1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Rättsakt antagen med stöd av avdelning IV i tredje delen av EG‑fördraget
(Artikel 267 FEUF)
2. Unionsrätten – Företräde – Nationell rätt som strider mot unionsrätten – Existerande regler automatiskt otillämpliga – Skyldighet att följa en högre domstolsinstans instruktioner trots att de inte är förenliga med unionsrätten – Otillåtet
(Artikel 267 FEUF)
3. Civilrättsligt samarbete – Insolvensförfaranden – Förordning nr 1346/2000 – Internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande – Domstolarna i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen
(Rådets förordning nr 1346/2000, artikel 3.1)
4. Civilrättsligt samarbete – Insolvensförfaranden – Förordning nr 1346/2000 – Internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande – Domstolarna i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen – Kriterier för avgörande
(Rådets förordning nr 1346/2000, artikel 3.1 andra meningen)
5. Civilrättsligt samarbete – Insolvensförfaranden – Förordning nr 1346/2000 – Internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande – Sekundärförfarande
(Rådets förordning nr 1346/2000, artikel 3.2)
1. Enligt artikel 267 FEUF får domstolar mot vilkas avgöranden det finns rättsmedel enligt den nationella lagstiftningen sedan den 1 december 2009 begära förhandsavgörande från domstolen även beträffande rättsakter som antagits på grundval av avdelning IV i fördraget.
Med hänsyn till syftet med artikel 267 FEUF – att skapa ett effektivt samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna – och till principen om processekonomi, ska domstolen sedan den 1 december 2009 anses behörig att pröva en begäran om förhandsavgörande från en domstol mot vars avgöranden det finns rättsmedel enligt nationell lagstiftning, även om begäran gavs in före detta datum.
(se punkterna 19 och 20)
2. Unionsrätten utgör hinder för att en nationell domstol ska vara bunden av en nationell processrättslig bestämmelse, enligt vilken den måste tillämpa den bedömning som gjorts av en högre nationell instans, när det framgår att den bedömning som denna högre instans har gjort inte är förenlig med unionsrätten, såsom denna uttolkats av EU-domstolen.
För det första kan förekomsten av en nationell processrättslig bestämmelse enligt vilken domstolar som inte dömer i sista instans är bundna av högre instans bedömning inte påverka möjligheten för en nationell domstol som inte dömer i sista instans att begära ett förhandsavgörande av domstolen när den, som i förevarande fall, är osäker på hur unionsrätten ska tolkas.
För det andra är en dom som meddelats av EU-domstolen i ett mål om förhandsavgörande bindande för den nationella domstolen vid dess avgörande av tvisten, såvitt avser tolkningen eller giltigheten av de berörda unionsrättsakterna.
En nationell domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsrättens bestämmelser är dessutom skyldig att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan, genom att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov underlåta att tillämpa varje motstridande bestämmelse i nationell lagstiftning, utan att domstolen behöver begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna genom lagstiftning eller något annat konstitutionellt förfarande.
(se punkterna 35, 36, 38 och 39 samt punkt 1 i domslutet)
3. Begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns”, i den mening som avses i artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden, ska tolkas utifrån unionsrätten.
Det är ett begrepp som är specifikt för förordningen och ska tolkas enhetligt och oberoende av nationell lagstiftning.
(se punkterna 43 och 44 samt punkt 2 i domslutet)
4. När det ska fastställas var ett gäldenärsbolag har sina huvudsakliga intressen, ska artikel 3.1 andra meningen i förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden tolkas så, att en särställning ska ges den ort där huvudkontoret är beläget, enligt vad som framgår av uppgifter som är objektiva och fastställbara för tredje man. Om bolagets organ för ledning och kontroll befinner sig på den plats där bolaget har sitt säte och besluten om bolagets förvaltning fattas på den platsen, på ett sätt som är fastställbart för tredje man, kan presumtionen i ovannämnda bestämmelse inte brytas. För det fall att huvudkontoret inte är beläget på samma ort som bolagets säte, kan det inte anses tillräckligt för att bryta denna presumtion att bolaget har tillgångar i en annan medlemsstat än den där sätet är beläget och har slutit avtal där om finansiellt utnyttjande av dessa tillgångar, utom om det framgår – på ett sätt som är fastställbart för tredje man – av en samlad bedömning av alla relevanta omständigheter att bolaget faktiskt leds och kontrolleras och dess intressen förvaltas från en ort i denna andra medlemsstat.
När gäldenärsbolagets säte flyttas innan en begäran om att ett insolvensförfarande ska inledas har getts in, presumeras platsen för det nya sätet vara platsen för bolagets huvudsakliga intressen.
(se punkt 59 samt punkt 3 i domslutet)
5. Begreppet driftställe i den mening som avses i artikel 3.2 i förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att det fordras att det finns en struktur för utövande av ekonomisk verksamhet med ett minimum av organisation och en viss stabilitet. Enbart förekomsten av enstaka tillgångar eller bankkonton räcker i princip inte för att detta krav ska vara uppfyllt.
(se punkt 64 samt punkt 4 i domslutet)