13.2.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 37/7


Överklagande ingett den 26 november 2009 av Territorio Histórico de Vizcaya — Diputación Foral de Vizcaya av den dom som förstainstansrätten meddelade den 9 september 2009 i mål de förenade målen T-30/01–T-32/01 och T-86/02–T-88/02, Territorio Histórico de Álava — Diputación Foral de Álava m.fl. mot Europeiska gemenskapernas kommission

(Mål C-468/09 P)

2010/C 37/10

Rättegångsspråk: spanska

Parter

Klagande: Territorio Histórico de Vizcaya — Diputación Foral de Vizcaya (ombud: I. Sáenz-Cortabarría Fernández och M. Morales Isasi, abogados)

Övriga parter i målet: Territorio Histórico de Álava — Diputación Foral de Álava, Territorio Histórico de Guipúzcoa — Diputación Foral de Guipúzcoa, Comunidad Autónoma del País Vasco — Gobierno Vasco, Confederación Empresarial Vasca (Confebask), Europeiska gemenskapernas kommission och Comunidad Autónoma de la Rioja

Klagandenas yrkanden

Klagandena yrkar att domstolen ska

ta upp överklagandet till sakprövning och bifalla det,

upphäva den överklagade domen,

bifalla den i första instans förda talan, yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 3 i det angripna beslutet,

i andra hand återförvisa målet till tribunalen och i så fall ålägga den att tillåta den avvisade bevisningen, och

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna vid förstainstansrätten och vid domstolen samt förlikta intervenienten, Comunidad Autónoma de la Rioja, att ersätta rättegångskostnaderna vid förstainstansrätten.

Grunder och huvudargument

1.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att slå fast att det innan förordning (EG) nr 659/1999 (1) trädde i kraft krävdes ett uttryckligt beslut från kommissionen (riktat till medlemsstaten) för att det preliminära granskningsförfarandet avseende den omtvistade skatteåtgärden skulle anses avslutat.

2.

Förstainstansrätten har missuppfattat beslutet av den 28 november 2000 genom att anse att detta beslut avslutade ett preliminärt granskningsförfarande avseende den omtvistade skatteåtgärden var avslutat, ett förfarande som enligt klaganden inleddes till följd av en anmälan som registrerades i april 1994. Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte anse att den förnyade granskningen av den omtvistade skatteåtgärden under år 2000 borde ha vidtagits inom ramen för det förfarande som gäller för befintliga stöd.

3.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att den inte följde de processrättsliga reglerna om bevisbörda och bevisvärdering, särskilt vad gäller den skriftliga bevisning som utgjordes av beslutet av den 28 november 2000 (dess tillförlitlighet och beviskraft). Förstainstansrätten har vidare åsidosatt rätten till en rättvis rättegång.

4.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att den inte följde de processrättsliga reglerna om bevisbörda och bevisvärdering vad gäller de objektiva, relevanta, samstämmiga och avgörande indicierna i målet, vilka visar att kommissionen hade genomfört ett preliminärt granskningsförfarande avseende den omtvistade åtgärden och avslutat detta före beslutet av den 28 november 2000. Den har också gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte anse att den förnyade granskningen av den omtvistade skatteåtgärden under år 2000 borde ha vidtagits inom ramen för det förfarande som gäller för befintliga stöd.

5.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bedöma att den omtvistade skatteåtgärd som vidtogs år 1993 utgjorde driftstöd genom att tillämpa den definition av investeringsstöd som gäller enligt 1998 års riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål. Förstainstansrätten har åsidosatt rättssäkerhetsprincipen och i synnerhet principen om förbud mot retroaktiv tillämpning.

6.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning med avseende på begreppet ”relevanta upplysningar” för den preliminära granskningen av en skatteordning på området för statligt stöd, vilket ledde till att förstainstansrätten bedömde att det preliminära förfarandet inte var orimligt långt.

7.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bedöma att en tidsperiod om 79 månader, som i det aktuella fallet, inte är en orimligt lång tid för ett preliminärt granskningsförfarande avseende den omtvistade skatteåtgärden och genom att sålunda finna att kommissionen inte har åsidosatt artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 mot bakgrund av rättssäkerhetsprincipen.

8.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bedöma att en tidsperiod om 79 månader, som i det aktuella fallet, inte är en orimligt lång tid för ett preliminärt granskningsförfarande avseende den omtvistade skatteåtgärden och genom att sålunda finna att kommissionen inte har åsidosatt artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 mot bakgrund av principen om god förvaltningssed.

9.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bedöma att det i det aktuella fallet inte föreligger exceptionella omständigheter som motiverar berättigade förväntningar på att den omtvistade skatteåtgärden var rättsenlig, vilket utgör hinder för att fatta beslut om återkrav av stödet enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999. Vidare har förstainstansrätten missuppfattat beslutet.

10.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bedöma att kommissionen i det aktuella fallet inte har åsidosatt principen om likabehandling, vilken utgör hinder för att fatta beslut om återkrav av stödet enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999.

11.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att den inte följde de processrättsliga reglerna om bevisupptagning, utan beslutade att avvisa klagandens bevisning i form av vissa dokument från kommissionen, bevisning som, mot bakgrund av förstainstansrättens argument för att ogilla klagandens yrkande, var grundläggande för att klaganden skulle kunna tillvarata sina intressen. Förstainstansrätten har slutligen åsidosatt rätten till en rättvis rättegång, principen om att parterna ska vara likställda i processen och principen om rätten till försvar.


(1)  Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1).