Domstolens dom (andra avdelningen) av den 9 november 2010 (begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Stuttgart — Tyskland) — Bianca Purrucker mot Guillermo Vallés Pérez

(Mål C-296/10) (1)

(Civilrättsligt samarbete - Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar - Förordning (EG) nr 2201/2003 - Litispendens - Mål i huvudsaken om vårdnaden om ett barn och yrkande om interimistiska åtgärder avseende vårdnaden om samma barn)

2011/C 13/25

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Amtsgericht Stuttgart

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Bianca Purrucker

Motpart: Guillermo Vallés Pérez

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Amtsgericht Stuttgart — Tolkning av artikel 19.2 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 388, s. 1) — Fråga huruvida en domstol i en medlemsstat är behörig att i sak pröva en talan som väckts angående vårdnaden av ett barn som har hemvist i den medlemsstaten när det dessförinnan vid en domstol i en annan medlemsstat har inletts ett interimistiskt förfarande i en tvist mellan samma parter rörande vårdnaden av samma barn — Begreppet ”domstol där talan först har väckts”

Domslut

Bestämmelserna i artikel 19.2 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 är inte tillämpliga när en domstol i en medlemsstat vid vilken talan har väckts först i syfte att utverka att åtgärder vidtas avseende föräldraansvar enbart har att pröva ett yrkande om interimistiska åtgärder i den mening som avses i artikel 20 i förordningen, och en talan om samma åtgärder därefter väcks vid en domstol i en annan medlemsstat som är behörig att pröva talan i sak i den mening som avses i nämnda förordning, oavsett om syftet med den talan är att utverka ett interimistiskt eller slutligt avgörande.

Den omständigheten att ett yrkande om interimistiska åtgärder framställs vid en domstol i en medlemsstat eller att en sådan domstol har meddelat ett beslut om sådana åtgärder och det inte framgår av yrkandet eller beslutet att den domstol som ska pröva yrkandet om interimistiska åtgärder är behörig i den mening som avses i förordning nr 2201/2003 utesluter inte nödvändigtvis att det — om den möjligheten finns i medlemsstatens nationella rätt — ska anses ha väckts en talan i själva saken som är knuten till yrkandet om interimistiska åtgärder, och att stämningsansökan i huvudsaken innehåller uppgifter som visar att den domstol vid vilken talan har väckts är behörig i förordningens mening.

När den domstol vid vilken talan har väckts senare, trots ansträngningar för att inhämta information från den part som har åberopat litispendens, från den domstol vid vilken talan först har väckts och från centralmyndigheten, inte förfogar över några uppgifter som gör det möjligt att fastställa föremålet och grunden för en talan som har väckts vid en annan domstol och som bland annat syftar till att visa att den domstolen är behörig i enlighet med förordning nr 2201/2003, och när det — på grund av särskilda omständigheter — med hänsyn till barnets bästa krävs att ett avgörande meddelas som kan erkännas i andra medlemsstater än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan har väckts senare är belägen, ankommer det på den sistnämnda domstolen att efter rimlig väntetid på svar fortsätta handläggningen av den där anhängiggjorda talan. Hur lång den rimliga väntetiden på svar ska vara ska bestämmas med hänsyn till barnets bästa och mot bakgrund av omständigheterna i målet.

(1)  EUT C 221, 14.8.2010.