1. Bestämmelser om skatter och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Omsättningsskatt – Gemensamt system för mervärdesskatt – Avdrag för ingående mervärdesskatt
(Rådets direktiv 77/388, artikel 17.3 a)
2. Bestämmelser om skatter och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Omsättningsskatt – Gemensamt system för mervärdesskatt – Avdrag för ingående mervärdesskatt – Undantag från avdragsrätten
(Rådets direktiv 77/388, artikel 17.3 a)
1. Artikel 17.3 a i sjätte direktivet 77/388 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter ska tolkas på så sätt att en medlemsstat inte kan vägra en skattskyldig person avdrag för den ingående mervärdesskatt som betalats vid förvärv av varor i denna medlemsstat, när dessa varor använts i samband med leasingtransaktioner i en annan medlemsstat, enbart på grund av att det inte har betalats någon mervärdesskatt för de utgående transaktionerna i den andra medlemsstaten.
Enligt artikel 17.3 a i sjätte direktivet beror rätten att göra avdrag för den ingående mervärdesskatt som betalats vid vissa transaktioner avseende andra utgående transaktioner i en annan medlemsstat på huruvida denna avdragsrätt finns för det fall att samtliga dessa transaktioner hade genomförts inom samma medlemsstat. Den omständigheten att en medlemsstat, på grund av hur den har kvalificerat en affärstransaktion, inte har uppburit denna skatt, ske således inte frånta den skattskyldige personen dennes rätt att dra av den skatt som betalats i en annan medlemsstat.
(se punkterna 32, 42 och 46 samt punkt 1 i domslutet)
2. Principen om förbud mot förfarandemissbruk utgör inte hinder mot avdragsrätt för mervärdesskatt enligt artikel 17.3 a i sjätte direktivet 77/388 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter, när ett företag etablerat i en medlemsstat har valt att genom sitt dotterbolag i en annan medlemsstat genomföra transaktioner där varor leasats till ett tredje bolag etablerat i den första medlemsstaten, i syfte att undvika mervärdesskatt på betalningen av dessa transaktioner, eftersom dessa i den första medlemsstaten kvalificeras som uthyrningstjänster vilka tillhandahållits i den andra medlemsstaten, och i den andra medlemsstaten kvalificeras som leverans av varor vilken skett i den första medlemsstaten.
Skattskyldiga personer kan nämligen normalt själva välja den organisatoriska struktur och den form av transaktion, som är mest lämpade för deras ekonomiska verksamhet och som kan lätta deras skattebörda. En företagares val mellan skattepliktiga transaktioner och transaktioner som är undantagna från skatteplikt kan grunda sig på ett flertal omständigheter, bland annat överväganden av skatterättslig natur avseende de objektiva reglerna för mervärdesskatten. När en skattskyldig person kan välja mellan två transaktioner, har han rätt att utforma sin verksamhet så att han kan begränsa sin skatteskuld.
(se punkterna 53–55 samt punkt 2 i domslutet)