Mål C-292/10
G
mot
Cornelius de Visser
(begäran om förhandsavgörande från Landgericht Regensburg)
”Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område — Kungörelsedelgivning av domstolshandlingar — Svarandes hemvist eller vistelseort i en medlemsstat är inte känd — Behörighet i mål avseende ’skadestånd utanför avtalsförhållanden’ — Kränkning av personlighetsskyddet som kan ha skett genom publicering av fotografier på internet — Den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”
Sammanfattning av domen
Civilrättsligt samarbete — Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område — Förordning nr 44/2001 — Särskilda behörighetsregler — Behörighet vad avser skadestånd utanför avtalsförhållanden
(Rådets förordning nr 44/2001, artiklarna 4.1 och 5.3)
Civilrättsligt samarbete — Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område — Förordning nr 44/2001 — Erkännande och verkställighet av domar — Uppskov av prövningen av erkännandet och verkställigheten — Stämningsansökan har inte delgetts svaranden i god tid — Räckvidd
(Haagkonventionen av den 15 november 1965, artikel 15; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1393/2007, artikel 19; rådets förordning nr 44/2001, artikel 26.2–4)
Civilrättsligt samarbete — Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område — Förordning nr 44/2001 — Tredskodom — Stämningsansökan delgivens genom kungörelsedelgivning i enlighet med den nationella rätten — Tillåtet — Villkor
(Rådets förordning nr 44/2001)
Civilrättsligt samarbete — Införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar — Förordning nr 805/2004 — Exekutionstitlar som kan intygas
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 805/2004, artikel 14.2; rådets förordning nr 44/2001, artikel 34.2)
Tillnärmning av lagstiftning — e-handel — Direktiv 2000/31 — Bestämmelser om den inre marknaden
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31, artikel 3.1 och 3.2)
Artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att artikel 5.3 i samma förordning tillämpas på en skadeståndstalan som avser driften av en webbplats, mot en svarande som troligtvis är unionsmedborgare, men vars vistelseort är okänd, om den domstol vid vilken talan väcktes inte har tillgång till bevis med hjälp av vilka den kan dra slutsatsen att nämnda svarande faktiskt har hemvist utanför Europeiska unionen.
(se punkt 42 samt punkt 1 i domslutet)
För det fall att en tredskodom meddelas mot en svarande vars adress inte är känd, ska bestämmelsen i artikel 26.2 i förordning nr 44/2001, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – enligt vilken domstolen ska låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av stämningsansökan eller motsvarande handling i så god tid att han kunnat förbereda sitt svaromål eller att alla nödvändiga åtgärder för detta syfte har vidtagits –, inte stå tillbaka för de regler som avses i artikel 26.3 och 26.4 i förordning nr 44/2001, närmare bestämt artikel 19 i förordning nr 1393/2007, om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, och om upphävande av förordning nr 1348/2000, eller artikel 15 i 1965 års Haagkonvention.
Även om frågan, huruvida en utebliven svarande har delgetts stämningsansökan på rätt sätt, ska besvaras mot bakgrund av bestämmelserna i nämnda konvention och, i ännu högre grad, med beaktande av bestämmelserna i förordning nr 1393/2007, gäller denna regel emellertid enbart i den mån nämnda bestämmelser är tillämpliga. I såväl artikel 1.2 i förordning nr 1393/2007 som artikel 1 andra stycket i 1965 års Haagkonvention föreskrivs att respektive åtgärd inte är tillämplig när adressen till den person som ska delges inte är känd.
(se punkterna 51–54)
Unionsrätten ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en tredskodom meddelas mot en svarande som, då det inte har varit möjligt att klarlägga var vederbörande uppehåller sig, har delgetts stämningsansökan genom kungörelsedelgivning i enlighet med den nationella rätten, under förutsättning att den domstol vid vilken talan har väckts har förvissat sig om att alla de efterforskningar som krävs enligt omsorgsprincipen och principen om tro och heder dessförinnan har genomförts för att finna nämnda svarande.
Möjligheten att fullfölja förfarandet utan svarandens vetskap genom kungörelsedelgivning medför förvisso att denna svarandes rätt till försvar begränsas. Denna begränsning motiveras emellertid av den rättssökandes rätt till ett effektivt skydd, eftersom denna rätt skulle vara verkningslös utan en sådan delgivning.
(se punkterna 56 och 59 samt punkt 2 i domslutet)
Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att en tredskodom som har meddelats mot en svarande vars adress inte är känd intygas vara en europeisk exekutionstitel, i den mening som avses i förordning nr 805/2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.
Det följer nämligen av en genomgång av syftena med och systematiken i denna förordning att den inrättar ett system för undantag från den allmänna regeln om erkännande av domar, och villkoren för att tillämpa detta undantagssystem ska därför av princip tolkas strikt.
Svarandens möjlighet att göra gällande sin rätt till försvar genom att i enlighet med artikel 34.2 i förordning nr 44/2001, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, innebär att han kan invända mot erkännandet av en dom som går honom emot. Denna garanti föreligger emellertid inte om en tredskodom som har meddelats mot en svarande som inte har kännedom om förfarandet intygas vara en europeisk exekutionstitel.
(se punkterna 64, 66 och 68 samt punkt 3 i domslutet)
Artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2000/31 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, kan inte tillämpas i en situation där det inte är känt var tillhandahållaren av informationssamhällets tjänster har sin etableringsort, eftersom denna bestämmelse först kan tillämpas när den medlemsstat har identifierats, i vilken nämnda leverantör faktiskt är etablerad.
(se punkt 72 samt punkt 4 i domslutet)
Mål C-292/10
G
mot
Cornelius de Visser
(begäran om förhandsavgörande från Landgericht Regensburg)
”Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område — Kungörelsedelgivning av domstolshandlingar — Svarandes hemvist eller vistelseort i en medlemsstat är inte känd — Behörighet i mål avseende ’skadestånd utanför avtalsförhållanden’ — Kränkning av personlighetsskyddet som kan ha skett genom publicering av fotografier på internet — Den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”
Sammanfattning av domen
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Särskilda behörighetsregler – Behörighet vad avser skadestånd utanför avtalsförhållanden
(Rådets förordning nr 44/2001, artiklarna 4.1 och 5.3)
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Erkännande och verkställighet av domar – Uppskov av prövningen av erkännandet och verkställigheten – Stämningsansökan har inte delgetts svaranden i god tid – Räckvidd
(Haagkonventionen av den 15 november 1965, artikel 15; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1393/2007, artikel 19; rådets förordning nr 44/2001, artikel 26.2–4)
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Tredskodom – Stämningsansökan delgivens genom kungörelsedelgivning i enlighet med den nationella rätten – Tillåtet – Villkor
(Rådets förordning nr 44/2001)
Civilrättsligt samarbete – Införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar – Förordning nr 805/2004 – Exekutionstitlar som kan intygas
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 805/2004, artikel 14.2; rådets förordning nr 44/2001, artikel 34.2)
Tillnärmning av lagstiftning – e-handel – Direktiv 2000/31 – Bestämmelser om den inre marknaden
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31, artikel 3.1 och 3.2)
Artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att artikel 5.3 i samma förordning tillämpas på en skadeståndstalan som avser driften av en webbplats, mot en svarande som troligtvis är unionsmedborgare, men vars vistelseort är okänd, om den domstol vid vilken talan väcktes inte har tillgång till bevis med hjälp av vilka den kan dra slutsatsen att nämnda svarande faktiskt har hemvist utanför Europeiska unionen.
(se punkt 42 samt punkt 1 i domslutet)
För det fall att en tredskodom meddelas mot en svarande vars adress inte är känd, ska bestämmelsen i artikel 26.2 i förordning nr 44/2001, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – enligt vilken domstolen ska låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av stämningsansökan eller motsvarande handling i så god tid att han kunnat förbereda sitt svaromål eller att alla nödvändiga åtgärder för detta syfte har vidtagits –, inte stå tillbaka för de regler som avses i artikel 26.3 och 26.4 i förordning nr 44/2001, närmare bestämt artikel 19 i förordning nr 1393/2007, om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, och om upphävande av förordning nr 1348/2000, eller artikel 15 i 1965 års Haagkonvention.
Även om frågan, huruvida en utebliven svarande har delgetts stämningsansökan på rätt sätt, ska besvaras mot bakgrund av bestämmelserna i nämnda konvention och, i ännu högre grad, med beaktande av bestämmelserna i förordning nr 1393/2007, gäller denna regel emellertid enbart i den mån nämnda bestämmelser är tillämpliga. I såväl artikel 1.2 i förordning nr 1393/2007 som artikel 1 andra stycket i 1965 års Haagkonvention föreskrivs att respektive åtgärd inte är tillämplig när adressen till den person som ska delges inte är känd.
(se punkterna 51–54)
Unionsrätten ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en tredskodom meddelas mot en svarande som, då det inte har varit möjligt att klarlägga var vederbörande uppehåller sig, har delgetts stämningsansökan genom kungörelsedelgivning i enlighet med den nationella rätten, under förutsättning att den domstol vid vilken talan har väckts har förvissat sig om att alla de efterforskningar som krävs enligt omsorgsprincipen och principen om tro och heder dessförinnan har genomförts för att finna nämnda svarande.
Möjligheten att fullfölja förfarandet utan svarandens vetskap genom kungörelsedelgivning medför förvisso att denna svarandes rätt till försvar begränsas. Denna begränsning motiveras emellertid av den rättssökandes rätt till ett effektivt skydd, eftersom denna rätt skulle vara verkningslös utan en sådan delgivning.
(se punkterna 56 och 59 samt punkt 2 i domslutet)
Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att en tredskodom som har meddelats mot en svarande vars adress inte är känd intygas vara en europeisk exekutionstitel, i den mening som avses i förordning nr 805/2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.
Det följer nämligen av en genomgång av syftena med och systematiken i denna förordning att den inrättar ett system för undantag från den allmänna regeln om erkännande av domar, och villkoren för att tillämpa detta undantagssystem ska därför av princip tolkas strikt.
Svarandens möjlighet att göra gällande sin rätt till försvar genom att i enlighet med artikel 34.2 i förordning nr 44/2001, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, innebär att han kan invända mot erkännandet av en dom som går honom emot. Denna garanti föreligger emellertid inte om en tredskodom som har meddelats mot en svarande som inte har kännedom om förfarandet intygas vara en europeisk exekutionstitel.
(se punkterna 64, 66 och 68 samt punkt 3 i domslutet)
Artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2000/31 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, kan inte tillämpas i en situation där det inte är känt var tillhandahållaren av informationssamhällets tjänster har sin etableringsort, eftersom denna bestämmelse först kan tillämpas när den medlemsstat har identifierats, i vilken nämnda leverantör faktiskt är etablerad.
(se punkt 72 samt punkt 4 i domslutet)