Domstolens dom (stora avdelningen) av den 5 september 2012 (begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht — Tyskland) — Bundesrepublik Deutschland mot Y (C-71/11) och Z (C-99/11)

(Förenade målen C-71/11 och C-99/11) (1)

(Direktiv 2004/83/EG - Miniminormer för beviljande av flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande - Artikel 2 c - Flyktingstatus - Artikel 9.1 - Begreppet förföljelse - Artikel 10.1b - Religion som skäl till förföljelse - Samband mellan detta skäl till förföljelse och de handlingar som utgör förföljelsen - Pakistanska medborgare som tillhör det religiösa samfundet Ahmadiya - Pakistanska myndigheters handlingar som syftar till att hindra offentlig religionsutövning - Handlingar som är tillräckligt allvarliga för att skapa en välgrundad fruktan hos den berörde för förföljelse på grund av religion - Individuell bedömning av fakta och omständigheter - Artikel 4)

(2012/C 331/08)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Bundesverwaltungsgericht

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Bundesrepublik Deutschland

Motpart: Y (C-71/11) och Z (C-99/11)

Ytterligare deltagare i rättegången: Vertreter des Bundesinteresses beim Bundesverwaltungsgericht, Bundesbeauftragter für Asylangelegenheiten beim Bundesamt für Migration und Flüchtlinge

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Bundesverwaltungsgericht — Tolkningen av artiklarna 2 c och 9.1 a i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12) — Villkoren för att en person ska betraktas som flykting — Tillräckligt allvarlig förföljelse — De pakistanska myndigheternas åtgärder för att inskränka ahmadiyasamfundets verksamhet

Domslut

Artikel 9.1 a i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet ska tolkas så, att

—	inte alla begränsningar av religionsfriheten som innebär en överträdelse av artikel 10.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör förföljelse i den mening som avses i nämnda bestämmelse i direktivet,

—	ingrepp i rätten att offentligt utöva religionsfriheten kan utgöra förföljelse, och

—

vid bedömningen av huruvida en begränsning av religionsfriheten som innebär en överträdelse av artikel 10.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna kan utgöra förföljelse, ska behöriga myndigheter pröva huruvida den asylsökande, med hänsyn till vederbörandes personliga omständigheter, på grund av utövandet av denna frihet i sitt ursprungsland löper en verklig risk bland annat för att en sådan aktör som anges i artikel 6 i direktiv 2004/83 åtalar denne eller utsätter denne för inhuman eller kränkande behandling eller straff.

Artikel 2 c i direktiv 2004/83 ska tolkas så, att en asylsökandes fruktan för förföljelse är välgrundad när behöriga myndigheter med hänsyn till dennes personliga omständigheter finner det rimligt att tro att vederbörande vid återvändandet till sitt ursprungsland kommer att utföra sådana religiösa handlingar som utsätter denne för en verklig risk för förföljelse. Vid den individuella bedömningen av en ansökan om flyktingstatus kan dessa myndigheter inte rimligen förvänta sig att sökanden ska avstå från dessa religiösa handlingar.

(1) EUT C 130, 30.4.2011.

EUT C 173, 11.6.2011.