5.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 297/17

—

uppta överklagandet till sakprövning och bifalla detta,

—

upphäva förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T-219/07 i sin helhet,

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 24 april 2007 angående Konungariket Belgiens ansökan i ärende REC 05/02, C(2007) 1776, genom vilket det fastställdes att importtull motsvarande 168 004,65 euro, som är föremål för Konungariket Belgiens ansökan av den 12 augusti 2002, måste bokföras i efterhand och genom vilket det fastställdes att det inte var motiverat att efterge importtullar motsvarande 168 004,65 euro, som är föremål för Konungariket Belgiens ansökan av den 12 augusti 2002.

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

1.

Vad gäller artikel 220.2 b i tullkodexen (1)

Den första grunden. Förstainstansrätten har vid tillämpning av artikel 220.2 b i tullkodexen inte beaktat den tolkning som domstolen gett denna artikel i dom av den 9 mars 2006 (2), särskilt vad gäller bevisbördan för att felaktiga licenser har utfärdats med stöd av felaktiga uppgifter från exportören, och förstainstansrätten har inte bara slagit fast att bevisbördan otvivelaktigt åligger tullmyndigheterna som vill bokföra i efterhand utan även att denna bevisning ska ske genom att åberopa objektiva originalhandlingar.

Förstainstansrätten har således missuppfattat artikel 220.2 b i tullkodexen och tillämpat gemenskapsrätten på ett felaktigt sätt och därmed åsidosatt denna. Det ankommer således på domstolen att avhjälpa denna felaktiga rättstillämpning.

Den andra grunden. Vid bevisvärderingen har förstainstansrätten i vart fall gjort en oriktig bedömning, eftersom bevisningen i fråga inte uppfyllde kraven enligt artikel 220.2 b i tullkodexen så som dessa har tolkats av domstolen i domen av den 9 mars 2006 i det ovannämnda målet (3).

Förstainstansrätten kvalificerade härvid den åberopade bevisningen på ett i rättsligt hänseende felaktigt sätt och åsidosatte således gemenskapsrätten. (4)

Det kan vidare konstateras att förstainstansrätten vid bevisvärderingen inte fattade ett enhälligt beslut och således meddelade en paradoxal dom, eftersom den ansåg att den föreliggande bevisningen å ena sidan var tillräcklig såvitt avser kommissionens bevisbörda för att visa att de felaktiga licenserna hade utfärdats på grundval av felaktiga uppgifter från exportören, och å andra sidan otillräcklig såvitt avser klagandens bevisbörda för att de thailändska tullmyndigheterna kände till, eller åtminstone rimligen borde ha känt till, att varorna inte kunde komma ifråga för någon förmånsbehandling.

Det åligger domstolen att mot bakgrund av förstainstansrättens oriktiga tolkning och bedömning av de handlingar i målet som åberopats som bevisning konstatera att förstainstansrätten lämnat en bristande motivering. (5)

2.

Vad gäller artikel 239 i tullkodexen

Den första och enda grunden. Förstainstansrätten har felaktigt grundat sig på en felaktig tillämpning av artikel 220.2 b i tullkodexen eller på den oriktiga bedömningen av de handlingar i målet som åberopats som bevisning när den konstaterade att den situation som klaganden befinner sig i inte utgör en särskild situation i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen.