1. 

Domstolen meddelade genom beslut av den 24 juni 2009 ( 2 ) (nedan kallat domstolens beslut av den 24 juni 2009) att den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt meddelade den 6 maj 2009 i målet M mot Emea ( 3 ) (nedan kallad förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009) ska omprövas. Enligt domstolens beslut ska omprövningen avse frågan huruvida förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 har skadat enhetligheten eller konsekvensen i gemenskapsrätten i den del förstainstansrätten, i egenskap av överklagandeinstans, har tolkat begreppet ”ärende som är färdigt för avgörande”, i den mening som avses i artikel 61 i domstolens stadga och artikel 13.1 i bilagan till nämnda stadga, på ett sätt som gjort det möjligt för förstainstansrätten att pröva ett mål och avgöra det i sak, trots att överklagandet vid den avsåg en prövning av den första instansens behandling av en invändning om rättegångshinder och de aspekter av ärendet som omfattades av förstainstansrättens prövning inte hade varit föremål för något kontradiktoriskt förfarande vare sig i förstainstansrätten eller i Europeiska unionens personaldomstol, som var första instans.

2. 

Eftersom detta är första gången som domstolen tillämpar möjlighete att ompröva ett avgörande av förstainstansrätten när den dömer i andra instans, ( 4 ) anser jag att det är nödvändigt att kortfattat redogöra för vissa grundläggande aspekter av detta förfarande.

3. 

Domstolen ska enligt artikel 220 första stycket EG, inom ramen för sina befogenheter, säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördraget. Möjligheten att ompröva förstainstansrättens avgörande av ett överklagande utgör enligt min mening ett av domstolens medel för att fullgöra denna uppgift.

4. 

Det ska emellertid understrykas att det är fråga om ett extraordinärt rättsmedel, vilket även utgör det sista. Detta framgår för det första av den allmänna utformningen av gemenskapsdomstolarnas organisation. Det framgår vidare av de villkor för att företa en omprövning som domstolens särskilda avdelning enligt artikel 123 b i domstolens rättegångsregler ska undersöka innan ett omprövningsförfarande inleds. Slutligen följer det av utgången av omprövningen som, efter det att beslut fattats om huruvida det kan prövas, utgör ett konstaterande avseende huruvida förstainstansrättens avgörande har undergrävt enhetligheten eller konsekvensen i gemenskapsrätten.

5. 

Omprövningsförfarandet har endast till syfte att skydda enhetligheten och konsekvensen i gemenskapsrätten, som skulle kunna undergrävas genom att förstainstansrätten meddelar ett felaktigt avgörande i ett mål om överklagande. ( 5 ) Förfarandet har följaktligen inte till syfte att skydda de i förfarandet i fråga berörda parternas intressen utan att skydda gemenskapsrättens intressen.

6. 

Omprövningsförfarandet syftar således inte till att korrigera förstainstansrättens felaktiga avgöranden av överklaganden i allmänhet, utan endast sådana felaktiga avgöranden som förstainstansrätten meddelat i ett mål om överklagande som undergräver enhetligheten eller konsekvensen i gemenskapsrätten. Enligt min mening kan ett felaktigt avgörande endast ha en sådan följd om det strider mot en av de allmänna gemenskapsrättsliga principerna som, enligt domstolens senare rättspraxis, har samma rang som bestämmelserna i fördraget ( 6 ) och vars iakttagande säkerställer enhetligheten och konsekvensen i gemenskapsrätten.

7. 

Jag ska i enlighet med vad som angetts ovan inledningsvis kort redogöra för bakgrunden till omprövningsförfarandet. Därefter kommer jag att undersöka huruvida förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 är behäftad med ett fel. Jag kommer avslutningsvis att undersöka huruvida förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 undergräver enhetligheten eller konsekvensen i gemenskapsrätten.

8.

M yrkade att personaldomstolen skulle ogiltigförklara Europeiska läkemedelsmyndighetens (nedan kallad Emea) beslut av den 25 oktober 2006, genom vilket M:s begäran om tillsättning av en invaliditetskommitté avslogs, liksom även Emea:s beslut av den 31 januari 2007, genom vilket M:s begäran om ersättning avslogs, samt förplikta Emea att betala 100000 euro i skadestånd till honom för fel i tjänsten.

9.

Genom beslut av den 19 oktober 2007 ( 7 ) (nedan kallat personaldomstolens beslut av den 19 oktober 2007), avvisade personaldomstolen M:s talan på grund av ett rättegångshinder enligt artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler, ( 8 ) utan att pröva själva sakfrågan.

10.

M överklagade nämnda beslut och yrkade att förstainstansrätten skulle upphäva detta samt ogiltigförklara Emea:s beslut av den 25 oktober 2006, i den del hans begäran av den 8 augusti 2006 om tillsättning av en invaliditetskommitté avslagits, och ogiltigförklara Emea:s beslut att avslå hans begäran om skadestånd.

11.

Förstainstansrätten biföll M:s motiverade begäran i enlighet med artikel 146 i förstainstansrättens rättegångsregler och inledde det muntliga förfarandet.

12.

Förstainstansrätten upphävde genom sin dom av den 6 maj 2009 personaldomstolens beslut av den 19 oktober 2007 och avgjorde, med hänvisning till artikel 13.1 i bilagan till domstolens stadga, själv målet. Förstainstansrätten ogiltigförklarade Emea:s beslut av den 25 oktober 2006 i den del begäran av den 8 augusti 2006 om att överlämna ärendet till invaliditetskommittén avslagits och förpliktade Emea att betala 3000 euro i ersättning till klaganden.

13.

Domstolen beslutade i enlighet med förste generaladvokatens förslag om omprövning av förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009, i beslut av den 24 juni 2009, att ompröva domen och att omprövningen ska avse frågan huruvida förstainstansrättens dom har undergrävt enhetligheten eller konsekvensen i gemenskapsrätten i den del förstainstansrätten, i egenskap av överklagandeinstans, har tolkat begreppet ”ärende som är färdigt för avgörande”, i den mening som avses i artikel 61 i domstolens stadga och artikel 13.1 i bilagan till nämnda stadga, på ett sätt som gjort det möjligt för förstainstansrätten att pröva ett mål och avgöra det i sak, trots att överklagandet vid den avsåg en prövning av den första instansens behandling av en invändning om rättegångshinder och de aspekter av ärendet som omfattades av förstainstansrättens prövning inte hade varit föremål för något kontradiktoriskt förfarande vare sig i förstainstansrätten eller i personaldomstolen, som var första instans. Domstolen beredde parterna vid förstainstansrätten och övriga som avses i artikel 23 i domstolens stadga möjlighet att inkomma med skriftliga yttranden i denna fråga.

14.

M, Emea, den italienska och den polska regeringen, Europaparlamentet, Europeiska unionens råd samt Europeiska gemenskapernas kommission inkom med skriftliga yttranden.

15.

Det framgår av domstolens beslut av den 24 juni 2009 att förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 inte ska prövas i materialrättsligt hänseende utan avser huruvida förstainstansrätten har gjort en felaktig tillämpning av handläggningsregler, närmare bestämt i artikel 13.1 i bilagan till domstolens stadga, enligt vilka förstainstansrätten i egenskap av överklagandeinstans, när ett överklagande är välgrundat ska återförvisa ärendet till personaldomstolen om ärendet inte är färdigt för avgörande. ( 9 )

16.

Begreppet ”ärende som är färdigt för avgörande” ska enligt min mening tolkas mot bakgrund av gemenskapsrättens domstolssystem och utifrån vilka roller en domstol i första instans och en domstol som prövar ett överklagande i andra instans har.

17.

I förevarande fall var det personaldomstolen som var materiellt behörig att pröva tvisten mellan M och Emea. Personaldomstolen blev behörig genom att ansökan ingavs och behörigheten omfattade skyldigheten att, för det första, pröva huruvida ansökan kunde tas upp till sakprövning och därefter, om detta ansågs vara fallet, huruvida talan skulle bifallas med stöd av de faktiska och rättsliga grunderna som fastställts i enlighet med den kontradiktoriska principen.

18.

Det ska erinras om att ett domstolsbeslut inte kan fattas i sakfrågan utan att de faktiska omständigheterna har fastställts. I förevarande fall är personaldomstolen den enda domstol som var materiellt behörig att fastställa de faktiska omständigheterna.

19.

I sitt beslut av den 19 oktober 2007 avvisade personaldomstolen talan utan att pröva själva sakfrågan. Denna möjlighet följer av artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler ( 10 ) som syftar till att uppfylla processekonomiska intressen. Personaldomstolen fastställde således inte de faktiska och rättsliga grunderna för en eventuell prövning av målet i sak.

20.

Tvisten mellan M och Emea anhängiggjordes vid förstainstansrätten genom överklagandet. Ett sådant överklagande, i den mening som avses i artikel 11.1 i bilagan till domstolens stadga, ska vara begränsat till rättsfrågor och kan således grundas på bristande behörighet hos personaldomstolen, på rättegångsfel vid personaldomstolen som kränker den berördas intressen eller på att personaldomstolen har åsidosatt gemenskapsrätten.

21.

Av denna definition framgår att en överklagandeinstans är bunden av de faktiska grunderna som fastställts vid den domstol som dömt i första instans, det vill säga vid personaldomstolen.

22.

Med beaktande av att personaldomstolen genom sitt beslut avvisade talan kan överklagandeförfarandet endast syfta till att besvara frågan huruvida talan kunde tas upp till sakprövning eller ej. Eftersom de faktiska omständigheterna inte har fastställts och personaldomstolen således inte har slagit fast vilka omständigheter som ska ligga till grund för en prövning av sakfrågan, var det inte möjligt för förstainstansrätten att avgöra målet i sak.

23.

Jag anser att man av detta kan dra den generella slutsatsen att när personaldomstolen i beslut avvisar en talan utan att pröva själva sakfrågan, är ärendet inte färdigt för avgörande av förstainstansrätten när den dömer i egenskap av överklagandeinstans.

24.

Förstainstansrättens agerande i förevarande fall pekar enligt min mening på en brist i gemenskapsrättens domstolssystem.

25.

Denna brist ligger i själva verket i en förväxling av vilken domstol som är materiellt behörig. Förstainstansrätten har som domstol i andra instans åtagit sig vad som i huvudsak kännetecknar personaldomstolens materiella behörighet, bland annat vad gäller fastställandet av de faktiska omständigheterna som ska ligga till grund för ett avgörande av målet i sak.

26.

Förstainstansrätten har därmed de facto handlat som första instans. Inom ramen för överklagandeförfarandet som är begränsat till rättsfrågor, var det inte möjligt att tillämpa principen om ett kontradiktoriskt förfarande som endast är karaktäristisk för förfarandet i första instans. Inom ramen för överklagandet kan det endast undersökas huruvida den kontradiktoriska principen har åsidosatts inom ramen för förfarandet i första instans eller ej.

27.

Genom att handla som i förevarande mål åsidosatte förstainstansrätten således principen om tillgång till behörig domstol enligt vilken ingen kan fråntas tillgång till i lag föreskriven behörig domstol. ( 11 ) För fastställandet av de faktiska omständigheterna som ska ligga till grund för avgörandet och inordningen av dessa under en rättsregel är det personaldomstolen som utgör behörig domstol. Denna slutsats är nära förbunden med frågan avseende rättens sammansättning som, enligt domstolens rättspraxis, utgör hörnstenen för rätten till en rättvis rättegång. ( 12 )

28.

Till följd av att förstainstansrätten såsom överklagandeinstans avgjort målet i sak, gick den tappande parten miste om rätten till ett verksamt rättsligt skydd genom att överklaga. ( 13 ) Det ska härvid erinras om att principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd, enligt domstolens fasta rättspraxis, ( 14 ) utgör en allmän princip i gemenskapsrätten som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen samt bekräftats i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den 7 december 2000. ( 15 )

29.

Det ska avslutningsvis konstateras att förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 till följd av den felaktiga tolkningen av artikel 13.1 i bilagan till domstolens stadga är behäftad med ett fel.

30.

Följderna av den felaktiga tolkningen av artikel 13.1 i bilagan till domstolens stadga går enligt min mening utöver gränserna för tvisten mellan M och Emea. Förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 som avkunnades med stöd av denna felaktiga tolkning undergräver således enhetligheten och konsekvensen av gemenskapsrätten.

31.

Såsom angetts ovan i punkt 6 kan ett felaktigt beslut endast utgöra en risk för att enhetligheten eller konsekvensen i gemenskapsrätten undergrävs om beslutet strider mot en allmän gemenskapsrättslig princip. Jag anser att detta villkor är uppfyllt i förevarande mål.

32.

Den felaktiga tolkningen av artikel 13.1 i bilagan till domstolens stadga har enligt min mening medfört ett åsidosättande av rätten att yttra sig vid personaldomstolen som, i förevarande fall, var den enda domstolen som var materiellt behörig att fastställa de faktiska omständigheterna i enlighet med den kontradiktoriska principen i syfte att avgöra målet i sak. Även rätten till en rättvis rättegång som, enligt domstolens rättspraxis, ( 16 ) utgör en grundläggande rättighet som Europeiska unionen ska respektera som en allmän princip enligt artikel 6.2 EU, har åsidosatts, eftersom rätten att yttra sig utgör en av beståndsdelarna i denna rätt.

33.

Vidare har förstainstansrätten, såsom påpekats ovan i punkt 27, genom att avgöra målet i sak också åsidosatt principen om tillgång till i lag föreskriven behörig domstol och rätten till ett effektivt domstolsskydd genom att överklaga, vilka även utgör uttryck för rätten till en rättvis rättegång.

34.

Mot bakgrund av ovanstående analys ska slutsatsen dras att förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 undergräver enhetligheten och konsekvensen i gemenskapsrätten.

35.

Omfattningen av omprövningen av förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 fastställdes genom domstolens beslut av den 24 juni 2009. Det ska dock konstateras att omprövningen av nämnda dom visar att flera delar av rätten till en rättvis rättegång har åsidosatts i förfarandet vid förstainstansrätten. Åsidosättandet av denna grundläggande rättighet påverkar förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 i dess helhet. ( 17 ) Jag föreslår därför att domstolen ska upphäva domen i dess helhet och återförvisa målet till förstainstansrätten.

36.

Det är enligt min mening inte möjligt att ange vilka verkningar av förstainstansrättens avgörande som ska anses ha vunnit rättskraft i förhållande till parterna i målet i den mening som avses i artikel 62b första stycket i domstolens stadga. Eftersom de faktiska omständigheterna som utgör grund för målet har fastställts i strid med rätten till en rättvis rättegång, kan domstolen inte heller avgöra målet slutligt i den mening som avses i artikel 62b första stycket i domstolens stadga.

37.

Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen ska meddela följande: