1. Miljö – Bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan – Direktiv 2001/42 – Tillämpningsområde – Planer och program som kan antas medföra betydande miljöpåverkan – Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd och gränser
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42, artikel 3.2, 3.3 och 3.5)
2. Miljö – Bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan – Direktiv 2001/42 – Skyldighet att utföra miljöbedömningar som inte påverkar kraven enligt andra unionsrättsliga bestämmelser – Gränser
(Rådets direktiv 85/337; Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42, artikel 11.1 och 11.2)
1. Det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har enligt artikel 3.5 i direktiv 2001/42 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan, genom att de kan ange vilka typer av planer som kan antas medföra betydande miljöpåverkan, begränsas av den skyldighet som framgår av artikel 3.3 i förening med artikel 3.2 i direktivet och som innebär att en miljöbedömning ska företas av sådana planer som – särskilt på grund av deras egenskaper, deras effekter och de områden som kan komma att beröras – kan antas medföra betydande miljöpåverkan.
En medlemsstat som fastställer ett kriterium som i praktiken medför att samtliga planer i en kategori på förhand är undantagna från kravet på miljöbedömning överskrider följaktligen sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 3.5 i förening med artikel 3.2 och 3.3 i direktiv 2001/42, om inte alla undantagna planer – på grundval av sådana relevanta kriterier som bland annat deras syfte, omfattningen av den mark som avses eller graden av känslighet hos de naturområden som berörs – skulle kunna anses vara sådana att de inte kan antas medföra någon betydande miljöpåverkan.
Under dessa omständigheter ska artikel 3.5 i förening med artikel 3.3 i direktiv 2001/42 tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning enligt vilken det – på ett allmänt sätt och utan prövning av varje enskilt fall – föreskrivs att en bedömning enligt nämnda direktiv inte behöver företas när de planer som fastställer användningen av små områden på lokal nivå endast avser en enda ekonomisk verksamhet. Det är nämligen inte möjligt att avgöra, utifrån ett sådant kriterium, huruvida en plan har eller inte har betydande miljöpåverkan.
(se punkterna 46–48 och 54 samt punkt 1 i domslutet)
2. Artikel 11.1 och 11.2 i direktiv 2001/42 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan ska tolkas så, att det faktum att det har företagits en miljöbedömning enligt direktiv 85/337 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, i dess lydelse enligt direktiv 97/11, inte innebär att det saknas skyldighet att företa en sådan enligt direktiv 2001/42.
Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att pröva huruvida en bedömning som har utförts enligt direktiv 85/337, i dess ändrade lydelse, kan anses ge uttryck för ett samordnat eller gemensamt förfarande och huruvida alla de krav som ställs i direktiv 2001/42 redan har uppfyllts. Om det skulle visa sig att så är fallet finns det således inte längre någon skyldighet att företa en ny bedömning enligt sistnämnda direktiv.
Vidare är medlemsstaterna, enligt artikel 11.2 i direktiv 2001/42, inte skyldiga att i sina nationella rättsordningar föreskriva samordnade eller gemensamma förfaranden som uppfyller kraven i direktiv 2001/42 och direktiv 85/337.
(se punkterna 63 och 66 samt punkterna 2 och 3 i domslutet)