7.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/32

Begäran om förhandsavgörande framställd av Nejvyšší správní soud (Republiken Tjeckien) den 30 juli 2009 — DAR Duale Abfallwirtschaft und Verwertung Ruhrgebiet GmbH mot Ministerstvo životního prostředí.

(Mål C-299/09)

2009/C 267/59

Rättegångsspråk: tjeckiska

Hänskjutande domstol

Nejvyšší správní soud (Republiken Tjeckien)

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: DAR Duale Abfallwirtschaft und Verwertung Ruhrgebiet GmbH

Motpart: Ministerstvo životního prostředí.

Tolkningsfrågor

1.

Ska artikel 2 i och 2 k i rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen (1) jämförd med artikel 1 e och 1f i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (2), och punkt D 10 i bilaga 2 A och punkt R 1 i bilaga 2 B till det direktivet, tolkas så att det första villkoret som EG-domstolen fastställde i sin dom av den 13 februari 2003 i mål C-458/00, kommissionen mot Luxembourg (REG 2003, s. I-1553), för att avfallsförbränning ska kunna anses som återvinning av avfall i syfte att generera energi i den mening som avses i punkt R 1 i bilaga 2 B till det direktivet (det vill säga åtgärdens huvudsyfte ska vara att avfallet kan användas för ett nyttigt ändamål, nämligen generering av energi), kan anses uppfyllt även om några av de omständigheter som domstolen angav i den domen som faktorer som talar för att återvinning av avfall föreligger inte är för handen, det vill säga betalning för åtgärden erläggs inte till leverantören av avfallet av den som driver anläggningen där avfallet ska förbrännas och anläggningen är inte tekniskt anpassad för att kunna drivas med primära energikällor vid brist på avfall?

2.

Om svaret på denna fråga är jakande, vilka är då villkoren för att åtgärden i ett sådant fall ska anses vara återvinning av avfall?

a)

Kan man helt bortse från frågan om betalning för åtgärden med avfallet eller är det åtminstone nödvändigt för att åtgärden ska kunna anses vara återvinning av avfall att inkomsten som den som driver anläggningen får för försäljning av värme eller elektrisk energi som alstrats vid förbränningen av en viss mängd avfall överstiger den inkomst som den som driver anläggningen fått för att ta emot avfallet?

b)

Vad gäller utformningen av avfallsmottagarens anläggning, är det förhållandet att anläggningen betecknats som en anläggning för avfallsåtervinning för energiändamål i beslutet om tillstånd för driften av anläggningen tillräckligt bevis för att det är fråga om avfallsåtervinning och att den som driver anläggningen har åtagit sig genom avtal att leverera en viss mängd värmeenergi i nätet och skulle drabbas av avtalsvite om det åtagandet inte uppfylls? Eller är det ett minimivillkor för att åtgärden ska bedömas som avfallsåtervinning att den som driver anläggningen i rättsligt, tekniskt och ekonomiskt avseende faktiskt skulle kunna driva anläggningen åtminstone för en tid med andra bränslen än avfall ?

(1)  (EGT L 30, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 43)

(2)  (EGT L 194, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238)