12.3.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 80/12

1.

Utgör artikel 6 i avdelning I, med rubriken ”Gemensamma bestämmelser”, i Lissabonfördraget av den 13 december 2007 om ändring av fördraget om Europeiska unionen, undertecknat i Maastricht den 7 februari 1992, vilket trädde i kraft den 1 december 2009 (och som återger en stor del av bestämmelserna i artikel 6 i avdelning I i fördraget om Europeiska unionen, undertecknat i Maastricht den 7 februari 1992, vilket i sin tur trädde i kraft den 1 november 1993) samt artikel 234 (tidigare artikel 177) i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) av den 25 mars 1957, å ena sidan, och/eller artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, å andra sidan, ett hinder mot att i nationell lagstiftning — i förevarande fall artikel 9.2 i den belgiska lagen av den 6 januari 1989 om Cour d’arbitrage (numera Cour constitutionnelle) — föreskriva en skyldighet för nationella domstolar att följa praxis i form av domar som meddelats av en nationell domstol i högre instans (i förevarande fall ovan nämnda Cour constitutionnelle) i mål om talan om ogiltigförklaring av nationella bestämmelser, när grunden för talan i dessa mål är åsidosättande av bestämmelser som härrör från unionsrätten, vilken är direkt tillämplig i den nationella rättsordningen och har företräde framför densamma?

2.

Utgör artikel 6 i avdelning I med rubriken ”Gemensamma bestämmelser” i Lissabonfördraget av den 13 december 2007 om ändring av fördraget om Europeiska unionen, undertecknat i Maastricht den 7 februari 1992, vilken trädde i kraft den 1 december 2009 (och som återger en stor del av bestämmelserna i artikel 6 i avdelning I i fördraget om Europeiska unionen, undertecknat i Maastricht den 7 februari 1992, vilket i sin tur trädde i kraft den 1 november 1993) samt artikel 234 (tidigare artikel 177) i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) av den 25 mars 1957, å ena sidan, och/eller artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, å andra sidan, hinder mot att i nationell lagstiftning — i förevarande fall artikel 26.4 i den belgiska lagen av den 6 januari 1989 om Cour d’arbitrage (numera Cour constitutionnelle) i dess lydelse enligt lagen av den 12 juli 2009, läst för sig eller jämförd med artikel 9.2 i den särskilda lagen av den 6 januari 1989 — föreskriva en skyldighet för nationella domstolar att till en nationell domstol i högre instans (i förevarande fall ovan nämnda Cour constitutionnelle) hänskjuta varje tolkningsfråga som rör tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser, vilka är direkt tillämpliga i den nationella rättsordningen och har företräde framför densamma, när dessa bestämmelser även återges i den nationella grundlagen och de nämnda domstolarna inom ramen för den tvist som de har att pröva antar att dessa bestämmelser har åsidosatts, vilket innebär att de är förhindrade att tillämpa unionsrätten direkt, åtminstone för det fall ovan nämnda domstol i högre instans redan har avgjort en fråga om samma sak?