1. Civilrättsligt samarbete – Insolvensförfaranden – Förordning (EG) nr 1346/2000 – Internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande – Domstolar i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns
(Rådets förordning (EG) nr 1346/2000)
2. Civilrättsligt samarbete – Insolvensförfaranden – Förordning (EG) nr 1346/2000 – Internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande – Domstolar i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns – Kriterier för avgörande
(Rådets förordning (EG) nr 1346/2000)
1. Förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat som beslutar att inleda ett huvudinsolvensförfarande mot ett bolag, med stöd av att bolagets huvudsakliga intressen finns inom denna stats territorium, får utvidga förfarandet, med tillämpning av en nationell rättsregel, till att omfatta ett annat bolag med säte i en annan medlemsstat, endast om det fastställs att platsen för det sistnämnda bolagets huvudsakliga intressen finns i den första medlemsstaten.
Inom det system för att fastställa behörigheten för medlemsstaternas domstolar som inrättats genom förordningen, vilket grundar sig på den plats där gäldenären har sina huvudsakliga intressen, finns det nämligen en specifik behörig domstol för varje gäldenär som utgör en fristående juridisk enhet.
Möjligheten för en domstol som enligt artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 är behörig att inleda ett insolvensförfarande mot en gäldenär, att med tillämpning av sin nationella lagstiftning inbegripa en annan juridisk enhet i ett insolvensförfarande, enbart av det skälet att tillgångarna inte har hållits åtskilda, utan att undersöka var platsen för denna enhets huvudsakliga intressen finns, utgör ett kringgående av det system som inrättats genom förordningen. Ett sådant kringgående innebär bland annat en risk för behörighetskonflikter där domstolar i olika medlemsstater samtidigt anser sig vara behöriga, det vill säga just sådana konflikter som förordningen har till syfte att undvika för att säkerställa ett enda förfarande för handläggning av insolvensförfaranden inom unionen.
(se punkterna 25, 28 och 29 samt punkt 1 i domslutet)
2. Förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att om ett bolag, med säte inom en medlemsstats territorium, är föremål för en talan som syftar till att utvidga verkan av ett insolvensförfarande som inletts i en annan medlemsstat mot ett annat bolag som är etablerat inom den andra statens territorium, till att omfatta det första bolaget, är det inte tillräckligt att det har konstaterats att bolagens tillgångar inte har hållits åtskilda, för att det ska anses visat att den plats där det bolag som är föremål för talan har sina huvudsakliga intressen också är belägen i sistnämnda stat. För att motbevisa presumtionen att det är bolagets säte som anses vara platsen för de huvudsakliga intressena, måste det mot bakgrund av en samlad bedömning av samtliga relevanta omständigheter vara möjligt att fastställa, på ett sätt som kan fastställas av tredje man, att den plats från vilken det bolag som omfattas av talan om utvidgning styrs och kontrolleras faktiskt är belägen i den medlemsstat där det ursprungliga insolvensförfarandet inleddes.
(se punkt 39 samt punkt 2 i domslutet)