1. Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Likabehandling – Sociala förmåner
(Artikel 45 FEUF; rådets förordning nr 1612/68, i dess lydelse enligt rådets förordning nr 2434/92, artikel 7.2)
2. Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Likabehandling – Sociala förmåner – Tillträde till utbildning för barnen till en arbetstagare
(Rådets förordning nr 1612/68, i dess lydelse enligt rådets förordning nr 2434/92, artiklarna 7.2 och 12)
1. En medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning nr 2434/92, genom att kräva att migrerande arbetstagare och de familjemedlemmar för vilka arbetstagarna är underhållsskyldiga ska uppfylla ett bosättningsvillkor, nämligen att ha varit bosatt i medlemsstaten minst tre år av de sex år som föregår inskrivningen för universitets- och högskolestudier utanför medlemsstaten, för att vara berättigade till studiemedel för sådana studier utanför den förstnämnda medlemsstaten.
Ett sådant bosättningsvillkor riskerar att i första hand missgynna migrerande arbetstagare och gränsarbetare som är medborgare i andra medlemsstater. Personer som inte är bosatta i medlemsstaten är nämligen som regel inte heller medborgare i medlemsstaten. I detta sammanhang saknar det betydelse att den omtvistade åtgärden kan påverka såväl nationella medborgare, vilka inte uppfyller ett sådant krav, som medborgare i andra medlemsstater. För att en åtgärd ska anses vara indirekt diskriminerande krävs det inte att den gynnar alla nationella medborgare eller endast missgynnar medborgare i andra medlemsstater med uteslutande av nationella medborgare.
Målet att undvika en orimlig ekonomisk börda kan inte anses vara ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera att arbetstagare från andra medlemsstater särbehandlas i förhållande till nationella arbetstagare. Vad gäller migrerande arbetstagare och gränsarbetare innebär den omständigheten att vederbörande har fått tillträde till en medlemsstats arbetsmarknad, i princip, att en tillräcklig anknytning genom samhällsintegration i denna stat har upprättats. Denna anknytning ger migrerande arbetstagare och gränsarbetare möjlighet att – i förhållande till nationella arbetstagare – åberopa principen om likabehandling, med avseende på sociala förmåner. Denna princip ska tillämpas inte bara på anställnings- och arbetsvillkor, utan även på alla förmåner, med eller utan anknytning till ett anställningsavtal, som i allmänhet tillerkänns inhemska arbetstagare, huvudsakligen på grund av deras ställning som arbetstagare eller enbart därför att de är bosatta inom landet. Anknytningen genom integration uppstår bland annat genom den omständigheten att den migrerande arbetstagaren – genom den skatt som vederbörande betalar i den mottagande medlemsstaten till följd av det förvärvsarbete som utförs där – även bidrar till finansieringen av socialpolitiken i denna stat. Den migrerande arbetstagaren ska således kunna dra fördel av denna socialpolitik på samma villkor som nationella arbetstagare.
En sådan lagstiftning kan inte motiveras av främjandet av studenters rörlighet. Den motiveringen utgör förvisso ett tvingande skäl av allmänintresse, vilket kan motivera en begränsning av principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. En lagstiftning som begränsar någon av fördragets grundläggande friheter, såsom den fria rörligheten för varor, kan emellertid vara motiverad av skäl som är hänförliga till folkhälsan, om den är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Åtgärden är emellertid alltför kategorisk. Att, genom ”tre år av sex-regeln”, kräva bosättning i den berörda medlemsstaten under vissa särskilda perioder innebär nämligen att alltför stor vikt läggs vid en omständighet som inte nödvändigtvis är representativ för studentens verkliga grad av anknytning till nämnda medlemsstat.
(se punkterna 38, 65–66, 69, 72–73, 86, 89 samt domslutet)
2. Den migrerande arbetstagarens familjemedlemmar åtnjuter indirekt den rätt till likabehandling som arbetstagaren tillerkänns genom artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning nr 2434/92. Om studiemedlet utgör en social förmån för den migrerande arbetstagaren kan barnet självt åberopa denna bestämmelse för att få studiemedlet, förutsatt att studiemedlet betalas ut direkt till barnet enligt nationell rätt. Studiestödet utgör emellertid enbart en social förmån, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, för den migrerande arbetstagaren, så länge han eller hon är underhållsskyldig för barnet.
Enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 har den migrerande arbetstagarens barn däremot en egen rätt till tillträde till utbildning. Denna rätt är varken knuten till huruvida barnet är underhållsberättigat eller huruvida barnets föräldrar har uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten. Rätten är inte heller begränsad till barn till migrerande arbetstagare, eftersom den även omfattar barn till före detta migrerande arbetstagare. Enligt artikel 12 krävs det endast att barnet har bott med en av eller båda föräldrarna i en medlemsstat medan åtminstone en av föräldrarna var bosatt där som arbetstagare.
Artiklarna 7.2 och 12 i förordning nr 1612/68 är förvisso tillämpliga på olika personkretsar, men domstolen har redan slagit fast att det i båda dessa artiklar – på samma sätt – föreskrivs en allmän regel på utbildningsområdet som innebär en skyldighet för varje medlemsstat att säkerställa likabehandling mellan statens egna medborgare och barn till arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat men som är bosatta i den förstnämnda medlemsstaten.
Under alla omständigheten kan inte omfattningen av den personkrets, vilken omfattas av den likabehandlingsskyldighet som föreskrivs i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, vara beroende av vilket slags diskriminering det är fråga om.
(se punkterna 48–51, 53)
Mål C-542/09
Europeiska kommissionen
mot
Konungariket Nederländerna
”Fördragsbrott — Fri rörlighet för personer — Tillträde till utbildning för migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar — Studiemedel för universitets- och högskolestudier utanför den berörda medlemsstaten — Bosättningsvillkor”
Sammanfattning av domen
Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Likabehandling – Sociala förmåner
(Artikel 45 FEUF; rådets förordning nr 1612/68, i dess lydelse enligt rådets förordning nr 2434/92, artikel 7.2)
Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Likabehandling – Sociala förmåner – Tillträde till utbildning för barnen till en arbetstagare
(Rådets förordning nr 1612/68, i dess lydelse enligt rådets förordning nr 2434/92, artiklarna 7.2 och 12)
En medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning nr 2434/92, genom att kräva att migrerande arbetstagare och de familjemedlemmar för vilka arbetstagarna är underhållsskyldiga ska uppfylla ett bosättningsvillkor, nämligen att ha varit bosatt i medlemsstaten minst tre år av de sex år som föregår inskrivningen för universitets- och högskolestudier utanför medlemsstaten, för att vara berättigade till studiemedel för sådana studier utanför den förstnämnda medlemsstaten.
Ett sådant bosättningsvillkor riskerar att i första hand missgynna migrerande arbetstagare och gränsarbetare som är medborgare i andra medlemsstater. Personer som inte är bosatta i medlemsstaten är nämligen som regel inte heller medborgare i medlemsstaten. I detta sammanhang saknar det betydelse att den omtvistade åtgärden kan påverka såväl nationella medborgare, vilka inte uppfyller ett sådant krav, som medborgare i andra medlemsstater. För att en åtgärd ska anses vara indirekt diskriminerande krävs det inte att den gynnar alla nationella medborgare eller endast missgynnar medborgare i andra medlemsstater med uteslutande av nationella medborgare.
Målet att undvika en orimlig ekonomisk börda kan inte anses vara ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera att arbetstagare från andra medlemsstater särbehandlas i förhållande till nationella arbetstagare. Vad gäller migrerande arbetstagare och gränsarbetare innebär den omständigheten att vederbörande har fått tillträde till en medlemsstats arbetsmarknad, i princip, att en tillräcklig anknytning genom samhällsintegration i denna stat har upprättats. Denna anknytning ger migrerande arbetstagare och gränsarbetare möjlighet att – i förhållande till nationella arbetstagare – åberopa principen om likabehandling, med avseende på sociala förmåner. Denna princip ska tillämpas inte bara på anställnings- och arbetsvillkor, utan även på alla förmåner, med eller utan anknytning till ett anställningsavtal, som i allmänhet tillerkänns inhemska arbetstagare, huvudsakligen på grund av deras ställning som arbetstagare eller enbart därför att de är bosatta inom landet. Anknytningen genom integration uppstår bland annat genom den omständigheten att den migrerande arbetstagaren – genom den skatt som vederbörande betalar i den mottagande medlemsstaten till följd av det förvärvsarbete som utförs där – även bidrar till finansieringen av socialpolitiken i denna stat. Den migrerande arbetstagaren ska således kunna dra fördel av denna socialpolitik på samma villkor som nationella arbetstagare.
En sådan lagstiftning kan inte motiveras av främjandet av studenters rörlighet. Den motiveringen utgör förvisso ett tvingande skäl av allmänintresse, vilket kan motivera en begränsning av principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. En lagstiftning som begränsar någon av fördragets grundläggande friheter, såsom den fria rörligheten för varor, kan emellertid vara motiverad av skäl som är hänförliga till folkhälsan, om den är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Åtgärden är emellertid alltför kategorisk. Att, genom ”tre år av sex-regeln”, kräva bosättning i den berörda medlemsstaten under vissa särskilda perioder innebär nämligen att alltför stor vikt läggs vid en omständighet som inte nödvändigtvis är representativ för studentens verkliga grad av anknytning till nämnda medlemsstat.
(se punkterna 38, 65–66, 69, 72–73, 86, 89 samt domslutet)
Den migrerande arbetstagarens familjemedlemmar åtnjuter indirekt den rätt till likabehandling som arbetstagaren tillerkänns genom artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning nr 2434/92. Om studiemedlet utgör en social förmån för den migrerande arbetstagaren kan barnet självt åberopa denna bestämmelse för att få studiemedlet, förutsatt att studiemedlet betalas ut direkt till barnet enligt nationell rätt. Studiestödet utgör emellertid enbart en social förmån, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, för den migrerande arbetstagaren, så länge han eller hon är underhållsskyldig för barnet.
Enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 har den migrerande arbetstagarens barn däremot en egen rätt till tillträde till utbildning. Denna rätt är varken knuten till huruvida barnet är underhållsberättigat eller huruvida barnets föräldrar har uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten. Rätten är inte heller begränsad till barn till migrerande arbetstagare, eftersom den även omfattar barn till före detta migrerande arbetstagare. Enligt artikel 12 krävs det endast att barnet har bott med en av eller båda föräldrarna i en medlemsstat medan åtminstone en av föräldrarna var bosatt där som arbetstagare.
Artiklarna 7.2 och 12 i förordning nr 1612/68 är förvisso tillämpliga på olika personkretsar, men domstolen har redan slagit fast att det i båda dessa artiklar – på samma sätt – föreskrivs en allmän regel på utbildningsområdet som innebär en skyldighet för varje medlemsstat att säkerställa likabehandling mellan statens egna medborgare och barn till arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat men som är bosatta i den förstnämnda medlemsstaten.
Under alla omständigheten kan inte omfattningen av den personkrets, vilken omfattas av den likabehandlingsskyldighet som föreskrivs i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, vara beroende av vilket slags diskriminering det är fråga om.
(se punkterna 48–51, 53)