Mål C‑291/09

Francesco Guarnieri & Cie

mot

Vandevelde Eddy VOF

(begäran om förhandsavgörande från

Rechtbank van koophandel te Brussel)

”Fri rörlighet för varor – Artikel 34 FEUF – Skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader (cautio judicatum solvi) – Bolag bildat enligt monegaskisk rätt – Artikel 18 första stycket FEUF”

Sammanfattning av domen

1. Tullunion – Unionens tullområde – Furstendömet Monaco

(Artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF; rådets förordning nr 2913/92, artikel 3.2 b)

2. Fri rörlighet för varor – Kvantitativa restriktioner – Åtgärder med motsvarande verkan

(Artikel 34 FEUF)

1. Enligt artikel 3.2 b i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen ska Furstendömet Monacos territorium omfattas av unionens tullområde. Eftersom ingen tull eller avgift med motsvarande verkan således kan tillämpas på handeln mellan Monaco och medlemsstaterna, ska de varor som kommer från Monaco och som direktimporteras därifrån till en medlemsstat behandlas på samma sätt som varor med ursprung i medlemsstaterna. Denna likställdhet med varor med ursprung i medlemsstaterna innebär att varor med ursprung i Monaco omfattas av fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för varor.

(se punkt 14)

2. Artikel 34 FEUF ska tolkas så att den inte utgör hinder för att det i lagstiftningen i en medlemsstat föreskrivs en skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader (cautio judicatum solvi) för en monegaskisk kärande, som har väckt talan vid en tvistemålsdomstol i den medlemsstaten mot en medborgare i samma medlemsstat om att utfå betalning i enlighet med fakturor avseende leverans av varor som likställs med gemenskapsvaror, samtidigt som det inte föreligger någon sådan skyldighet för medborgarna i den aktuella medlemsstaten.

En bestämmelse av detta slag leder förvisso till att olika processuella system gäller för en ekonomisk aktör som har för avsikt att vidta rättsliga åtgärder, beroende på om denne är medborgare i den berörda medlemsstaten eller inte. Den omständigheten, att medborgare i andra medlemsstater av denna anledning skulle kunna tveka att sälja varor till köpare som är etablerade i den berörda medlemsstaten samt är medborgare i densamma, är emellertid alltför osäker och indirekt för att en sådan nationell bestämmelse ska kunna anses vara av sådant slag att den hindrar handeln mellan medlemsstaterna. Orsakssambandet mellan den eventuella påverkan på handeln inom gemenskapen och särbehandlingen i fråga kan följaktligen inte anses ha visats.

(se punkterna 17, 21 och domslutet)

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 7 april 2011 (*)

I mål C‑291/09,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Rechtbank van koophandel te Brussel (Belgien) genom beslut av den 17 juli 2009, som inkom till domstolen den 27 juli 2009, i målet

Francesco Guarnieri & Cie

mot

Vandevelde Eddy VOF,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano samt domarna J.-J. Kasel, A. Borg Barthet, E. Levits och M. Safjan (referent),

generaladvokat: E. Sharpston,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Belgiens regering, genom T. Materne, i egenskap av ombud,

– Europeiska gemenskapernas kommission, genom J.-B. Laignelot och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 14 september 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 28 EG–30 EG.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Francesco Guarnieri & Cie (nedan kallat Guarnieri), ett bolag bildat enligt monegaskisk rätt med säte i Monaco, och Vandevelde Eddy VOF (nedan kallat Vandevelde), med säte i Belgien, angående leverans och betalning av olika varor.

Tillämpliga bestämmelser

Tullkodex för gemenskapen

3 I artikel 3.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), numera ersatt av artikel 3.2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) (EUT L 145, s. 1), föreskrivs följande:

”Följande territorier, som är belägna utanför medlemsstaternas territorium skall, med beaktande av de konventioner och fördrag som är tillämpliga på dem, anses vara en del av gemenskapens tullområde:

…

b) FRANKRIKE

Furstendömet Monacos territorium som det definieras i den tullkonvention som undertecknades i Paris den 18 maj 1963 (Journal officiel [de la République française] den 27 september 1963, s. 8679).”

Belgisk rätt

4 I artikel 851 i den belgiska processlagen (code judiciaire belge) (nedan kallad processlagen) föreskrivs följande:

”En utländsk medborgare som väcker talan eller intervenerar i mål är skyldig att, om en belgisk svarande yrkar det, ställa säkerhet för de rättegångskostnader och det skadestånd som vederbörande kan bli förpliktad att betala. Denna skyldighet gäller dock inte medborgare i stater med vilka bilaterala avtal ingåtts som innebär att staternas medborgare ska vara undantagna från denna skyldighet. Svaranden har även rätt att för första gången i andra instans yrka att säkerhet ska ställas, om det är käranden som har överklagat.”

5 Det framgår inte av handlingarna att det föreligger något avtal som innebär att bolag bildade enligt monegaskisk rätt ska vara undantagna från skyldigheten att ställa säkerhet för rättegångskostnader (cautio judicatum solvi).

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

6 Aktiebolaget Fourcroy hade beställt 21 000 ”twister-glazen” (glas) och 100 000 värmeljus med tillbehör från Vandevelde i samband med en reklamkampanj för försäljning av flaskor med ”Mandarine Napoléon”. Vandevelde hade i sin tur beställt värmeljusen och glasen från Guarnieri.

7 Enligt Vandevelde fullgjorde Guarnieri inte på ett korrekt sätt sin leveransskyldighet. Vandevelde gjorde gällande att leveransen gjordes för sent och att den heller inte överensstämde med avtalet. 65 procent av ”twister-glazen” var krossade, de glas som inte var skadade var mycket smutsiga, plastförpackningarna var trasiga (vad avsåg 3 000 varor) och reklamklistermärkena hade placerats på fel sida. Vandevelde vägrade därför att fullgöra sin betalningsskyldighet.

8 Guarnieri väckte följaktligen talan vid Rechtbank van koophandel te Brussel (Bryssels handelsdomstol) och yrkade i huvudsak betalning enligt förfallna fakturor jämte dröjsmålsränta. I genkäromål yrkade Vandevelde att Guarnieri skulle förpliktas att betala skadestånd på grund av den materiella skada och den inkomstförlust som bolaget ansåg sig ha åsamkats jämte dröjsmålsränta.

9 Under förfarandet vid den hänskjutande domstolen framställde Vandevelde, inom ramen för tvisten, ett yrkande om att bestämmelsen om cautio judicatum solvi i artikel 851 i processlagen skulle tillämpas, så att Guarnieri skulle åläggas att ställa en säkerhet på 2 500 euro för de rättegångskostnader som det kunde förpliktas att ersätta.

10 Guarnieri gjorde gällande att ett åläggande mot företaget att ställa säkerhet för rättegångskostnader skulle strida mot artiklarna 28 EG–30 EG om fri rörlighet för varor. Rechtbank van koophandel te Brussel fann att det var oklart huruvida artikel 851 i processlagen är förenlig med unionsrätten. Den beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Utgör artiklarna 28 EG–30 EG hinder för att en kärande av monegaskisk nationalitet, som har väckt talan i Belgien om att utfå betalning i enlighet med fakturor avseende leverans av ’twisterglas’ och värmeljus med tillbehör, på yrkande av en svarande av belgisk nationalitet åläggs att ställa säkerhet för rättegångskostnader och skadestånd som käranden kan förpliktas ersätta i målet?”

Prövning av tolkningsfrågan

11 Domstolen preciserar att det framgår av den hänskjutande domstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna att det inte rör sig om export i förevarande fall. Det är endast fråga om handel med varor som ska till Belgien. Frågan om tolkningen av artikel 35 FEUF ska således inte prövas.

12 Vad beträffar bedömningen av systemet med cautio judicatum solvi mot bakgrund av artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF, ska domstolen, innan en sådan bedömning görs, uttala sig om huruvida bestämmelserna om fri rörlighet av varor är tillämpliga under sådana omständigheter som dem som är i fråga i det nationella målet, vilket avser ett monegaskiskt bolags import av varor från Monaco till en medlemsstat.

13 Det ska härvid visserligen erinras om att Furstendömet Monacos territorium enligt artiklarna 52 FEU och 355 FEUF förvisso inte omfattas av ”fördragens territoriella tillämpningsområde” och att den omständigheten att ett territorium inte omfattas av gemenskapens tullområde innebär att de bestämmelser i EUF-fördraget som avser fri rörlighet för varor inte ska tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2003 i mål C‑30/01, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 2003, s. I‑9481, punkt 60).

14 Enligt artikel 3.2 b i förordning nr 2913/92 ska emellertid Furstendömet Monacos territorium omfattas av gemenskapens tullområde. Eftersom ingen tull eller avgift med motsvarande verkan således kan tillämpas på handeln mellan Monaco och medlemsstaterna, ska de varor som kommer från Monaco och som direktimporteras därifrån till en medlemsstat behandlas på samma sätt som varor med ursprung i medlemsstaterna. Denna likställdhet med varor med ursprung i medlemsstaterna innebär att varor med ursprung i Monaco omfattas av fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för varor (se, analogt, dom av den 15 december 1976 i mål 41/76, Donckerwolcke och Schou, REG 1976, s. 1921, punkterna 17 och 18, svensk specialutgåva, volym 3, s. 247, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Förenade kungariket, punkt 54).

15 Frågan uppkommer därefter huruvida en medlemsstats bestämmelse, enligt vilken utländska medborgare, såsom monegaskiska medborgare, är skyldiga att ställa säkerhet för rättegångskostnader (cautio judicatum solvi) när de vidtar rättsliga åtgärder mot en medborgare i denna medlemsstat, samtidigt som det inte föreligger någon sådan skyldighet för medborgare i nämnda medlemsstat, utgör hinder för den fria rörligheten för varor. Domstolen erinrar härvid om att alla handelsregler antagna av medlemsstaterna som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen utgör åtgärder med verkan motsvarande kvantitativa restriktioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville, REG 1974, s. 837, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 2, s. 343, och av den 9 december 2010 i mål C‑421/09, Humanplasma, REU 2010, s. I‑0000, punkt 26).

16 Såsom generaladvokaten har angett i punkt 46 i sitt förslag till avgörande är en nationell bestämmelse, såsom bestämmelsen om cautio judicatum solvi i artikel 851 i lagsamlingen, uteslutande en processuell regel och avser inte handel med varor. Dessutom hänför den sig inte till den aktuella varans ursprung, utan följande två kumulativa villkor ska vara uppfyllda för att den ska kunna tillämpas. För det första måste en tvist ha uppstått med anledning av ett ingånget avtal, vilken lett till att talan väckts vid belgisk domstol. För det andra måste ett sådant förfarande involvera en belgisk medborgare såsom svarande, vilken väljer att åberopa bestämmelsen i fråga.

17 En bestämmelse av detta slag leder förvisso till att olika processuella system gäller för en ekonomisk aktör som har för avsikt att vidta rättsliga åtgärder, beroende på om denne är medborgare i den berörda medlemsstaten eller inte. Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 46 och 47 i sitt förslag till avgörande är emellertid den omständigheten, att medborgare i andra medlemsstater av denna anledning skulle kunna tveka att sälja varor till köpare som är etablerade i den berörda medlemsstaten samt är medborgare i densamma, alltför osäker och indirekt för att en sådan nationell bestämmelse ska kunna anses vara av sådant slag att den hindrar handeln mellan medlemsstaterna (se, analogt, dom av den 7 mars 1990 i mål C‑69/88, Krantz, REG 1990, s. I‑583, punkt 11, av den 14 juli 1994 i mål C‑379/92, Peralta, REG 1994, s. I‑3453, punkt 24, svensk specialutgåva, volym 16, s. I‑15, av den 5 oktober 1995 i mål C‑96/94, Centro Servizi Spediporto, REG 1995, s. I‑2883, punkt 41, och av den 22 juni 1999 i mål C‑412/97, ED, REG 1999, s. I‑3845, punkt 11). Orsakssambandet mellan den eventuella påverkan på handeln inom gemenskapen och särbehandlingen i fråga kan följaktligen inte anses ha visats.

18 Artikel 34 FEUF utgör således inte hinder för en sådan nationell bestämmelse som den som införts genom artikel 851 i processlagen.

19 Det ska dock, såsom Europeiska gemenskapernas kommission har påpekat, preciseras att domstolen redan har fastslagit att en sådan bestämmelse som den som är i fråga i det nationella målet, även om den inte innebär att det görs någon åtskillnad beroende på varornas ursprung, med avseende på medborgare i andra medlemsstater innebär en direkt diskriminering på grund av kärandens nationalitet, eftersom det inte krävs att de egna medborgarna ställer någon säkerhet (dom av den 26 september 1996 i mål C‑43/95, Data Delecta och Forsberg, REG 1996, s. I‑4661, punkterna 17 och 22, och av den 20 mars 1997 i mål C‑323/95, Hayes, REG 1997, s. I‑1711, punkt 19).

20 En sådan diskriminering, vilken är förbjuden enligt artikel 18 första stycket FEUF, kan emellertid inte anses föreligga med avseende på ett monegaskiskt bolag, såsom käranden i det nationella målet, eftersom detta bolag inte kan göra gällande nämnda fördragsbestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 1997 i mål C‑122/96, Saldanha och MTS, REG 1997, s. I‑5325, punkt 15, se även, vad beträffar fri rörlighet för personer, dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen C‑22/08 och C‑23/08, Vatsouras och Koupatantze, REG 2009, s. I‑4585, punkt 52).

21 Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 34 FEUF ska tolkas så att den inte utgör hinder för att det i lagstiftningen i en medlemsstat föreskrivs en skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader (cautio judicatum solvi) för en monegaskisk kärande, som har väckt talan vid en tvistemålsdomstol i den medlemsstaten mot en medborgare i samma medlemsstat om att utfå betalning i enlighet med fakturor avseende leverans av varor som likställs med gemenskapsvaror, samtidigt som det inte föreligger någon sådan skyldighet för medborgarna i den aktuella medlemsstaten.

Rättegångskostnader

22 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 34 FEUF ska tolkas så att den inte utgör hinder för att det i lagstiftningen i en medlemsstat föreskrivs en skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader (cautio judicatum solvi) för en monegaskisk kärande, som har väckt talan vid en tvistemålsdomstol i den medlemsstaten mot en medborgare i samma medlemsstat om att utfå betalning i enlighet med fakturor avseende leverans av varor som likställs med gemenskapsvaror, samtidigt som det inte föreligger någon sådan skyldighet för medborgarna i den aktuella medlemsstaten.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: nederländska.