljerade innehåll. Det ankommer emellertid på unionsdomstolarna att utöva sin kontroll i nödvändig utsträckning för att säkerställa lika behandling av de sökande och att uttagningskommitténs urval bland de sökande sker på ett objektivt sätt (dom Giannini, EU:T:2008:68, punkt 132, och dom De Mendoza Asensi/kommissionen, F‑127/11, EU:F:2014:14, punkt 43).

95      Personaldomstolen noterar slutligen att alla prov, såväl generellt som ofrånkomligen, medför en risk för särbehandling med hänsyn till att det antal frågor som rimligen kan ställas vid ett prov avseende ett specifikt ämne nödvändigtvis är begränsat. Således har det slagits fast att åsidosättande av likabehandlingsprincipen endast föreligger om uttagningskommittén inte vid valet av prov har begränsat risken för att lika möjligheter inte garanteras till den risk som generellt sett föreligger vid alla prov (dom Giannini, EU:T:2008:68, punkt 133, och dom De Mendoza Asensi/kommissionen, EU:F:2014:14, punkt 45).

96      Det framgår i förevarande fall av handlingarna i akten att samtliga sökande skulle besvara en liknande fråga som varje ledamot i tillsättningspanelen ställde till dem. Vidare hade tillsättningspanelen anordnat ett identiskt prov för samtliga sökande som bestod i en muntlig framställning på grundval av två interna meddelanden från banken. Syftet var att bedöma deras förmåga att presentera ett komplicerat sakområde för en publik bestående av annat än specialister och att övertyga denna publik om sitt förslag. De två ovannämnda meddelandena skulle således tjäna till att testa de sökandes förmåga att kommunicera, att göra muntlig framställning, att förklara och att övertyga, men inte deras sakkunskaper.

97      Det framgår även av handlingarna i akten att A hade deltagit i utarbetandet av de två interna meddelanden som tillställdes de sökande inför den muntliga framställningen inför tillsättningspanelen. Personaldomstolen anser att enbart det förhållandet att en person är författare eller medförfattare till sådana meddelanden medför att vederbörande i praktiken känner till deras innehåll vilket potentiellt sett underlättar en framställning som grundas på sådana meddelanden.

98      Det är förvisso riktigt, såsom banken har påpekat, att det faktum att vissa sökande i ett uttagningsprov känner till en handling genom sitt arbete inte medför att de gynnas på ett otillbörligt sätt av uttagningskommitténs val att använda denna handling som underlag för frågorna i ett prov. Den fördel som vissa sökande får genom valet av denna handling ingår nämligen i den risk som rent generellt föreligger vid alla prov. Vidare hade handlingen gjorts tillgänglig före provet (dom Giannini, EUT:2008:68, punkt 164).

99      Personaldomstolen gör härvid följande bedömning. I målet i domen Giannini (EU:T:2008:68) kritiserade klaganden – sökande i ett uttagningsprov som vederbörande inte godkänts i – att andra sökande före uttagningsprovet hade arbetat med handlingar som utgjorde förarbeten till den handling som tjänat som underlag för det skriftliga provet. Det följer av domen Giannini (EU:T:2008:68) att det inte kunde presumeras att förarbetena och den handling som tillställts de sökande var identiska och att sökande som arbetat med förarbetena inte kunde förlita sig på att de eventuellt kände till detta material genom sitt arbete. Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt drog härav slutsatsen att det förhållandet att sökande som arbetat med dessa förarbeten eventuellt skulle ha haft det lättare att klara provet tack vare att de kände till det nämnda materialet var föga relevant. Förstainstansrätten fann att dessa sökande inte hade gynnats på ett otillbörligt sätt.

100    I förevarande fall måste det dock konstateras att endast en sökande – A – bättre än konkurrenterna kände till de handlingar som ställdes till de sökandes förfogande för att förbereda sina framföranden. Till skillnad från målet i domen Giannini (EU:T:2008:68) hade A, i sin egenskap av författare och medförfattare, dessutom arbetat direkt med bankens två interna meddelanden och inte med förarbeten till dessa meddelanden. Innehållet i dessa förarbeten hade inte nödvändigtvis varit identiskt med innehållet i de två aktuella interna meddelandena. Eftersom det muntliga framträdandet syftade till att bedöma de sökandes förmåga att övertyga en publik som inte bestod av specialister, hade A i förhållande till övriga sökande en verklig och relevant fördel i det prov som bestod i den muntliga framställningen av att ha deltagit i utarbetandet av hela eller delar av de två ovannämnda meddelandena.

101    Nämnda bedömning ändras inte av att de två aktuella interna meddelandena hade ställts till samtliga sökandes förfogande före intervjun med tillsättningspanelen. Inte heller ändras bedömningen av bankens argument vid förhandlingen att meddelandena var väl kända av samtliga sökande redan innan tillsättningsförfarandet inleddes. Vid förhandlingen medgav banken att tillsättningspanelen hade kunnat välja andra texter än de två nämnda meddelandena för det prov som bestod i det muntliga framförandet. Personaldomstolen finner det följaktligen styrkt att A gynnats på ett otillbörligt sätt i förhållande till övriga sökande.

102    Genom att välja att grunda det prov som bestod i det muntliga framförandet som var gemensamt för samtliga sökande på bankens två ovannämnda meddelanden har banken åsidosatt principen om likabehandling.

103    Talan kan följaktligen vinna bifall på den enda grundens andra del.

104    Mot denna bakgrund och utan att det finns anledning att pröva begäran om bevisupptagning ska talan vinna bifall såvitt gäller det första yrkandet avseende ogiltigförklaring av beslutet av den 28 juli 2011.

2.     Det andra och det tredje yrkandet: Tillerkännande av ersättning

 Upptagande till sakprövning

 Parternas argument

105    Banken har gjort gällande att unionsdomstolarna saknar behörighet om den väckta talan inte riktas mot en rättsakt från administrationen vari sökandens krav avslås. I förevarande fall informerade bankens ordförande i sin skrivelse av den 19 september 2011 sökanden om att hennes begäran om ersättning av den 5 september 2011 skulle behandlas så snart den ansvarige inom personalavdelningen återkom från sin ledighet den 23 september 2011. Sökanden väckte emellertid sin talan om skadestånd vid personaldomstolen den 27 oktober 2011 utan att ha erhållit något uttryckligt svar från banken på sin begäran av den 5 september 2011 och innan fristen om tre månader löpt ut för att ett tyst avslag på begäran skulle anses föreligga. Ersättningsyrkandena ska följaktligen avvisas.

106    Banken har tillagt att ersättningsyrkandena, åtminstone i vissa delar, är identiska med yrkandet om ersättning som framställts i den talan som väcktes den 28 september 2011 vid personaldomstolen och som registrerats under målnummer F‑95/11, såvitt gäller den skada som sökanden lidit till följd av att den omtvistade tjänsten publicerades. Ersättningsyrkandena ska under alla omständigheter, åtminstone delvis, även avvisas på grund av litispendens.

107    Som svar på personaldomstolens begäran – som en åtgärd för processledning – att klargöra sin inställning avseende frågan huruvida ersättningsyrkandena kan upptas till sakprövning mot bakgrund av domarna De Nicola/EIB (T‑37/10 P, EU:T:2012:205) och De Nicola/EIB (T‑264/11 P, EU:T:2013:461), har banken gjort gällande att ett ersättningsyrkande enligt dessa domar kan underställas unionsdomstolarna utan att en begäran om ersättning först tillställts administrationen när en person beslutar att först be administrationen att ta ställning i en viss fråga. Även om detta förfarande inte är obligatoriskt ska den berörda personen ge den kontaktade administrationen en skälig tidfrist för att uttala sig. Begreppet skälig tidfrist som understryks i domen omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB (C‑334/12 RX‑II, EU:C:2013:134, punkterna 26–30), är tillämpligt på såväl den frist en person har för att tillställa administrationen en begäran som på den frist administrationen har för att ta ställning till begäran.

108    Sökanden har genmält att ersättningsyrkandena i hennes talan ska anses kunna tas upp till sakprövning.

 Personaldomstolens bedömning

109    Vad för det första gäller frågan om samtliga ersättningsyrkanden kan upptas till sakprövning erinrar personaldomstolen om att alla tvister mellan banken och dess anställda enligt artikel 41 i bankens personalföreskrifter kan avgöras genom att talan väcks vid unionsdomstolarna. En sådan talan kan dock föregås av ett förlikningsförfarande inför bankens förlikningskommission, oavsett om talan eventuellt väckts vid domstolen (dom De Nicola/EIB, EU:T:2012:205, punkt 74).

110    Det har redan slagits fast att det tydligt följer av artikel 41 i bankens personalföreskrifter – vari ett förlikningsförfarande föreskrivs oberoende av om talan väcks vid domstol – att det för att en sådan talan ska kunna upptas till sakprövning inte på något sätt är en förutsättning att detta administrativa förfarande först avslutats. Nämnda förfarande är nämligen helt frivilligt för bankens anställda (se, för ett liknande resonemang, dom De Nicola/EIB, T‑7/98, T‑208/98 och T‑109/99, EU:T:2001:69, punkt 96), medan tjänstemän och andra anställda däremot först måste invänta att det administrativa förfarande som föreskrivs i tjänsteföreskifter för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) har avslutats.

111    Domen De Nicola/EIB (EU:T:2013:461, punkterna 69–73) avkunnades sedan personalmålsdomstolens dom De Nicola/EIB (F‑59/09, EU:F:2011:19) hade överklagats och vari personaldomstolen genom en analog tillämpning av artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna fann att den saknade behörighet att pröva den väckta skadeståndstalan med motiveringen att talan inte riktades mot en rättsakt av banken som gick den berörde emot, då banken inte först hade emottagit någon begäran om ersättning. I den förstnämnda domen slogs det fast att i avsaknad av relevanta interna bestämmelser inom banken saknade tribunalen rätt att låta sin behörighet eller möjligheten att uppta en väckt talan om skadestånd till sakprövning vara beroende av ”att någon begäran om ersättning inte tillställts banken eller av att det inte existerade någon rättsakt som gick den berörde emot som en sådan begäran om ersättning kunde kopplas till”. Europeiska unionens tribunal ansåg att de i detta sammanhang enda relevanta bestämmelserna var dem som stadgas artikel 41 i bankens personalföreskrifter. Dessa bestämmelsers beskaffenhet och ratio legis skiljer sig på väsentliga punkter från dem i tjänsteföreskrifterna, inklusive artiklarna 90 och 91 häri. Redan det förhållandet att dessa personalföreskrifter existerar innebär ett förbud mot att göra strikta analogier med tjänsteföreskrifterna.

112    Det följer av denna rättspraxis att frågan huruvida en skadeståndstalan som väckts av en anställd vid banken kan upptas till sakprövning inte kan göras beroende av att en begäran om ersättning först tillställts banken. Inte heller är det en förutsättning härför att det finns en rättsakt som går den berörde emot som begäran om ersättning kunde kopplas till. Under dessa omständigheter omfattas en begäran om ersättning som en anställd tillställt banken av det interna förlikningsförfarandet, vilket med tillämpning av artikel 41 i bankens personalföreskrifter under alla omständigheter är frivilligt.

113    I förevarande fall tillställde sökanden, såsom framgår av punkt 43 ovan, banken en begäran om ersättning genom skrivelse av den 5 september 2011. Begäran syftade till att erhålla ersättning för den skada hon påstod sig ha lidit till följd av att beslutet av den 28 juli 2011 var rättsstridigt. Den 27 oktober 2011 väckte sökanden förevarande talan trots att banken inte tagit ställning till hennes begäran. Eftersom begäran om ersättning tillställdes banken inom ramen för det interna administrativa förfarandet för förlikning av tvister mellan anställda och banken och då det inte är en förutsättning att detta administrativa förfarande har avslutats för att en skadeståndtalan inför personaldomstolen ska kunna upptas till prövning, anser personaldomstolen att förevarande skadeståndstalan kan upptas till sakprövning.

114    Bedömningen ändras inte av den rättspraxis som banken har åberopat i sitt svaromål. Personaldomstolens domar De Nicola/EIB (F‑55/08, EU:F:2009:159) och De Nicola/EIB (F‑59/09, EU:F:2011:19) som banken hänvisar till har nämligen upphävts i just de avsnitt som banken hänvisar till genom domarna De Nicola/EIB (EU:T:2012:205) och De Nicola/EIB (EU:T:2013:461) från Europeiska unionens tribunal. Personaldomstolen har för övrigt tillställt banken de sistnämnda domarna för yttrande inom ramen för åtgärderna för processledning (se 107 ovan).

115    Det ska likaså konstateras att punkt 137 i personaldomstolens dom De Nicola/EIB (EU:F:2011:19), som banken också har åberopat i sitt svaromål, saknar relevans då den rör frågan vilken tidpunkt som ska utgöra utgångspunkt för beräkningen av den skäliga tidsfrist inom vilken en anställd vid banken ska väcka talan vid personaldomstolen för att talan inte ska anses väckt för sent. Inte heller punkterna 26–30 i domen avseende omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB (EU:C:2013:134), som banken har åberopat i sitt yttrande som svar på åtgärderna för processledning avseende domarna från Europeiska unionens tribunal De Nicola/EIB (EU:T:2012:205) och De Nicola/EIB (EU:T:2013:461) är relevanta, eftersom de avser uttrycket ”rimlig tidsfrist”, det vill säga inom vilken frist en anställd vid banken ska väcka talan om ogiltigförklaring mot en av bankens rättsakter som går honom eller henne emot.

116    I förevarande fall ska personaldomstolen inte pröva frågan om längden på den frist inom vilken talan vid unionsdomstolarna ska vara väckt vid äventyr att den annars anses väckt för sent. Den fråga som ska prövas gäller i stället huruvida personaldomstolen är behörig att pröva en talan om skadestånd eller inte. Det åligger den särskilt att analysera om den kan pröva en talan om skadestånd från en anställd vid banken som väckts utan att sökanden har inväntat bankens svar på en tidigare begäran om ersättning. Bankens argumentation till sitt försvar saknar således relevans.

117    Vad för det andra gäller påståendet att ersättningsyrkandena delvis ska avvisas på grund av litispendens erinrar personaldomstolen om att när parterna, föremålet och grunderna för en talan är identiska med en talan som väckts tidigare ska den avvisas i enlighet med fast rättspraxis (beslut Vienne m.fl./parlamentet, F‑22/06, EU:F:2006:89, punkt 12, och där angiven rättspraxis).

118    Det ankommer således på personaldomstolen att pröva om talan i mål F‑95/11 och talan i förevarande mål, vilka väcktes den 28 september respektive den 27 oktober 2011 avser samma parter, har samma föremål och baseras på samma grunder.

119    Kravet att det ska vara samma parter i båda målen är uppfyllt i förevarande fall. I båda målen har sökanden väckt talan mot banken.

120    Vad gäller kravet att föremålet ska vara detsamma gör personaldomstolen följande bedömning. I mål F‑95/11 har sökanden yrkat ersättning för de skador som följer av att bankens beslut var rättsstridigt. Genom det nämnda beslutet ändrade banken arten av hennes arbetsuppgifter och villkoren för att utföra dessa uppgifter genom att frånta henne ansvarsområden som ålåg henne på området för riskhantering, såsom detta beslut framgår av meddelandet till personalen av den 30 mars 2011. Sökanden har även yrkat ersättning för den skada hon lidit till följd av att banken åsidosatt sin omsorgsskyldighet och skyldigheten att skydda personalen, vilka skyldigheter åligger banken om en anställd är frånvarande på grund av sjukdom och till följd av att banken åsidosatt artikel 42 i personalföreskrifterna genom att inte ha antagit ett individuellt beslut och sedan delgett henne detta avseende ändringen av hennes arbetsvillkor och arbetsuppgifter.

121    I förevarande fall har sökanden yrkat ersättning för de skador som rättsstridigheten i beslutet av den 28 juli 2011 orsakat henne och den skada det innebar för henne att behöva framträda inför en tillsättningspanel där en av ledamöterna, på hennes begäran, var föremål för ett pågående utredningsförfarande för mobbning.

122    Personaldomstolen anser följaktligen att ersättningsyrkandena i detta mål inte har samma föremål som dem i mål F‑95/11. Bankens invändning om rättegångshinder till följd av litispendens ska därför avslås.

123    Mot denna bakgrund anser personaldomstolen att ersättningsyrkandena kan upptas till prövning.

 Prövning i sak

 Parternas argument

124    Sökanden har gjort gällande att tillsättningsförfarandet har gett upphov till stor oro för henne då hon, trots att hon begärt en annan sammansättning, var tvungen att framträda inför en tillsättningspanel där en av ledamöterna var en av de påstådda mobbare som var föremål för ett pågående utredningsförfarande som hon tagit initiativet till.

125    Sökanden har vidare hävdat att beslutet av den 28 juli 2011 lämnat en känsla av oförståelse, förödmjukelse och djupgående besvikelse i förhållande till banken. Beslutet har även skadat hennes yrkesanseende, eftersom hon – trots att hon innan omorganiseringen av GD riskhantering hade merparten av de arbetsuppgifter som var kopplade till den omtvistade tjänsten – inte tillsattes på denna tjänst. Beslutet av den 28 juli 2011 orsakade henne således en omfattande ideell skada som hon i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) uppskattar till 50 000 euro.

126    Slutligen har sökanden hävdat att beslutet av den 28 juli 2011 har orsakat henne en ekonomisk skada motsvarande utebliven lön. Om hon hade tillsatts på den omtvistade tjänsten hade detta gett henne möjlighet att bidra på ett avgörande sätt till GD riskhanterings strategiska mål och därmed göra en snabbare karriär. Sökanden har uppskattat den ekonomiska skadan i överensstämmelse med rätt och billighet, (ex aequo et bono) till 436 100 euro.

127    Banken har gjort gällande att ersättningsyrkandet saknar allt stöd, då något rättsstridigt handlande inte kan tillskrivas banken. Vad gäller den ekonomiska skadan anser banken att sökanden under alla omständigheter inte styrkt skadan och att den förlorade arbetsinkomsten är rent hypotetisk.

 Personaldomstolens bedömning

128    Enligt fast rättspraxis förutsätter administrationens skadeståndsansvar att sökanden visar att det föreligger en oegentlighet, en verklig skada och ett orsakssamband mellan oegentligheten och den åberopade skadan. Samtliga dessa villkor måste vara uppfyllda, varför det räcker att ett av dem inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan ska ogillas (dom Arguelles Arias/rådet, F‑122/12, EU:F:2013:185, punkt 128).

129    I förevarande fall har den ideella skada som sökanden har åberopat delvis sitt ursprung i beslutet av den 28 juli 2011 och delvis i det förhållande att hon var tvungen att framträda inför en tillsättningspanel vari en av de påstådda mobbare ingick mot vilken hon visste att ett utredningsförfarande pågick och som befann sig i en intressekonflikt i förhållande till henne.

130    I punkt 104 ovan slog personaldomstolen fast att beslutet av den 28 juli 2011 ska ogiltigförklaras på grund av att tillsättningspanelen åsidosatt sin skyldighet att iaktta opartiskhet och på grund av åsidosättande av principen om likabehandling av de sökande. I punkt 77 ovan har det vidare slagits fast att Y borde ha avstått från att delta i tillsättningspanelens intervju med sökanden och i utvärderingen av henne. Eftersom det fastställts att banken gjort sig skyldig till oegentligheter ska det prövas om dessa oegentligheter medfört skada för sökanden.

131    Personaldomstolen erinrar beträffande den ideella skada som sökanden anser sig ha lidit att enligt fast rättspraxis kan en ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt i sig utgöra en lämplig och, i princip, tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som rättsakten kan ha orsakat, såvida inte sökanden visar att vederbörande har lidit en ideell skada som kan skiljas från den rättsstridighet som utgör grund för ogiltigförklaringen och skadan inte fullständigt kan gottgöras genom denna ogiltigförklaring (dom CH/parlamentet, F‑129/12, EU:F:2013:203, punkt 64).

132    Det är vedertaget att de känslor av orättvisa och frustration som väcks hos den som är tvungen att föra ett administrativt förfarande för att få sina rättigheter erkända, utgör en skada som det går att sluta sig till redan på grund av att administrationen har begått en rättsstridighet. Dessa skador ska ersättas när de inte kompenseras av den gottgörelse som ogiltigförklaring av en rättsakt innebär (se, för ett liknande resonemang, dom CC/parlamentet, F‑9/12, EU:F:2013:116, punkt 128, överklagat till Europeiska unionens tribunal i mål T‑457/13 P). Mot bakgrund av att de omständigheter som omgärdade antagandet av beslutet av den 28 juli 2011 – det vill säga att beslutet antogs efter ett tillsättningsförfarande där sökanden var tvungen att framträda inför en tillsättningspanel som leddes av en av de påstådda mobbare mot vilken hon visste att ett utredningsförfarande pågick och som befann sig i en intressekonflikt i förhållande till henne och under vilket förfarande principen om likabehandling av de sökande inte har iakttagits – finner personaldomstolen det under målets särskilda omständigheter vara en rättvis bedömning av den ideella skada som sökanden lidit att i enlighet med rätt och billighet (ex aequo et bono) tillerkänna sökanden ersättning för denna skada med 25 000 euro.

133    Vad sedan gäller sökandens yrkande att banken ska förpliktas att ersätta den ekonomiska skada som beslutet av den 28 juli 2011 förorsakat henne med motiveringen att beslutet att inte tillsätta henne på den omtvistade tjänsten har påverkat hennes framtida lön gör personaldomstolen följande bedömning. Sökanden har inte styrkt att hon verkligen lidit denna skada. Även för det fall det antas att sökanden skulle ha tillsatts på den omtvistade tjänsten efter tillsättningsförfarandet, är det inte möjligt att rent konkret fastställa vilka karriärmöjligheter hon skulle ha haft. Sådana möjligheter att avancera i karriären är nämligen helt hypotetiska. Sökandens ersättningsyrkanden i detta avseende ska därför ogillas.

134    Av vad som anförts ovan följer att banken ska förpliktas att utge 25 000 euro till sökanden.

 Rättegångskostnader

135    Enligt artikel 87.1 i rättegångsreglerna ska, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.2 får personaldomstolen, om så anses skäligt, besluta att en tappande part endast delvis, eller inte alls, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

136    Det följer av skälen i denna dom att talan huvudsakligen vunnit bifall och att banken tappat målet. Sökanden har dessutom uttryckligen yrkat att banken ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom omständigheterna i förevarande mål inte motiverar en tillämpning av bestämmelserna i artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska banken bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta sökandens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

PERSONSLDOMSTOLEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Det beslut som fattades av Europeiska investeringsbankens ordförande att tillsätta A på tjänsten som chef för avdelningen för riskpolitik och prissättning ogiltigförklaras.

2)      Europeiska investeringsbanken ska betala 25 000 euro till CG.

3)      Talan ska ogillas i övrigt.

4)      Europeiska investeringsbanken ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta CG:s rättegångskostnader.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 juli 2014.

* Rättegångsspråk: franska.