Förenade målen C-356/11 och C-357/11

O. och S.

mot

Maahanmuuttovirasto

och

Maahanmuuttovirasto

mot

(begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus)

”Unionsmedborgarskap — Artikel 20 FEUF — Direktiv 2003/86/EG — Rätt till familjeåterförening — Unionsmedborgare i låg ålder som är bosatta med sina mödrar, vilka är tredjelandsmedborgare, i den medlemsstat i vilken barnen är medborgare — Mödrarna som har ensam vårdnad om unionsmedborgarna har permanent uppehållsrätt i denna medlemsstat — Familjeombildning till följd av att mödrarna gifter om sig med tredjelandsmedborgare och i dessa äktenskap får barn, som också är tredjelandsmedborgare — Ansökningar om familjeåterförening i unionsmedborgarnas ursprungsmedlemsstat — De nya makarna nekas uppehållsrätt på grund av att det saknas tillräckliga försörjningsmedel — Rätten till respekt för familjelivet — Hänsyn till barnens bästa”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 6 december 2012

Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38 – De som åtnjuter – En unionsmedborgares familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare – Villkor – Unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artikel 3.1)
Unionsmedborgarskap – Bestämmelser i fördraget – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – En medlemsstat avslår en ansökan om uppehållstillstånd från den nya maken eller makan till en person som är förälder till en unionsmedborgare – Tillåtet – Villkor – Avslaget leder inte till att nämnde unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som ställningen som unionsmedborgare ger

(Artikel 20 FEUF)
Gränskontroll, asyl och invandring – Invandringspolitik – Rätt till familjeåterförening – Direktiv 2003/86 – Begreppet referensperson – Tredjelandsmedborgare som är förälder till ett barn som är unionsmedborgare och till ett barn som är tredjelandsmedborgare och som således inte har ställning som unionsmedborgare – Ansökan om familjeåterförening för den andra föräldern i denna ombildade familj, när den föräldern också är tredjelandsmedborgare – Omfattas

(Rådets direktiv 2003/86, artikel 2 c)
Gränskontroll, asyl och invandring – Invandringspolitik – Rätt till familjeåterförening – Direktiv 2003/86 – Iakttagande av de grundläggande rättigheterna – Rätt till respekt för familjelivet – Skyldighet att ta hänsyn till barnets bästa

(Rådets direktiv 2003/86, skäl 2, artiklarna 5.5 och 7.1 c) Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 7 och 24.2 och 24.3)

Se domen.

(punkterna 41 och 42)
Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat avslår en tredjelandsmedborgares ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeåterförening när nämnde tredjelandsmedborgare avser bo tillsammans med sin maka – som också är tredjelandsmedborgare och som är lagligen bosatt i denna medlemsstat och som i ett första äktenskap har fått ett barn med unionsmedborgarskap – och det barn som fötts i deras äktenskap och som likaledes är tredjelandsmedborgare, förutsatt att detta avslag inte leder till att den berörda unionsmedborgaren berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som ställningen som unionsmedborgare ger.

Vid bedömningen av om beslutet får en sådan verkan ska hänsyn tas till den omständigheten att den tredjelandsmedborgare som har ensam vårdnad om ett barn som är unionsmedborgare har permanent uppehållstillstånd i den berörda medlemsstaten, vilket innebär att det inte finns någon rättslig skyldighet, vare sig för den personen eller för de unionsmedborgare som är beroende av honom eller henne för sin försörjning, att lämna denna medlemsstat och unionen i sin helhet.

När det gäller bedömningen av ombildade familjer är det även relevant att ta ställning till vilken inverkan det skulle få på familjelivet om nämnde förälder beslutade sig för att lämna den medlemsstat i vilken unionsmedborgaren är medborgare.

Blott den omständigheten att det skulle kunna synas önskvärt – av ekonomiska skäl eller för att upprätthålla familjeenheten – att medlemmar av en familj, som består av tredjelandsmedborgare och en unionsmedborgare i låg ålder, kunde bosätta sig tillsammans med denna unionsmedborgare i unionen, i den medlemsstat i vilken han eller hon är medborgare, räcker emellertid inte i sig för att unionsmedborgaren ska anses tvungen att lämna unionen om en sådan uppehållsrätt inte beviljades.

Vid denna bedömning är det inte avgörande vare sig huruvida den tredjelandsmedborgare för vilken uppehållsrätt på grund av familjeåterförening har begärts bor tillsammans med referenspersonen och de andra familjemedlemmarna eller ej, eller huruvida det finns ett biologiskt band mellan tredjelandsmedborgaren, för vilken uppehållsrätt har begärts, och unionsmedborgaren.

Däremot ska hänsyn tas till den omständigheten att den tredjelandsmedborgare för vilken uppehållsrätt begärs inte har den rättsliga vårdnaden om unionsmedborgaren och inte heller försörjer honom eller henne ekonomiskt eller utövar den känslomässiga omvårdnaden. Det är nämligen beroendeförhållandet mellan unionsmedborgaren och tredjelandsmedborgaren som nekas uppehållsrätt som kan medföra att unionsmedborgarskapet förlorar sin ändamålsenliga verkan i och med att det är denna beroendeställning som skulle leda till att unionsmedborgaren, som en följd av beslutet att neka uppehållsrätt, blev tvungen att lämna inte bara den medlemsstat där han eller hon är medborgare utan unionen i sin helhet

(se punkterna 49–56, 58 och 82 samt domslutet)
Direktiv 2003/86 om rätt till familjeåterförening ska tillämpas på ansökningar om uppehållstillstånd på grund av familjeåterförening för en tredjelandsmedborgare när nämnde tredjelandsmedborgare avser bo tillsammans med sin maka – som också är tredjelandsmedborgare och som är lagligen bosatt i denna medlemsstat och som i ett första äktenskap har fått ett barn med unionsmedborgarskap – och det barn som fötts i deras äktenskap och som likaledes är tredjelandsmedborgare.

Med hänsyn till syftet med detta direktiv, som är att främja familjeåterförening, och till det skydd för tredjelandsmedborgare, särskilt underåriga, som direktivet är avsett att ge, kan tillämpningen av direktivet inte uteslutas endast på grund av att en av föräldrarna till en underårig tredjelandsmedborgare också är förälder till en unionsmedborgare, som föddes i ett första äktenskap.

(se punkterna 68, 69 och 82 samt domslutet)
Artikel 7.1 c i direktiv 2003/86 ska tolkas så, att medlemsstaterna får kräva bevis för att referenspersonen har stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja referenspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar, men vid utnyttjandet av denna möjlighet måste de beakta artiklarna 7, 24.2 och 24.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna enligt vilka medlemsstaterna är skyldiga att, vid prövningen av ansökningar om familjeåterförening, ta hänsyn till de berörda barnens bästa och sträva efter att främja familjelivet samt säkerställa att direktivets syfte eller dess ändamålsenliga verkan inte äventyras.

Eftersom huvudregeln är att familjeåterförening ska beviljas, ska den möjlighet som föreskrivs i artikel 7.1 c i direktiv 2003/86 tolkas restriktivt. Det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns medlemsstaterna ska således inte användas av dem på ett sätt som äventyrar direktivets syfte eller dess ändamålsenliga verkan.

I artiklarna 7 och 24 i stadgan betonas familjelivets betydelse för barnet, men dessa bestämmelser får inte tolkas så, att de fråntar medlemsstaterna det utrymme för skönsmässig bedömning som de har vid prövningen av ansökningar om familjeåterförening. Vid denna prövning, och särskilt vid bedömningen av huruvida villkoren i artikel 7.1 i direktiv 2003/86 är uppfyllda, ska direktivets bestämmelser dock tolkas och tillämpas mot bakgrund av artiklarna 7, 24.2 och 24.3 i stadgan, vilket för övrigt framgår av lydelsen av skäl 2 och artikel 5.5 i det direktivet. Enligt dessa bestämmelser är medlemsstaterna skyldiga att, vid prövningen av ansökningar om familjeåterförening, ta hänsyn till de berörda barnens bästa och sträva efter att främja familjelivet. Vid genomförandet av direktiv 2003/86 och vid prövningen av ansökningar om familjeåterförening åligger det således behöriga nationella myndigheter att göra en väl avvägd och rimlig bedömning av samtliga inblandade intressen, varvid särskilt de berörda barnens intressen ska beaktas.

(se punkterna 74 och 79–82 samt domslutet)

Förenade målen C-356/11 och C-357/11

O. och S.

mot

Maahanmuuttovirasto

och

Maahanmuuttovirasto

mot

(begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus)

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 6 december 2012

Unionsmedborgarskap — Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium — Direktiv 2004/38 — De som åtnjuter — En unionsmedborgares familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare — Villkor — Unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artikel 3.1)
Unionsmedborgarskap — Bestämmelser i fördraget — Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium — En medlemsstat avslår en ansökan om uppehållstillstånd från den nya maken eller makan till en person som är förälder till en unionsmedborgare — Tillåtet — Villkor — Avslaget leder inte till att nämnde unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som ställningen som unionsmedborgare ger

(Artikel 20 FEUF)
Gränskontroll, asyl och invandring — Invandringspolitik — Rätt till familjeåterförening — Direktiv 2003/86 — Begreppet referensperson — Tredjelandsmedborgare som är förälder till ett barn som är unionsmedborgare och till ett barn som är tredjelandsmedborgare och som således inte har ställning som unionsmedborgare — Ansökan om familjeåterförening för den andra föräldern i denna ombildade familj, när den föräldern också är tredjelandsmedborgare — Omfattas

(Rådets direktiv 2003/86, artikel 2 c)
Gränskontroll, asyl och invandring — Invandringspolitik — Rätt till familjeåterförening — Direktiv 2003/86 — Iakttagande av de grundläggande rättigheterna — Rätt till respekt för familjelivet — Skyldighet att ta hänsyn till barnets bästa

(Rådets direktiv 2003/86, skäl 2, artiklarna 5.5 och 7.1 c) Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 7 och 24.2 och 24.3)

Se domen.

(punkterna 41 och 42)
Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat avslår en tredjelandsmedborgares ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeåterförening när nämnde tredjelandsmedborgare avser bo tillsammans med sin maka – som också är tredjelandsmedborgare och som är lagligen bosatt i denna medlemsstat och som i ett första äktenskap har fått ett barn med unionsmedborgarskap – och det barn som fötts i deras äktenskap och som likaledes är tredjelandsmedborgare, förutsatt att detta avslag inte leder till att den berörda unionsmedborgaren berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som ställningen som unionsmedborgare ger.

Vid bedömningen av om beslutet får en sådan verkan ska hänsyn tas till den omständigheten att den tredjelandsmedborgare som har ensam vårdnad om ett barn som är unionsmedborgare har permanent uppehållstillstånd i den berörda medlemsstaten, vilket innebär att det inte finns någon rättslig skyldighet, vare sig för den personen eller för de unionsmedborgare som är beroende av honom eller henne för sin försörjning, att lämna denna medlemsstat och unionen i sin helhet.

När det gäller bedömningen av ombildade familjer är det även relevant att ta ställning till vilken inverkan det skulle få på familjelivet om nämnde förälder beslutade sig för att lämna den medlemsstat i vilken unionsmedborgaren är medborgare.

Blott den omständigheten att det skulle kunna synas önskvärt – av ekonomiska skäl eller för att upprätthålla familjeenheten – att medlemmar av en familj, som består av tredjelandsmedborgare och en unionsmedborgare i låg ålder, kunde bosätta sig tillsammans med denna unionsmedborgare i unionen, i den medlemsstat i vilken han eller hon är medborgare, räcker emellertid inte i sig för att unionsmedborgaren ska anses tvungen att lämna unionen om en sådan uppehållsrätt inte beviljades.

Vid denna bedömning är det inte avgörande vare sig huruvida den tredjelandsmedborgare för vilken uppehållsrätt på grund av familjeåterförening har begärts bor tillsammans med referenspersonen och de andra familjemedlemmarna eller ej, eller huruvida det finns ett biologiskt band mellan tredjelandsmedborgaren, för vilken uppehållsrätt har begärts, och unionsmedborgaren.

Däremot ska hänsyn tas till den omständigheten att den tredjelandsmedborgare för vilken uppehållsrätt begärs inte har den rättsliga vårdnaden om unionsmedborgaren och inte heller försörjer honom eller henne ekonomiskt eller utövar den känslomässiga omvårdnaden. Det är nämligen beroendeförhållandet mellan unionsmedborgaren och tredjelandsmedborgaren som nekas uppehållsrätt som kan medföra att unionsmedborgarskapet förlorar sin ändamålsenliga verkan i och med att det är denna beroendeställning som skulle leda till att unionsmedborgaren, som en följd av beslutet att neka uppehållsrätt, blev tvungen att lämna inte bara den medlemsstat där han eller hon är medborgare utan unionen i sin helhet

(se punkterna 49–56, 58 och 82 samt domslutet)
Direktiv 2003/86 om rätt till familjeåterförening ska tillämpas på ansökningar om uppehållstillstånd på grund av familjeåterförening för en tredjelandsmedborgare när nämnde tredjelandsmedborgare avser bo tillsammans med sin maka – som också är tredjelandsmedborgare och som är lagligen bosatt i denna medlemsstat och som i ett första äktenskap har fått ett barn med unionsmedborgarskap – och det barn som fötts i deras äktenskap och som likaledes är tredjelandsmedborgare.

Med hänsyn till syftet med detta direktiv, som är att främja familjeåterförening, och till det skydd för tredjelandsmedborgare, särskilt underåriga, som direktivet är avsett att ge, kan tillämpningen av direktivet inte uteslutas endast på grund av att en av föräldrarna till en underårig tredjelandsmedborgare också är förälder till en unionsmedborgare, som föddes i ett första äktenskap.

(se punkterna 68, 69 och 82 samt domslutet)
Artikel 7.1 c i direktiv 2003/86 ska tolkas så, att medlemsstaterna får kräva bevis för att referenspersonen har stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja referenspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar, men vid utnyttjandet av denna möjlighet måste de beakta artiklarna 7, 24.2 och 24.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna enligt vilka medlemsstaterna är skyldiga att, vid prövningen av ansökningar om familjeåterförening, ta hänsyn till de berörda barnens bästa och sträva efter att främja familjelivet samt säkerställa att direktivets syfte eller dess ändamålsenliga verkan inte äventyras.

Eftersom huvudregeln är att familjeåterförening ska beviljas, ska den möjlighet som föreskrivs i artikel 7.1 c i direktiv 2003/86 tolkas restriktivt. Det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns medlemsstaterna ska således inte användas av dem på ett sätt som äventyrar direktivets syfte eller dess ändamålsenliga verkan.

I artiklarna 7 och 24 i stadgan betonas familjelivets betydelse för barnet, men dessa bestämmelser får inte tolkas så, att de fråntar medlemsstaterna det utrymme för skönsmässig bedömning som de har vid prövningen av ansökningar om familjeåterförening. Vid denna prövning, och särskilt vid bedömningen av huruvida villkoren i artikel 7.1 i direktiv 2003/86 är uppfyllda, ska direktivets bestämmelser dock tolkas och tillämpas mot bakgrund av artiklarna 7, 24.2 och 24.3 i stadgan, vilket för övrigt framgår av lydelsen av skäl 2 och artikel 5.5 i det direktivet. Enligt dessa bestämmelser är medlemsstaterna skyldiga att, vid prövningen av ansökningar om familjeåterförening, ta hänsyn till de berörda barnens bästa och sträva efter att främja familjelivet. Vid genomförandet av direktiv 2003/86 och vid prövningen av ansökningar om familjeåterförening åligger det således behöriga nationella myndigheter att göra en väl avvägd och rimlig bedömning av samtliga inblandade intressen, varvid särskilt de berörda barnens intressen ska beaktas.

(se punkterna 74 och 79–82 samt domslutet)