—

Refcomp SpA, genom P. Pedone och A. Musella, avocats,

—

Axa Corporate Solutions Assurance SA, genom B. Soltner, avocat,

—

Emerson Network, genom A. Bénabent, avocat,

—

Frankrikes regering, genom G. de Bergues, B. Beaupère-Manokha och N. Rouam, samtliga i egenskap av ombud,

—

Tysklands regering, genom T. Henze och F. Wannek, båda i egenskap av ombud,

—

Spaniens regering, genom S. Centeno Huerta, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom A.-M. Rouchaud-Joët, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad förordningen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Refcomp SpA (nedan kallat Refcomp) och, å andra sidan, Axa Corporate Solutions Assurance SA (nedan kallat Axa Corporate), Axa France IARD, Emerson Network (nedan kallat Emerson) och Climaveneta SpA (nedan kallat Climaveneta). I målet har det yrkats att Refcomps ansvar som tillverkare ska fastställas av fransk domstol, trots att bolaget har åberopat en klausul där det anges att italiensk domstol ska vara behörig.

3

Såsom framgår av skäl 2 i förordningen har den till syfte att ”gör[a] reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga”.

4

I skäl 11 i förordningen anges bland annat att ”[b]ehörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning”.

5

I kapitel II i förordningen, vilket reglerar behörigheten, finns – i artikel 5.1 i avsnitt 2, som har rubriken ”Särskilda behörighetsregler” – en särskild behörighetsregel som föreskriver att talan avseende avtal mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat, nämligen vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

6

I kapitel II i förordningen ingår även – i avsnitt 7, som har rubriken ”Avtal om domstols behörighet” – artikel 23.1, vilken har följande lydelse:

”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet skall vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen

7

Byggherren Doumer SNC (nedan kallat Doumer) lät utföra renoveringsarbeten på ett bostadskomplex i Courbevoie (Frankrike). Doumer är försäkrat hos Axa Corporate, som har säte i Paris (Frankrike).

8

Under renoveringsarbetet installerades luftkonditioneringsaggregat utrustade med kompressorer som hade tillverkats av Refcomp, vilket är ett bolag med säte i Italien. Climaveneta, som också har säte i Italien, hade köpt aggregaten från Refcomp och monterat dem. Därefter såldes aggregaten till Doumer av bolaget Liebert, i vars rättigheter Emerson har inträtt. Emerson, som har säte i Frankrike, är försäkrat hos Axa France IARD, som likaledes är etablerat i Frankrike.

9

Störningar uppkom i luftkonditioneringssystemet. Enligt ett sakkunnigutlåtande berodde dessa störningar på ett tillverkningsfel i kompressorerna.

10

Axa Corporate – som inträtt i Doumers rättigheter efter att ha utbetalat försäkringsersättning till bolaget – väckte talan mot tillverkaren Refcomp, montören Climaveneta och säljaren Emerson vid Tribunal de grande instance de Paris med yrkande om att dessa bolag skulle förpliktas att solidariskt ersätta skadan.

11

Refcomp bestred att Tribunal de grande instance de Paris var behörig att pröva målet med åberopande av en prorogationsklausul i avtalet mellan bolaget och Climaveneta, enligt vilken de italienska domstolarna var behöriga.

12

I beslut av den 26 januari 2007 avslog den domare som ansvarade för förberedelsen av målet vid Tribunal de grande instance de Paris Refcomps invändning om bristande behörighet. Refcomp överklagade detta beslut.

13

I dom av den 19 december 2008 fastställde Cour d’appel de Paris beslutet att avslå Refcomps invändning om bristande behörighet. Enligt Cour d’appel de Paris kunde prorogationsklausulen, vilken avtalats mellan tillverkaren och en säljare i mellanled, inte åberopas mot den försäkringsgivare som inträtt i den senare köparens rättigheter. Som skäl angavs att förordningens särskilda behörighetsregler i avtalstvister inte är tillämpliga i tvister mellan en senare köpare av en vara och en tillverkare, eftersom sådana tvister avser skadestånd utanför avtalsförhållanden och eftersom den aktuella klausulen, vilken hade ingåtts mellan parterna till det ursprungliga avtalet, inte hade accepterats av den senare köparen.

14

Refcomp överklagade domen till Cour de cassation, som beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

15

Det framgår av den nationella domstolens formulering av tolkningsfrågorna att dessa avser en situation där det är fråga om en ”kedja av gemenskapsrättsliga avtal”. För att precisera räckvidden av frågorna, och för att således kunna besvara dem på ett användbart sätt, måste detta begrepp – såsom framgår av handlingarna i målet – förstås på så sätt att det avser flera på varandra följande avtal om äganderättsövergång som har ingåtts mellan näringsidkare etablerade i olika medlemsstater i Europeiska unionen.

16

Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 22 i sitt förslag till avgörande framgår det av de yttranden som kommit in till domstolen att tolkningsfrågorna hänger samman med en regel i nationell rätt som innebär att även om avtal normalt sett endast har relativ verkan på så sätt att endast de parter som har ingått avtalet är bundna därav, så görs det undantag från denna regel när det gäller övergång av äganderätten till en vara, eftersom denna rätt övergår till varje senare köpare av den aktuella varan tillsammans med alla accessoriska rättigheter. En sådan accessorisk rättighet är rätten för en senare köpare av varan att väcka talan om skadestånd för fel i varan, inte bara mot den direkta säljaren utan även mot en säljare i mellanled eller mot tillverkaren av varan.

17

För att artikel 23 i förordningen ska vara tillämplig på omständigheterna i det nationella målet är det i princip, enligt punkt 1 i denna artikel, tillräckligt att en av parterna har hemvist i en medlemsstat och att prorogationsklausulen föreskriver behörighet för en domstol i en medlemsstat. Dessa villkor är uppfyllda i förevarande fall. Det är dessutom utrett att det rättsförhållande som det nationella målet rör är av internationell karaktär. Artikel 23 i förordningen är således tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.

18

När det gäller tolkningen av de bestämmelser i förordningen som tolkningsfrågorna avser ska det noteras att eftersom förordningen – i förhållandena mellan medlemsstaterna – har ersatt konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt successiva konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen), så är domstolens tolkning av konventionens bestämmelser även giltig för bestämmelserna i förordningen när dessa kan anses likvärdiga (se, bland annat, dom av den 25 oktober 2012 i mål C-133/11, Folien Fischer och Fofitec, punkt 31).

19

Så är fallet när det gäller artikel 17 första stycket i konventionen och artikel 23.1 i förordningen, vilka har nästan samma lydelse.

20

Så är även fallet med begreppet ”om talan avser avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 i förordningen, eftersom de ändringar som gjorts i denna bestämmelse endast avser anknytningskriteriet för att fastställa vilken domstol som är behörig när det gäller avtal om försäljning av varor och om utförande av tjänster. I övrigt är innehållet detsamma som i motsvarande bestämmelse i Brysselkonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2009 i mål C-533/07, Falco Privatstiftung och Rabitsch, REG 2009, s. I-3327, punkterna 48–57).

21

Domstolen har, vad gäller frågan om vilken tolkningsmetod som är att förorda med avseende på dessa båda bestämmelser, slagit fast att begreppet avtal om domstols behörighet i artikel 17 första stycket i Brysselkonventionen – med hänsyn till syftet med och systematiken i denna konvention, vilka sammanfaller med syftet med och systematiken i förordningen, och för att säkerställa en enhetlig tillämpning av denna rättsakt – inte ska tolkas som en hänvisning till nationell rätt i någon av de berörda staterna, utan som ett självständigt begrepp (se dom av den 10 mars 1992 i mål C-214/89, Powell Duffryn, REG 1992, s. I-1745; svensk specialutgåva, volym 12, s. I-1, punkterna 13 och 14).

22

Enligt samma resonemang har domstolen slagit fast att begreppet ”om talan avser avtal” i artikel 5.1 i Brysselkonventionen likaledes ska tolkas såsom ett självständigt begrepp (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Handte, punkt 10 och där angiven rättspraxis).

23

Det är dessa överväganden som ska läggas till grund för bedömningen när den nationella domstolens tolkningsfrågor ska besvaras.

24

Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 23 i förordningen ska tolkas så, att en prorogationsklausul i ett avtal mellan en tillverkare av en vara och köparen av denna vara kan göras gällande mot en utomstående senare köpare som, efter flera på varandra följande avtal om äganderättsövergång mellan parter som är etablerade i olika medlemsstater, har förvärvat varan och har för avsikt att väcka skadeståndstalan mot tillverkaren.

25

När det gäller villkoren för att en prorogationsklausul ska vara giltig innehåller artikel 23.1 i förordningen i huvudsak formkrav. Endast ett materiellt villkor nämns, vilket avser syftet med klausulen, nämligen att klausulen måste avse ett bestämt rättsförhållande. Det framgår således inte av ordalydelsen i denna bestämmelse om en prorogationsklausul kan anses gälla fler än avtalsparterna på så sätt att prorogationsklausulen överförs till en utomstående som är part i ett senare avtal och som, helt eller delvis, har inträtt i de rättigheter och skyldigheter som tillkommer någon av parterna i det ursprungliga avtalet.

26

I artikel 23.1 i förordningen anges det emellertid klart och tydligt att bestämmelsens tillämpningsområde är begränsat till sådana fall då parterna har ”träffat avtal” om en domstol. Såsom framgår av skäl 11 i förordningen är det denna gemensamma partsvilja som, med hänsyn till partsautonomin, rättfärdigar att det är möjligt att välja en annan domstol än den som eventuellt annars skulle ha varit behörig enligt förordningen.

27

Domstolen har även, när det gäller artikel 17 första stycket i Brysselkonventionen, slagit fast att denna bestämmelse – genom att den föreskriver att en prorogationsklausul endast är giltig om det finns ett ”avtal” mellan parterna – innebär en skyldighet för den domstol där talan har väckts att i första hand pröva huruvida parterna verkligen har lämnat sitt samtycke till den prorogationsklausul som är grundval för dess behörighet (dom av den 20 februari 1997 i mål C-106/95, MSG, REG 1997, s. I-911, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

28

Artikel 23.1 i förordningen ska således tolkas så, att ett av syftena med bestämmelsen är att säkerställa att de berörda parterna verkligen har lämnat sitt samtycke, vilket även är syftet med artikel 17 första stycket i Brysselkonventionen (se domen i det ovannämnda målet MSG, punkt 17, och dom av den 16 mars 1999 i mål C-159/97, Castelletti, REG 1999, s. I-1597, punkt 19).

29

Härav följer att en prorogationsklausul i ett avtal i princip endast kan ha rättsverkan mellan de parter som har samtyckt till att ingå avtalet. För att klausulen ska kunna göras gällande mot tredje man måste denne i princip ha gett sitt samtycke härtill.

30

Villkoren för att en tredje man som inte är part i avtalet ska anses ha gett sitt samtycke till en prorogationsklausul och det sätt på vilket ett sådant samtycke kan lämnas kan variera beroende på arten av det ursprungliga avtalet.

31

Domstolen har således slagit fast att en aktieägare som har anslutit sig till bolagsordningen i ett bolag ska anses ha gett sitt samtycke till en prorogationsklausul i denna bolagsordning, eftersom själva anslutningen innebär att det skapas en avtalsrättslig relation mellan aktieägaren och bolaget samt mellan de olika aktieägarna (se, för ett liknande resonemang, när det gäller artikel 17 i Brysselkonventionen, domen i det ovannämnda målet Powell Duffryn, punkterna 16–19).

32

Denna rättspraxis är emellertid inte tillämplig när det är fråga om förhållandet mellan, å ena sidan, en senare köpare av en vara som förvärvats av en säljare i mellanled och, å andra sidan, tillverkaren av varan. Domstolen har i detta hänseende uttalat att detta förhållande inte omfattas av begreppet talan som avser avtal i artikel 5.1 i Brysselkonventionen. Domstolen fann nämligen, i ett mål avseende en skadeståndstalan som en senare köpare av en vara hade väckt mot tillverkaren av varan, att det inte förelåg något avtalsförhållande mellan den senare köparen och tillverkaren, eftersom den sistnämnde inte hade åtagit sig någon avtalsförpliktelse gentemot den förstnämnde (domen i det ovannämnda målet Handte, punkt 16).

33

Eftersom det inte, vid tillämpningen av förordningen, kan anses föreligga något avtalsförhållande mellan en senare köpare och en tillverkare kan de inte, i den mening som avses i artikel 23.1 i förordningen, anses ha ”träffat avtal” om att den domstol som angetts i det ursprungliga avtalet mellan tillverkaren och den förste köparen ska vara behörig.

34

EU-domstolen har visserligen, när det gäller sjötransportavtal, även slagit fast att en prorogationsklausul som har tagits in i ett konossement kan åberopas mot en tredje part i förhållande till detta avtal, såvida den är giltig i rättsförhållandet mellan lastaren och transportören och såvida en tredje part som innehar konossementet övertar lastarens rättigheter och skyldigheter vid förvärvet av detta dokument enligt nationell lag (se dom av den 19 juni 1984 i mål 71/83, Tilly Russ, REG 1984, s. 2417, punkt 24, domen i det ovannämnda målet Castelletti, punkt 41, samt dom av den 9 november 2000 i mål C-387/98, Coreck, REG 2000, s. I-9337, punkterna 23–27). I ett sådant fall behöver den domstol där talan väckts inte pröva huruvida denna tredje part har gett sitt samtycke till klausulen.

35

Räckvidden av denna rättspraxis måste dock bedömas med beaktande av konossementets mycket speciella karaktär. Ett konossement är, såsom generaladvokaten har angett i punkt 54 i sitt förslag till avgörande, ett instrument för internationell handel som är avsett att reglera förhållandet mellan minst tre personer, det vill säga sjötransportören, avsändaren av varorna eller lastaren och mottagaren av varorna. I rättssystemen i de flesta av medlemsstaterna, vilka har samstämmiga regler på detta område, utgör ett konossement även ett negotiabelt värdepapper som möjliggör för ägaren att under transporten överlåta varorna till en köpare som därigenom övertar lastarens samtliga rättigheter och skyldigheter gentemot transportören.

36

Det var mot bakgrund av detta faktum, det vill säga att innehavaren av konossementet träder i lastarens ställe, som domstolen slog fast att innehavaren av konossementet, genom förvärvet av detta dokument, är bunden av prorogationsklausulen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Tilly Russ, punkt 25). Om någon sådan substitution inte föreskrivs i den tillämpliga nationella rätten måste den domstol där talan väckts däremot pröva om tredje man verkligen kan anses ha samtyckt till prorogationsklausulen (domen i det ovannämnda målet Coreck, punkt 26).

37

I en kedja av avtal om äganderättsövergång är förhållandet mellan den ursprunglige köparen och en senare köpare emellertid inte sådant att det är fråga om en övergång av ett bestämt avtal samt av alla de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs däri. Parternas avtalsförpliktelser kan därmed variera från ett avtal till ett annat på så sätt att de rättigheter som den senare köparen kan göra gällande gentemot sin säljare inte nödvändigtvis är desamma som dem som tillverkaren har avtalat om i sitt förhållande till den första köparen (domen i det ovannämnda målet Handte, punkt 17).

38

Den samstämmighet som finns mellan de nationella rättssystemen med avseende på rättsverkningarna av en överlåtelse av ett konossement till en tredje part återfinns inte när det gäller avtal om äganderättsövergång. På detta område synes förhållandet mellan en tillverkare och en senare köpare ha gripits an på olika sätt i medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Handte, punkt 20).

39

Under dessa omständigheter skulle det kunna uppkomma olika lösningar i medlemsstaterna om frågan huruvida en prorogationsklausul i ett ursprungligt avtal mellan tillverkaren och den första köparen kan göras gällande mot en senare köpare – såsom Refcomp samt den tyska och den spanska regeringen har föreslagit – skulle avgöras enligt nationell rätt. Detta skulle undergräva det syfte förordningen har enligt skäl 2 i densamma, nämligen att göra reglerna om domstols behörighet mer enhetliga. En sådan hänvisning till nationell rätt skulle likaledes kunna skapa osäkerhet och därmed motverka strävan att skapa förutsebarhet när det gäller domstols behörighet, vilken – enligt vad som framgår i skäl 11 i förordningen – är ett av förordningens syften.

40

Domstolen återgår därmed till huvudregeln (se punkt 21 i denna dom) enligt vilken begreppet avtal om domstols behörighet ska tolkas som ett självständigt begrepp, och finner att principen om partsautonomin, som ligger till grund för artikel 23.1 i förordningen, ska tillämpas fullt ut.

41

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 23 i förordningen ska tolkas så, att en prorogationsklausul i ett avtal mellan en tillverkare av en vara och köparen av denna vara inte kan göras gällande mot en utomstående senare köpare som, efter flera på varandra följande avtal om äganderättsövergång mellan parter som är etablerade i olika medlemsstater, har förvärvat varan och har för avsikt att väcka skadeståndstalan mot tillverkaren, såvida det inte visas att den utomstående senare köparen verkligen har gett sitt samtycke till klausulen på de villkor som anges i denna artikel.

42

Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida det faktum att en direkt talan väckt av en senare köpare av en vara mot tillverkaren av varan i enlighet med nationell rätt inte kan anses vara en talan avseende avtal vid tillämpningen av de behörighetsregler som föreskrivs i förordningen, enligt vad som följer av domen i det ovannämnda målet Handte, kan ha någon inverkan på rättsverkningarna av en prorogationsklausul i det avtal som i ett föregående led ingåtts mellan tillverkaren och en köpare.

43

Såsom generaladvokaten har angett i punkt 59 i sitt förslag till avgörande framgår det av lydelsen av denna fråga att den har ställts endast för det fall att den första frågan besvaras jakande.

44

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

45

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en prorogationsklausul i ett avtal mellan en tillverkare av en vara och köparen av denna vara inte kan göras gällande mot en utomstående senare köpare som, efter flera på varandra följande avtal om äganderättsövergång mellan parter som är etablerade i olika medlemsstater, har förvärvat varan och har för avsikt att väcka skadeståndstalan mot tillverkaren, såvida det inte visas att den utomstående senare köparen verkligen har gett sitt samtycke till klausulen på de villkor som anges i denna artikel.