Unionsrätt – Enskildas rättigheter – Medlemsstats överträdelse – Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda – Villkor för ersättningen
Unionsrätten ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att en medlemsstat åberopar att en rimlig preskriptionsfrist har löpt ut mot en talan som en enskild har väckt för att ta till vara sina rättigheter enligt ett direktiv även om direktivet inte har införlivats på ett korrekt sätt, förutsatt att medlemsstaten inte genom sitt handlande har orsakat att talan väckts för sent. Den omständigheten att domstolen har slagit fast att unionsrätten har åsidosatts saknar betydelse för när preskriptionsfristen börjar löpa, när det är uppenbart att det skett ett åsidosättande. Det är nämligen i ett sådant fall inte nödvändigt att åsidosättandet fastställs av domstolen för att de personer som berörs ska ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter. Den omständigheten att den tidpunkt då preskriptionsfristen börjar löpa fastställs till en tidpunkt innan domstolen har slagit fast att unionsrätten har åsidosatts medför således inte att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten.
(se punkterna 23 och 24 samt domslutet)