1.

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden ( 2 ) (nedan kallad insolvensförordningen eller förordningen). Vid insolvens med gränsöverskridande inslag finns det i princip två möjligheter enligt denna förordning: att inleda ett huvudförfarande och att inleda ett territoriellt förfarande eller sekundärförfarande. ( 3 )

2.

Ett huvudinsolvensförfarande inleds på den plats där gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Det avser gäldenärens alla tillgångar i alla medlemsstater och har således allmängiltig verkan och omfattas av lagstiftningen i den stat där det har inletts. Territoriella och sekundära förfaranden är däremot geografiskt begränsade till den medlemsstat där de har inletts och avser bara de tillgångar som finns i denna medlemsstat. De omfattas av lagstiftningen i denna stat. Vid samtidig förekomst av huvudförfaranden och sekundära och territoriella förfaranden föreligger det enligt förordningen ett stort antal skyldigheter i fråga om samarbete och samordning av förfarandena.

3.

Det som utmärker det aktuella fallet är att huvudförfarandet som inletts i Frankrike är ett procédure de sauvegarde (nedan kallat sauvegarde-förfarande), som är ett slags företagsrekonstruktion. Detta är anledningen till att Sąd Rejonowy Poznań – Stare Miasto w Poznaniu ( 4 ) har hänskjutit de tre tolkningsfrågorna. Genom denna begäran om förhandsavgörande får domstolen därmed tillfälle att konkretisera förhållandet mellan huvudförfaranden och sekundärförfaranden.

4.

Enligt artikel 1.1 ska insolvensförordningen tillämpas ”på kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses”.

5.

I artikel 2 a i förordningen definieras insolvensförfaranden som ”de kollektiva förfaranden som avses i artikel 1.1. Förteckningen över dessa förfaranden finns i bilaga A.” Punkt c avser likvidationsförfarande och definierar detta som ”ett insolvensförfarande i enlighet med a, inbegripet förfaranden som innebär att gäldenärens tillgångar kan avyttras, även när förfarandet avslutas genom ett ackord eller på annat liknande sätt eller avslutas på grund av att gäldenärens tillgångar inte räcker till för att betala kostnaderna för förfarandet. Förteckningen över dessa förfaranden finns i bilaga B.”

6.

I artikel 3 föreskrivs följande beträffande internationell behörighet:

”1.   Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och juridiska personer skall sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas.

2.   När platsen där en gäldenärs huvudsakliga intressen finns befinner sig inom en medlemsstats territorium, har domstolarna i en annan medlemsstat behörighet att inleda ett insolvensförfarande endast om gäldenären har ett driftställe i den senare medlemsstaten. Verkningarna av detta förfarande får enbart omfatta gäldenären tillhörig egendom som finns inom denna medlemsstats territorium.

3.   När ett insolvensförfarande enligt punkt 1 har inletts, skall ett förfarande enligt punkt 2 som inleds därefter vara ett sekundärförfarande. Detta senare förfarande måste vara ett likvidationsförfarande.

4.   Ett territoriellt insolvensförfarande enligt punkt 2 får inledas innan ett huvudförfarande med tillämpning av punkt 1 inletts endast i följande fall, nämligen

7.

I artikel 4 i förordningen regleras följande under rubriken ”Tillämplig lag”:

”1.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning skall lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds, nedan kallad inledningsstaten, vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar.

2.   Lagen i inledningsstaten skall bestämma förutsättningarna för att inleda ett förfarande, samt för att genomföra och slutföra det. Denna lag skall under alla förhållanden bestämma

…

…”

8.

Artikel 16 avser erkännande av insolvensförfaranden. Punkt 1 i artikeln har följande lydelse:

”Beslut om att inleda ett insolvensförfarande fattat av en domstol i en medlemsstat, som har behörighet enligt artikel 3, skall från den tidpunkt det har verkan i inledningsstaten erkännas i alla andra medlemsstater.”

9.

Artikel 26 innehåller en bestämmelse som rör ordre public. Den har följande lydelse:

”En medlemsstat får vägra att erkänna ett insolvensförfarande som har inletts i en annan medlemsstat eller vägra att verkställa beslut som fattats i samband med ett sådant förfarande, om verkningarna av ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle vara uppenbart oförenliga med grunderna för den statens rättsordning (ordre public), särskilt vad gäller statens grundläggande rättsprinciper och individens grundlagsenliga fri- och rättigheter.”

10.

Kapitel III i förordningen har rubriken ”Sekundära insolvensförfaranden”. Den första bestämmelsen i detta kapitel är artikel 27, med rubriken ”Förutsättningar för att inleda ett förfarande”, i vilken föreskrivs följande:

”Om ett förfarande enligt artikel 3.1 inletts av en domstol i en medlemsstat och detta förfarande erkänns i en annan medlemsstat (huvudförfarande), skall – utan att frågan om gäldenärens insolvens prövas i denna andra stat – ett sekundärt insolvensförfarande kunna inledas i denna medlemsstat, om någon domstol där är behörig enligt artikel 3.2. Detta förfarande måste vara ett förfarande som anges i bilaga B. Förfarandets verkan skall begränsas till de av gäldenärens tillgångar som finns inom denna andra medlemsstats territorium.”

11.

I artikel 33 regleras vilandeförklaring. Den har följande lydelse:

”1.   Den domstol som har inlett ett sekundärförfarande skall på begäran av förvaltaren i huvudförfarandet helt eller delvis vilandeförklara sekundärförfarandet, förutsatt att domstolen i sådant fall får begära att förvaltaren i huvudförfarandet vidtar lämpliga åtgärder för att säkerställa borgenärernas eller grupper av borgenärers intressen i sekundärförfarandet. En sådan begäran från förvaltaren i huvudförfarandet får avslås endast om den påtagligt saknar intresse för borgenärerna i huvudförfarandet. En vilandeförklaring får bestämmas upp till tre månader. Vilandeförklaringen får förlängas. Den får förnyas för ytterligare perioder upp till tre månader.

2.   Den domstol som avses i punkt 1 skall häva vilandeförklaringen

12.

Artikel 34 avser åtgärder för att avsluta sekundärförfarandet och har följande lydelse:

”1.   Om den lag som är tillämplig på sekundärförfarandet tillåter att förfarandet avslutas utan likvidation genom en rekonstruktionsplan, ett ackord eller en liknande åtgärd, har förvaltaren i huvudförfarandet rätt att själv föreslå en sådan åtgärd.

Ett beslut om att sekundärförfarandet skall avslutas genom åtgärd som anges i första stycket blir slutgiltigt först om förvaltaren i huvudförfarandet samtycker till det. Saknas sådant samtycke kan beslutet dock bli slutgiltigt, om den föreslagna åtgärden inte påverkar det ekonomiska intresset hos borgenärerna i huvudförfarandet.

2.   En sådan begränsning av borgenärernas rättigheter som härrör från en i punkt 1 avsedd åtgärd och som föreslås i ett sekundärförfarande, såsom ett betalningsanstånd eller en skuldnedsättning, har inte utan samtycke av alla berörda borgenärer någon verkan beträffande sådana gäldenärens tillgångar som inte omfattas av sekundärförfarandet.

3.   Under den tid ett förfarande vilar på grund av beslut enligt artikel 33, kan endast förvaltaren i huvudförfarandet eller gäldenären med den förres samtycke begära att åtgärder enligt punkt 1 vidtas i sekundärförfarandet; andra förslag om sådana åtgärder kan varken godtas eller underställas omröstning.”

13.

I artikel 37 regleras situationer där ett territoriellt förfarande har inletts innan huvudförfarandet inleddes. Den har följande lydelse:

”Förvaltaren i huvudförfarandet får begära att ett förfarande enligt bilaga A som har inletts tidigare i en annan medlemsstat skall omvandlas till ett likvidationsförfarande om det är i borgenärernas i huvudförfarandet intressen.”

14.

I bilaga A till förordningen anges de förfaranden i medlemsstaterna som utgör insolvensförfaranden enligt artikel 2 a. I bilaga B finns en motsvarande förteckning över likvidationsförfaranden enligt artikel 2 c.

15.

I den franska lagstiftningen förekommer det tre typer av insolvensförfaranden, vilka anges i bilaga A till förordningen, nämligen sauvegarde-förfarande, förfarandet redressement judiciaire och förfarandet liquidation judiciaire.

16.

Sauvegarde-förfarandet regleras i artikel L620-1 och följande artiklar i handelslagen (Code de commerce), i dess lydelse enligt lag nr 2005-845 av den 26 juli 2005. Där anges att ett sådant preventivt saneringsförfarande endast kan inledas på gäldenärens begäran om denne bevisar att betalningssvårigheter föreligger.

17.

Syftet med sauvegarde-förfarandet är att främja företagets fortsatta ekonomiska verksamhet (poursuite de l’activité économique de l’entreprise), bevarande av arbetstillfällen (maintien de l’emploi) och skuldsanering (apurement du passif). För det andra ska det preventiva saneringsförfarandet också möjliggöra en rekonstruktion (réorganisation) av företaget.

18.

Tribunal de Commerce de Meaux (Frankrike) inledde genom dom av den 1 oktober 2008 ett insolvensförfarande mot Christianapol sp. z o.o. (nedan kallat Christianapol), som har sitt säte i Polen. Det rörde sig närmare bestämt om ett sauvegarde-förfarande enligt fransk rätt.

19.

Den franska domstolen utsåg juridiska ombud för gäldenären och en konkursförvaltare ( 5 ) och slog fast att ”Christianapol inte är i ett läge där bolaget måste ställa in betalningarna, eftersom kassaflödet är positivt”. ( 6 ) Sin behörighet stödde den franska domstolen på att gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i Frankrike. Den motiverade denna bedömning med att Christianapol hörde till en företagsgrupp vars huvudsakliga intressen finns i Frankrike. Christianapols alla tillgångar och dess produktionsenheter finns emellertid i Polen.

20.

Både Tribunal de Commerce de Meaux och den hänskjutande domstolen anser att sauvegarde-förfarandet utgör ett huvudinsolvensförfarande i den mening som avses i artikel 3.1 i förordningen.

21.

Den 21 april 2009 ansökte en av Christianapols borgenärer med säte i Polen, Bank Handlowy w Warszawie SA (nedan kallad Bank Handlowy), vid Sąd Rejonowy Poznań (den hänskjutande domstolen) om att ett sekundärförfarande enligt artikel 27 i insolvensförordningen skulle inledas. För den händelse att den dom som meddelats av Tribunal de Commerce de Meaux enligt artikel 26 i förordningen inte skulle erkännas på grund av att den var oförenlig med ordre public i Polen ansökte banken den 26 juni 2009 i andra hand om att ett insolvensförfarande skulle inledas för avveckling av gäldenärens tillgångar. Bank Handlowy klargjorde dock inte om det begärde att ett huvudförfarande enligt artikel 3.1 eller ett territoriellt förfarande enligt artikel 3.4 b i förordningen skulle inledas.

22.

Den 20 juli 2009 fastställde Tribunal de Commerce de Meaux den insolvensplan (plan de sauvegarde) som Christianapol hade gett in till rätten, enligt vilken de borgenärer som omfattades av betalningsplanen skulle erhålla betalning genom delbetalningar inom 10 år. Dessutom utsåg domstolen i detta beslut en förvaltare för att övervaka genomförandet av planen (commissaire à l’exécution du plan). Det tidigare avgörandet att utse juridiska ombud för gäldenären för tiden fram till slutförandet av förfarandet för fastställande av fordringarna och inlämnande av den slutliga rapporten om deras verksamhet upprätthölls.

23.

Den 2 augusti 2009 ansökte en annan av Christianapols borgenärer, P.P.H.U. ”Adax” Ryszard Adamiak (med säte i Polen), också vid den hänskjutande domstolen, om att ett likvidationsförfarande enligt polsk rätt skulle inledas. Inte heller denna borgenär klargjorde om ett huvudförfarande eller ett territoriellt förfarande skulle inledas.

24.

Christianapol yrkade ursprungligen att ansökan om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande i Polen skulle avslås, eftersom den stred mot sauvegarde-förfarandets art och syfte. När rekonstruktionsplanen hade fastställts yrkade Christianapol att sekundärförfarandet skulle avskrivas, eftersom huvudförfarandet hade slutförts. Dessutom yrkade Christianapol att de övriga konkursansökningarna skulle avslås, eftersom bolaget fullgjorde sina skyldigheter enligt den ackordsplan som godkänts av den franska domstolen och det därmed inte hade några obetalda fordringar.

25.

I detta sammanhang begärde den polska domstolen upplysningar från Tribunal de Commerce de Meaux om huruvida ett huvudförfarande fortfarande var anhängigt i Frankrike efter det att insolvensplanen hade godkänts. Varken svaret från Tribunal de Commerce de Meaux eller det sakkunnigutlåtande som inhämtades om denna fråga ledde till att frågan klargjordes.

26.

Den polska domstolens fortsatta handläggning av målet är dock enligt vad den själv har anfört beroende av frågan huruvida det franska förfarandet har slutförts. Om det har slutförts anser den polska domstolen att den eventuellt kan inleda ett nytt huvudförfarande i Polen. Om förfarandet i Frankrike ännu inte har slutförts kommer den polska domstolen bara inleda ett sekundärförfarande.

27.

Genom beslut av den 21 februari 2011 förklarade den hänskjutande domstolen målet vilande och ställde följande frågor till EU-domstolen:

Bank Handlowy, Christianapol, den franska, den spanska och den polska regeringen samt kommissionen har deltagit i förfarandet vid EU-domstolen.

28.

Den hänskjutande domstolen vill till att börja med få klarhet i huruvida tidpunkten för avslutande av ett insolvensförfarande avgörs av den nationella lagstiftningen eller om den ska definieras autonomt enligt EU-rätten. Den har hänvisat till EU-domstolens avgörande i målet Eurofood ( 7 ) och ställt frågan huruvida de principer som uppställts i detta för inledande av ett insolvensförfarande också ska tillämpas på slutförande av förfarandet.

29.

Republiken Frankrike och Christianapol anser att frågan om slutförande ska tolkas autonomt enligt EU-rätten på så sätt att ett insolvensförfarande ska anses vara slutfört så snart som gäldenären åter förfogar över sina tillgångar och konkursförvaltaren har fullgjort sitt uppdrag. Jag delar emellertid inte denna uppfattning.

30.

Den lagstiftning som är tillämplig på insolvensförfaranden regleras i artikel 4 i förordningen. I artikel 4.1 föreskrivs att lagstiftningen i den medlemsstat där förfarandet inleds ska vara tillämplig (lex concursus). I artikel 4.2 finns en icke uttömmande uppräkning ( 8 ) av de områden som omfattas av lex concursus. I artikel 4.2 j nämns ”förutsättningarna och verkningarna av att insolvensförfarandet slutförs, varvid bl.a. avses avslutande genom ett ackord”. Enligt ordalydelsen är artikel 4 en lagvalsregel i vilken anges att frågan om slutförande av ett insolvensförfarande ska avgöras med stöd av den nationella lagstiftningen.

31.

Detta bekräftas också i skäl 23 i förordningen enligt vilket ”enhetliga lagvalsregler” bör anges ”som inom sitt tillämpningsområde ersätter nationella internationellt privaträttsliga regler”. Enligt detta bestämmer lex concursus”samtliga verkningar av insolvensförfarandet, såväl processuella som materiella, för berörda personer och rättsliga förhållanden. Lex concursus anger alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra ett insolvensförfarande”.

32.

Något som kännetecknar en lagvalsregel är att den inte själv reglerar en materiellrättslig fråga, utan bara fastställer vilken lagstiftning svaret ska följa. Genom en autonom definition enligt EU-rätten av begreppet ”avslutande av ett insolvensförfarande”, vilken förespråkas av Frankrike och Christianapol, skulle emellertid den tidpunkt då förfarandet är slutfört fastställas direkt på unionsnivå (och därmed utgöra en materiell bestämmelse), i stället för att det enbart hänvisas till den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där förfarandet inleds. Detta skulle strida mot ordalydelsen i artikel 4 och skäl 23 i förordningen.

33.

Den franska regeringen gjorde visserligen en riktig bedömning när den förklarade att det, om det råder tvivel om unionsrättsliga bestämmelsers ordalydelse, är nödvändigt att finna en autonom och enhetlig tolkning med hänsyn tagen till den normativa kontexten och den ifrågavarande bestämmelsens syfte. ( 9 ) I samband med lagvalsregler får detta dock inte leda till att en bestämmelses karaktär av lagvalsregel går förlorad genom att den materiella rättsfrågan besvaras redan på unionsnivå. Domstolen har följaktligen också fastslagit att principen om en enhetlig tolkning och tillämpning av unionsrätten bara gäller för sådana bestämmelser som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma deras betydelse och räckvidd. ( 10 ) Artikel 4 kan dock inte tolkas autonomt enligt EU-rätten, eftersom det i artikeln uttryckligen hänvisas till lex concursus.

34.

Även förordningens syften talar mot en autonom tolkning enligt unionsrätten av begreppet avslutande av ett förfarande. Såsom framgår av skäl 11 syftar förordningen inte alls till att skapa en enhetlig obeståndslagstiftning – varken genom ett enhetligt insolvensförfarande i hela EU eller genom att en enhetlig materiell lagstiftning skapas. Den utgår tvärtom från att ett allmängiltigt enhetligt insolvensförfarande knappast kan genomföras. Såsom framgår av skäl 6 innehåller förordningen endast bestämmelser som reglerar behörighet och samordning av parallella förfaranden och olika parallella bestämmelser i medlemsstaterna och till erkännande av beslut som meddelas i samband med insolvensförfaranden. Om viktiga handläggningsfrågor, som till exempel avslutande av ett förfarande, avgjordes autonomt skulle detta medföra att det så småningom skedde en omvandling i riktning mot en enhetlig insolvenslagstiftning som inte varit förordningens syfte.

35.

I den ovannämnda domen i målet Eurofood definierade domstolen visserligen villkoren för att ”inleda ett förfarande” autonomt enligt EU-rätten, ( 11 ) men det avgörandet kan till skillnad från vad Frankrike och Christianapol anser inte tillämpas på det aktuella fallet.

36.

För det första var föremålet för tolkningsfrågan i målet Eurofood begreppet ”inledande av ett insolvensförfarande” i den mening som avses i artikel 16 i förordningen och inte i den mening som avses i artikel 4. Artikel 16 är dock i sig ingen lagvalsregel, utan en materiell bestämmelse, eftersom det i denna föreskrivs att det insolvensförfarande som först har inletts har företräde. Till skillnad från artikel 4 kan artikel 16 således tolkas autonomt enligt EU-rätten.

37.

Ändamålet med den tolkning som gjordes i målet Eurofood var mot bakgrund av det ovan sagda inte att uppställa generella kriterier enligt vilka ett insolvensförfarande i princip ska anses vara inlett. Detta avgörs fortfarande av lex concursus som anges i artikel 4. Ändamålet var i stället att säkerställa att artikel 16 tillämpas enhetligt, vilket också var nödvändigt med hänsyn till dess innehåll. Artikel 16 är avsedd att identifiera gällande lex concursus. För att man ska kunna tillämpa hänvisningen i artikel 4 är det nödvändigt att bestämma till vilken rättsordning hänvisningen ska göras. Detta regleras i artikel 16 genom att det förfarande som först har inletts har företräde. Denna företrädesregel skulle emellertid inte ha någon praktisk verkan om man gjorde olika bedömning i varje medlemsstat av vilket förfarande som först inletts. För att undvika ett sådant resultat var det nödvändigt att göra en enhetlig tolkning av begreppet ”inledande” i artikel 16 på samma sätt som i målet Eurofood.

38.

Slutförandet av ett insolvensförfarande kan emellertid inte jämföras med den situation som rådde innan förfarandet inleddes. Så snart som ett insolvensförfarande i den mening som avses i insolvensförordningen har inletts erkänns det enligt artikel 16.1 i alla andra medlemsstater och spärrar därmed andra huvudförfaranden. Innan ett förfarande inleds kan det uppkomma lagvalskonflikter på grund av att medlemsstaternas bestämmelser skiljer sig åt, vilket målet Eurofood ( 12 ) visade. När ett huvudförfarande har inletts kan inga lagvalskonflikter längre uppkomma – genom artikel 16 i förordningen har en mekanism skapats för att förhindra just detta.

39.

Det aktuella fallet visar att det kan uppstå praktiska problem om frågan om avslutande av ett förfarande får avgöras av den nationella lagstiftningen. Dessa problem skulle dock inte heller undanröjas genom en autonom tolkning av begreppet avslutande av ett förfarande. Om man ställde upp autonoma kriterier enligt EU-rätten skulle domstolarna i den medlemsstat där ett sekundärförfarande ska inledas vara tvungna att fastställa huruvida dessa kriterier har uppfyllts i den medlemsstat där huvudförfarandet inletts. I praktiken kan detta vara lika svårt.

40.

Det skulle därför vara önskvärt med ett klargörande från unionslagstiftaren, som till exempel att medlemsstaterna uppmanas att meddela när de förfaranden som nämns i bilaga A och bilaga B till förordningen ska anses vara slutförda ur nationell synvinkel, eller att ett motsvarande informationssystem inrättas. De praktiska problemen motiverar dock inte att man frångår förordningens ordalydelse och system.

41.

Den första tolkningsfrågan ska därför besvaras på följande sätt: Artikel 4.1 och 4.2 j i förordningen ska tolkas så, att den tidpunkt vid vilken insolvensförfarandet slutförs enbart ska fastställas på grundval av den nationella lagstiftningen i inledningsstaten. I det aktuella fallet är det följaktligen bara den franska lagstiftningen som avgör om det anhängiggjorda förfarandet har slutförts eller inte.

42.

Eftersom den hänskjutande domstolen antydde detta i sin begäran om förhandsavgörande vill jag göra ett sista påpekande för att lämna ett användbart svar. Om förfarandet i Frankrike var slutfört, skulle det obestridligen inte vara tillåtet för den hänskjutande domstolen att inleda ett sekundärförfarande. Den skulle emellertid inte heller få inleda ett nytt huvudförfarande.

43.

Den franska domstolen stödde sin behörighet på den omständigheten att gäldenärens huvudsakliga intressen (Center of Main Interests – COMI) fanns i Frankrike och inledde därför ett huvudinsolvensförfarande enligt bilaga A till förordningen. I det aktuella fallet är detta argument emellertid tvivelaktigt, eftersom Christianapols alla tillgångar och dess produktionsenheter finns i Polen. I domen i målet Interedil ( 13 ) slog domstolen fast att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ska bestämmas utifrån kriterier som är både objektiva och fastställbara för tredje man, vilket också framgår av skäl 13 i förordningen. ( 14 ) För bolag gäller dessutom enligt artikel 3.1 andra meningen att sätet ska anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns. Det finns följaktligen mycket som talar för att Christianapols huvudsakliga intressen finns i Polen.

44.

Den hänskjutande domstolen får ändå inte sätta sig över den franska domstolens konstaterande av att Christianapols huvudsakliga intressen finns i Frankrike. Den franska domstolens beslut att inleda ett förfarande ska erkännas av alla andra domstolar i medlemsstaterna, ( 15 ) och beslutet får inte omprövas. ( 16 ) I artikel 25 utvidgas denna princip om erkännande till att gälla alla beslut som fattas för att genomföra och avsluta ett insolvensförfarande. Den omfattar därmed också den franska domstolens avgörande, i vilket slås fast att de huvudsakliga intressena finns i Frankrike. För att den polska domstolen ska kunna inleda ett huvudförfarande måste den emellertid enligt artikel 3.1 till att börja med fastställa att gäldenärens huvudsakliga intressen finns i Polen. Om de faktiska omständigheterna ändå inte har ändrats sedan det franska sauvegarde-förfarandet inleddes, utgör principen om erkännande, vilken har förklarats ovan och vid upprepade tillfällen bekräftats av EU-domstolen, hinder för detta fastställande. Detta skulle vara att jämställa med en indirekt omprövning av det franska avgörandet, vilken inte är tillåten enligt förordningen.

45.

Erkännandet kan inte heller nekas med hänvisning till artikel 26 i förordningen. Såsom domstolen slog fast i målet Eurofood ( 17 ) måste artikel 26 tolkas restriktivt. Ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen kommer bara i fråga om erkännandet eller verkställandet strider mot en viktig rättsprincip i den erkännande staten och därför står i motsats till rättsordningen i denna stat på ett sätt som inte kan godtas. ( 18 ) Så tycks inte vara fallet, och ingen av parterna har hävdat detta.

46.

Med den tredje frågan önskar den hänskjutande domstolen huvudsakligen få klarhet i huruvida ett sekundärförfarande kan inledas också under de omständigheter som föreligger i det aktuella fallet, nämligen om huvudförfarandet är ett saneringsförfarande och gäldenärens alla tillgångar finns i den medlemsstat där ansökan om att ett sekundärförfarande ska inledas har ingetts. Eftersom frågan huruvida ett sekundärförfarande överhuvudtaget får inledas i ett sådant fall logiskt sett går före den andra tolkningsfrågan, nämligen hur detta förfarande i så fall ska inledas, ska jag börja med att undersöka den tredje frågan.

47.

Bakgrunden till denna fråga är att Christianapols alla tillgångar finns i Polen. Om ett likvidationsförfarande enligt polsk lagstiftning inleddes skulle detta enligt den hänskjutande domstolen medföra att Christianapols produktion skulle upphöra och att bolagets verksamhet skulle läggas ned, vilket därmed skulle utgöra hinder för en omstrukturering. Härigenom skulle syftet med det franska saneringsförfarandet omintetgöras och genomförandet av insolvensplanen sättas i fara. Den hänskjutande domstolen undrar därför om den omständigheten att huvudförfarandet är ett saneringsförfarande innebär att sekundärförfaranden inte är tillåtna.

48.

Jag ska till att börja med behandla frågan huruvida förordningen är tillämplig också på saneringsförfaranden. Enligt Bank Handlowy kan förordningen visserligen tillämpas på de förfaranden som nämns i bilaga A, men bara om dessa förfaranden i det konkreta fallet uppfyller kraven i artikel 1.1 i förordningen. Eftersom Tribunal de Commerce de Meaux när sauvegarde-förfarandet inleddes slog fast att Christianapol inte var insolvent kan förordningen inte tillämpas på förfarandet som genomförs i Frankrike. Den polska domstolen kan därför avslå ansökan om erkännande av det franska förfarandet och inleda ett nytt huvudförfarande oberoende av detta.

49.

Jag anser emellertid att insolvensförordningen är tillämplig också i det aktuella fallet, där huvudförfarandet är ett saneringsförfarande. I artikel 2 a definieras med hänvisning till artikel 1.1 de insolvensförfaranden som omfattas av förordningens tillämpningsområde, och för detta hänvisas till de förfaranden som anges i bilaga A. Om ett förfarande finns med i förteckningen kan man utgå från att förordningen är tillämplig. Det gäller således också för det franska sauvegarde-förfarandet som finns med i bilaga A.

50.

Skälen ( 19 ) och även ordalydelsen i artikel 2 visar dock att kraven i artikel 1.1 dessutom måste vara uppfyllda för att förordningen ska vara tillämplig. I förordningen finns emellertid ingen definition av begreppet insolvens. Det har inte gått att finna någon sådan, eftersom medlemsstaternas insolvenslagstiftningar skiljer sig åt och delvis ger uttryck för olika uppfattningar om vad insolvens innebär. Insolvensförordningens syfte är dessutom inte heller att göra insolvensförfarandena enhetliga. ( 20 ) Såsom framgår av den förklarande rapporten om Europeiska unionens avtal om insolvensförfaranden ( 21 ) ( 22 ) gäller följaktligen för förordningens tillämpbarhet att det ifrågavarande förfarandet ska vara ett insolvensförfarande ur respektive medlemsstats synvinkel. Om det råder osäkerhet om huruvida det rör sig om ett förfarande i den mening som avses i artikel 1.1 i förordningen, och i synnerhet om huruvida förfarandet har uppstått genom gäldenärens insolvens, ska således den uppfattning som gäller i den medlemsstat där förfarandet genomförs läggas till grund för bedömningen.

51.

Vid den muntliga förhandlingen förklarade den franska regeringen att ett villkor för att inleda ett sauvegarde-förfarande är att det finns risk för att gäldenären kommer att bli insolvent. Ur den franska lagstiftarens synvinkel är det därför i det aktuella fallet fråga om en insolvent gäldenär. De krav som föreskrivs i artikel 1.1 är således uppfyllda.

52.

Förordningen kan följaktligen också tillämpas på det franska sauvegarde-förfarandet.

53.

På grund av de olika målen med sanerings- och likvidationsförfaranden uppkommer dock frågan huruvida sekundärförfaranden möjligen är uteslutna om huvudförfarandet, som i det aktuella fallet, är ett saneringsförfarande.

54.

Såsom också den spanska regeringen har förklarat görs det i förordningen ingen skillnad i fråga om huvudförfarandets karaktär när sekundärförfaranden inleds. Så snart som ett förfarande enligt bilaga A är anhängiggjort som ett huvudförfarande är det enligt artiklarna 3.3 och 27 möjligt att inleda ett sekundärförfarande – oberoende av vilken typ av förfarande huvudförfarandet är. Enligt ordalydelsen medger förordningen alltså att ett sekundärförfarande inleds också om huvudförfarandet är ett saneringsförfarande.

55.

Den hänskjutande domstolens redogörelser visar tydligt att ett sekundärt likvidationsförfarande kan störa eller till och med omintetgöra syftena med ett sådant saneringsförfarande. Detta är faktiskt ett icke önskat resultat. Särskilt mot bakgrund av övergången från rena likvidationsförfaranden till sanerings- och omstruktureringsförfaranden i många medlemsstaters insolvenslagstiftningar och med tanke på de konsekventa utökningarna av bilaga A i förordningen de senaste åren, ( 23 ) genom vilka också saneringsförfaranden omfattats i allt större utsträckning, visar det sig att dessa får allt större betydelse och följaktligen också bör omfattas av förordningen.

56.

Bortsett från tilläggen till bilagan är förordningens ordalydelse emellertid oförändrad. Det kan i det enskilda fallet leda till motsägelser och praktiska problem, vilket det aktuella fallet visar. För att även saneringsförfaranden ska kunna genomföras på ett verksamt och effektivt sätt enligt förordningen krävs det därför en tolkning av de gällande bestämmelserna om samordning av förfaranden vilken utgår från förordningens syften, och den måste, vilket Christianapol helt riktigt har förklarat, ta hänsyn till förordningens utveckling. Genom en sådan tolkning kan de av den hänskjutande domstolen beskrivna negativa konsekvenserna av att ett sekundärförfarande inleds mildras.

57.

Jag anser att det därför inte är nödvändigt att generellt förbjuda sekundärförfaranden till huvudsaneringsförfaranden.

58.

En sådan tolkning som den som Christianapol och Frankrike förespråkar, enligt vilken generellt inga sekundärförfaranden kan inledas i samband med saneringsförfaranden, kommer för övrigt inte i fråga med tanke på sekundärförfarandenas syften. Sekundärförfaranden är i synnerhet avsedda att skydda de lokala borgenärerna. De kan då genomföra ett insolvensförfarande på nära håll på sitt eget språk och i en rättsordning som de känner till, och det ska därigenom bli lättare för dem att hävda sina rättigheter. Ett generellt förbud mot sekundärförfaranden i samband med saneringshuvudförfaranden skulle beröra förordningens själva kärna genom att viktiga förfaranden som föreskrivs i förordningen helt skulle uteslutas. Denna konsekvens skulle inte längre vara förenlig med insolvensförordningens grundtanke och den skulle sträcka sig längre än vad som är nödvändigt för att skydda saneringsförfaranden.

59.

Det återstår att undersöka hur en samordning av huvud- och sekundärförfaranden enligt förordningen kan vara möjlig om huvudförfarandet är ett saneringsförfarande och sekundärförfarandet ett likvidationsförfarande.

60.

I förordningen anges för det första ett stort antal åtgärder som gör det möjligt att ta hänsyn till huvudförfarandets syften och tillgodose enhetligheten ( 24 ) även om sekundärförfarandet genomförs i form av ett likvidationsförfarande. Dessutom måste parterna i sekundärförfarandet iaktta förordningens mål och bidra till att huvudförfarandet inte störs och att dess syften inte omintetgörs. Och slutligen ska de materiella effekterna av huvudförfarandet också beaktas i sekundärförfarandet.

61.

Eftersom huvudförfarandet ( 25 ) enligt förordningen ska ha en dominerande roll i förhållande till sekundärförfarandet kan konkursförvaltaren i huvudförfarandet påverka sekundärförfarandet på flera sätt. Med stöd av artikel 33.1 kan han till exempel begära vilandeförklaring, ( 26 ) och detta oberoende av om vilandeförklaring eventuellt är möjlig enligt den nationella lagstiftningen. Artikel 33 föreskriver i detta avseende en autonom grund för vilandeförklaring. Dessutom har förvaltaren i huvudförfarandet enligt artikel 34.1 också rätt att föreslå en rekonstruktionsplan, ett ackord eller andra liknande åtgärder för att avsluta sekundärförfarandet. Medan förfarandet är vilande i enlighet med artikel 33 har han till och med ensam denna rätt enligt artikel 34.3 i förordningen. Han kan således åtminstone delvis förhindra eller fördröja en försäljning av gäldenärens tillgångar för att kunna använda dessa för saneringsförfarandet. Dessutom kan han ta initiativ till eventuella saneringslösningar i sekundärförfarandet.

62.

För det andra är det enligt förordningen möjligt att välja saneringslösningar även i sekundärförfarandet, oberoende av förslag från förvaltaren i huvudförfarandet. Den spanska regeringen gjorde en riktig bedömning när den förklarade att det i artikel 27 andra meningen bara föreskrivs att sekundärförfarandet ska vara något av de förfaranden som nämns i bilaga B. Hur förfarandet i fråga rent konkret ska slutföras regleras emellertid inte i förordningen. Det är således tillräckligt om förfarandet i fråga i princip kan sluta med likvidation av gäldenärens tillgångar. Om saneringslösningar ändå också anges i respektive lex concursus ( 27 ) för sekundärförfarandet kan dessa också utnyttjas. ( 28 ) Denna tolkning bekräftas genom artikel 2 c i förordningen, enligt vilken också de förfaranden omfattas av begreppet ”likvidationsförfarande” som ”avslutas genom ett ackord eller på annat liknande sätt”, och enligt vilken likvidationsförfaranden således inte nödvändigtvis måste sluta med att tillgångarna säljs.

63.

Insolvensförordningen gör det följaktligen möjligt att mildra de negativa effekterna av ett sekundärförfarande med hjälp av de ovan beskrivna mekanismerna. Någon uttömmande och tillfredsställande lösning på problemet finns dock inte. För det första måste sekundärförfaranden som inleds i medlemsstater där det inte finns något enhetligt förfarande tas med i beräkningen. För att uppfylla kraven i artikel 3.3 andra meningen måste dessa tillämpa förfaranden som kan sluta med likvidation. Sådana förfaranden kan eventuellt inte avslutas med sanering enligt den nationella lagstiftningen. Resultaten kan således variera beroende på hur medlemsstaternas insolvenslagstiftningar är utformade. Detta strider mot rättssäkerhetsprincipen.

64.

För det andra kan inte heller de gällande skyldigheterna att samordna och informera helt utesluta att hela saneringen sätts i fara, eftersom bestämmelserna om dessa bara är fragmentariska. Frågan huruvida eventuella saneringsåtgärder som är möjliga också i ett sekundärförfarande ska kunna genomdrivas, som till exempel betalningsanstånd eller skuldnedsättning, är beroende av att alla berörda borgenärer samtycker, vilket framgår av artikel 34.2 i förordningen. En vilandeförklaring i perioder om tre månader i taget kan inte heller jämföras med en definitiv vilandeförklaring. Och inte heller konkursförvaltarens rätt enligt artikel 34.1 att föreslå en åtgärd förhindrar en likvidation om denna har beslutats av det ansvariga organet i sekundärförfarandet.

65.

En uttrycklig bestämmelse om samordning av förfaranden i samband med saneringsförfaranden skulle därför vara önskvärd. Det finns enligt min uppfattning en del som talar för att även saneringsförfaranden ska tillåtas som sekundärförfaranden. Enligt förordningen är parallella saneringsförfaranden redan möjliga i stor utsträckning, vilket har visats ovan. Det skulle därför bara vara konsekvent att uttryckligen tillåta dem och införa motsvarande regler för samordning. Att besluta om detta är emellertid unionslagstiftarens uppgift.

66.

Innan det har gjorts en klargörande ändring av förordningen är emellertid alla berörda parter skyldiga att tillgodose huvudförfarandets syften med hjälp av befintliga instrument och i enlighet med den nationella lagstiftningen. Enligt lojalitetsprincipen (artikel 4.3 FEU) är den domstol där sekundärförfarandet genomförs skyldig att i samband med alla åtgärder som den vidtar beakta huvudförfarandets syften och ta hänsyn till det system som inrättats genom förordningen och som utgår från principen om ömsesidigt förtroende, kravet på samordning av huvud- och sekundärförfaranden, målet att inrätta mera effektiva och verksamma gränsöverskridande förfaranden och principen att huvudförfarandet ska ha företräde. ( 29 )

67.

Detta gäller för alla åtgärder enligt den nationella lagstiftningen, till exempel beslut som innefattar skönsmässiga bedömningar och val mellan flera handlingsalternativ som alltid innebär att den åtgärd ska väljas som är mest lämpad att tillgodose huvudförfarandets syften. Det måste också säkerställas genom den nationella lagstiftningen att förvaltaren i huvudförfarandet medverkar i sekundärförfarandet.

68.

Kommissionen fastslog helt riktigt att det i förordningen inte anges någon generell skyldighet att inleda ett sekundärförfarande, utan bara att ett sådant är tillåtet. Frågan huruvida ett sekundärförfarande överhuvudtaget ska inledas avgörs fortfarande av den ansvariga domstolen. Och även i samband med detta avgörande ska denna ta hänsyn till förordningens syften och verkningarna av huvudförfarandet, särskilt till frågan huruvida de borgenärer som har deltagit i huvudförfarandet och samtyckt till en insolvensplan skulle undandra sig sina skyldigheter enligt insolvensplanen genom att inleda ett sekundärförfarande.

69.

Dessutom måste verkningarna av det avgörande som meddelades av Tribunal de Commerce de Meaux beaktas också i materiellt hänseende. I artikel 25 anges en skyldighet att erkänna alla ”beslut som rör ett insolvensförfarandes genomförande och slutförande ... som fattats av en domstol”. En insolvensplan som den som fastställts i Frankrike utgör utan tvivel ett sådant beslut. De åtgärder som bestämts i insolvensplanen ska således beaktas, och detta både i processuellt och i materiellrättsligt avseende.

70.

Det som är avgörande är de verkningar som insolvensplanen har enligt den franska lagstiftningen. ( 30 ) Såsom kommissionen betonade ska planens bestämmelser på det materiella planet beaktas, till exempel när det gäller frågan huruvida insolvensplanen har medfört någon förändring i de fordringar som de borgenärer har som ansökte om att ett sekundärförfarande skulle inledas, eller huruvida en borgenär som deltar i huvudförfarandet och samtycker till insolvensplanen gör sig skyldig till rättsmissbruk genom att ansöka om att ett sekundärförfarande ska inledas.

71.

Den tredje frågan ska därför besvaras på så sätt att ett sekundärförfarande är tillåtet enligt artikel 27 i förordningen också när huvudförfarandet är ett saneringsförfarande.

72.

Med den andra frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 27 i förordningen, som reglerar inledande av sekundärförfaranden, utgör hinder mot att den domstol där ett sekundärförfarande genomförs prövar om gäldenären är insolvent, eller om denna domstol i vissa fall får pröva gäldenärens insolvens.

73.

I vissa språkversioner av förordningen kan artikel 27 första meningen enligt den hänskjutande domstolen tolkas så, att gäldenärens insolvens inte måste (men kan) prövas när ett sekundärförfarande inleds, men i andra språkversioner kan den däremot också förstås så, att frågan om gäldenärens insolvens inte får prövas av den behöriga domstolen.

74.

Jag anser emellertid inte att en jämförelse av språkversionerna visar på någon sådan diskrepans. De språkversioner ( 31 ) som jag har kunnat jämföra innehåller snarare ett fakultativt inslag. Kommissionen har kommit fram till samma resultat när det gäller de språkversioner som den har undersökt. Till skillnad från vad den hänskjutande domstolen har förklarat framgår detta fakultativa inslag också särskilt av den tyska (”kann … eröffnen”) och av den franska (”permet d’ouvrir”) versionen. Det finns helt klart ett fakultativt inslag (”voi … aloittaa”) också enligt den finska versionen, som förutom den tyska versionen har särskild betydelse, eftersom förordningen antogs på Finlands och Tysklands initiativ. ( 32 )

75.

Det är därmed dock inte klargjort huruvida den domstol som genomför sekundärförfarandet får pröva gäldenärens insolvens när sekundärförfarandet inleds. Det framgår nämligen inte entydigt vad som avses med uttrycket ”skall … kunna” i artikel 27. Med detta uttryck kan avses både möjligheten att inleda ett sekundärförfarande i allmänhet och frågan om en insolvensprövning när sekundärförfarandet inleds. Därför ska förordningens mål och den konkreta bestämmelsens syfte undersökas ( 33 ) för att fastställa dess innebörd.

76.

Syftet med artikel 27 är att den domstol som genomför sekundärförfarandet inte ska behöva göra en ny insolvensprövning och att detta ska bidra till att påskynda förfarandet. Lagstiftaren utgick uppenbarligen från att någon ny prövning inte behövs, eftersom gäldenärens insolvens har prövats redan i samband med att huvudförfarandet inleddes. Sekundärförfarandet omfattar automatiskt gäldenärens tillgångar som denne förlorat rådigheten över redan i huvudförfarandet, varför en ny insolvensprövning inte är nödvändig. Med tanke på den ovannämnda utvecklingen som innebär att saneringsförfaranden prioriteras i insolvenslagstiftningarna och motsvarande utökningar av bilaga A till förordningen är detta dock inte alltid längre fallet.

77.

Artikel 27 i förordningen utgår dessutom från att det när den domstol som genomför sekundärförfarandet gör en insolvensprövning finns risk för att den behöriga domstolen gör en annan bedömning, till exempel på grund av att insolvensorsaken i huvudförfarandet inte är känd, och därför avslår ansökan om att ett sekundärförfarande ska inledas. I förordningen finns ingen definition av vad som avses med insolvens. Att avgöra detta är såsom nämnts ovan enbart medlemsstaternas sak, och hur det avgörs varierar i hög grad inom unionen. Eventuella problem på grund av dessa skillnader är tänkt att undvikas genom artikel 27. Detta mål kan dock inte fullt ut överföras på saneringsförfaranden på grund av syftet med dessa och hur de genomförs.

78.

Inte heller målet att påskynda förfarandet berörs nödvändigtvis i ett fall som det förevarande. Det handlar nämligen bara om att undvika att en ny insolvensprövning görs. Om den polska domstolen emellertid inte fick pröva Christianapols insolvens innan likvidationsförfarandet inleddes, skulle det kunna inträffa att ett likvidationsförfarande inleddes mot en gäldenär som under tiden (också ur fransk rätts synvinkel) eventuellt har blivit solvent igen. Detta resultat är dock inte förenligt med förordningens syften och skulle dessutom göra alltför stort intrång i medlemsstaternas processuella bestämmelser. Härigenom skulle ju ett förfarande skapas som inleddes inte bara utan en insolvensorsak som var känd i medlemsstaten, utan till och med utan insolvensorsak överhuvudtaget.

79.

Genom en sådan tolkning av artikel 27 i förordningen skulle gäldenärer dessutom eventuellt avhållas från att ansöka om ett saneringsförfarande på ett tidigt stadium. De skulle då nämligen löpa risk att bli utsatta för ett likvidationsförfarande i en annan medlemsstat utan att det först gjordes en insolvensprövning, trots att gäldenärens ekonomiska situation eventuellt förbättrats under tiden.

80.

Den domstol som genomför sekundärförfarandet måste därför, också med tanke på vad jag anfört ovan beträffande den tredje tolkningsfrågan, ( 34 ) alltid göra en insolvensprövning när huvudförfarandet är ett saneringsförfarande. Om huvudförfarandet däremot inte är ett sanerings- eller omstruktureringsförfarande, utan ett likvidationsförfarande, får den domstol som genomför sekundärförfarandet av ovannämnda skäl inte göra någon ny insolvensprövning.

81.

Den andra tolkningsfrågan ska därför besvaras så, att den domstol som genomför sekundärförfarandet får pröva gäldenärens insolvens när huvudförfarandet är ett saneringsförfarande som inte förutsätter att gäldenären är insolvent.

82.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna på följande sätt: