1. Grundläggande rättigheter – Respekt för privatliv och familjeliv
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 7)
2. Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Vårdnad
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 7 och 24; rådets förordning nr 2201/2003, artikel 2.11)
1. Det framgår av artikel 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar emellertid inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd. Vad beträffar artikel 7 i samma stadga, där det anges att var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer, har denna samma ordalydelse som artikel 8.1 i Europakonventionen, med undantag för att begreppet ”sin korrespondens” används i stället för ”sina kommunikationer”. Denna artikel 7 garanterar således rättigheter som motsvarar dem som garanteras av artikel 8.1 i Europakonventionen. Artikel 7 i stadgan ska således ges samma mening och samma räckvidd som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i sin praxis gett artikel 8.1.
(se punkt 53)
2. Förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning nr 1347/2000 ska tolkas så, att den utgör hinder för att det i en medlemsstats lagstiftning ställs som villkor för att en far ska tillerkännas vårdnad om ett barn – då han inte är gift med barnets mor – att han införskaffar ett beslut från behörig nationell domstol som innebär att han anförtros en sådan vårdnad, på grundval av vilken moderns bortförande eller kvarhållande av barnet kan bedömas som olovligt i den mening som avses i artikel 2.11 i denna förordning.
Följaktligen anges det inte i förordning nr 2201/2003 vem som ska inneha en sådan vårdnad på grundval av vilken ett bortförande av ett barn kan bli olovligt i den mening som avses i förordningens artikel 2.11. I stället hänvisar förordningen till lagen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet, vad gäller frågan vem som innehar vårdnaden. Således är det den medlemsstatens nationella lagstiftning som avgör villkoren för att en biologisk far ska få vårdnad om sitt barn, i den mening som avses i artikel 2.9 i förordning nr 2201/2003. I samma lagstiftning kan det, i förekommande fall, krävas att fadern, för att tillerkännas vårdnad, införskaffar ett beslut från behörig nationell domstol, om att han anförtros vårdnad. Mot denna bakgrund ska förordning nr 2201/2003 tolkas så, att frågan huruvida ett bortförande av ett barn är olovligt i den mening som avses i denna förordning uteslutande beror på om det föreligger en vårdnad enligt tillämplig nationell rätt, som har åsidosatts genom bortförandet.
Artiklarna 7 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör inte hinder för en sådan tolkning.
Vid tillämpningen av förordning nr 2201/2003 för att avgöra huruvida ett bortförande av ett barn, som förts till en annan medlemsstat av sin mor, varit lagenligt, ska barnets biologiske far, före bortförandet, ha rätt att vända sig till behörig nationell domstol, för att ansöka om att anförtros vårdnad om sitt barn, vilket i detta sammanhang utgör själva kärnan i en biologisk faders rätt till privat- och familjeliv. Det faktum att en biologisk far, till skillnad från modern, inte automatiskt anförtros vårdnad om sitt barn, i den mening som avses i artikel 2 i denna förordning påverkar däremot inte kärnan i hans rätt till privat- och familjeliv i enlighet med artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, under förutsättning att hans rätt att ansöka om vårdnad vid behörig domstol har säkerställts.
Detta konstaterande vederläggs inte av den omständigheten att, när en sådan far inte i god tid vidtagit åtgärder för att anförtros vårdnad, det blir omöjligt för honom, om modern bortför barnet till en annan medlemsstat, att få barnet återfört till den stat där barnet tidigare hade sitt hemvist. Ett sådant bortförande utgör nämligen ett tillåtet utövande av den rätt som modern (som har vårdnaden om barnet) har att fritt röra sig, i enlighet med artiklarna 20.2 a FEUF och 21.1 FEUF och av hennes rätt att besluta var barnet ska bo. Detta berövar dock inte den biologiske fadern möjligheten att utöva sin rätt att ansöka om att därefter tillerkännas vårdnad om detta barn eller rätt till umgänge med barnet. Om fadern tillerkändes vårdnad av sitt barn enligt artikel 2.11 i förordning nr 2201/2003, trots att en sådan rätt inte anförtrotts honom enligt nationell rätt, skulle detta således strida mot rättssäkerhetskrav liksom mot nödvändigheten av att skydda andras fri- och rättigheter, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, i detta fall moderns. En sådan lösning skulle vidare kunna medföra att artikel 51.2 i stadgan åsidosattes.
Med beaktande av att det finns en stor variation av utomäktenskapliga förhållanden och därmed även av relationer mellan föräldrar och barn, vilket den nationella domstolen har påpekat i sitt beslut om hänskjutande, vilket i medlemsstaterna kommer till uttryck genom att föräldraansvaret har olika omfattning och fördelas på olika sätt, ska således artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, jämförd med artikel 7 i denna stadga, tolkas så, att den inte utgör hinder, vad gäller tillämpningen av förordning nr 2201/2003, för att vårdnaden i princip enbart anförtros modern och att en biologisk far endast kan anförtros vårdnad genom domstolsbeslut. Ett sådant krav medför nämligen att den behöriga nationella domstolen kan besluta angående vårdnaden av barnet, liksom angående rätten till umgänge med barnet, med beaktande av alla relevanta omständigheter, såsom dem som nämns av den hänskjutande domstolen, och i synnerhet omständigheterna kring barnets födelse, vilken sorts förhållande föräldrarna har, relationen mellan respektive förälder och barnet, liksom respektive förälders förmåga att ta på sig ansvaret för vårdnaden. Genom beaktandet av dessa omständigheter kan barnets bästa tillvaratas, i enlighet med artikel 24.2 i stadgan.
(se punkterna 43, 44, 55, 57–59 och 62–64 samt domslutet)