Mål C‑292/11 P
Europeiska kommissionen
mot
Republiken Portugal
”Överklagande — Verkställighet av en dom i vilken domstolen har konstaterat ett fördragsbrott — Löpande vite — Krav på betalning — Den nationella lagstiftning som låg till grund för fördragsbrottet har upphävts — Kommissionens bedömning av de åtgärder som medlemsstaten vidtagit för att följa domstolens dom — Gränser — Fördelning av behörighet mellan domstolen och tribunalen”
Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 15 januari 2014
Talan om fördragsbrott — Dom genom vilken domstolen har fastställt ett fördragsbrott — Underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att följa domen — Särskilt rättsligt förfarande för verkställighet av domstolens domar — Behandling av fördragsbrott som domstolen ansett vara fastställda på grundval av artikel 258 FEUF
(Artiklarna 258 FEUF och 260.2 FEUF)
Talan om fördragsbrott — Dom från domstolen om fastställelse av underlåtenhet att följa en dom och åläggande av vite — Kommissionens bedömning av de åtgärder som medlemsstaten har vidtagit för att följa domstolens dom — Gränser
(Artiklarna 258 FEUF–260 FEUF)
Domstolsförfarande — Fördelning av behörighet mellan domstolen och tribunalen — Talan om ogiltigförklaring väckt av en medlemsstat mot ett kommissionsbeslut om fastställelse av det vitesbelopp som ska betalas enligt en dom från domstolen — Tribunalens behörighet att kontrollera kommissionens bedömning av den nationella lagstitftningen i fråga — Gränser
(Artiklarna 256.1 första stycket FEUF och 260.2 FEUF)
Domstolsförfarande — Domsmotivering — Räckvidd
(Domstolens stadga, artikel 36)
Ett förfarande enligt artikel 260 FEUF får endast avse en medlemsstats underlåtenhet att uppfylla skyldigheter enligt EUF-fördraget, vilken domstolen fastställt med stöd av artikel 258 FEUF.
Tvärtemot förfarandet enligt artikel 258 FEUF, som syftar till att fastställa och få en medlemsstats överträdelser av unionsrätten att upphöra, är föremålet för förfarandet enligt artikel 260 FEUF nämligen mycket mera begränsat och syftar endast till att förmå en medlemsstat som underlåtit att uppfylla sina skyldigheter att följa en dom om fördragsbrott. Detta förfarande ska därmed anses utgöra ett särskilt rättsligt förfarande för verkställighet av domstolens domar, och, med andra ord, en verkställighetsåtgärd.
(se punkterna 39 och 40)
När kommissionen kontrollerar huruvida en dom som domstolen meddelat i enlighet med artikel 260 FEUF har följts, och det råder oenighet mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten när det gäller frågan huruvida praxis eller nationell lagstiftning som inte tidigare har prövats av domstolen utgör lämpliga åtgärder för att följa en sådan dom, följer det av det ovanstående att kommissionen inte själv, genom att anta ett beslut, får avgöra en sådan tvist och beakta resultatet av sin bedömning vid beräkningen av vitet.
Det är visserligen riktigt att kommissionen vid verkställighet av en dom från domstolen, genom vilken en medlemsstat påförs löpande vite, ska kunna bedöma de åtgärder som vidtagits av medlemsstaten för att följa den dom från domstolen i vilken fördragsbrott konstaterats. Utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning får emellertid inte inkräkta på domstolens exklusiva behörighet att pröva huruvida en nationell lagstiftning är förenlig med unionsrätten. Enligt systemet i artiklarna 258 FEUF–260 FEUF kan fastställandet av medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter samt bedömningen av deras handlingssätt nämligen endast ske i en av domstolen avkunnad dom. Kommissionens kontroll av de bestämmelser som antagits av en medlemsstat för att följa en dom från domstolen, och kommissionens indrivning av de belopp som förfallit till betalning i enlighet med den beslutade påföljden, måste med nödvändighet ske med beaktande av den avgränsning som domstolen har gjort av fördragsbrottet i de domar som meddelats enligt artiklarna 258 FEUF och 260 FEUF.
Om kommissionen skulle tillerkännas ett större utrymme för skönsmässig bedömning vid kontrollen av de åtgärder som vidtagits för att följa en dom som meddelats i enlighet med artikel 260.2 FEUF, skulle det i övrigt leda till ett åsidosättande av den processuella rätt till försvar som medlemsstaterna har i förfaranden om fördragsbrott. Enligt artiklarna 258 FEUF–260 FEUF kan de medlemsstater mot vilka kommissionen gör gällande att de inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt unionsrätten nämligen bland annat närmare ange sina ståndpunkter under det administrativa förfarandet. Syftet med denna del av förfarandet är just att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att fullgöra sina skyldigheter eller att på ett ändamålsenligt sätt bemöta de anmärkningar som framställts av kommissionen.
(se punkterna 41, 47–49, 52, 55 och 56)
Inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av ett beslut genom vilket kommissionen fastställer det belopp som en medlemsstat ska betala i form av löpande vite som fastslagits av domstolen enligt artikel 260.2 FEUF, får tribunalen inte pröva en bedömning som kommissionen gjort när det gäller lämpligheten av nationell praxis eller nationell lagstiftning som antagits för att följa en sådan dom som meddelats med anledning av ett fördragsbrott, och som inte tidigare har prövats av domstolen. Om tribunalen skulle förfara på ett sådant sätt skulle den nämligen oundvikligen bli tvungen att pröva huruvida en sådan nationell praxis eller lagstiftning var förenlig med unionsrätten och således inkräkta på domstolens exklusiva behörighet i detta avseende.
(se punkt 51)
Se domen.
(se punkt 72)
Mål C‑292/11 P
Europeiska kommissionen
mot
Republiken Portugal
”Överklagande — Verkställighet av en dom i vilken domstolen har konstaterat ett fördragsbrott — Löpande vite — Krav på betalning — Den nationella lagstiftning som låg till grund för fördragsbrottet har upphävts — Kommissionens bedömning av de åtgärder som medlemsstaten vidtagit för att följa domstolens dom — Gränser — Fördelning av behörighet mellan domstolen och tribunalen”
Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 15 januari 2014
Talan om fördragsbrott – Dom genom vilken domstolen har fastställt ett fördragsbrott – Underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att följa domen – Särskilt rättsligt förfarande för verkställighet av domstolens domar – Behandling av fördragsbrott som domstolen ansett vara fastställda på grundval av artikel 258 FEUF
(Artiklarna 258 FEUF och 260.2 FEUF)
Talan om fördragsbrott – Dom från domstolen om fastställelse av underlåtenhet att följa en dom och åläggande av vite – Kommissionens bedömning av de åtgärder som medlemsstaten har vidtagit för att följa domstolens dom – Gränser
(Artiklarna 258 FEUF–260 FEUF)
Domstolsförfarande – Fördelning av behörighet mellan domstolen och tribunalen – Talan om ogiltigförklaring väckt av en medlemsstat mot ett kommissionsbeslut om fastställelse av det vitesbelopp som ska betalas enligt en dom från domstolen – Tribunalens behörighet att kontrollera kommissionens bedömning av den nationella lagstitftningen i fråga – Gränser
(Artiklarna 256.1 första stycket FEUF och 260.2 FEUF)
Domstolsförfarande – Domsmotivering – Räckvidd
(Domstolens stadga, artikel 36)
Ett förfarande enligt artikel 260 FEUF får endast avse en medlemsstats underlåtenhet att uppfylla skyldigheter enligt EUF-fördraget, vilken domstolen fastställt med stöd av artikel 258 FEUF.
Tvärtemot förfarandet enligt artikel 258 FEUF, som syftar till att fastställa och få en medlemsstats överträdelser av unionsrätten att upphöra, är föremålet för förfarandet enligt artikel 260 FEUF nämligen mycket mera begränsat och syftar endast till att förmå en medlemsstat som underlåtit att uppfylla sina skyldigheter att följa en dom om fördragsbrott. Detta förfarande ska därmed anses utgöra ett särskilt rättsligt förfarande för verkställighet av domstolens domar, och, med andra ord, en verkställighetsåtgärd.
(se punkterna 39 och 40)
När kommissionen kontrollerar huruvida en dom som domstolen meddelat i enlighet med artikel 260 FEUF har följts, och det råder oenighet mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten när det gäller frågan huruvida praxis eller nationell lagstiftning som inte tidigare har prövats av domstolen utgör lämpliga åtgärder för att följa en sådan dom, följer det av det ovanstående att kommissionen inte själv, genom att anta ett beslut, får avgöra en sådan tvist och beakta resultatet av sin bedömning vid beräkningen av vitet.
Det är visserligen riktigt att kommissionen vid verkställighet av en dom från domstolen, genom vilken en medlemsstat påförs löpande vite, ska kunna bedöma de åtgärder som vidtagits av medlemsstaten för att följa den dom från domstolen i vilken fördragsbrott konstaterats. Utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning får emellertid inte inkräkta på domstolens exklusiva behörighet att pröva huruvida en nationell lagstiftning är förenlig med unionsrätten. Enligt systemet i artiklarna 258 FEUF–260 FEUF kan fastställandet av medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter samt bedömningen av deras handlingssätt nämligen endast ske i en av domstolen avkunnad dom. Kommissionens kontroll av de bestämmelser som antagits av en medlemsstat för att följa en dom från domstolen, och kommissionens indrivning av de belopp som förfallit till betalning i enlighet med den beslutade påföljden, måste med nödvändighet ske med beaktande av den avgränsning som domstolen har gjort av fördragsbrottet i de domar som meddelats enligt artiklarna 258 FEUF och 260 FEUF.
Om kommissionen skulle tillerkännas ett större utrymme för skönsmässig bedömning vid kontrollen av de åtgärder som vidtagits för att följa en dom som meddelats i enlighet med artikel 260.2 FEUF, skulle det i övrigt leda till ett åsidosättande av den processuella rätt till försvar som medlemsstaterna har i förfaranden om fördragsbrott. Enligt artiklarna 258 FEUF–260 FEUF kan de medlemsstater mot vilka kommissionen gör gällande att de inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt unionsrätten nämligen bland annat närmare ange sina ståndpunkter under det administrativa förfarandet. Syftet med denna del av förfarandet är just att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att fullgöra sina skyldigheter eller att på ett ändamålsenligt sätt bemöta de anmärkningar som framställts av kommissionen.
(se punkterna 41, 47–49, 52, 55 och 56)
Inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av ett beslut genom vilket kommissionen fastställer det belopp som en medlemsstat ska betala i form av löpande vite som fastslagits av domstolen enligt artikel 260.2 FEUF, får tribunalen inte pröva en bedömning som kommissionen gjort när det gäller lämpligheten av nationell praxis eller nationell lagstiftning som antagits för att följa en sådan dom som meddelats med anledning av ett fördragsbrott, och som inte tidigare har prövats av domstolen. Om tribunalen skulle förfara på ett sådant sätt skulle den nämligen oundvikligen bli tvungen att pröva huruvida en sådan nationell praxis eller lagstiftning var förenlig med unionsrätten och således inkräkta på domstolens exklusiva behörighet i detta avseende.
(se punkt 51)
Se domen.
(se punkt 72)