1. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras
(Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, artikel 54; rådets rambeslut 2002/584, artikel 3 led 2)
2. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras
(Rådets rambeslut 2002/584, artikel 3 led 2)
1. Begreppet ”samma gärning” i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna utgör – med avseende på utfärdande och verkställighet av en europeisk arresteringsorder – ett självständigt unionsrättsligt begrepp. Begreppet ”samma gärning” förekommer även i artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Begreppet har i det sammanhanget tolkats så, att det endast avser frågan om förekomsten av gärningen, och att det omfattar en samling konkreta omständigheter, som är oupplösligt förbundna med varandra, oberoende av frågan hur gärningen ska kvalificeras rättsligt och det rättsliga intresse som skyddas. Eftersom artikel 54 i nämnda konvention och artikel 3 led 2 i nämnda rambeslut har samma syfte, nämligen att undvika att en person på nytt åtalas eller döms till straffrättsligt ansvar för samma gärning, gäller den tolkning som har gjorts av detta begrepp i samband med tillämpning av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet även i fall som regleras av rambeslut 2002/584.
(se punkterna 39, 40 och 51 samt domslutet)
2. När den utfärdande rättsliga myndigheten, som svar på en begäran om uppgifter enligt artikel 15.2 i rambeslut 2002/584 från den verkställande rättsliga myndigheten, med tillämpning av nationell rätt och med beaktande av de krav som följer av begreppet ”samma gärning” i artikel 3 led 2 i detta rambeslut, uttryckligen har förklarat att en tidigare dom som meddelats i den utfärdande medlemsstaten inte utgör en lagakraftägande dom som omfattar de gärningar som avses i arresteringsordern och att den domen således inte utgör hinder för den lagföring som avses i arresteringsordern, finns det inte något skäl för den verkställande rättsliga myndigheten att vägra verkställighet med stöd av nämnda artikel 3 led 2.
Den eftersöktes ansvar för samma gärning ska nämligen anses ha prövats genom lagakraftägande dom, i den mening som avses i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584, när det efter ett avslutat brottmålsförfarande inte längre finns möjlighet att väcka åtal eller de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat har meddelat ett lagakraftägande avgörande genom vilket den tilltalade frikänns. Frågan huruvida en dom är ”lagakraftägande”, i den mening som avses i artikel 3 led 2 i rambeslutet, beror på lagstiftningen i den medlemsstat där domen meddelas. Ett avgörande som, enligt lagstiftningen i den medlemsstat som har lagfört en person, inte innebär att åtal inte längre kan väckas på nationell nivå vad avser vissa gärningar kan, i princip, inte utgöra hinder för att åtgärder vidtas eller fullföljs för att lagföra personen för samma gärningar i en annan medlemsstat i unionen. Så är särskilt fallet då den utfärdande rättsliga myndigheten i sitt svar uttryckligen har angett att, enligt nationell rätt, den misstänkte ska anses ha dömts genom en lagakraftägande dom vad avser ett enskilt olagligt narkotikainnehav, medan den lagföring som avses i arresteringsordern omfattar andra gärningar, närmare bestämt deltagande i organiserad brottslighet samt andra fall av olagligt innehav av narkotika i överlåtelsesyfte som inte omfattas av denna tidigare dom, och detta även om de utredande myndigheterna redan förfogade över vissa upplysningar rörande denna brottslighet. Om det framgår av den utfärdande rättsliga myndighetens svar att den första domen från en nationell domstol inte kan anses ha medfört att åtal inte längre kan väckas på nationell nivå vad avser de gärningar som avses i arresteringsordern, så ska den utfärdande rättsliga myndigheten beakta samtliga följder av den bedömning som den utfärdande rättsliga myndigheten har gjort i sitt svar.
(se punkterna 45−47 och 49−51 samt domslutet)