16.5.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 113/21

a)

upphäva den överklagade domen,

b)

bifalla de yrkanden som framställts i första instans, och således

c)

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna med avseende på förfarandena såväl i första som i andra instans.

1.

Hotel Cipriani gör som första grund gällande åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 87.1 EG, bland annat eftersom motivering i förstainstansrättens dom saknas eller att motiveringen är motstridig. De bestämmelser som ansetts strida mot artikel 87 EG medför inte någon snedvridning av konkurrensen och inte heller någon risk för snedvridning av konkurrensen på den gemensamma marknaden för hotell- och restaurangverksamhet (på vilken Hotel Cipriani är verksamt). Anledningen till detta är att förhållandena för staden Venedig är så speciella att den gemensamma marknaden inte alls påverkas och att nedsättningarna i fråga till stor del utgör en kompensation för de extra utgifter för företagen som följer av svårigheterna att vara verksamma i det aktuella geografiska området på samma villkor som de som gäller för den övriga gemensamma marknaden. Förstainstansrätten beaktade inte dessa särskilda förutsättningar i tillräcklig mån. Den angav endast, utan att göra en ändamålsenlig fördjupad analys, att fördelarna som företagen i Venedig getts mer än väl utgör en kompensation för de nackdelar som följer av miljön. Av detta skäl gör klaganden gällande att motivering i förstainstansrättens dom saknas eller att motiveringen är motstridig.

2.

Hotel Cipriani gör som andra grund gällande åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 87.3 c EG, bland annat eftersom motiveringen i förstainstansrättens dom är ologisk. Först kommissionen och därefter förstainstansrätten drog felaktigt slutsatsen att det regionala undantaget i artikel 97.3 c EG inte kunde tillämpas, eftersom — såsom utförligt visats under förfarandet vid förstainstansrätten — den ifrågavarande geografiska marknaden motiverade de nedsättningar som föreskrivs i nationell lagstiftning då de endast hade till syfte att bevara den socioekonomiska strukturen i staden Venedig utan att medföra någon snedvridning av konkurrensen på den gemensamma marknaden, vilket det även redogjorts för ovan inom ramen för den första grunden.

3.

Den tredje grunden avser åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 87.3 d EG, bland annat eftersom motiveringen i förstainstansrättens dom är ologisk. I förevarande fall står det klart att nedsättningarna gjorts i syfte att underlätta bevarandet av staden Venedigs odiskutabla konstnärliga kulturarv, vilket medför betydande kostnader för de företag som är verksamma i lagunen som andra företag verksamma under andra geografiska förhållanden inte drabbas av. I förstainstansrättens beslut, i den del som den i detta tillbakavisade de argument som bland annat framförts av Hotel Cipriani, gjordes en felaktig bedömning när det fastslogs att det inte förebringats tillräcklig bevisning för att i de olika enskilda fallen klagandeföretagen bär sådana kostnader som hör samman med bevarandet av staden Venedigs konstnärliga kulturarv. Denna slutsats är felaktig av flera olika skäl och framför allt eftersom det tydligt visats, redan under förfarandet vid kommissionen, att hela Venedigs historiska centrum omfattas av ett allmänt krav på bevarande av byggnader.

4.

Hotel Cipriani gör som fjärde grund gällande att bestämmelsen om skyldigheten att återkräva stöd är rättsstridig, eftersom det innebär ett åsidosättande av artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 (2) av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88] i EG-fördraget. Bestämmelsen om återkrav av stöd i nämnda artikel 14 är inte tillämplig, eftersom det i förevarande fall skulle strida mot en allmän gemenskapsrättslig princip. De principer som framhållits vid förstainstansrätten var proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling och principen om rättssäkerhet.

5.

Hotel Cipriani gör som femte grund gällande att artikel 15 i förordning nr 659/1999 har åsidosatts. När kommissionen antog sitt beslut av den 25 november 1999 hade preskriptionstiden på tio år som föreskrivs i nämnda artikel 15 löpt ut (som med säkerhet ska tillämpas av tidsmässiga skäl (ratione temporis) i förevarande fall). Därför ska i stället lag nr 171/1973, den så kallade ”Legge speciale per Venezia” (speciallag för Venedig), tillämpas med avseende på stöden.