Mål C-577/10
Europeiska kommissionen
mot
Konungariket Belgien
”Fördragsbrott — Artikel 56 FEUF — Frihet att tillhandahålla tjänster — Nationell lagstiftning enligt vilken egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig i andra medlemsstater är skyldiga att göra en förhandsanmälan — Straffsanktioner — Hinder för friheten att tillhandahålla tjänster — Objektivt motiverad åtskillnad — Tvingande krav av allmänintresse — Förebyggande av bedrägeri — Bekämpande av illojal konkurrens — Skydd för egenföretagare — Proportionalitet”
Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 19 december 2012
Talan om fördragsbrott – Bevis avseende fördragsbrottet – Bevisbördan åvilar kommissionen – Presumtioner – Otillåtlighet – Talan avseende innehållet i, och genomförandet av, en nationell bestämmelse som inte bestritts av den berörda medlemsstaten – Uppfyllande av beviskraven
(Artikel 258 FEUF)
Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Förbud – Räckvidd
(Artikel 56 FEUF)
Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Utstationering av egenföretagare – Skyldighet att göra en förhandsanmälan vilken endast gäller för tillhandahållare av tjänster med hemvist i andra medlemsstater – Motivering i form av tvingande skäl av allmänintresse – Förebyggande av bedrägeri, bekämpning av illojal konkurrens samt proportionalitet – Otillåtlighet
(Artikel 56 FEUF)
Se domen.
(se punkterna 34 och 35)
Se domen.
(se punkt 38)
En medlemsstat som inför en nationell lagstiftning enligt vilken egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som har hemvist i en annan medlemsstat är skyldiga att göra en förhandsanmälan innan de inleder verksamhet i den berörda medlemsstaten, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 FEUF.
I detta hänseende kan en nationell lagstiftning inom ett område som ännu inte har varit föremål för harmonisering på unionsnivå och som tillämpas utan åtskillnad på alla personer eller företag som bedriver verksamhet på den berörda medlemsstatens territorium, trots sin restriktiva inverkan på friheten att tillhandahålla tjänster, motiveras i den mån som den grundas på tvingande skäl av allmänintresse som inte redan säkerställts genom de bestämmelser som tjänsteleverantören måste följa i den medlemsstat där denne är etablerad, och förutsatt att den är ägnad att säkerställa att det mål som eftersträvas med lagstiftningen uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.
Även om emellertid ändamålet att bekämpa bedrägeri, bland annat på det sociala området, och förebyggande av missbruk, särskilt genom spårande av falska egenföretagare och bekämpandet av dolt arbete, kan avse strävan att värna den ekonomiska balansen inom socialförsäkringssystemen, målet att förebygga illojal konkurrens och social dumpning samt att skydda arbetstagare, inklusive egenföretagare som tillhandahåller tjänster, så gäller icke desto mindre att en generell bedrägeripresumtion inte är tillräcklig för att motivera en åtgärd som åsidosätter ändamålen med EUF-fördraget, och det är den berörda medlemsstaten som har att på ett övertygande sätt motivera varför den aktuella lagstiftningen inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa ändamål.
(se punkterna 44, 45, 53, 55 och 57 samt domslutet)
Mål C-577/10
Europeiska kommissionen
mot
Konungariket Belgien
”Fördragsbrott — Artikel 56 FEUF — Frihet att tillhandahålla tjänster — Nationell lagstiftning enligt vilken egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig i andra medlemsstater är skyldiga att göra en förhandsanmälan — Straffsanktioner — Hinder för friheten att tillhandahålla tjänster — Objektivt motiverad åtskillnad — Tvingande krav av allmänintresse — Förebyggande av bedrägeri — Bekämpande av illojal konkurrens — Skydd för egenföretagare — Proportionalitet”
Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 19 december 2012
Talan om fördragsbrott — Bevis avseende fördragsbrottet — Bevisbördan åvilar kommissionen — Presumtioner — Otillåtlighet — Talan avseende innehållet i, och genomförandet av, en nationell bestämmelse som inte bestritts av den berörda medlemsstaten — Uppfyllande av beviskraven
(Artikel 258 FEUF)
Frihet att tillhandahålla tjänster — Restriktioner — Förbud — Räckvidd
(Artikel 56 FEUF)
Frihet att tillhandahålla tjänster — Restriktioner — Utstationering av egenföretagare — Skyldighet att göra en förhandsanmälan vilken endast gäller för tillhandahållare av tjänster med hemvist i andra medlemsstater — Motivering i form av tvingande skäl av allmänintresse — Förebyggande av bedrägeri, bekämpning av illojal konkurrens samt proportionalitet — Otillåtlighet
(Artikel 56 FEUF)
Se domen.
(se punkterna 34 och 35)
Se domen.
(se punkt 38)
En medlemsstat som inför en nationell lagstiftning enligt vilken egenföretagare som tillhandahåller tjänster och som har hemvist i en annan medlemsstat är skyldiga att göra en förhandsanmälan innan de inleder verksamhet i den berörda medlemsstaten, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 FEUF.
I detta hänseende kan en nationell lagstiftning inom ett område som ännu inte har varit föremål för harmonisering på unionsnivå och som tillämpas utan åtskillnad på alla personer eller företag som bedriver verksamhet på den berörda medlemsstatens territorium, trots sin restriktiva inverkan på friheten att tillhandahålla tjänster, motiveras i den mån som den grundas på tvingande skäl av allmänintresse som inte redan säkerställts genom de bestämmelser som tjänsteleverantören måste följa i den medlemsstat där denne är etablerad, och förutsatt att den är ägnad att säkerställa att det mål som eftersträvas med lagstiftningen uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.
Även om emellertid ändamålet att bekämpa bedrägeri, bland annat på det sociala området, och förebyggande av missbruk, särskilt genom spårande av falska egenföretagare och bekämpandet av dolt arbete, kan avse strävan att värna den ekonomiska balansen inom socialförsäkringssystemen, målet att förebygga illojal konkurrens och social dumpning samt att skydda arbetstagare, inklusive egenföretagare som tillhandahåller tjänster, så gäller icke desto mindre att en generell bedrägeripresumtion inte är tillräcklig för att motivera en åtgärd som åsidosätter ändamålen med EUF-fördraget, och det är den berörda medlemsstaten som har att på ett övertygande sätt motivera varför den aktuella lagstiftningen inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa ändamål.
(se punkterna 44, 45, 53, 55 och 57 samt domslutet)